Första gången jag såg Girls på tv blev jag både generad och intresserad. Sexscenerna visar lite mer än andra amerikanska serier om man säger så. Första avsnittet såg jag med skämskudden beredd, men ganska snart fastnade jag för serien, personligheterna och framför allt huvudpersonen själv, som spelas av Lena Dunham.
Jag borde inte gilla boken…för jag tror att jag som 45-åring inte räknas in i målgruppen…eller så gör jag det…för jag känner mig inte lika gammal i själen. I alla fall så älskar jag Lena Dunham, kanske för att att hon påminner om den jag önskar att jag var när jag var yngre, mer självsäker på nåt sätt, även fastän hon i början av boken skriver att hon hatar sig själv. Som vanligt gör hon det på ett annorlunda och ett mer rätt fram sätt än många andra: Hon ”skyler över hatet med en sorts aggressiv självacceptans”. Också en metod. En metod som kanske fler skulle behöva använda sig av.
Framför allt bidrar hon med en ny kvinnobild, en som ligger utanför de vanliga smala, lyckade idealet. Kvinnorna bara ÄR på något sätt, tar för sig och även om de försöker ta reda på vad-de-ska-bli-när-de-blir-stora, så är de så säkra på sig själva på ett sätt. Även om Dunham visar upp människans hela register så beskriver hon sina karaktärer med omsorg och medmänsklighet.
Jag har inte sträckläst Not that kind of girl – en ung kvinna berättar vad hon har lärt om livet. Boken har legat på soffbordet och så har jag läst lite då och lite då, hoppat och bläddrat lite hur som helst. Det jag gillar med boken är att Dunhams beskrivningar om sin ungdom känns så bekanta fastän vi växt upp på helt olika kontinenter. Hon är dessutom så bra på att skämta mitt i ett seriöst ämne. Hennes bildliga liknelser förvandlas till tankebubblor i mitt huvud där bilderna framträder. Till exempel när hon är hos gynekologen (och han pratar om sin frus spinningpass medan han undersöker hennes underliv, vilket bara det är helt knasigt!:-)). Bilderna han tar fram visar svåra fall av endometrios, och dessa bilder beskriver Dunham som ”lämningar efter ett bröllop: kastat ris, mosad tårta. Lite blod”. 🙂
Feelgoodbiblioteket 