Kvinnodagen på Kulturtinget i Uppsala

kulturtingknappPå internationella kvinnodagen kändes det extra bra att jag fick berätta om JallaTillsammans och The End Will Be Good And Happy – fotoutställningen av Emily Berl, som vill förändra bilden av och lyfta fram unga flyktingkvinnors perspektiv – på Kulturtinget i Uppsala.

Hela 30 personer valde att lyssna på mitt föredrag på eftermiddagen, efter Po Tidholm och innan Stina Oscarson och Stina Wollter var på stora scenen. Jag fick tack och lova hålla till i ett lite mindre rum. Än är jag ingen jätterutinerad talare, men jag jobbar på det.

Jag blev glad över att så många verkade intresserade och kom fram efteråt och frågade om jag kunde komma till deras ort och hålla föredrag om integration.

Det känns också hoppfullt och viktigt att många som lyssnade var kulturpolitiker och tjänstemän på kommun- och regional nivå och att jag fick ut mitt budskap om att integration är en tvåvägshandling och att det är viktigt att stötta och fånga upp engagemanget som finns. Att de etablerade arenorna som redan finns och fungerar, kan användas för att nå ut med information och främja integrationen mer än de redan gör. Ringar på vattnet är inte att förringa.

Min presentation med länkar i bilderna:

JallaKulturtingUppsala (2)

Välkommen till min Youtubekanal – Integration är kul

Jag testar något nytt – vlogg på Youtube. Ett antal inspelade avsnitt finns än så länge, men det kommer fler.

Förhoppningsvis även avsnitt om böcker, men än så länge har jag samlat mina tankar, upplevelser och erfarenheter av integration och möten i kanalen Integration är kul. Välkommen in!

Kulturfika för små och stora – hälsofrämjande kulturinsatser

clownen manne och anette helgessonJag har många järn i elden just nu när jag är projektledare för Rädda Barnen Ovanåkers projekt ”Kulturfika för små och stora”. Syftet med projektet är att vara ett forum för möten mellan människor, som kanske inte skulle mötas annars. Med hälsofrämjande kulturinsatser vill vi öppna upp för samtal och ge barn och vuxna en meningsfull fritid och ett bättre mående, samt verktyg för att lättare komma in i samhället och förstå sin omgivning.

Syftet  är även att motverka intolerans och öka kunskapen kring mångkultur och inkludering genom kulturupplevelser och kunskapshöjande aktiviteter som föreläsningar, kulturupplevelser och en workshop med Teskedsorden. Syftet är också att inspirera fler att ta steget och delta i integrationsfrämjande aktiviteter genom att locka med intressanta och aktuella föreläsningar och andra kulturella upplevelser.

Föreställningen med Clownen Manne, som ägde rum i söndags, är en av de hälsofrämjande kulturaktiviteter, med fritt inträde, som ingår i projektet, som drivs i samarbete med ABF Västra Hälsingland och Erikshjälpen, med projektmedel från Kulturutveckling Region Gävleborg.

Jag är så glad över att projektet har tagits emot så väl. Vid varje tillfälle har det varit kring 50-70 deltagare.
Clownen Manne lockade fram så mycket glädje och skratt att de hälsofrämjande effekterna av kultur inte går att förbise. 🤡👏🏽👏🏽👏🏽😄 Det var stort att träffa en favorit från barndomen och skratta hejdlöst tillsammans med 70 andra. Jag hade ont i kindmusklerna efteråt. Bara att se de små barnen kikna av skratt var värt varenda sekund det tog att skriva projektansökan!! Även vuxna och tonåringar fick sig många goda skratt och lite språkträning på köpet.

”-Visst har clowner lättare att nå fram med sin kommunikation, säger Manne af Klintberg. Det beror på att vi följer känslorna inte intellektet. Clownen är en arketyp, se Jung, och berör oss genom att vi känner igen oss. Clownen är det förbjudna i mansrollen. Det tillåtna är hjälten. Clownen är hjältens motsats. Vi har alla en looser inom oss nånstans. Clownen använder förloraren till att bli en vinnare, trots allt.”

Trollkarlen Jakob har också varit på besök, som även det var väldigt uppskattat.

Efter det höll konstnären Sahar Burhan en föreläsning och workshop som resulterade i ett konstverk
som ställdes ut på biblioteket.

Även Teater DaCapo har varit till asylboendet AlftaQuren med föreställning ”Mina och Kåge”, och det var mycket uppskattat.

I projektet ingår också två utbildningstillfällen med Teskedsorden för tränare, studiecirkelledare, föreningsaktiva eller ideellt engagerade som vill främja positiva attityder och tolerans.

Den 5 februari är det dags för nästa Kulturfika som är en föreläsning med Mojdeh Zandieh – TV-producent och föreläsare – som kom ensam från Iran till Sverige när hon var 13 år. Genom en film och samtal på persiska och svenska kommer hon att dela med sig av sin historia, fylld av krig, flykt, vänskap över gränser, rasism, kulturkrockar och kampvilja. Utmaningarna som hennes karriär inneburit för henne, både som kvinna och som iranier-svensk, kan ge ett annat perspektiv till den som inte känner till en kvinnas kamp att få vara den hon vill vara. Samtidigt kan många också känna igen sig i henne. Detta kan i sin tur ge åhöraren inspiration och styrka i sin beslutsamhet att kämpa på för att nå sina drömmar och visioner.

Nu har Mojdeh Zandieh varit till oss och hon är en inspirationskälla hela hon! Drivet, kunskapen, viljan, engagemanget finns där och en intressant historia därtill! Hennes film och berättelse, på söndagens Kulturfika för små och stora, stärkte och uppmuntrade många till att fortsätta tänka på integration som en positiv process där varje människas agerande är av stor betydelse.  Även Golnaz, som varit till Kabul två gånger och hjälpt utsatta familjer där, berättade om sitt arbete. Lokaltidningen var där och skrev en hel sida om föreläsningen.

Mojdeh:
– Sverige är det enda land jag har kvar och det vill jag gärna behålla, det vill jag inte förlora till varken den ena extrema gruppen eller den andra. Jag tror att goda exempel kan inspirera, att berätta att vi alla kan hitta en plats i det här samhället. Även om vi naturligtvis möter fler motgångar än normalt en svensk gör, men man får inte sitta och gråta hela tiden för det, säger Mojdeh Zandieh.

Vill du veta mer om projektet Kulturfika för små och stora får du gärna följa Rädda Barnen Ovanåkers Facebooksida, där vi uppdaterar allt eftersom, eller maila mig. Jag är projektledare och min mailadress är: anettehelgesson(snabela)hotmail.com.

2016 läggs till hyllan för feelgood

bibliotekNär jag tänker tillbaka var 2016 ett år fyllt av goda krafter, massor av inspiration och många nya vänner och kontakter. Trots presidentvalet och kriget i Syrien, så har känslan för mig inte bara varit maktlöshet, utan det känns som att det håller på att vända. Äntligen börjar fler goda krafter att blomma upp, projekt startas, det offentliga samhället börjar få tummen ur, fler mötesplatser finns och det känns hoppfullt. Om inte annat så är jag övertygad om att det är så här vi måste tänka.

För egen del har året kantats av ideligen ny inspiration, som gett mig kraft att fortsätta se det positiva. Jag har mött och lyssnat så många intressanta människor med gott på agendan, bla Martin Schibbye, Brit Stakston, Behrang Miri, Nivin Yosef, Arkan Asaad, Fanna Ndow Norrby, Camilla Gisslow, Lisa Jewell, Leo Razzak, Sahar Burhan och inte minst Christina Wahldén och alla goa tjejer i JallaTillsammans, Emily Berl, som fotade dem och vars fotoutställning och budskap jag ska jobba med att sprida i projektet ”The End Will Be Good And Happy” under 2017,

Jag vill tacka alla som ger mig så mycket tillbaka, som ger mig perspektiv, nya kunskaper och insikter, vänskap; Rawda och de andra i bokcirkeln som träffas varje vecka tillsammans med mig och läser lättlästa böcker och lär mig arabiska 😉. Duha, som driver projektet ”Kulturfika för små och stora” tillsammans med mig, Anette som håller i Fikasällskapet tillsammans med mig, alla fikakompisar som fått mig att piggna till även de tröttaste tisdagskvällar på språkkaféet, alla ni på AlftaQurens asylboende, som bemött mig så fint och engagerat er!

Jag vill också tacka er på Teskedsorden, som jag varit volontär hos, som gav mig det fina uppdraget att träffa årets stipendiepristagare som var inga mindre än eleverna i klass 6 på Lillboskolan i Edsbyn! De är ett stort hopp för framtiden!
Jag vill också tacka Vilja förlag har stöttat, uppmuntrat och visat att det inte bara är att tjäna pengar som är det viktigaste.

Det här börjar låta som ett tacktal på Oscarsgalan eller något, men jag hör ingen som hyssjar mig än 🙂. Sist men inte minst vill jag tacka alla goda bokvänner och författare som förgyller min vardag och helg! GOTT nytt år på er alla!

Sanning och skvaller

sanning2017 kan inte börja bättre! Jag hänger i soffhörnet med familjen Bennet, som i Curtis Sittenfelds version av Jane Austens Stolthet och fördomSanning och skvaller – bor i Cincinnati, USA, i nutid.

Jane är yogainstruktör och Liz jobbar som frilansande journalist. Båda börjar närma sig 40-årsåldern och är till deras mors förtvivlan fortfarande ogifta. De yngre systrarna ägnar sig mest åt paleo-dieter och crossfit.

Chip Bingley, som varit med i dokusåpan ”Singel söker kärleken”, är nyinflyttad läkare och så klart ser modern i familjen Bennet honom som ett utmärkt giftermålsmaterial. Där jag är just nu har Liz precis träffat på den högfärdige och otrevlige kirurgen Mr Darcy för första gången, och liksom i ursprungsversionen, är hon inte det minsta imponerad.

Sittenfeld är en av mina favoritförfattare och efter 54 sidor konstaterar jag att hon inte kommer att göra mig besviken den här gången heller. Blicken rinner nerför sidorna och jag läser nästan snabbare än jag bläddrar. Det är ett gott tecken!

Jag var precis som du

jag-var-precis-som-duDet kan inte bara vara jag som känner så mycket när jag läser. Åtminstone finns det nog ingen som läser Jag var precis som du, av Negra Efendic som kan vara oberörd.

Det sorgliga är att hennes berättelse beskriver precis hur det går till i ett krig, utifrån ett barns perspektiv, i det här fallet kriget i forna Jugoslavien. Men det skulle lika gärna kunna vara en berättelse från idag. Lär sig människan aldrig av historien? NEJ! Vad är det för FEL?!! Så känner jag efter att jag har lagt i från mig boken.

Författaren frågar sin mamma om hon inte märkte vad som var på gång , och varför hon och fadern inte flydde tidigare utan stannade kvar i sitt hus, som de byggt under lång tid. Mamman beskrev hur det först inte rörde just dem och att krigets makabra ansikte sakta kröp närmre, men att hon kände sig så trygg i sin lilla värld och trodde inte att någon skulle göra henne något. Just detta känns extra skrämmande just nu när det är en stor oro i Sverige och i världen. Överlevare från Andra Världskriget varnar om att inte låta det gå för långt och stoppa de mörka krafterna i tid…men gör vi det?

Samma sak på skolorna. Det borde vara nolltolerans mot främlingsfientlighet och det är det säkert i skolornas handlingsplaner och värdegrundsdokument, men hur är det i verkligheten? Som jag förstått det har många nyanlända ungdomar det inte så lätt att hitta kompisar bland etablerade ungdomar, fast de går i samma klass till och med.I NGEN ska behöva ha det som Negra hade det i skolan och som barn i en flyktingfamilj!

Jag har svårt att förstå att sånt här får fortgå, fastän det skrivs hyllmeter med vittnesskildringar, som borde vara uppenbara varningar. Jag tycker, att speciellt när berättelserna är så lättillgängliga och fångande, som Negra Efendics, så finns det ingen ursäkt att INTE leva sig in i en annan människas erfarenheter och att lära sig av historien.

Jag är inte precis som du Negra, men det hindrar inte att jag känner jag med dig och alla som varit och är i samma situation. Jag vill inte vara som mobbarna du mötte på skolan, eller som de intoleranta människorna din mamma mötte, (och näpsade upp så bra!). Istället försöker jag dra mitt strå till stacken. I morgon kan det vara jag som behöver ett hem och hjälp på traven in i en ny situation, och då vill jag hemskt gärna bli mött som en hel människa, med respekt och gärna ett varmt välkomnande! Fler borde tänka på det!

Tack Negra Efendic för att jag fått läsa din berättelse och för att du fortsätter att skriva det uppenbara, som inte alltid kommer fram utan en luskande och envis journalist!

Mambo i Chinatown

mambo_flat_storMambo i Chinatown var den bok jag spontant tipsade om när jag var med i radion i somras. Programledaren lät lite fundersam när jag sa titeln. Och det förstår jag. Mambo är kanske inte det första man tänker på när man hör talas om Chinatown. Men för oss som har läst boken låter det fullständigt rätt!

Jag kan inte låta bli att beskriva boken som en blandning mellan filmen ”Shall We Dance”, där Jennifer Lopez och Richard Gere ägde dansgolvet och Jean Kwoks debutroman Nästan hemma, som sitter kvar i min hjärnbark än, fastän det var länge sedan jag läste den. Här liksom i Nästan hemma berättar Kwok utsatta familjer, kärleken mellan en förälder och ett barn och om outvecklade förmågor hos människor, som inte fått möjlighet att blomma ut och arbeta på sin talang, på grund av sociala och ekonomiska orättvisor.

Författaren själv dansar loss i ett youtubeklipp:

Mambo i Chinatown handlar om Charlie Wong, 22 år som växt upp i Chinatown, New York. Hennes mamma var ballerina från Peking och hennes pappa en nudelmakare. Charlie lever ett inrutat liv och jobbar som diskare på restaurangen där pappan tillverkar nudlar. Ju längre nudlar desto bättre, speciellt om man äter dem på sin födelsedag, för då betyder det att man får ett långt liv. Det är sådana detaljer från den kinesiska kulturen som fångar mig lite extra, sedvänjor som jag inte haft en aning om. Läs tex de här raderna om hur man bör och inte bör använda ätpinnar:

”Ätpinnar är som två älskande. De måste alltid vara tillsammans, sida vid sida. Vi använder aldrig bara en ätpinne till något. Knacka aldrig med pinnarna på sidan av skålen, för det är så tiggarna gör och det betyder också otur. Peka aldrig på någon med dem, och vifta aldrig med dem, för det är oartigt. Tugga inte på dem, det är ohygieniskt. Gräv aldrig i maten med pinnarna för det ser ut som om du gräver en grav och även det betyder otur.”

Charlie får till slut ett annat jobb där hennes sönderdiskade händer får ta igen sig. Hon vet med sig att hon är ganska klumpig och det dröjer inte länge förrän hon råkat dubbelboka en lärare på dansstudion, där hon fått arbete som receptionist. Plötsligt tvingas hon själv hoppa in och ta ett danspass för nybörjare. Det visar sig att hon besitter samma talang som sin döda mamma, och det dröjer inte länge förrän hon får smak för dans och märker att det är hennes rätta element. Hon lever med dansen och den klumpighet hon förr visat är som bortblåst.

Hemma vågar inte Charlie berätta för sin pappa om att hon arbetar som danslärare. Hon slits mellan sin gamla värld och sin nya, öst och väst. Pappan tror på österländsk medicin och de prövar alla sorts kurer på Charlies allt sjukare lillasyster. Dessutom har de inte pengar nog att betala för vanlig sjukvård. Charlie blir tvungen att gripa in.

Jag tyckte så mycket om att umgås med Charlie, hennes familj och danspartners. Kwok skrev om dem så att det kändes som att jag nästan VAR Charlie. Fastän jag själv är vig som en elefant, fick jag uppleva känslan av att dansen sitter i kroppen, precis som Charlie gjorde. Som jag skrev ovan, så var det även mycket spännande att lära sig om kinesisk medicin och kinesiska sedvänjor. Sist men inte minst – Mambo i Chinatown är en fullmatad berättelse som man gärna sträckläser och jag kan slå vad om att den kommer att filmatiseras. Då kommer jag stå först i kön till biografen!

 

Snöfall, mirakel och frusna hjärtan

snofallDen här feelgoodromanen är nästan som Gilmore Girls goes Christmans. På Irland av alla ställen dessutom. Mysigt värre, men inte för mysigt, utan roligt, kaxigt och lite spännande. Ett boktips för dig som vill få julkänsla i god tid, eller som vill ha något att dyka ner i mellan släktmiddagarna i jul. Fast en varningens ord! Risken finns att du blir lite väl osocial och väljer boken framför släkt och vänner. Det är lätt att fastna i den.

Enligt Printz Publishing är julromaner ett fenomen sedan länge i England och nu är det dags för Sveriges första. Snöfall, mirakel och frusna hjärtan, av Claire Sandys , är en riktig pralin till julroman – en historia om försoning, mirakel och kärlekstrubbel i jultider.

Jag har mer eller mindre sträckläst boken om Asta som lämnade sin familj på Irland som 16-åring. Hon var gravid och det sågs inte med blida ögon av familjen, släkten eller det lilla samhället där hon bodde, trodde hon… Hon inrättar sig i London och hon och dottern har ett bra liv där. Asta arbetar som personlig assistent åt en tidningsmogul, som inte förstått Astas känslor för honom. Strax innan jul ger han henne ett uppdrag att åka till sin hemby, lilla Tobercree och luska reda på sanningen bakom den gråtande madonnan i byns kyrka.

Hon blir väl emottagen av sin familj, som är en sån där stereotypisk härlig irländsk familj där alla kärleksfullt pratar i mun på varandra. Hennes mamma äger till och med en pub. Persongalleriet är charmigt och innehåller flera potentiella pojkvänner, bland annat en hemlighetsfull präst och en lite mystisk, men oerhört tilldragande engelskman. Vad är det han döljer bakom sin charmiga fasad?

Även i Astas förflutna döljer sig något, som måste fram, för att hon ska bli en hel människa. Kanske är det ett mirakel hon behöver?

Söker du en romantisk julhistoria, med glimten i ögat, mysiga irländska pubmiljöer och ett gäng kaxiga, men varmhjärtade irländare, så är det här julklappen för dig!

___________________________________________________________________

1655988_211104439079885_1744451848_n
Bokbutiken.spreadshirt.se – grejer för dig som älskar ord och böcker

 

Folkrörelser – Skärp er!

Det var av en slump som jag uppmärksammade antologin Folkrörelser – Skärp er!
Jag är väldigt förvånad över att den inte har fått större spridning och den uppmärksamhet den förtjänar. Texterna i antologin är viktiga och borde ses som obligatorisk läsning inom studieförbund, partier och andra organisationer. Speciellt med tanke på att dessa tappar allt fler medlemmar och har svårigheter att fånga upp det ideella engagemang som faktiskt existerar, men i nya format.

Jag hade förmånen att lyssna på Brit Stakston och Jesper Bengtsson när de talade utifrån antologin på Bokmässan. Brit Stakston ville ge två personer ur publiken möjlighet till replik (och den ena var JAG!). Hon ansåg att jag representerade det nya digitala engagemanget. Men tyvärr fanns det inte tid för det någon replik då.  Jag tar repliken här i bloggen istället. Hela seminariet går att se på  ABF Play.

Under och efter förra höstens “flyktingkris” då många, liksom jag själv, engagerade sig extra mycket ideellt, var det få folkrörelser, politiska partier och andra verksamheter som tog chansen att samarbeta och fånga upp det nyuppväckta engagemanget. De gick miste om världens tillfälle! Ett väldigt viktigt tillfälle dessutom. När antidemokratiska rörelser hotar demokratin är det superviktigt att fånga upp så många goda krafter som möjligt. Än är det inte för sent, men tiden tickar snabbt…

När jag läste Brit Stakstons text – En passionerad berättelse om hur demokrati byggs – kände jag igen mig i så mycket. Det kändes som att hon skrev om mig och mina vänner. Vi som har engagerat oss för hjälpa nyanlända in i samhället, och genom den byråkratiska djungeln, har många gånger bemöts av bristande information och våra förslag på förbättringar har inte snappats upp. Istället har vi mest setts som besvärliga och att vi ställer för stora krav på redan pressade organisationer.

Stundtals har det känts som att det är lika bra att ge upp, men så blir jag arg igen, eller hittar ny kraft genom att möta nyanlända människor, som har högst relevanta frågor, men som inte vet var de ska vända sig. Jag är övertygad om att det civila samhället och det offentliga måste samarbeta. Det verkar så smått börja gå upp för de offentliga organisationerna att de behöver det civilas insatser och nätverk.

Till exempel var vi som driver Fikasällskapets språkkafé  förra månaden inbjudna till en länsträff med rubriken “Inspiration för integration”. Gemensamt för alla deltagare var just avsaknaden av stöttning, fungerande nätverk och samarbete med offentliga verksamheter. Det ska bli intressant att ta del av rapporten från den dagen. Jag hoppas att kunskapen och informationen kommer att användas och att förbättringar är i sikte. Det gäller att hjulen rullar lite snabbare nu, innan fler tappar hoppet, lusten och initiativförmågan.

Det som oroar mig, och som Brit Stakston skriver, är bristen på intresse (och kanske kunskapen?) hos partier och folkrörelser, när det gäller att fånga upp och lära av den nya formen av engagemang. “Det borde ha varit de traditionella folkrörelserna som var först med att se hur spelplanen för engagemang förändrades. Dessa etablerade organisationer har allt att vinna på att folkbilda runt nya sätt att delta i samhällsutvecklingen”, skriver Brit Stakston.

“Ser de att det här är människor som står på tröskeln till ett livslångt engagemang för sitt samhälle, kanske till och med ett partipolitiskt arbete, om någon visar dem vägen?”, frågar Brit Stakston.

Som jag ser det är svaret än så länge Nej! Bara ordet styrelsemöte eller kassör nämns, slår folk ifrån sig och berättar hur svårt de redan har det med sitt livspussel. För den som är lite nyfiken känns det säkerligen inte särskilt lockande att fastna i en organisation, med långa dagordningar och protokoll, där ens engagemang och förändringsvilja riskerar att släckas. Så känner även jag, även om jag inser att det är just dessa strukturer och långsiktiga förändringsarbete, som är en av demokratins grundläggande faktorer.

“De traditionella folkrörelseaktörerna har genom åren inte lyckats lyfta fram sin unika kunskap och gedigna erfarenhet av att organisera människor för långsiktig förändring. Det är kunskap som civilsamhällesaktörer frikostigt borde dela med sig av som vaccin mot antidemokratiska rörelser”, menar Brit Stakston.

Behrang Miri, som också skriver i antologin, menar att “de nya sociala rörelserna är där de gamla var för hundra år sedan. De gamla rörelsernas fördel är att de har resurser och verktyg som kan vara till gagn för de nya rörelsernas organisering”. Precis så är det!

Det gäller att politiska partier, folkrörelser, föreningar och andra organisationer blir bättre på att berätta VARFÖR det är bra och viktigt med protokoll och valberedningar OCH att de är beredda på att lätta upp strukturerna för överleva. Och att de gör det NU!

Det är viktigt, och i sista sekund som Brit Stakston skriver att “lägga bort prestigen och välkomna alla initiativ som kommer från helt nya håll, men som vill samma sak. Den svenska starka folkrörelsetraditionen och den digitala deltagandekulturen är två krafter som med fördel kan mötas och befrukta varandra. Tillsammans kan de förnya demokratiarbetet”

Som avslutning i sin text skriver Brit Stakston:
“Min förhoppning ligger i ett ömsesidigt utbyte mellan de som kan allt om trögrörliga demokratiprocesser, de som vill förändra och de som förstår digitaliseringen. Gemensamt kan de sedan ta ansvar för att fortsätta arbetet med att inkludera fler i deltagandet och byggandet av det samhälle som är vårt gemensamma”.

Amen på det! Och – ni vet var jag finns när ni behöver mig! 😉

Min debattartikel i Metro om feelgoodlitteratur

anettemetroI samband med Bokmässan skrev jag en debattartikel i Metro angående Feelgoodlitteraturens oförtjänt låga status.

Debattartikeln börjar så här och blir du nyfiken kan du läsa mer i Metro:

”Skärp dig! Får jag säga till mig själv.
Varför hamnar jag alltid i försvarsställning när ämnet feelgoodlitteratur kommer på tal? Det är som att jag alltid förväntar mig att någon ska såga mina feelgoodboktips? Här och nu slutar jag att försvara min litterära smak. Vem har för övrigt rätt att värdera andras läsning?

För mig är feelgoodromaner sådana som ger en härlig känsla av att livet är stort, att mänskligheten är i grunden god. Feelgoodromaner får gärna vara skrivna med humor och även innehålla ett stänk svärta. Ofta anses litteratur som är svårtydbar och svårmodig som lite finare än mer lättlästa böcker som lämnar en med ett ljusare sinne. Det är som att feelgood och annan litteratur som traditionellt förknippats med kvinnor per automatik får lägre status.”