I samband med Bokmässan skrev jag en debattartikel i Metro angående Feelgoodlitteraturens oförtjänt låga status.
Debattartikeln börjar så här och blir du nyfiken kan du läsa mer i Metro:
”Skärp dig! Får jag säga till mig själv.
Varför hamnar jag alltid i försvarsställning när ämnet feelgoodlitteratur kommer på tal? Det är som att jag alltid förväntar mig att någon ska såga mina feelgoodboktips? Här och nu slutar jag att försvara min litterära smak. Vem har för övrigt rätt att värdera andras läsning?
För mig är feelgoodromaner sådana som ger en härlig känsla av att livet är stort, att mänskligheten är i grunden god. Feelgoodromaner får gärna vara skrivna med humor och även innehålla ett stänk svärta. Ofta anses litteratur som är svårtydbar och svårmodig som lite finare än mer lättlästa böcker som lämnar en med ett ljusare sinne. Det är som att feelgood och annan litteratur som traditionellt förknippats med kvinnor per automatik får lägre status.”
i huvudrollerna. Deras historier berättas parallellt och har det gemensamt att de flyr från sitt förflutna. Det är Kate som har flytt från något, läsaren får vänta på att veta från vad. Hon hittar sin tillflykt på en hästgård, som ägs av en elitryttare, och hon lyckas få jobb som hästskötare trots att hon aldrig ens har varit i ett stall. Och så är det Annie som träffar sin dröm-man när han kommer till hennes massagestudio. Det finns skuggor även i Annies förflutna.
Feelgoodbiblioteket 