Etikett: Sorglig

 

Jag blev varnad om att Rabbit Hayes sista dagar var så himla sorglig och jag förberedde mig därför med ett stort lager pappersnäsdukar… som jag aldrig behövde använda! Antingen är jag gjord av stål, känsloavtrubbad pga av influensa eller så var det inte rätt sorts sorgligt för just mig. 

Rabbit Hayes sista dagar, som handlar om en ung cancersjuk mammas sista dagar i livet, borde få vilket kallhamrat hjärta som helst att smälta. Visst var boken sorglig och bra, men man visste ju från början att utgången var dålig. Någon skulle dö. Jag har läst liknande böcker som Förr eller senare exploderar jag och Innan jag dör och då grät jag så att det inte gick att hålla emot gråthulkningarna. De böckerna upplevde jag som mer bitterljuva än Rabbit Hayes sista dagar. 

Samtidigt måste jag erkänna att jag blev helt kär i Rabbit och hennes härliga familj. Rabbit var så imponerande cool inför sin egen död. Till sin religösa mammas förtvivlan är Rabbit stenhård ateist och hon vill dö på sitt eget sätt, liksom hon gjort med allt annat i livet. 

Rabbit bestämmer sig för att inte bli bitter över att hon inte kommer att få se sin dotter gifta sig eller för att hon aldrig kommer att få leka med några barnbarn. Hon resonerar som så att det kanske inte skulle ha hänt ändå. 

Sin sista tid i livet lever hon som om hon inte ska dö. En beundransvärd inställning, en sund sådan. Hon tänkte bara LEVA, som en dotter, syster, vän och mamma. Hon tänkte tillåta sig att jobba, betala hyra och vara uttråkad. Kanske är det den yttersta lyxen som finns. Att leva utan tanke på döden är något som man inte direkt går och tänker på dagligen och just det är det lyxiga. Det är inte något självklart tänk för den som drabbats av livshotande sjukdom, men Rabbit har förstått att ”dagarna som kommer och går – det är livet”.

Det vackraste i hela boken är kärleken som den bullriga, men kärleksfulla irländska familjen, känner för varandra, trots flygande kaffekoppar, dieter och hårda diskussioner. Rabbit visste att hennes vänner och familj skulle ta hand om dottern och kunde känna trygghet i det. 

Det är familjen och vännerna som är de egentliga huvudpersonerna i boken, medan Rabbit är den som binder ihop dem. De är alla förändringsbara, beredda på att göra uppoffringar för Rabbits skull. Författaren visar att en familj kan se ut lite hur som helst, bara gemenskapen och kärleken dem emellan är stark nog. 

Under Rabbits sista dagar i livet tänker hon tillbaka på sitt liv där hon redan som barn blev kär i brorsans kompis. Hon följde med under deras karriär som musiker och dessa avsnitt i boken   är charmiga och visar upp en gemenskap utanför familjen. Författaren lyckas på ett smidigt sätt kombinera tillbakablickarna, Rabbits egna funderingar och upplevelser med övriga familjemedlemmars tankeliv. 

Rabbit Hayes sista dagar skulle ta sig ypperligt som film. Jag tänker mig något i ”The Commitments”-stil. Den typiska (stereotypiska?) irländska tuffa jargongen mitt i eländet är något som jag gillar extra mycket i boken. Det glömde jag skriva tidigare. Det är rent utav många morbida skämt som fungerar som kontrast till det sorgliga. Humorn finns hela tiden där och visar att vi är människor även i närheten av döden och humorn håller sentimentaliteten på avstånd. 

Läs boken som hyllar livet, familjegemenskapen och vänskapen! Gör det innan filmen (för vanligtvis är boken bättre) och ta varningarna om näsdukar på allvar. Att jag inte grät kan mycket väl bero på att jag läste den under feberyra orsakad av influensa. Fixa näsdukarna så är du på den säkra sidan!