Det var av en slump som jag uppmärksammade antologin Folkrörelser – Skärp er!
Jag är väldigt förvånad över att den inte har fått större spridning och den uppmärksamhet den förtjänar. Texterna i antologin är viktiga och borde ses som obligatorisk läsning inom studieförbund, partier och andra organisationer. Speciellt med tanke på att dessa tappar allt fler medlemmar och har svårigheter att fånga upp det ideella engagemang som faktiskt existerar, men i nya format.

Jag hade förmånen att lyssna på Brit Stakston och Jesper Bengtsson när de talade utifrån antologin på Bokmässan. Brit Stakston ville ge två personer ur publiken möjlighet till replik (och den ena var JAG!). Hon ansåg att jag representerade det nya digitala engagemanget. Men tyvärr fanns det inte tid för det någon replik då.  Jag tar repliken här i bloggen istället. Hela seminariet går att se på  ABF Play.

Under och efter förra höstens “flyktingkris” då många, liksom jag själv, engagerade sig extra mycket ideellt, var det få folkrörelser, politiska partier och andra verksamheter som tog chansen att samarbeta och fånga upp det nyuppväckta engagemanget. De gick miste om världens tillfälle! Ett väldigt viktigt tillfälle dessutom. När antidemokratiska rörelser hotar demokratin är det superviktigt att fånga upp så många goda krafter som möjligt. Än är det inte för sent, men tiden tickar snabbt…

När jag läste Brit Stakstons text – En passionerad berättelse om hur demokrati byggs – kände jag igen mig i så mycket. Det kändes som att hon skrev om mig och mina vänner. Vi som har engagerat oss för hjälpa nyanlända in i samhället, och genom den byråkratiska djungeln, har många gånger bemöts av bristande information och våra förslag på förbättringar har inte snappats upp. Istället har vi mest setts som besvärliga och att vi ställer för stora krav på redan pressade organisationer.

Stundtals har det känts som att det är lika bra att ge upp, men så blir jag arg igen, eller hittar ny kraft genom att möta nyanlända människor, som har högst relevanta frågor, men som inte vet var de ska vända sig. Jag är övertygad om att det civila samhället och det offentliga måste samarbeta. Det verkar så smått börja gå upp för de offentliga organisationerna att de behöver det civilas insatser och nätverk.

Till exempel var vi som driver Fikasällskapets språkkafé  förra månaden inbjudna till en länsträff med rubriken “Inspiration för integration”. Gemensamt för alla deltagare var just avsaknaden av stöttning, fungerande nätverk och samarbete med offentliga verksamheter. Det ska bli intressant att ta del av rapporten från den dagen. Jag hoppas att kunskapen och informationen kommer att användas och att förbättringar är i sikte. Det gäller att hjulen rullar lite snabbare nu, innan fler tappar hoppet, lusten och initiativförmågan.

Det som oroar mig, och som Brit Stakston skriver, är bristen på intresse (och kanske kunskapen?) hos partier och folkrörelser, när det gäller att fånga upp och lära av den nya formen av engagemang. “Det borde ha varit de traditionella folkrörelserna som var först med att se hur spelplanen för engagemang förändrades. Dessa etablerade organisationer har allt att vinna på att folkbilda runt nya sätt att delta i samhällsutvecklingen”, skriver Brit Stakston.

“Ser de att det här är människor som står på tröskeln till ett livslångt engagemang för sitt samhälle, kanske till och med ett partipolitiskt arbete, om någon visar dem vägen?”, frågar Brit Stakston.

Som jag ser det är svaret än så länge Nej! Bara ordet styrelsemöte eller kassör nämns, slår folk ifrån sig och berättar hur svårt de redan har det med sitt livspussel. För den som är lite nyfiken känns det säkerligen inte särskilt lockande att fastna i en organisation, med långa dagordningar och protokoll, där ens engagemang och förändringsvilja riskerar att släckas. Så känner även jag, även om jag inser att det är just dessa strukturer och långsiktiga förändringsarbete, som är en av demokratins grundläggande faktorer.

“De traditionella folkrörelseaktörerna har genom åren inte lyckats lyfta fram sin unika kunskap och gedigna erfarenhet av att organisera människor för långsiktig förändring. Det är kunskap som civilsamhällesaktörer frikostigt borde dela med sig av som vaccin mot antidemokratiska rörelser”, menar Brit Stakston.

Behrang Miri, som också skriver i antologin, menar att “de nya sociala rörelserna är där de gamla var för hundra år sedan. De gamla rörelsernas fördel är att de har resurser och verktyg som kan vara till gagn för de nya rörelsernas organisering”. Precis så är det!

Det gäller att politiska partier, folkrörelser, föreningar och andra organisationer blir bättre på att berätta VARFÖR det är bra och viktigt med protokoll och valberedningar OCH att de är beredda på att lätta upp strukturerna för överleva. Och att de gör det NU!

Det är viktigt, och i sista sekund som Brit Stakston skriver att “lägga bort prestigen och välkomna alla initiativ som kommer från helt nya håll, men som vill samma sak. Den svenska starka folkrörelsetraditionen och den digitala deltagandekulturen är två krafter som med fördel kan mötas och befrukta varandra. Tillsammans kan de förnya demokratiarbetet”

Som avslutning i sin text skriver Brit Stakston:
“Min förhoppning ligger i ett ömsesidigt utbyte mellan de som kan allt om trögrörliga demokratiprocesser, de som vill förändra och de som förstår digitaliseringen. Gemensamt kan de sedan ta ansvar för att fortsätta arbetet med att inkludera fler i deltagandet och byggandet av det samhälle som är vårt gemensamma”.

Amen på det! Och – ni vet var jag finns när ni behöver mig! 😉

Annonser

Vad säger du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s