jag-var-precis-som-duDet kan inte bara vara jag som känner så mycket när jag läser. Åtminstone finns det nog ingen som läser Jag var precis som du, av Negra Efendic som kan vara oberörd.

Det sorgliga är att hennes berättelse beskriver precis hur det går till i ett krig, utifrån ett barns perspektiv, i det här fallet kriget i forna Jugoslavien. Men det skulle lika gärna kunna vara en berättelse från idag. Lär sig människan aldrig av historien? NEJ! Vad är det för FEL?!! Så känner jag efter att jag har lagt i från mig boken.

Författaren frågar sin mamma om hon inte märkte vad som var på gång , och varför hon och fadern inte flydde tidigare utan stannade kvar i sitt hus, som de byggt under lång tid. Mamman beskrev hur det först inte rörde just dem och att krigets makabra ansikte sakta kröp närmre, men att hon kände sig så trygg i sin lilla värld och trodde inte att någon skulle göra henne något. Just detta känns extra skrämmande just nu när det är en stor oro i Sverige och i världen. Överlevare från Andra Världskriget varnar om att inte låta det gå för långt och stoppa de mörka krafterna i tid…men gör vi det?

Samma sak på skolorna. Det borde vara nolltolerans mot främlingsfientlighet och det är det säkert i skolornas handlingsplaner och värdegrundsdokument, men hur är det i verkligheten? Som jag förstått det har många nyanlända ungdomar det inte så lätt att hitta kompisar bland etablerade ungdomar, fast de går i samma klass till och med.I NGEN ska behöva ha det som Negra hade det i skolan och som barn i en flyktingfamilj!

Jag har svårt att förstå att sånt här får fortgå, fastän det skrivs hyllmeter med vittnesskildringar, som borde vara uppenbara varningar. Jag tycker, att speciellt när berättelserna är så lättillgängliga och fångande, som Negra Efendics, så finns det ingen ursäkt att INTE leva sig in i en annan människas erfarenheter och att lära sig av historien.

Jag är inte precis som du Negra, men det hindrar inte att jag känner jag med dig och alla som varit och är i samma situation. Jag vill inte vara som mobbarna du mötte på skolan, eller som de intoleranta människorna din mamma mötte, (och näpsade upp så bra!). Istället försöker jag dra mitt strå till stacken. I morgon kan det vara jag som behöver ett hem och hjälp på traven in i en ny situation, och då vill jag hemskt gärna bli mött som en hel människa, med respekt och gärna ett varmt välkomnande! Fler borde tänka på det!

Tack Negra Efendic för att jag fått läsa din berättelse och för att du fortsätter att skriva det uppenbara, som inte alltid kommer fram utan en luskande och envis journalist!

Annonser

Vad säger du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s