Whisky, opera och en liten brasa

…är precis vad man är sugen på efter att ha besökt kommisarie Alan Banks lilla stuga ute på den engelska landsbygden. Mellan alla hemska mord i Peter Robinsons böcker så kopplar Alan Banks av med ett litet glas whisky och lite opera och kanske en god bok framför brasan. Precis så önskar jag att jag hade det mellan jobbet, städningen och ”lek med mig mamma!”. Konstigt nog lyckas jag aldrig få till det lika mysigt hemma i soffan. Kanske för att jag saknar en efterlängtad läsfåtölj och ogillar opera och whisky….

I alla fall var Kall som graven, av Peter Robinson lika bra som jag förväntat mig och lite bättre än den förra. Läste någonstanns att den här var mer filosofisk (hur nu en deckare kan vara det) och hade mindre dialog än den förra. Det tycker jag stämmer. Och vem mördaren var hade jag inte en aning om förrän på slutet. Alan Banks kände på sig redan i början att allt inte stod rätt till hos föräldrarna till den försvunna/mördade dottern och som vanligt hade han rätt. Som ett sandkorn ligger hans tvivel och gnager genom hela boken utan att man kan lista ut vad det är. Jag har längtat efter den här boken sedan innan sommaren och nu är det bara att vänta igen. Ibland är det bara helt rätt att läsa en Robinson-deckare! Eller ALLTID förresten!