Jag är så glad över att jag har fått läsa och samtala direkt med författaren Golnaz Hashemzadeh Bonde utifrån hennes roman Det var vi. Det maximerade verkligen läsupplevelsen! Vill du också lyssna på samtalet så ligger avsnittet på JallaTillsammans podcast.
En lärobok för livet – recensionen i DN säger allt vad boken betyder för mig!
Nu finns min bok JallaTillsammans – En personlig skildring av läsfrämjande integrationsprojekt på riktigt! Det känns som att boken inte är bara min. Den är vår. 
❤️ Alla vi som har varit med och främjat det goda mötet – det är vår bok tillsammans! Det är min skildring men det är lika mycket alla ni andra (ni vet vilka ni är!) som har fyllt projektens innehåll och inspirerat mig!
Det är verkligen en hissnande känsla att få hålla i sin egen bok för första gången. Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på när JallaTillsammans digitala bokcirkel och Fikasällskapet startade. Inte visste vi då att vi skulle få möjlighet att nå så här många med inspiration!
Från förordet:
”Genom de kultur- och integrationsprojekt som beskrivs i min bok har jag lärt känna många nya människor, vilket jag är obeskrivligt glad över: Att jag har fått varit med under deras första tid i Sverige och fått ta del av deras energi och livsvilja. Ni är min drivkraft! ❤️ Det är resursslöseri att inte ta tillvara på dessa människors kompetenser, berättelser, röster och vilja att bli en del av det svenska samhället. Vi som tror på det goda mötet som en dörröppnare har ett särskilt ansvar att berätta om goda exempel på inkludering i praktiken. Genom att dela med mig av mina erfarenheter hoppas jag kunna inspirera fler att vilja mötas och att prata MED varandra istället för OM varandra. Integration börjar nämligen hos dig och mig som individer!”
Boken ges ut av BTJ förlag och utgivningsdatum är 23 augusti 2017.
Jag berättar mer om boken och mitt arbete med projekten på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg.
Om boken i media:
P4 Radio Gävleborg
Jag har haft förmånen att få förhandsläsa Golnaz Hashemzadeh Bondes roman Det var vi som kommer ut senare i augusti. Jag blev helt tagen av berättelsen. Den är stark, uttrycksfull och ställer en rad viktiga frågor till mig som individ och till vår samtid. En utmärkt cirkelbok eftersom den väcker så många tankar och det finns så mycket att diskutera i den.
Berättelsen handlar om Nahid som får besked att han hon har obotlig cancer. Hon är arg på allt och alla som inte förstår. Hon är arg på sin dotter som hon älskar, men som hon aldrig velat varit mor till. Hon är arg på alla som inte verkar förstå något om flykt, kamp och sorg. Var allt värt något om hon ändå ska dö mitt i livet?
Läsaren får även träffa den unga Nahid som precis kommit in på läkarlinjen när hon möter Masood under revolutionen i Iran. Han drivs av kampen för frihet och tillsammans dras de med i rörelsen. Med risk för sina liv delar de ut flygblad på natten. Nahids yngre syster Noorah tjatar om att få vara med om den berusande stämningen under protesterna på stadens torg och får en natt följa med, men i folkhavet råkar de komma ifrån varandra och efter det blir inget detsamma.
“Hur skulle vi förlåta varandra. För att vi tog med Noorah. För att vi lät henne övertyga oss. För att vi tyckte om att hon var med. Det jag inte visste, det jag inte förstod då, var att vi också dog den dagen. Vi var tjugo år gamla och våra liv kom på så många sätt till sin ände. Allt som hände efteråt var tafatta försök att ersätta det vi förlorade där, den dagen. Vårt barn. Flykten. Alla mina skift, alla timmar på jobbet. Allt. Vi skulle ha dött den natten och alla år som följde var lånade.”
Hur lever man vidare? Var det värt det? Vad är meningen med livet om man kämpat och ändå kommer att dö i förtid? Golnaz Hashemzadeh Bonde ger möjliga svar på de frågorna i den här romanen som jag antar är delvis självbiografisk. Golnaz själv kom till Sverige med sina föräldrar när hon bara var tre år. Hon påminner oss om att inte se människor som flytt sitt hem som offer.
“Man lämnar inte för att man gett upp. Man lämnar för att göra något, bygga upp något. Bygga upp något som är ett långfinger i ansiktet i den skit som hände. Folk tittar ofta på mig som ett offer. De förväntar sig att jag ska vara svag, överkörd. Jag som flyktingkvinna. Jag förstår inte hur de tänker. Förstår de inte att jag är här för att jag är stark? Att det krävs styrka för att inte ge upp, för att vägra acceptera elände och förtryck? Ibland undrar jag om de tror att de själva är starka, att styrka kommer av att aldrig ha sett några svårigheter. Om de tror att stiltje bygger motståndskraft.”
Det var vi är en roman som inbegriper en rad viktiga ämnen; förutom flyktingskap berörs även att vara nära döden, vara nära anhörig till en svårt sjuk människa, relationen mellan mor och dotter, våld i nära relationer och barns utsatthet. Trots många tunga ämnen saknas aldrig hoppet eller kärleken. Livet går vidare och nya generationer föds. Vad kan vi lära av historien och vad kan vi förändra i våra egna liv och i vårt samhälle?
Det var vi är Golnaz andra roman och jag hoppas att vi kan se fram emot fler. Hon är både författare och vd på Inkludera Invest som arbetar för att minska utanförskap och inkludera flera. Golnaz Hashemzadeh Bonde är en sann inspiration! Lyssna på hennes kloka tankar om inkludering, vad ett gott ledarskap innebär och lite om hennes romaner i detta podavsnitt! Eller om du ska till Bok- och biblioteksmässan i Göteborg kan du lyssna på seminariet Fly till varje pris där Yukiko Duke samtalar med Golnaz och Elin Boardy.
Blir du intresserad av att läsa boken och diskutera den i en digital bokcirkel där det finns möjlighet att ställa frågor direkt till författaren? Jag kommer att hålla i en sådan bokcirkel och vill du vara med så får du gärna kontakta mig.
På internationella kvinnodagen kändes det extra bra att jag fick berätta om JallaTillsammans och The End Will Be Good And Happy – fotoutställningen av Emily Berl, som vill förändra bilden av och lyfta fram unga flyktingkvinnors perspektiv – på Kulturtinget i Uppsala.
Hela 30 personer valde att lyssna på mitt föredrag på eftermiddagen, efter Po Tidholm och innan Stina Oscarson och Stina Wollter var på stora scenen. Jag fick tack och lova hålla till i ett lite mindre rum. Än är jag ingen jätterutinerad talare, men jag jobbar på det.
Jag blev glad över att så många verkade intresserade och kom fram efteråt och frågade om jag kunde komma till deras ort och hålla föredrag om integration.
Det känns också hoppfullt och viktigt att många som lyssnade var kulturpolitiker och tjänstemän på kommun- och regional nivå och att jag fick ut mitt budskap om att integration är en tvåvägshandling och att det är viktigt att stötta och fånga upp engagemanget som finns. Att de etablerade arenorna som redan finns och fungerar, kan användas för att nå ut med information och främja integrationen mer än de redan gör. Ringar på vattnet är inte att förringa.
Min presentation med länkar i bilderna:
Jag har många järn i elden just nu när jag är projektledare för Rädda Barnen Ovanåkers projekt ”Kulturfika för små och stora”. Syftet med projektet är att vara ett forum för möten mellan människor, som kanske inte skulle mötas annars. Med hälsofrämjande kulturinsatser vill vi öppna upp för samtal och ge barn och vuxna en meningsfull fritid och ett bättre mående, samt verktyg för att lättare komma in i samhället och förstå sin omgivning.
Syftet är även att motverka intolerans och öka kunskapen kring mångkultur och inkludering genom kulturupplevelser och kunskapshöjande aktiviteter som föreläsningar, kulturupplevelser och en workshop med Teskedsorden. Syftet är också att inspirera fler att ta steget och delta i integrationsfrämjande aktiviteter genom att locka med intressanta och aktuella föreläsningar och andra kulturella upplevelser.
Föreställningen med Clownen Manne, som ägde rum i söndags, är en av de hälsofrämjande kulturaktiviteter, med fritt inträde, som ingår i projektet, som drivs i samarbete med ABF Västra Hälsingland och Erikshjälpen, med projektmedel från Kulturutveckling Region Gävleborg.
Jag är så glad över att projektet har tagits emot så väl. Vid varje tillfälle har det varit kring 50-70 deltagare.
Clownen Manne lockade fram så mycket glädje och skratt att de hälsofrämjande effekterna av kultur inte går att förbise. 
🤡
👏🏽👏🏽👏🏽
😄 Det var stort att träffa en favorit från barndomen och skratta hejdlöst tillsammans med 70 andra. Jag hade ont i kindmusklerna efteråt. Bara att se de små barnen kikna av skratt var värt varenda sekund det tog att skriva projektansökan!! Även vuxna och tonåringar fick sig många goda skratt och lite språkträning på köpet.
”-Visst har clowner lättare att nå fram med sin kommunikation, säger Manne af Klintberg. Det beror på att vi följer känslorna inte intellektet. Clownen är en arketyp, se Jung, och berör oss genom att vi känner igen oss. Clownen är det förbjudna i mansrollen. Det tillåtna är hjälten. Clownen är hjältens motsats. Vi har alla en looser inom oss nånstans. Clownen använder förloraren till att bli en vinnare, trots allt.”
Trollkarlen Jakob har också varit på besök, som även det var väldigt uppskattat.
Efter det höll konstnären Sahar Burhan en föreläsning och workshop som resulterade i ett konstverk
som ställdes ut på biblioteket.
Även Teater DaCapo har varit till asylboendet AlftaQuren med föreställning ”Mina och Kåge”, och det var mycket uppskattat.
I projektet ingår också två utbildningstillfällen med Teskedsorden för tränare, studiecirkelledare, föreningsaktiva eller ideellt engagerade som vill främja positiva attityder och tolerans.
Den 5 februari är det dags för nästa Kulturfika som är en föreläsning med Mojdeh Zandieh – TV-producent och föreläsare – som kom ensam från Iran till Sverige när hon var 13 år. Genom en film och samtal på persiska och svenska kommer hon att dela med sig av sin historia, fylld av krig, flykt, vänskap över gränser, rasism, kulturkrockar och kampvilja. Utmaningarna som hennes karriär inneburit för henne, både som kvinna och som iranier-svensk, kan ge ett annat perspektiv till den som inte känner till en kvinnas kamp att få vara den hon vill vara. Samtidigt kan många också känna igen sig i henne. Detta kan i sin tur ge åhöraren inspiration och styrka i sin beslutsamhet att kämpa på för att nå sina drömmar och visioner.
Nu har Mojdeh Zandieh varit till oss och hon är en inspirationskälla hela hon! Drivet, kunskapen, viljan, engagemanget finns där och en intressant historia därtill! Hennes film och berättelse, på söndagens Kulturfika för små och stora, stärkte och uppmuntrade många till att fortsätta tänka på integration som en positiv process där varje människas agerande är av stor betydelse. Även Golnaz, som varit till Kabul två gånger och hjälpt utsatta familjer där, berättade om sitt arbete. Lokaltidningen var där och skrev en hel sida om föreläsningen.
Mojdeh:
– Sverige är det enda land jag har kvar och det vill jag gärna behålla, det vill jag inte förlora till varken den ena extrema gruppen eller den andra. Jag tror att goda exempel kan inspirera, att berätta att vi alla kan hitta en plats i det här samhället. Även om vi naturligtvis möter fler motgångar än normalt en svensk gör, men man får inte sitta och gråta hela tiden för det, säger Mojdeh Zandieh.
Vill du veta mer om projektet Kulturfika för små och stora får du gärna följa Rädda Barnen Ovanåkers Facebooksida, där vi uppdaterar allt eftersom, eller maila mig. Jag är projektledare och min mailadress är: anettehelgesson(snabela)hotmail.com.
När jag tänker tillbaka var 2016 ett år fyllt av goda krafter, massor av inspiration och många nya vänner och kontakter. Trots presidentvalet och kriget i Syrien, så har känslan för mig inte bara varit maktlöshet, utan det känns som att det håller på att vända. Äntligen börjar fler goda krafter att blomma upp, projekt startas, det offentliga samhället börjar få tummen ur, fler mötesplatser finns och det känns hoppfullt. Om inte annat så är jag övertygad om att det är så här vi måste tänka.
För egen del har året kantats av ideligen ny inspiration, som gett mig kraft att fortsätta se det positiva. Jag har mött och lyssnat så många intressanta människor med gott på agendan, bla Martin Schibbye, Brit Stakston, Behrang Miri, Nivin Yosef, Arkan Asaad, Fanna Ndow Norrby, Camilla Gisslow, Lisa Jewell, Leo Razzak, Sahar Burhan och inte minst Christina Wahldén och alla goa tjejer i JallaTillsammans, Emily Berl, som fotade dem och vars fotoutställning och budskap jag ska jobba med att sprida i projektet ”The End Will Be Good And Happy” under 2017,
Jag vill tacka alla som ger mig så mycket tillbaka, som ger mig perspektiv, nya kunskaper och insikter, vänskap; Rawda och de andra i bokcirkeln som träffas varje vecka tillsammans med mig och läser lättlästa böcker och lär mig arabiska 
😉. Duha, som driver projektet ”Kulturfika för små och stora” tillsammans med mig, Anette som håller i Fikasällskapet tillsammans med mig, alla fikakompisar som fått mig att piggna till även de tröttaste tisdagskvällar på språkkaféet, alla ni på AlftaQurens asylboende, som bemött mig så fint och engagerat er!
Jag vill också tacka er på Teskedsorden, som jag varit volontär hos, som gav mig det fina uppdraget att träffa årets stipendiepristagare som var inga mindre än eleverna i klass 6 på Lillboskolan i Edsbyn! De är ett stort hopp för framtiden!
Jag vill också tacka Vilja förlag har stöttat, uppmuntrat och visat att det inte bara är att tjäna pengar som är det viktigaste.
Det här börjar låta som ett tacktal på Oscarsgalan eller något, men jag hör ingen som hyssjar mig än 
🙂. Sist men inte minst vill jag tacka alla goda bokvänner och författare som förgyller min vardag och helg! GOTT nytt år på er alla!
Det kan inte bara vara jag som känner så mycket när jag läser. Åtminstone finns det nog ingen som läser Jag var precis som du, av Negra Efendic som kan vara oberörd.
Det sorgliga är att hennes berättelse beskriver precis hur det går till i ett krig, utifrån ett barns perspektiv, i det här fallet kriget i forna Jugoslavien. Men det skulle lika gärna kunna vara en berättelse från idag. Lär sig människan aldrig av historien? NEJ! Vad är det för FEL?!! Så känner jag efter att jag har lagt i från mig boken.
Författaren frågar sin mamma om hon inte märkte vad som var på gång , och varför hon och fadern inte flydde tidigare utan stannade kvar i sitt hus, som de byggt under lång tid. Mamman beskrev hur det först inte rörde just dem och att krigets makabra ansikte sakta kröp närmre, men att hon kände sig så trygg i sin lilla värld och trodde inte att någon skulle göra henne något. Just detta känns extra skrämmande just nu när det är en stor oro i Sverige och i världen. Överlevare från Andra Världskriget varnar om att inte låta det gå för långt och stoppa de mörka krafterna i tid…men gör vi det?
Samma sak på skolorna. Det borde vara nolltolerans mot främlingsfientlighet och det är det säkert i skolornas handlingsplaner och värdegrundsdokument, men hur är det i verkligheten? Som jag förstått det har många nyanlända ungdomar det inte så lätt att hitta kompisar bland etablerade ungdomar, fast de går i samma klass till och med.I NGEN ska behöva ha det som Negra hade det i skolan och som barn i en flyktingfamilj!
Jag har svårt att förstå att sånt här får fortgå, fastän det skrivs hyllmeter med vittnesskildringar, som borde vara uppenbara varningar. Jag tycker, att speciellt när berättelserna är så lättillgängliga och fångande, som Negra Efendics, så finns det ingen ursäkt att INTE leva sig in i en annan människas erfarenheter och att lära sig av historien.
Jag är inte precis som du Negra, men det hindrar inte att jag känner jag med dig och alla som varit och är i samma situation. Jag vill inte vara som mobbarna du mötte på skolan, eller som de intoleranta människorna din mamma mötte, (och näpsade upp så bra!). Istället försöker jag dra mitt strå till stacken. I morgon kan det vara jag som behöver ett hem och hjälp på traven in i en ny situation, och då vill jag hemskt gärna bli mött som en hel människa, med respekt och gärna ett varmt välkomnande! Fler borde tänka på det!
Tack Negra Efendic för att jag fått läsa din berättelse och för att du fortsätter att skriva det uppenbara, som inte alltid kommer fram utan en luskande och envis journalist!
Behöver jag integreras? Svar: JA!
De flesta i Sverige i dag behöver lära känna människor som har annan bakgrund och lever under andra förhållanden än en själv. Det gäller oavsett om man är född i Sverige eller någon annanstans. Annars riskerar man att tro att alla har det som man själv eller så faller man för fördomar eller stereotypa uppfattningar om människor helt i onödan.
Samhällsutvecklingen står aldrig stilla, den förändras hela tiden. För att framtiden ska bli så god som möjligt gäller det att fler lägger manken till och tar första steget att prata med den nye grannen, barnens kompisars föräldrar eller makar sig iväg till ett språkkafé eller skaffar sig en språkvän. Eller makar förresten. Det är KUL att träffa nya människor och lära sig nya saker!
Sedan jag började gå på Fikasällskapets träffar, som fungerar ungefär som ett språkkafé, har jag haft så himla roligt, fått möta mina egna fördomar, fått möjlighet att fråga istället för att tro saker och fått flera aha-upplevelser. Och då anser jag mig inte som en särskilt fördomsfull person från början (gör väl ingen, eller?)
Till exempel var jag bjuden på en syrisk förlovningsfest där alla talade arabiska utom jag själv. Det var nyttigt att få pröva på att vara i en miljö där jag fick koncentrera mig stenhårt för att uppfatta åtminstone de få arabiska ord jag lärt mig. Det var jättejobbigt att vara i behov av någon annans tolkningar för att förstå vad alla tyckte var så kul. Där blev jag en insikt rikare.
Fastän det bara var kvinnor på festen tog inte alla av sig sjalen och jag frågade en kvinna varför. – ”Jag hann inte fixa håret”, fick jag till svar. Ja så enkelt kan det vara. Eller när det var godisregn och mina vänners barn fått gelégodisar. Som den bibliotekarie jag är försökte jag söka på nätet för att se om just de colaflaskorna innehöll gelatin. Det hade jag inte behövt, för snabbt blev jag upplyst om att det finns ett stort utbud av halal-appar, där man hittar informationen på ett kick. Och när en kompis hade radband visade en annan kvinna att hon hade en ring istället, en som räknade hennes böner genom ett knapptryck. En mackapär som många använder som varvräknare när de handarbetar, fick jag veta senare.
Kanske är det etnologen i mig som gör att jag tycker att det är så spännande att upptäcka nya saker och förhållningssätt till livet. Det är svårare att tro att ens eget sätt är det enda rätta när man får upp ögonen för att det finns flera alternativ. Det är nyttigt!
Ja, vi behöver bli bättre på integration! Det duger inte när inte ett endaste barn eller vuxen på musikskolans konsert är utlandsfödd, eller när det endast är etablerade svenska personer som besöker festligheterna under hemvändarveckorna i Byn. Inte undra på om fördomarna växer när vi inte ens träffas eller befinner oss på samma platser.
Vad kan du och jag göra för att minska fördomar och klyftor mellan människor? Det är INTE alls svårt. Det finns mycket som du själv kan göra och det finns saker som samhället kan göra för att främja möten. Det pumpas ut projektpengar och det gäller att de på de styrande positionerna ser till att de söks och används. Men först och främst gäller det att alla inser och tar in att integration gäller inte bara de som är nya i landet, det gäller dig och mig lika mycket! Tillsammans har vi ansvaret för framtiden!
VILL du, så KAN du lätt dra ditt strå till stacken! Läs Lilla integrationshandboken, som innehåller 23 konkreta tips på vad du kan göra för att förbättra integrationen i Sverige! Du råkar med största sannolikhet ha kul på köpet.
Feelgoodbiblioteket 