En kvinna i blått

9789137148182Det värsta med att börja läsa en Elly Griffiths-bok är att den snart tar slut! Nu får jag längta efter Ruth, Nelson och de andra så länge, igen. 

Det är svårt att få nog av den frejdiga Ruth Galloway, hennes bitska kommentarer och inre liv. (Kärleks)relationen med kriminalkommisarien Nelson rullar vidare och är en stor del av spänningen. Jag tänker inte avslöja något om vad som händer, men att det blir en fortsättning är tydligt. 

Det känna osannolikt att det om och om igen finns arkeologiska anknytningar till fall som kommer i Nelsons väg, men vad bryr vi oss om det. Den här gången är det en ampull med bröstmjölk, som säger sig härstamma från självaste Jungfru Maria och pilgrimsorten Walsingham, som allt kretsar omkring. Samma natt som en ung kvinna mördas tycker sig Cathbad se en lysande gestalt, som liknar jungfru Maria, på kyrkogården. Ruths väninna, som är en kvinnlig präst, har fått hotfulla  anonyma brev och Ruths skarpa blick och intellekt ser så klart hur trådarna går ihop. 

Elly Griffiths ger oss som vanligt inte bara en bra berättelse, hon kopplar ihop delar från religion och samhälle också. I det här fallet handlar det om änglar och band mellan mödrar och barn. Ja, du läsa själv så förstår du mer! 

En kvinna i blått är en brittisk deckare som du bara inte får gå miste om! 

Lilla integrationshandboken

lilla integrationshandbokenBehöver jag integreras? Svar: JA!

De flesta i Sverige i dag behöver lära känna människor som har annan bakgrund och lever under andra förhållanden än en själv. Det gäller oavsett om man är född i Sverige eller någon annanstans. Annars riskerar man att tro att alla har det som man själv eller så faller man för fördomar eller stereotypa uppfattningar om människor helt i onödan.

Samhällsutvecklingen står aldrig stilla, den förändras hela tiden. För att framtiden ska bli så god som möjligt gäller det att fler lägger manken till och tar första steget att prata med den nye grannen, barnens kompisars föräldrar eller makar sig iväg till ett språkkafé eller skaffar sig en språkvän. Eller makar förresten. Det är KUL att träffa nya människor och lära sig nya saker!

Sedan jag började gå på Fikasällskapets träffar, som fungerar ungefär som ett språkkafé, har jag haft så himla roligt, fått möta mina egna fördomar, fått möjlighet att fråga istället för att tro saker och fått flera aha-upplevelser. Och då anser jag mig inte som en särskilt fördomsfull person från början (gör väl ingen, eller?)

Till exempel var jag bjuden på en syrisk förlovningsfest där alla talade arabiska utom jag själv. Det var nyttigt att få pröva på att vara i en miljö där jag fick koncentrera mig stenhårt för att uppfatta åtminstone de få arabiska ord jag lärt mig. Det var jättejobbigt att vara i behov av någon annans tolkningar för att förstå vad alla tyckte var så kul. Där blev jag en insikt rikare.

Fastän det bara var kvinnor på festen tog inte alla av sig sjalen och jag frågade en kvinna varför. – ”Jag hann inte fixa håret”, fick jag till svar. Ja så enkelt kan det vara. Eller när det var godisregn och mina vänners barn fått gelégodisar. Som den bibliotekarie jag är försökte jag söka på nätet för att se om just de colaflaskorna innehöll gelatin. Det hade jag inte behövt, för snabbt blev jag upplyst om att det finns ett stort utbud av halal-appar, där man hittar informationen på ett kick. Och när en kompis hade radband visade en annan kvinna att hon hade en ring istället, en som räknade hennes böner genom ett knapptryck. En mackapär som många använder som varvräknare när de handarbetar, fick jag veta senare.

Kanske är det etnologen i mig som gör att jag tycker att det är så spännande att upptäcka nya saker och förhållningssätt till livet. Det är svårare att tro att ens eget sätt är det enda rätta när man får upp ögonen för att det finns flera alternativ. Det är nyttigt!

Ja, vi behöver bli bättre på integration! Det duger inte när inte ett endaste barn eller vuxen på musikskolans konsert är utlandsfödd, eller när det endast är etablerade svenska personer som besöker festligheterna under hemvändarveckorna i Byn. Inte undra på om fördomarna växer när vi inte ens träffas eller befinner oss på samma platser.

Vad kan du och jag göra för att minska fördomar och klyftor mellan människor? Det är INTE alls svårt. Det finns mycket som du själv kan göra och det finns saker som samhället kan göra för att främja möten. Det pumpas ut projektpengar och det gäller att de på de styrande positionerna ser till att de söks och används. Men först och främst gäller det att alla inser och tar in att integration gäller inte bara de som är nya i landet, det gäller dig och mig lika mycket! Tillsammans har vi ansvaret för framtiden!

VILL du, så KAN du lätt dra ditt strå till stacken!  Läs Lilla integrationshandboken, som innehåller 23 konkreta tips på vad du kan göra för att förbättra integrationen i Sverige! Du råkar med största sannolikhet ha kul på köpet.

 

JallaTillsammans är med i amerikanskt fotoprojekt om syriska flyktingar

emilytidningInte nog med att pilotprojektet JallaTillsammans*, som jag har varit projektledare för, blev lyckat och uppskattat, tjejerna i bokcirkeln har dessutom kommit med i ett amerikanskt fotoprojekt – DISPATCHED – All kinds of human!!

DISPATCHED är ett fotoprojekt, med en serie berättelser om syriska flyktingar i olika delar av deras flykt. Det är sex fotografer som rest till Libanon, Jordanien, Irak och olika platser av Europa för att söka upp och dela med sig av verkliga historier från människor som tvingats fly Syrien på grund av kriget. Projektet vill ge en nyanserad bild av flyktingar och tanken är att en utställning ska varandra omkring på amerikanska college och även utmynna i en fotobok.

nabaemilyDen amerikanska frilansfotografen Emily Berl valde att fotografera och intervjua unga tjejer som flytt till Libanon och till Sverige. Hon vände sig till svenska UNHCR med en förfrågan om positiva projekt i Sverige där syriska flyktingtjejer deltog. På den vägen fick vi kontakt med Emily. Så där satt vi, fem tjejer och jag i ABF:s lokaler i lilla Edsbyn och pratade med Emily i Los Angeles via Skype. Hon förklara vad projektet gick ut på och vad hon ville göra.

Emily vill visa att syriska tjejer som flytt kriget är precis som vilka andra tonåringar som helst. De twittrar, har idoler och lyssnar på samma musik. Genom nära personliga porträtt vill hon få unga amerikaner att förstå att flyktingarna inte bara är en anonym massa utan att det är människor, precis som du och jag. Hon anser även att dessa unga kvinnor sällan skildras eller finns med i traditionella medier och inte minst att det är viktigt att världen hör deras röster. De har många kloka tankar, som förtjänar att bli hörda.

I mitten av mars dök Emily upp i Edsbyn. Det var hennes första besök i Sverige. Hon kom direkt från Libanon där hon varit i en vecka. Det var som att jag redan kände henne när vi väl träffades live. Det var helt surrealistiskt att en människa från andra sidan jorden, som vanligtvis fotograferar kändisar som Gwen Stefani och Viggo Mortensen och jobbar för New York Times, kunde vara så vanlig och trevlig och satt där mitt emot mig!

Dagarna som följde hängde Emily med tjejerna i JallaTillsammans bokcirkel både i deras hemiljö och på skolan. Hon intervjuade tjejerna och la manken till för att lära känna dem. Jag följde med som koordinator, chaufför och väskbärare. Det var tre underbara dagar och den första dagen var författen Christina Wahldén med i samband med att hon var hitbjuden till författarbesök för SFI och språkintroduktionsklasserna på gymnasiet. Det var riktigt sorgligt är Emily åkte hem igen. Men viktigast av allt är att projektet når ut! Till många! Det behövs!

Jag är väldigt glad och tacksam över att tjejerna i bokcirkeln fick en möjlighet att berätta om sin situation, visa att de finns och har mycket klokt att bidra med. Och inte minst att de ger en röst åt andra tjejer som är på flykt eller befinner sig i krig.

the end will beJag är också övertygad om att Emilys fotografier, tillsammans med tjejernas ord och övrigt material, kan fungera utmärkt för att nå svenska ungdomars känslor och tankevärld. Ett steg för ökad integration och tolerans. Ett steg i rätt riktning. Ingen ska behöva känna det Shaam uttrycker, att många jämnåriga verkar rädda för henne på grund av hennes sjal.

Min förhoppning är att DISPATCHED eller åtminstone Emilys del av projektet – THE END WILL BE GOOD AND HAPPY – kommer att kunna visas som utställning med tillhörande workshops även i Sverige.

Resultatet av Emilys vistelse här finns att ta del av i två delar:

Part I: THE END WILL BE GOOD AND HAPPY

Part II: THE END WILL BE GOOD AND HAPPY

Emily har även skrivit om sina upplevelser i Sverige och Libanon.

På både Emily Berls  och All kinds of humans Instagramkonto finns fler fotografier.

Följ även All kinds of human på twitter för att ta del av fler delar i projektet DISPATCHED.

____________________________________________________________________

* JallaTillsammans
är en mötesplats, podcast och digital bokcirkel med syfte att motverka intolerans, lyfta fram fler berättelser och främja möten. JallaTillsammans drivs genom ABF västra Hälsingland, med projektpengar från Kulturutveckling Gävleborg – Kultur för integration. Pilotprojektet är avslutat, men vi söker projektpengar för en fortsättning, eftersom resultatet har varit så lyckat.

Här kan du läsa om hur författaren Christina Wahldén upplevt JallaTillsammans.
Christina säger bland annat:”Det här är ett projekt som sticker ut helt och hållet. Jag kan inte påminna mig något annat projekt som har varit av den kalibern, sedan jag började göra klassbesök, och att det kommer att följa med mig i fortsättningen, och jag kommer ALDRIG att glömma tjejernas klokhet!”

Tannie Marias recept på kärlek och mord

tannie marias
Varning! Läs inte denna feelgood-deckare om du är hungrig och har ett tomt kylskåp! Du kommer att lida. Vad säger du till exempel om Paj med vaniljkräm eller Mekanikerns chokladmoussetårta! Jag näst intill dreglar var och varannan sida av Tannie Marias recept på kärlek och mord, av Sally Andrew.

Gillar du pusseldeckare och deckare som påminner om Alexander McCall Smiths charmiga privatdetektiv i Botswana – Damernas detektivbyrå – så är det här absolut en bok för dig. Gillar du därtill att äta eller laga mat så är du på helt rätt spår. Huvudpersonen Tannie Marie, en medelålders sydafrikansk änka, har nämligen ett nära förhållande till mat. Den stund på dygnet när hon inte tänker på mat eller lagar mat finns inte.

Sedan hennes hustrumisshandlande make dog lever hon för att laga mat och försörjer sig genom att skriva sin omåttligt populära matspalt i tidningen Gazette. Till en början hade hon en kärleksspalt, men när den rationaliserades bort löste hon,  och hennes vänner på redaktionen, det med att kombinera en mat- och kärleksspalt. Efter det svarar Tannie Marie läsarbrevens avsändare med mat- och kärleksråd.

Ett brev från en man som heter Karel börjar så här:
Kära Tannie Maria.
Jag skriver till dig för att få ett kärleksråd.
Du behöver inte bry dig om några recept. Jag kan inte ens koka ett ägg.

Tannie Maria svarar honom med ett kort råd om han ska skicka ett sms till kvinnan som han är kär i, samt ger honom en detaljerad beskrivning på hur man kokar ett ägg perfekt. Jag blev tvungen att testa.

Ett brev får Tannie Maria att ana oråd och värre blir det när kvinnan i fråga hittas mördad. Ja, du har gissat rätt. Tannie Maria och hennes kollegor på tidningen blir inblandade och det blir riktigt spännande.

Det är omöjligt att inte förälska sig i huvudpersonen Tanne Maria. Hennes eget känsloliv och tankar om ensamhet vävs in i historien och som läsare lär man känna henne väl. Tannie Marie är en krass kvinna, som har sina själsliga ärr efter att i åratal blivit misshandlad av sin numera avlidne man. Nu lever hon nöjd med sin ensamhet, sin köksträdgård och breven från Gazettes läsare. Hon är rolig, smart, modig och inget undgår henne. Hon är som en nutida sydafrikansk Miss Marple. Någon man gärna vill bli vän med.

Romanen har en spännande deckarintrig, härligt persongalleri  och många exotiska miljöbeskrivningar. Trots den lättsamma berättelsen väjer inte författaren för viktiga ämnen som apartheid, politik och kvinnomisshandel. Det beror säkerligen på att hon själv är utbildad i psykologi, har jobbat på olika kvinnojourer och är specialiserad på frågor som rör kvinnomisshandel.

Ska jag klämma ur mig något mindre positivt om boken så hade författaren kunnat skala av ett ganska stort antal sidor och snävat till historien. Fast å andra sidan…vem kan få för mycket av smarriga matbeskrivningar och ledtrådar?!

Blir du nyfiken och vill veta mer om boken och författaren? Läs då Fem frågor till Sally Andrew på Norstedts sajt.

 

Huset vid sjön

huset vid sjönDet är inte många böcker som får en att helt försjunka ned i berättelsen och glömma allt annat. Kate Morton är en av få som lyckas väcka min läslust till hundra procent. Jag har slukat hennes andra romaner, men Huset vid sjön slår dem alla med råge. Den här romanen är perfekt. Som skriven för just mig (och många andra).

För det första är det spänningen och att författaren håller läsaren på halster in i det sista. Flera gånger var jag säker på att jag visste svaret på gåtan, för att plötsligt bli inledd på ett helt annat spår. I denna roman, som kan räknas som en psykologisk thriller, har Kate Morton tagit med en polis, Sadie Sparrow, som under en ofrivillig semester råkar på ett övergivet hus vid sjön när hon besöker sin morfar i Cornwall. Hon får nys om den sorgliga historien om pojken som försvann spårlöst från huset och som den nyfikna och smarta polis hon är börjar hon så klart nysta i gåtan.

Jag hoppas att Kate Morton skriver fler böcker med Sadie för hon är en personlighet som påminner mig om Barbara Havers och Ruth Galloway. Författaren lämnar en liten öppning för att vi skulle kunna få träffa på Sadie Sparrow igen. Vi får hålla tummarna!

Berättelsen utspelar sig dels 2003 då vi får bekanta oss med den gamla damen Alice Edevane, som är en framgångsrik deckarförfattare och dels åren kring första och andra världskriget under Alice barndom. Utifrån båda tidsperspektiven vecklar en spännande historia ut sig och som läsare får man en nära relation till Alice och hennes mor.

Flera personer minns midsommarkvällen, då Alice lillebror Theo försvann spårlöst, med stora kval och tror sig veta sanningen om vad som egentligen hände. Hemligheter som bevarats under många år och som satt djupa spår hos alla i familjen och deras vänner riskerar nu att komma upp till ytan.

Förutom den spännande intrigen, de väl skissade personligheterna och tidsandan, fastnar jag så klart för miljön. Liksom tidigare beskriver Morton gamla engelska gods och dess trädgårdar med bravur. Man känner blomdoften, daggen, hör knastret av fötter i det krattade gruset och ser blomsterprakten framför sig. Att det dessutom handlar om en skrivande kvinna och hennes sällsynta förmåga att iakta sin omgivning gör sitt till.

Huset vid sjön är en fullträff och har berett mig många härliga lässtunder i sommar. Vill du vara säker på att få läsa en bra bok så varsågod! Men var beredd på att försaka allt annat. Du kommer inte kunna släppa boken när du väl börjat!

Dagen då vi försvann

Dagen då vi försvann av Lucy Robinson är en spännande berättelse med två unga kvinnor dagen dåi huvudrollerna. Deras historier berättas parallellt och har det gemensamt att de flyr från sitt förflutna. Det är Kate som har flytt från något, läsaren får vänta på att veta från vad. Hon hittar sin tillflykt på en hästgård, som ägs av en elitryttare, och hon lyckas få jobb som hästskötare trots att hon aldrig ens har varit i ett stall. Och så är det Annie som träffar sin dröm-man när han kommer till hennes massagestudio. Det finns skuggor även i Annies förflutna.
Hur deras historier hänger ihop tänker jag inte berätta, men jag kan avslöja att här hittar du humor, spänning och romantik i en och samma bok. Gillar du hästar är det ett plus. För min del föll jag inte alls för hästmiljön. Eller så var det att jag läste den här boken när jag var trött och förkyld. Eller för att jag läste Det lilla bageriet på strandpromenaden samtidigt. Det kan även ha varit en kombination av häst + förkylning + sporadisk läsning som gjorde att jag inte fastnade så mycket i boken den spännande intrigen förtjänar.
Andra som har bloggat om Dagen då vi försvann är Hyllan och The Chicklit Revolution

En sång för Issy Bradley

Issy-webformatDet är ju inte varje dag man läser en feelgoodroman om en mormonfamilj, men under påskhelgen läste jag En sång för Issy Bradley, och det gav en extra dimension till det religiösa inslaget i boken. Vi är många som knappt vet varför vi egentligen firar påsk, medan andra, liksom familjen Bradley, som är troende mormoner, inte kan tänka sig ett liv utan Gud. Familjen Bradley är en ganska vanlig familj,förutom att deras liv helt styrs utifrån reglerna i mormonernas bok. Utan den boken den vore de helt vilsna.

Issys pappa är pastor, och gör enligt tron uppoffringar, som bland annat att vara frånvarande på sonens födelsedag, och hjälpa sjuka människor istället. Det får ödesdigra följder eftersom dottern Issy insjuknar i hjärnhinneinflammation under kalaset, och senare somnar in på sjukhuset.

Mammans tro, som inte är särskild stark ens från början, får sig så klart en törn av dotterns död. Redan vid Issys begravning görs avsteg från de strikta religiösa reglerna. Mamman önskar sig ett bildspel med bilder från Issys liv, vilket inte är tillåtet, men det bryr hon sig inte om. Hon förstår inte hur hon ska kunna leva vidare och går in i depression. Mormonerna anser att det inte är okej att bryta ihop, utan man måste ta sig samman och gå vidare. Att visa svaghet är att göra ett avsteg från läran.

Förutom att boken är gripande och ganska humoristisk, är det intressant att få en inblick i mormonernas tro och livsstil. Temat är inte så vanligt i underhållningsgenren, men författaren är själv uppväxt som mormon, men lämnade samfundet som vuxen, och där av förstår man ämnesvalet.

Det är något speciellt med familjen Bradley, för jag tänker på dem än, fast det är månader sedan jag läste om dem. Vissa av barnen i familjen försökte ständigt göra uppror mot tron och den religiöst styrde pappan (inte alltid på så snälla vis), medan andra försökte så gott de kunde att leva enligt mormonernas regler. Lillebror var den hoppfulla och trodde på mirakel, vilket smärtade mitt modershjärta något enormt när han envist satt där på trappen varje dag och väntade på att systern skulle komma tillbaka.

Det låter underligt att säga det, men mitt i all sorg och det regelstyrda livet, beskriver författaren personerna och deras familjeliv med humor. Hon skriver lättsamt om ett ämne som annars förväntas vara tungt. Hon vågar driva med de religiösa, men på ett ömsint sätt. Ingen borde bli stött, tycker jag då, som ser det hela från utsidan. Vore roligt att höra om hon har fått kritik från mormonhåll.

En sång för Issy Bradley är absolut en bok för dig som gillar feelgood, humor och som samtidigt vill lära dig något nytt.

Intervju med Christina Wahldén om den digitala bokcirkeln JallaTillsammans

Efter att pilotprojektet JallaTillsammans avslutades i april, talade jag och Christina Wahldén via skype för att sammanfatta våra tankar och erfarenheter. Här kan ni ta del av vårt samtal. Jag klipper in lite bilder så att ni inte storknar av den långa texten.🙂helagruppen

Anette : Vad tänkte du när jag kontaktade dig? 

Christina: – Jag blev glad! Jag hade följt dig på Twitter och tyckte att du verkade vara en kul typ. Jag gillar din ton. Du verkade vara en positiv person, och det gjorde att det var lätt att svara ja. Jag tyckte även att inriktningen på tonårstjejer och nyanlända var tilltalande.

– Det som varit specifikt uppe hos er, är att boksamtalen har en viss terapeutiskt funktion. Många av de nyanlända ungdomarna har varit med om svåra saker. Vi kan inte hjälpa eller ta bort det svåra, men vi kan ge dem något. Vi kan ta dem på allvar, lyssna och bekräfta. Dessutom kan det vara svårt att förklara för svenska tonårsmänniskor, vad man har varit med om.

– Det är bra att du är med och kan tipsa om biblioteket. Man behöver ju inte klippa med den person man var tidigare, utan man har ju det språket och böcker på de språken finns ju. Det kan ge självkänsla.
Genom att skriva om deras ursprungsländer visar man förhoppningsvis en slags respekt. De kommer ju från rika kulturländer. De har något att bidra med.

– Som nyanländ finns ett behov av prata om föreställningar och tabun. Speciellt tonårstjejer brukar vara duktiga på att vara kameleonter. De är kanske en person i familjen och en i skolan eller i samhället. Det kan göra att man överlever, men också att man går sönder.
1048220_1142501965768951_8694391889287321360_o
Anette: Varför är bokcirkeln bara för tjejer frågar många. Vad har du för svar till dem? 

Christina: -Jag tycker att man fortfarande ser att det inte är riktigt jämställt  ens i Sverige och flickor är väluppfostrade och tysta och får sällan komma till tals. Flickorna från de här bakgrunderna har ofta förpliktelser till familjerna, de har svårt att komma hemifrån. Därför är de bra att bokcirkeln bara var för tjejer. Andra kan starta bokcirklar för killar.

Anette: Vad har projektet betytt för dig som författare och människa? 

Christina: – Det som är fint, och det som man saknar när man är ute på författarbesök och bara dimper ner i en klass och pratar lite, och sen ses man inte igen, är att det blir ett bättre samtal så här. Det där magiska samtalet, det upplevde vi båda två, där tjejerna berättade väldigt personlig saker, jag tror inte att det hade hänt om vi inte hade pratat med varandra innan.
-Det kostar mer i och med att det kräver mer förberedelser, men det blir bättre. Väldigt mycket bättre!
– Det har varit fantastiskt bara att få träffa de här tjejerna och att du känner dem på ett sånt personligt plan det blir ju helt annorlunda, och det är bra att de inte är någon jättegrupp, de är ju individer,  fantastiska, och det är ju alla, här blir det så tydligt. Otroligt – den där dagboken som de berättade om äter mig fortfarande. Jag tänker på bilderna som de delade med sig av.

– De har ju också varit en sorts värdemätare på det som du var inne på, att vi hade känslan att ”vi kan nog inte läsa den här boken På flykt eller Med livet som insats för att det blir för hemskt, FÖR jobbigt för dem”. Men för en del är det det som de vill prata om. Man får fråga och inte bestämma åt dem. Människor vet ju själva vad de behöver. De är ju som vi.  Jag har stärkts i min uppfattning att det är väldigt lite som skiljer människor åt, oavsett var ifrån i världen man kommer. Det är väldigt tydligt. Det kunde ha varit mina eller dina barn.

kaninöronAnette: Hur var besöket i Edsbyn?

Christina: – Edsbyn är en väldigt intressant plats, och jag skulle verkligen vilja att det fördes vidare till politiker, att det här arbetet är ganska unikt. Jag träffar ju flera tusen elever varje år, och mina besök brukar sällan vara så väl förbredda som det här. Men det här är ju bara i Edsbyn, i dagsläget och det är väldigt synd att det är så ovanligt. Det är så enkla medel som behövs. Men det kräver engagemang och stöd.

– De som har varit med har satsat väldigt mycket. Bara det att ni har träffats hela 20 gånger, visar också på ett behov. Det är lite sorgligt att de nu sprids för vinden, men bra att du hann genomföra bokcirkeln innan det hände. De har ju fått med sig ett otroligt starkt minne från sin första tid i Sverige.

Anette: Vad tänker du om projektet? 

Christina: – Det här är ett projekt som sticker ut helt och hållet. Jag kan inte påminna mig något annat projekt som har varit av den kalibern, sedan jag började göra klassbesök, och att det kommer att följa med mig i fortsättningen, och jag kommer ALDRIG att glömma tjejernas klokhet!

– Människor som har varit utsatta för svårigheter, kan uppfattas som lite äldre än vad de är.  Det är klart att man åldras, blir brådmogen. Det inte så lätt att förklara för svenska jämnåriga. De nyanlända ungdomarna har en tillgång, som man kan ta tillvara på.

Men har podden många lyssnare undrar en del…

Christina: – Det är inte bara lyssnarna man ska räkna. En viktig sak är också att de får lära sig att gör en podcast, att de får höras och vågar. Berättelserna finns där, de får lära sig att använda det tekniska och kan få ut sina berättelser.

– Folk (vuxna) är inte medvetna om hur enkelt det faktiskt är att podda. Det här gör att fler kan inspireras. Om EN skolbibliotekarie lyssnar får det en otrolig spridning, denne kan sprida arbetsmetoden genom bibliotek och skolor. Det finns ingen riktig ursäkt för att INTE göra det. Svårigheten är att det oftast kokar ner till att det krävs en entusiastisk människa och det måste gå att göra detta halv-entusiastiskt. Det är en fantastisk ljudkvalitet och många förstår kanske inte att ni har använt er av en enkel app i mobilen som inte kostar särskilt mycket.
– Det har blivit så bra för att du är så erfaren som bibliotekarie, du är van att ha boksamtal, du tycker att det är kul, och det märks också. Jag får ju lyxen, när ni pratar med mig har ni ju redan idisslat texten gör ju att samtalet blir mycket bättre.

Anette: Jag har lite dåligt samvete över att det inte har blivit många riktiga boksamtal…

Christina: – Ni har ju pratat om livet, tjejerna har mött en svensk människa, allt som är bra är bra! Du har sått frön, du gav dem dagböcker och ni har pratat om viktiga grejer. Det har varit ett slags bokterapi också, en sorts läkande process, där vi har pratar mycket om minnen. Trädgårdsboken funkade, den väcker saker som är goda, De kom ihåg andra trädgårdar, dofter, innan kriget, det gäller att försöka se det friska i människan.

– JallaTillsammans ger ju ringar på vattnet, ni är superintegrerade människor! Om fler gjorde som ni skulIMG_4521 le det vara fantastiskt. Det blir konkret.

Anette: Hur många timmar har du lagt ner på JallaTillsammans?

Christina: – Jag har inte förberett så mycket, jag har mest varit tillgänglig, genom mailkonversation bara. Ibland på Facebook, men vi är ju där på Facebook i alla fall. En författare skulle absolut kunna ha ett sådant här projekt per termin.

Jag har haft stor nytta och glädje framför allt på det mänskliga planet, man blir så glad själv, de är så fantastiska personer. Det har gett oerhört mycket mer än vad det har kostat i tid och engagemang, särskilt med de här lättlästa böckerna. Som författare kan jag inte ta folks berättelser rakt av, men jag kan tillåta mig att inspireras, få tankar om vad som är viktigt. Skriver man för unga människor måste man ha kontakt med dem. Tjejerna i JallaTillsammans är så otroligt intresserade!  Det har absolut givit mer än vad jag har lagt ner i tid!

Anette: Skulle du rekommendera andra författare att göra något liknande? 

Christina: – Absolut! I synnerhet om man skriver på lättläst svenska, väldigt många skulle ha stor glädje av det. Det är lyxigt att få lyssna och samtala, lyxigt för mig att ha dig där. Höra hur du gör i boksamtal och såna saker. Det här är inte ett slut, utan en början!

Anette: Hur var det att bokcirkla genom Google hangout? 

Christina: – Jag kände inte till hur hangoutsamtaldet funkade. Men det gick väldigt bra med tjejerna, till exempel att tekniken känner av vem som pratar och att man får bild på den personen. Det är en bra grej att känna till.

– Jag vill verkligen betona att det inte är LITE BRA utan det är väldigt VÄLDIGT bra, jag fattar inte varför INTE fler gör det här!

– Vi umgås på ett ställe där de är, på nätet. Svenska skolan och elever kan lära sig av de nya ungdomarna, som har driften och insikten OM vad kunskap är. De som inte har gått i skola under lång tid på grund av krig har också ett sug efter kunskap, Där kan svenska elever lära sig något. De tar ofta kunskap för given.

-Samhället borde klura ut något bra sätt, så att även unga människor möts, att det inte bara är vi som ska lära de nyanlända, utan att även de som ska lära oss. Man behöver inte resa, världen är ju här nu! Det är ju jätteroligt!

Anette: Vad skulle du vilja förändra om du skulle vara med i en omgång digitala boksamtal igen? 

Christina: Inget. Jo, jag vill ha mera; mer möten, flera samtal, fem gånger minst. Det är ett behändigt sätt att prata på, och en fördel när alla kommer till tals. Du var bra på att fördela ordet och se till att alla pratade, ingen blev tyst. I en större grupp är det svårare. Det är en fördel och en poäng att vara få. Det spelar nog in också att vi var så få, att de vågade berätta och var trygga med varandra. Ingenting som inte var bra, konceptet kan bara bli bättre!

Anette: Men projektet nådde ju så få ungdomar, invänder en del…

 Christina: – Kvalitet är inte helt fel heller. Jag har inte varit med om så pass uppriktiga samtal med ungdomar någonsin tidigare! Kultur är svårt att mäta. Kvaliteten uppvägde kvantiteten, tycker jag.

– Och de här tjejerna har ju kompisar i sin tur. Dom pratar ju om det här, de tar med sig någon, de känner dig, de går till bibblan. På så vis nås fler.

nabaemily– Dessutom är det en sån lyckosam spinnoff – med Emily,  bok, fotoutställningen, som kommer att cirkulera på amerikanska college. Någon utifrån världen, som vill något, som tycker att tjejerna är intressanta, ser dem. Det är läkande att någon ser en.

– Det är så uppenbart bra och det är så enkelt och kostar nästan ingenting. Podden är billig, vilket bibliotek som helst skulle kunna ha kurser – ”Gör din egen podd!”.

tidningemilyEn sak som man skulle kunna förbättra är att även ha skrivarkurser, korta skrivövningar kan vara bra och användbart, om man inte har ett gemensamt språk.
– Att vi har pratat engelska har inte påverkat själva grundsamtalet. Sen kanske vi inte har övat så mycket svenska i våra direkta samtal, fast deltagarna har ju gjort det, genom att texterna de läst, har varit på svenska.

– Känslomässigt har det varit väldigt starkt, man blir väldigt berörd. Tjejerna har visat ett väldigt förtroende. De har tagit det på jättestort allvar.
-Du har gjort ett otroligt bra jobb!

-Det finns ingen quick-fix för att lära sig ett språk. Man underskattar hur svårt det är att lära ett språk bra, det tar sin lilla tid, men det måste få göra det också.
– Det som behövs när man är nyanländ och lär sig språket och de sociala koderna är att få referensramar, vem är Claes Elfsberg? Vem är snäll, dum? Man har ingen aning och det tar tid att lära sig. Där kan böcker vara en hjälp.

-Det ni har gjort är en unik verksamhet och den är väldigt, väldigt bra! Unga tonårsflickor, som kommit som flyktingar är väldigt utsatta, de behöver lite extra pepp. Det berättar de redan för andra, det ger ringar på vattnet. Du har nått fler än de som faktiskt ha varit med i gruppen.

Tusen tack till Christina, Vilja förlag, ABF Västra Hälsingland, Rädda Barnen Ovanåkers kommun och alla som har varit med och stöttat JallaTillsammans! Just nu arbetas det på en projektansökan för att få till en fortsättning. Kram!

Christinas blogg finns flera inlägg om JallaTillsammans.
nabajoudIMG_4513

Det kommer alltid en ny himmel

himmelJag har läst och gillat Det kommer alltid en ny himmel av Lori Nelson Spielman.

Här kan du se vad jag tyckte om boken.

Lyckliga människor läser och dricker kaffe

kaffeBara titeln fick mig att smälta långt innan jag hade boken i min hand. Lyckliga människor läser och dricker kaffe är även namnet på det bokkafé som huvudkaraktären Diane driver i centrala Paris.

Jag trodde att det var en mysig roman rakt igenom, men redan i första kapitlet får man känna på en avgrundsdjup sorg, när Dianes dotter och make dör i en bilolycka. Sorgen går fysiskt genom sidorna och man drar nästan själv en suck av lättnad när hon efter ett år av isolering och uppmuntran från sin vän, bestämmer sig för att bryta upp och resa bort. På måfå väljer hon Irland och i det lilla hus hon hyrt fortsätter hennes sörjande. Det som till sist drar henne tillbaka till livet och får henne att känna något igen, är den buttre och ohyggligt otrevlige grannen och dennes hund.

En ganska förutsägbar berättelse, utan ett förutsägbart slut. Romanen innehåller ingredienser som blåsiga stränder, irländska pubar, gladlynta irländare, kaffe och böcker. För min smak blir det aldrig för pluttinuttigt, utan författaren skriver en ganska sansad kärlekshistoria mellan vuxna människor, där sorgen inte går över på ett ögonblick. En fransk feelgoodroman, som man slukar i ett nafs…gärna med en kopp kaffe eller ett glas franskt vin till.

Det här blir mitt sista boktips i Helga. Jag har bokhögar och andra roliga projekt som väntar på mig. Dessutom är tidningsläsarna värda att se någon annans nuna istället för min, år ut och år in. Jag har fått vara med och tipsa om min efterträdare och jag är säker på att läsarna kommer att bli väldigt nöjda!

Tusen tack för den här tiden och skulle ni sakna mina boktips så finns de på Helgebibliotekens inspirationssidor eller här på bloggen!