Mambo i Chinatown

mambo_flat_storMambo i Chinatown var den bok jag spontant tipsade om när jag var med i radion i somras. Programledaren lät lite fundersam när jag sa titeln. Och det förstår jag. Mambo är kanske inte det första man tänker på när man hör talas om Chinatown. Men för oss som har läst boken låter det fullständigt rätt!

Jag kan inte låta bli att beskriva boken som en blandning mellan filmen ”Shall We Dance”, där Jennifer Lopez och Richard Gere ägde dansgolvet och Jean Kwoks debutroman Nästan hemma, som sitter kvar i min hjärnbark än, fastän det var länge sedan jag läste den. Här liksom i Nästan hemma berättar Kwok utsatta familjer, kärleken mellan en förälder och ett barn och om outvecklade förmågor hos människor, som inte fått möjlighet att blomma ut och arbeta på sin talang, på grund av sociala och ekonomiska orättvisor.

Författaren själv dansar loss i ett youtubeklipp:

Mambo i Chinatown handlar om Charlie Wong, 22 år som växt upp i Chinatown, New York. Hennes mamma var ballerina från Peking och hennes pappa en nudelmakare. Charlie lever ett inrutat liv och jobbar som diskare på restaurangen där pappan tillverkar nudlar. Ju längre nudlar desto bättre, speciellt om man äter dem på sin födelsedag, för då betyder det att man får ett långt liv. Det är sådana detaljer från den kinesiska kulturen som fångar mig lite extra, sedvänjor som jag inte haft en aning om. Läs tex de här raderna om hur man bör och inte bör använda ätpinnar:

”Ätpinnar är som två älskande. De måste alltid vara tillsammans, sida vid sida. Vi använder aldrig bara en ätpinne till något. Knacka aldrig med pinnarna på sidan av skålen, för det är så tiggarna gör och det betyder också otur. Peka aldrig på någon med dem, och vifta aldrig med dem, för det är oartigt. Tugga inte på dem, det är ohygieniskt. Gräv aldrig i maten med pinnarna för det ser ut som om du gräver en grav och även det betyder otur.”

Charlie får till slut ett annat jobb där hennes sönderdiskade händer får ta igen sig. Hon vet med sig att hon är ganska klumpig och det dröjer inte länge förrän hon råkat dubbelboka en lärare på dansstudion, där hon fått arbete som receptionist. Plötsligt tvingas hon själv hoppa in och ta ett danspass för nybörjare. Det visar sig att hon besitter samma talang som sin döda mamma, och det dröjer inte länge förrän hon får smak för dans och märker att det är hennes rätta element. Hon lever med dansen och den klumpighet hon förr visat är som bortblåst.

Hemma vågar inte Charlie berätta för sin pappa om att hon arbetar som danslärare. Hon slits mellan sin gamla värld och sin nya, öst och väst. Pappan tror på österländsk medicin och de prövar alla sorts kurer på Charlies allt sjukare lillasyster. Dessutom har de inte pengar nog att betala för vanlig sjukvård. Charlie blir tvungen att gripa in.

Jag tyckte så mycket om att umgås med Charlie, hennes familj och danspartners. Kwok skrev om dem så att det kändes som att jag nästan VAR Charlie. Fastän jag själv är vig som en elefant, fick jag uppleva känslan av att dansen sitter i kroppen, precis som Charlie gjorde. Som jag skrev ovan, så var det även mycket spännande att lära sig om kinesisk medicin och kinesiska sedvänjor. Sist men inte minst – Mambo i Chinatown är en fullmatad berättelse som man gärna sträckläser och jag kan slå vad om att den kommer att filmatiseras. Då kommer jag stå först i kön till biografen!

 

Snöfall, mirakel och frusna hjärtan

snofallDen här feelgoodromanen är nästan som Gilmore Girls goes Christmans. På Irland av alla ställen dessutom. Mysigt värre, men inte för mysigt, utan roligt, kaxigt och lite spännande. Ett boktips för dig som vill få julkänsla i god tid, eller som vill ha något att dyka ner i mellan släktmiddagarna i jul. Fast en varningens ord! Risken finns att du blir lite väl osocial och väljer boken framför släkt och vänner. Det är lätt att fastna i den.

Enligt Printz Publishing är julromaner ett fenomen sedan länge i England och nu är det dags för Sveriges första. Snöfall, mirakel och frusna hjärtan, av Claire Sandys , är en riktig pralin till julroman – en historia om försoning, mirakel och kärlekstrubbel i jultider.

Jag har mer eller mindre sträckläst boken om Asta som lämnade sin familj på Irland som 16-åring. Hon var gravid och det sågs inte med blida ögon av familjen, släkten eller det lilla samhället där hon bodde, trodde hon… Hon inrättar sig i London och hon och dottern har ett bra liv där. Asta arbetar som personlig assistent åt en tidningsmogul, som inte förstått Astas känslor för honom. Strax innan jul ger han henne ett uppdrag att åka till sin hemby, lilla Tobercree och luska reda på sanningen bakom den gråtande madonnan i byns kyrka.

Hon blir väl emottagen av sin familj, som är en sån där stereotypisk härlig irländsk familj där alla kärleksfullt pratar i mun på varandra. Hennes mamma äger till och med en pub. Persongalleriet är charmigt och innehåller flera potentiella pojkvänner, bland annat en hemlighetsfull präst och en lite mystisk, men oerhört tilldragande engelskman. Vad är det han döljer bakom sin charmiga fasad?

Även i Astas förflutna döljer sig något, som måste fram, för att hon ska bli en hel människa. Kanske är det ett mirakel hon behöver?

Söker du en romantisk julhistoria, med glimten i ögat, mysiga irländska pubmiljöer och ett gäng kaxiga, men varmhjärtade irländare, så är det här julklappen för dig!

___________________________________________________________________

1655988_211104439079885_1744451848_n

Bokbutiken.spreadshirt.se – grejer för dig som älskar ord och böcker

 

Folkrörelser – Skärp er!

Det var av en slump som jag uppmärksammade antologin Folkrörelser – Skärp er!
Jag är väldigt förvånad över att den inte har fått större spridning och den uppmärksamhet den förtjänar. Texterna i antologin är viktiga och borde ses som obligatorisk läsning inom studieförbund, partier och andra organisationer. Speciellt med tanke på att dessa tappar allt fler medlemmar och har svårigheter att fånga upp det ideella engagemang som faktiskt existerar, men i nya format.

Jag hade förmånen att lyssna på Brit Stakston och Jesper Bengtsson när de talade utifrån antologin på Bokmässan. Brit Stakston ville ge två personer ur publiken möjlighet till replik (och den ena var JAG!). Hon ansåg att jag representerade det nya digitala engagemanget. Men tyvärr fanns det inte tid för det någon replik då.  Jag tar repliken här i bloggen istället. Hela seminariet går att se på  ABF Play.

Under och efter förra höstens “flyktingkris” då många, liksom jag själv, engagerade sig extra mycket ideellt, var det få folkrörelser, politiska partier och andra verksamheter som tog chansen att samarbeta och fånga upp det nyuppväckta engagemanget. De gick miste om världens tillfälle! Ett väldigt viktigt tillfälle dessutom. När antidemokratiska rörelser hotar demokratin är det superviktigt att fånga upp så många goda krafter som möjligt. Än är det inte för sent, men tiden tickar snabbt…

När jag läste Brit Stakstons text – En passionerad berättelse om hur demokrati byggs – kände jag igen mig i så mycket. Det kändes som att hon skrev om mig och mina vänner. Vi som har engagerat oss för hjälpa nyanlända in i samhället, och genom den byråkratiska djungeln, har många gånger bemöts av bristande information och våra förslag på förbättringar har inte snappats upp. Istället har vi mest setts som besvärliga och att vi ställer för stora krav på redan pressade organisationer.

Stundtals har det känts som att det är lika bra att ge upp, men så blir jag arg igen, eller hittar ny kraft genom att möta nyanlända människor, som har högst relevanta frågor, men som inte vet var de ska vända sig. Jag är övertygad om att det civila samhället och det offentliga måste samarbeta. Det verkar så smått börja gå upp för de offentliga organisationerna att de behöver det civilas insatser och nätverk.

Till exempel var vi som driver Fikasällskapets språkkafé  förra månaden inbjudna till en länsträff med rubriken “Inspiration för integration”. Gemensamt för alla deltagare var just avsaknaden av stöttning, fungerande nätverk och samarbete med offentliga verksamheter. Det ska bli intressant att ta del av rapporten från den dagen. Jag hoppas att kunskapen och informationen kommer att användas och att förbättringar är i sikte. Det gäller att hjulen rullar lite snabbare nu, innan fler tappar hoppet, lusten och initiativförmågan.

Det som oroar mig, och som Brit Stakston skriver, är bristen på intresse (och kanske kunskapen?) hos partier och folkrörelser, när det gäller att fånga upp och lära av den nya formen av engagemang. “Det borde ha varit de traditionella folkrörelserna som var först med att se hur spelplanen för engagemang förändrades. Dessa etablerade organisationer har allt att vinna på att folkbilda runt nya sätt att delta i samhällsutvecklingen”, skriver Brit Stakston.

“Ser de att det här är människor som står på tröskeln till ett livslångt engagemang för sitt samhälle, kanske till och med ett partipolitiskt arbete, om någon visar dem vägen?”, frågar Brit Stakston.

Som jag ser det är svaret än så länge Nej! Bara ordet styrelsemöte eller kassör nämns, slår folk ifrån sig och berättar hur svårt de redan har det med sitt livspussel. För den som är lite nyfiken känns det säkerligen inte särskilt lockande att fastna i en organisation, med långa dagordningar och protokoll, där ens engagemang och förändringsvilja riskerar att släckas. Så känner även jag, även om jag inser att det är just dessa strukturer och långsiktiga förändringsarbete, som är en av demokratins grundläggande faktorer.

“De traditionella folkrörelseaktörerna har genom åren inte lyckats lyfta fram sin unika kunskap och gedigna erfarenhet av att organisera människor för långsiktig förändring. Det är kunskap som civilsamhällesaktörer frikostigt borde dela med sig av som vaccin mot antidemokratiska rörelser”, menar Brit Stakston.

Behrang Miri, som också skriver i antologin, menar att “de nya sociala rörelserna är där de gamla var för hundra år sedan. De gamla rörelsernas fördel är att de har resurser och verktyg som kan vara till gagn för de nya rörelsernas organisering”. Precis så är det!

Det gäller att politiska partier, folkrörelser, föreningar och andra organisationer blir bättre på att berätta VARFÖR det är bra och viktigt med protokoll och valberedningar OCH att de är beredda på att lätta upp strukturerna för överleva. Och att de gör det NU!

Det är viktigt, och i sista sekund som Brit Stakston skriver att “lägga bort prestigen och välkomna alla initiativ som kommer från helt nya håll, men som vill samma sak. Den svenska starka folkrörelsetraditionen och den digitala deltagandekulturen är två krafter som med fördel kan mötas och befrukta varandra. Tillsammans kan de förnya demokratiarbetet”

Som avslutning i sin text skriver Brit Stakston:
“Min förhoppning ligger i ett ömsesidigt utbyte mellan de som kan allt om trögrörliga demokratiprocesser, de som vill förändra och de som förstår digitaliseringen. Gemensamt kan de sedan ta ansvar för att fortsätta arbetet med att inkludera fler i deltagandet och byggandet av det samhälle som är vårt gemensamma”.

Amen på det! Och – ni vet var jag finns när ni behöver mig!😉

Min debattartikel i Metro om feelgoodlitteratur

anettemetroI samband med Bokmässan skrev jag en debattartikel i Metro angående Feelgoodlitteraturens oförtjänt låga status.

Debattartikeln börjar så här och blir du nyfiken kan du läsa mer i Metro:

”Skärp dig! Får jag säga till mig själv.
Varför hamnar jag alltid i försvarsställning när ämnet feelgoodlitteratur kommer på tal? Det är som att jag alltid förväntar mig att någon ska såga mina feelgoodboktips? Här och nu slutar jag att försvara min litterära smak. Vem har för övrigt rätt att värdera andras läsning?

För mig är feelgoodromaner sådana som ger en härlig känsla av att livet är stort, att mänskligheten är i grunden god. Feelgoodromaner får gärna vara skrivna med humor och även innehålla ett stänk svärta. Ofta anses litteratur som är svårtydbar och svårmodig som lite finare än mer lättlästa böcker som lämnar en med ett ljusare sinne. Det är som att feelgood och annan litteratur som traditionellt förknippats med kvinnor per automatik får lägre status.”

Hon vinkade till mig på Bokmässan

 

Jag tror inte att en Bok- och biblioteksmässa kan bli bättre än den jag var med om! Allt var perfekt, förutom att jag önskar att jag hunnit med mer. Och kanske orkat äta mer. Jag fick minst 10 000 steg om dagen och en dag åt jag bara en kanelbulle på hela dagen, innan middagen så klart. Det skulle jag aldrig ha klarat en vanlig arbetsdag hemma. Måste ha varit endorfinerna som gjorde att jag höll humöret och orken uppe.

De absoluta höjdpunkterna vara att få träffa några av mina förebilder på riktigt. Brit Stakston träffade jag redan på Centralstationen i Stockholm där manifestationen för Dawit Isaak pågick hela veckan. Jag lyssnade även på ett seminarium där Brit deltog – Yttrandefriheten har ingen åldersgräns. Det var synd att de var så många med på scenen. Jag hade gärna lyssnat på bara Brit och Olle Wästberg för varje person på scenen fick inte mycket tid på sig.

Som den stalker jag är🙂 (det var faktiskt Brits tweet till mig som gjorde att jag hann) lyssnade jag även på henne i ABF:s monter när hon talade utifrån sin text i antologin Folkrörelser, skärp er! Seminariet finns att se via ABF Play. Rekommenderas!! Som vanligt sa Brit så mycket klokt att jag återkommer om det i ett annat blogginlägg.

Vid ABF:s scen träffade jag även på Behrang Miri, som är en annan stor förebild för mig. Han är en väldigt bra samtalsledare och går på en väldigt sund värdegrund. Därför var det en stor dag för mig när han kände igen mig från Instagram! Inte för att jag är glad över att kännas igen, utan att han har lagt märke till mitt engagemang och arbete. Behrang Miri arbetar deltid på ABF som samordnare för social mobilisering och den 19 oktober har jag lyckan att få lyssna på honom igen. Då kommer han nämligen till Bollnäs och ska tala med Helgebibliotekens personal. Samma dag ska jag hålla i ett kort seminarium om JallaTillsammans.

En av de största händelserna på mässan var ju att jag och Christina Wahldén intervjuades om JallaTillsammans digitala bokcirkel i Region Gävleborgs monter, två gånger. Vi hade ju försökt få med några av tjejerna i bokcirkeln till Göteborg, men nu blev det inte så. Det fick duga med oss två. Vi och Joffe som intervjuade oss, försökte överrösta ljudet från de andra montrarna så gott det gick. Jag tror att vi gjorde det bra. Åtminstone var det intrycket jag fick av de som var där och lyssnade. Lova från Teskedsorden var där och sa hej och gav mig en liten teskeds-brosch. Det kändes som att jag fått värsta hedersmedaljen🙂 Lina från Vilja förlag Eva från BTJ förlag var där och stöttade oss och jag fick även träffa flera nätvänner på riktigt för första gången.

På lördagen fick jag träffa två av mina absoluta favoriter när det kommer till Feelgood – Lisa Jewell och Mahairi McFarlane. Först lyssnade jag på Lisa Jewell i Storytels monter, fick sedan hälsa på henne utanför montern. På eftermiddagen var jag på ett av de roligaste och gladaste seminarium jag varit på, med båda författarna och dagen avslutades med Kulturkollos Feelgoodmingel, med mingel med de båda författarna. Det kändes helt naturligt att stå där och prata med dem, samtidigt som att jag kände mig lika bubblig inombords som det mousserande vin jag hade i glaset. Samtidigt var det lite pinsamt att träffa på svenska feelgoodförfattare vars böcker jag inte hunnit läsa än som bla Kristin Emilsson, Anne Liljeroth, Marianne Cedervall och Anne-Lie Högberg.

De tre dagarna på Bokmässan var helst magiska och samtidigt hann jag inte med allt jag ville. Men de minnena som finns kvar så här efteråt är alla de spontana mötena med personer som stoppade mig mellan montrarna och frågade ”Det är du va som är Feelgoodbibliotekarien! Tack för dina boktips och tack för ditt samhällsengagemang!”. Jag var och är fortfarande överrumplad över att så många kände igen mig och kom fram och sa hej. Det värmde något enormt att mina små avtryck i cyberspace faktiskt når fram till riktiga människor, som dessutom uppskattar dem.

Jag stötte även på många andra förebilder som Patrik Lundberg, Dilsa Demirbag Stehn, Fanna Ndow Norrby, Leila Hastor och Nivin Yosef, som jag önskar att jag hade fått möjlighet att prata mer med. När The Jenny DN Lindh vinkade till mig kändes det bara så stort. Kändes som att jag hade titeln till en bok om mina förebilder serverad: ”Hon vinkade till mig på Bokmässan”.

Som en toppenavslutning stod jag och min kompis Anette utanför hotellet med våra väskor och väntade på taxin när Ingemar Stenmark och hans familj gick ut till sin bil. Det var bara vi där och Anette och jag stod som i andakt, överväldigade av att få vara med om detta, och njöt av att få se kungen av Sverige på riktigt och så nära. Hade vi varit lite snabbare hade vi kunnat åka hiss med honom dagen innan. Eftersom vi är så fina människor höll vi oss i från att slita upp Ingemars bok ur resväskan för att få den signerad.

Finns det en, finns det flera

Finns det en finns det fleraJag fattar inte att jag ska träffa Mhairi McFarlane på riktigt på lördag!!! Jag ska på Feelgoodminglet som Kulturkollo ordnat på Bokmässan och träffa inte en, utan två av mina absoluta feelgoodfavoriter, Mhairi McFarlane och Lisa Jewell!!!

I natt läste jag ut  Finns det en, finns det flera, av McFarlane  och jag blev INTE besviken. Sin vana trogen skriver hon så inkännande att jag ser händelserna genom huvudpersonens ögon och känner hennes känslor ända in i skinnet.

Tänk dig att bli kysst av brudgummen alldeles efter vigseln och det är inte du som är bruden! Att den riktiga bruden kommer på er precis i kyssögonblicket och att ni dessutom alla tre arbetar på samma firma. Hur pinsamt kan det bli!!? Känslorna går genom sidorna och jag känner genansens fysiska påverkan när huden på mina kinder och armar blir varm och sticker.

Samtidigt vill jag bara slå huvudpersonen Edie för att hon är så dum och inte fattar! Som så många andra förstår hon inte att hon är världens coolaste tjej och att hon duger utan andras bedömande. Något hon visserligen lär sig med tiden.

I alla fall så blir Edie (som jag tycker om och gärna skulle vara kompis med) tillfälligt omplacerad till sin hemstad Nottingham av sin ytterst trevlig och förstående chef. Hon får i uppdrag att skriva en bok om den heta skådisen Elliot Owen, en av de mest eftertraktade männen i England. Han lär vara dryg och det kommer att krävas en hel del tålamod från Edie… tänker hon till en början. Men bakom skvallertidningarnas lögner döljer sig en högst normal kille som har oväntad god kontakt med verkligheten.

Eftersom jag läste e-boken såg jag inte hur många sidor jag hade kvar och trodde flera gånger, att nu är den slut, men så fortsatte den lite till. Slutet är inte helt snuttigulligt och Edie överger inte hela sin tillvaro, vänner eller familj för kärleken. Hon har utvecklats och tar ett klokt och mogets beslut, vilket får boken att kännas än mer verklig. Inga ”…och så flöt de iväg på regnbågen och levde lyckligt i alla sina dagar” här inte!

McFarlane skriver rappt och roligt om kärlek, vänskap och relationer. Genom att läsa och – roas av denna roman lär man sig att:
– ens fördomar sällan stämmer
– gammal vänskap inte rostar
– familjen är viktigast
– man inte ska hänga kvar med människor som inte helhjärtat visar sig intresserade av den man är.

Om jag inte blir för FÖR starstrucked och stum på feelgoodminglet ska jag fråga författaren hur hon gör för att få personerna i hennes böcker att kännas så normala, trots både vackra och mindre vackra sidor. Eller så är det kanske därför? Och om hon är lika rolig som sina romaner.

Christina Wahldén och jag samtalar på Bokmässan om JallaTillsammans digitala bokcirkel!

helagruppenÄr du på Bokmässan hoppas jag att du kommer och lyssnar på mig och Christina Wahldén när vi samtalar om JallaTillsammans digital bokcirkel med Regions Gävleborgs crossmediakonsulent Josephine Rydberg i monter E04:31.

Du har chans att lyssna på oss både på torsdag kl. 13:45 och fredag kl. 14:15.bokmassanjallaprogram

Vi träffar gärna dig som har frågor och funderingar hur projektet JallaTillsammans fungerat och hör gärna hur du har arbetat med nyanlända ungdomar och böcker.

bokmassanmingelbildSjälv kommer jag att finnas i Regions Gävleborgs monter vid flera tillfällen och även vid minglet på torsdagskvällen. Kom gärna förbi och säg hej!

Temat för Region Gävleborgs monter är Skaparkraft och innovation – digital allemansrätt, skaparbibbla och museiworkshop. Det kommer att finnas många intressanta programpunkter. Bland annat kan du besöka ett världsarv – Hälsingegården Fågelsjö – genom virtual reality-glasögon, testa armstickning och du kan även prova på kreativt skapande i 3D-printens värld, rita, scanna och forma i 3D eller göra sin egen designade knapp.

Titta in i programmet! 

Sprida läsglädje – Titta nyfiket på böcker och bibliotek – digital aktivism

jallajagdalarnaDet är mycket nu. Därför har det varit lite tyst här på bloggen. Jag har ägnat senaste veckorna åt resor till Uppsala, Falun och Gävle där jag haft föredrag för bibliotekspersonal inom projektet Dela läslust. Temat har var ”Läsa – skapa – berätta med kreativ teknik” och huvudföreläsare har varit Alexandra Borg, forskare på Uppsala Universitet som har föreläst om ”Boken och läsaren i den digitala tidsåldern”.

Mitt bidrag var ”Sprida läsglädje – jallatextdalarnaTitta nyfiket på böcker och bibliotek – digital aktivism” (se nedan).

Jag gjorde mina föredrag i min roll som Feelgoodbibliotekarien, utanför min ordinarie bibliotekstjänst, och framhöll bland annat fördelarna med att vara en social läsare på nätet och bokbloggare. Bloggandet och läslustdelandet i sociala medier har gett mig fler ingångar till läsfrämjande, nya kontakter och idéer, en känsla av att ingå i en läsargemenskap. Biblioteken kan med fördel ta efter bokbloggarnas personliga tilltal och boktips, det lekfulla förhållandet till läsande och läsare, spontaniteten och jag framhöll Kulturkollo som goda förebilder.

jallagruppdalarnaJallaTillsammans – den digitala bokcirkel med nyanlända tjejer som jag varit projektledare för under vintern/våren – var så klart med i min presentationChristina Wahldén och jag kommer att samtala om projektet i Region Gävleborgs monter E04:31 på Bokmässan kl. 13.45 på torsdagen och kl. 14:15 på fredagen.

Självklart talade jag en hel del om Greta Renborg och vikten av att föra hennes arbete med att sprida bibliotekets demokratiska uppdrag vidare!

Jag passade även på att sprida Nina Frids kloka ord – blanda annat det ytterst viktiga ordet – Yttrandejämlikhet, från boken Läsa, läka, leva! : om läsfrämjande och biblioterapi.

Den som är nyfiken och vill veta mer om JallaTillsammans eller något annat får gärna höra av sig till mig! anettehelgesson(snabela)hotmail.com 

I presentationen kan du klicka på bilderna för att komma vidare till podcast, film och länkar. 

En kvinna i blått

9789137148182Det värsta med att börja läsa en Elly Griffiths-bok är att den snart tar slut! Nu får jag längta efter Ruth, Nelson och de andra så länge, igen. 

Det är svårt att få nog av den frejdiga Ruth Galloway, hennes bitska kommentarer och inre liv. (Kärleks)relationen med kriminalkommisarien Nelson rullar vidare och är en stor del av spänningen. Jag tänker inte avslöja något om vad som händer, men att det blir en fortsättning är tydligt. 

Det känna osannolikt att det om och om igen finns arkeologiska anknytningar till fall som kommer i Nelsons väg, men vad bryr vi oss om det. Den här gången är det en ampull med bröstmjölk, som säger sig härstamma från självaste Jungfru Maria och pilgrimsorten Walsingham, som allt kretsar omkring. Samma natt som en ung kvinna mördas tycker sig Cathbad se en lysande gestalt, som liknar jungfru Maria, på kyrkogården. Ruths väninna, som är en kvinnlig präst, har fått hotfulla  anonyma brev och Ruths skarpa blick och intellekt ser så klart hur trådarna går ihop. 

Elly Griffiths ger oss som vanligt inte bara en bra berättelse, hon kopplar ihop delar från religion och samhälle också. I det här fallet handlar det om änglar och band mellan mödrar och barn. Ja, du läsa själv så förstår du mer! 

En kvinna i blått är en brittisk deckare som du bara inte får gå miste om! 

Lilla integrationshandboken

lilla integrationshandbokenBehöver jag integreras? Svar: JA!

De flesta i Sverige i dag behöver lära känna människor som har annan bakgrund och lever under andra förhållanden än en själv. Det gäller oavsett om man är född i Sverige eller någon annanstans. Annars riskerar man att tro att alla har det som man själv eller så faller man för fördomar eller stereotypa uppfattningar om människor helt i onödan.

Samhällsutvecklingen står aldrig stilla, den förändras hela tiden. För att framtiden ska bli så god som möjligt gäller det att fler lägger manken till och tar första steget att prata med den nye grannen, barnens kompisars föräldrar eller makar sig iväg till ett språkkafé eller skaffar sig en språkvän. Eller makar förresten. Det är KUL att träffa nya människor och lära sig nya saker!

Sedan jag började gå på Fikasällskapets träffar, som fungerar ungefär som ett språkkafé, har jag haft så himla roligt, fått möta mina egna fördomar, fått möjlighet att fråga istället för att tro saker och fått flera aha-upplevelser. Och då anser jag mig inte som en särskilt fördomsfull person från början (gör väl ingen, eller?)

Till exempel var jag bjuden på en syrisk förlovningsfest där alla talade arabiska utom jag själv. Det var nyttigt att få pröva på att vara i en miljö där jag fick koncentrera mig stenhårt för att uppfatta åtminstone de få arabiska ord jag lärt mig. Det var jättejobbigt att vara i behov av någon annans tolkningar för att förstå vad alla tyckte var så kul. Där blev jag en insikt rikare.

Fastän det bara var kvinnor på festen tog inte alla av sig sjalen och jag frågade en kvinna varför. – ”Jag hann inte fixa håret”, fick jag till svar. Ja så enkelt kan det vara. Eller när det var godisregn och mina vänners barn fått gelégodisar. Som den bibliotekarie jag är försökte jag söka på nätet för att se om just de colaflaskorna innehöll gelatin. Det hade jag inte behövt, för snabbt blev jag upplyst om att det finns ett stort utbud av halal-appar, där man hittar informationen på ett kick. Och när en kompis hade radband visade en annan kvinna att hon hade en ring istället, en som räknade hennes böner genom ett knapptryck. En mackapär som många använder som varvräknare när de handarbetar, fick jag veta senare.

Kanske är det etnologen i mig som gör att jag tycker att det är så spännande att upptäcka nya saker och förhållningssätt till livet. Det är svårare att tro att ens eget sätt är det enda rätta när man får upp ögonen för att det finns flera alternativ. Det är nyttigt!

Ja, vi behöver bli bättre på integration! Det duger inte när inte ett endaste barn eller vuxen på musikskolans konsert är utlandsfödd, eller när det endast är etablerade svenska personer som besöker festligheterna under hemvändarveckorna i Byn. Inte undra på om fördomarna växer när vi inte ens träffas eller befinner oss på samma platser.

Vad kan du och jag göra för att minska fördomar och klyftor mellan människor? Det är INTE alls svårt. Det finns mycket som du själv kan göra och det finns saker som samhället kan göra för att främja möten. Det pumpas ut projektpengar och det gäller att de på de styrande positionerna ser till att de söks och används. Men först och främst gäller det att alla inser och tar in att integration gäller inte bara de som är nya i landet, det gäller dig och mig lika mycket! Tillsammans har vi ansvaret för framtiden!

VILL du, så KAN du lätt dra ditt strå till stacken!  Läs Lilla integrationshandboken, som innehåller 23 konkreta tips på vad du kan göra för att förbättra integrationen i Sverige! Du råkar med största sannolikhet ha kul på köpet.