Den som jag trodde skulle göra mig lycklig

De bästa bokupplevelserna är nästan de som man ramlar över av en slump. Jag hade helt missat att Christina Wahldén skulle komma ut med en bok om Carl von Linnés äldsta dotter Lisa Stina och hade inga förväntningar alls. Inte mer än att jag vet att alla Wahldéns ungdomsböcker är superbra!

Den som jag trodde skulle göra mig lycklig har allt och lite till. Äventyr, kärlek, intressanta historiska personer och ett vackert språk som lämnar åt läsaren att läsa mellan raderna. Förutom det så tar författaren ställning i flera viktiga frågor.

Lisa Stina växer upp på Linnés Hammarby utanför Uppsala. Eftersom jag är från Uppsala och mammas familj bodde i Danmarks socken, i närheten av Linnés Hammarby, så känner jag lite extra för boken. Min mormor och morfar är begravda i samma kyrka som Lisa Stinas begravning ägde rum. Jag läser även med förtjusning om Domkyrkans klanger och andra Uppsala-miljöer. Berättelsen utspelar sig på de kullerstenar som jag har vandrat på många gånger.

Kärlekshistorien är av den annorlunda sorten. Redan från början vet läsaren att Lisa Stina och Daniel Solander, Linnés lärjunge, aldrig blev ett par. Deras kärlek får aldrig blomma och ligger som ett sorgeflor över hela berättelsen. När Solander beger sig på en världsomsegling och ”upptäcker” Australien tillsammans med kapten James Cook, blir Lisa Stina bortgift. Lisa Stina och Daniel Solander återser aldrig varandra, mer än i drömmarna.

Författaren verkar ha gjort en grundlig research och som före detta historiestuderande kan jag kan inte låta bli att bli nyfiken på hennes källor. Jag vill veta mera! Hennes intresse för Australien läser jag med stort intresse på Norstedts blogg. Jag gillar att hon tar ställning för ursprungsbefolkningen och deras sätt att se på världen och naturens tillgångar.

För den odlingsintresserade måste boken vara rena guldgruvan. Lisa Stina besatt stora botaniska kunskaper, som hon inte fick användning av utanför hemmet. Hon ville studera, men 1700-talets konventioner tillät inte att kvinnor studerade. Vi får följa henne i gårdens trädgårdsland och det är inte bara en eller två kålsorter som odlas, utan dussintals.

Genom att ge liv åt en kvinna vars liv varit oskriven allt för länge, ger Christina Wahldén upprättelse till alla kvinnor vars liv varit osynliga i våra historieböcker bara för att de varit just kvinnor. Jag avslutar med några rader ur boken som säger så mycket om Lisa Stinas och många andra kvinnoöden.

”Hon vill få gå in i Gustavianum lika självklart som de medelmåttiga männen, de på sin höjd normalbegåvade som kommer att nå så höga positioner i samhället enbart på grund av sitt kön. Hon vill stå längst fram och undervisa, hon vill bli professor. Och hon vet, innerst inne i sitt hjärta, att hon faktiskt hade kunnat bli det också, om hon bara hade fått chansen”.

”Lisa Stina finns där, alldeles till vänster just innanför domkyrkans ingång, under den tunga kalla stenen, bredvid pelaren på kvinnfolkets sida. Hon finns där fast hennes namn inte syns. Det är en symbolik för hela hennes liv. Hon finns, men syns inte. Hon hade velat ha krasseblommor, sammetsrosor, turkiska blomsterbönor och mängder av Dyrt konfekt. Rik som en fin kålgård skulle hennes grav ha varit, med odlingar i cirklar, överdådigt, praktfullt. Nu blev det en slät sten istället. Utan hennes namn. Precis som i livet, så blev det i döden: det var inte hon som bestämde.”
_________________________________________________________________________
Annons