Jag tänkte att Bröllopskaos verkade vara en intressant film som skulle roa mig under en influensaeftermiddag i soffan. En film om rasism och fördomar, som dessutom marknadsförts som den största inhemska biosuccén i Frankrike sedan ”En oväntad vänskap”, lät ju lovande.
Filmen slank ner, familjerabalder i fina miljöer brukar gå hem hos mig, men filmen lämnade mig frågande. Stereotyperna var så övertydliga att det nästan kändes som en Bellmanhistoria med en dansk, en norrman och så vidare.
Filmens syfte var förhoppningsvis att belysa olika fördomar, att vi alla bär på dem, men att det går och vi bör se förbi dem. Ibland glimrade det till och vissa scener hade en poäng, som till exempel när personerna överraskades av insikten att de själva bar på fördomar.
Framför allt saknade jag problematiseringen. Fruarna bara suckade och himlade med ögonbryna istället för att ifrågasätta de stereotypa uppfattningar som deras män bemöttes av. Kanske hade de bara ledsnat.
Det var svårt att förklara för 10-åriga dottern som försökte hänga med i filmen. Hon undrade hur man såg vem som var kines, muslim och jude och om verkligen alla kineser är punktliga.
Det kan vara jag som inte hängde med, men även om jag VET att det inte går att dra alla över en kam, är jag inte helt säker på om detta framgick i filmen. Den framstår mer som användbar för den som vill plugga in stereotypa beskrivningar av judar, muslimer, kineser och svarta.
Som tur var slutade filmen lyckligt…hur annars 🙂 Hela den franska familjen hade stött och blött sina fördomar och var bästa vänner. Kanske finns det en finess med att provprata. Att våga se sina fördomarna. Våga ändra uppfattning. Kanske är filmens budskap ändå gott?
Feelgoodbiblioteket 