Ulrike och kriget

ulrikeUlrike och kriget – en favoritbok från min ungdom, är lika bra som jag minns den. Boken handlar om 12-åriga Ulrike och hennes familj under andra världskriget i München.

Ulrike är övertygad nationalsocialist och stolt över att ha angett inte mindre än tre ”landsförrädare”. När bombplanen kommer är det inte lika roligt längre. Ulrikes hemska upplevelser i skyddsrummet är så väl beskrivna att det känns som att man sitter där bredvid henne.

Vibeke Olsson var bara 15 år när hon skrev denna insiktsfulla och viktiga ungdomsroman och jag nämner henne ofta som ett gott exempel för att få igång skrivlusten hos unga människor.

Nu när högerextrema krafter åter försöker locka till sig allt fler anhängare, hoppas jag att den här boken används i skolorna och i hemmen för att lyfta diskussionen om hur viktigt det är reflektera källkritiskt över fördomsfulla texter och använda sitt eget sunda förnuft för att inte påverkas av främlingsfientlig propaganda och stämningar i sin omgivning.

Samtidigt ger boken stor förståelse för hur avskyvärt krig är, vare sig det utspelar sig i Europa, Syrien eller någon annan stans.

Läs även Vibeke Olssons Molnfri bombnatt, som handlar om en kvinna som blir kär i en SS-soldat.

Annonser

Skuggan av ett år

skuggan av ett årJag har läst så många spännande böcker i sommar att jag bara vill läsa spännande böcker nu. Jag har liksom fått smak på psykologiska thrillers.

Skuggan av ett år av Hannah Richell är egentligen ingen ren thriller, men minst lika fängslande som en sådan. Jag hade börjat på författarens tidigare roman Systrarna Tides sista sommar, men tyckte att den var för mörk och dyster för mig och läste därför inte klart den, men nu är jag sugen igen.

Även i Skuggan av ett år är det en olycksbådande stämning över hela berättelsen. Allt står inte rätt till och man förstår att det här kommer inte att gå bra. Två parallella berättelser varvas och binds ihop allt eftersom. I en av dem får vi följa Kat och hennes vänner som på 80-talet ockuperar ett förfallet hus i ödemarken i norra England och bestämmer sig för att stanna där ett år och leva på det som naturen ger. Till en början går allt som en dans, men snart testas relationerna och när våren nalkas är situationen helt annorlunda mellan vännerna.

Den andra historien utgår ifrån Lila, som efter ett fall under graviditeten förlorat sitt barn. En dag får hon en nyckel hemskickad, som leder till ett hus i ödemarken (!) Hon bestämmer sig mitt i sorgen, för att stanna där och rusta huset. Hon hittar spår efter de som har bott där tidigare och hennes minne från dagen när hon föll i trappan visar fler och fler bitar av vad som egentligen hände den där dagen.

Det var länge sedan jag blev så överraskad, som av den här boken. Jag vill inte avslöja något, men kan bara säga att Hannah Richell vet vad hon gör när hon skickligt bygger upp stämningen, relationerna och berättelsen. Hon fick mig verkligen att känna att jag var där i stugan och stundtals var boken riktigt kuslig. Jag skulle då inte rekommendera någon att läsa Skuggan av ett år ensam i ett ödehus…eller jo, kanske till den som vill bli riktigt rädd! 🙂

Det är inte svårt att förutspå att vi har många fler romansuccéer eller thrillers att vänta från Hanna Richell. Åtminstone hoppas jag det!

Vi av David Nicholls

viSkulle jag våga läsa Vi? Jag ville inte bli besviken. En dag var en bok som tog mig med storm, både upplägget, drivet och personerna var som skrivna för just mig. Det var jag inte ensam om att tycka. 🙂 Efter att ha läst slutet av En dag satt jag där och gapade efter luft, likt en förbluffad flundra. FÅR man avsluta en kärlekshistoria på det viset, kommer jag ihåg att jag tänkte.

Nu sitter jag här igen…med den där härliga känslan, som bara en förträfflig bok, med ett överraskande slut kan frambringa. Jag är paff, överrumplad, förvånad och tacksam över bokens slut. Inte lurad, men överraskad. Fast jag borde ha anat…

Till dig som ännu inte har läst Vi kan jag säga att du behöver INTE vara orolig över att bli besviken! David Nicholls har gjort det igen, fast nu med ännu en sträng på sin lyra, eller hur jag ska säga. Drivet, personligheterna och humorn finns där, och även hans glasklara och pricksäkra iakttagelser av kärleksrelationens eviga dilemman. Den här gången med betoning på den mognare kärleken.

Hela historien går lite mer i moll än En dag, men där emellan är det flera episoder som jag gapgarvade så högt åt att maken undrade från övervåningen vad jag skrattade åt. Jag kunde inte bara låta bli att läsa högt för honom om incidenten med chilisåsen och ögat i Paris, manetöverfallet i Barcelona och cykeldominot i Amsterdam.

Boken är som gjord för att filmas, med Europas storstäder som kuliss, men det vette tusan om Douglas fadäser kommer helt till sin rätt på filmduken. Nicholls kan konsten att skriva roligt och att använda humorn som kontrast för att inte hamna i sentimentalitetsfällan. För det är så befriande med skratt. Helst när man skrattar MED den som klantar sig, och inte enbart åt. Det går bara inte att tycka illa om stackars Douglas, som har lagt upp Europaresan så minutiöst, som bara en som forskar på bananflugor kan. Han och Connie ska ta med sonen på en utbildningsresa, via en rad konstmuseer och Douglas förhoppning är att Connie ska hinna ändra sig och inte lämna honom.

För en fåtöljresenär, som jag själv, var reseskildringen bara den värd en hel del. Är man dessutom konstintresserad upplever man förmodligen boken ur ännu en vinkel. Resan blir verkligen en utbildningsresa för hela familjen, fast kanske på fler sätt än Douglas hade tänkt sig.

Utan att avslöja för mycket så är Vi en roman som väl förtjänar sin nominering till Man Booker Prize. Utan att lämna sin genre har Nicholls skrivit en mognare och modigare roman, som utmanar tabun. Vi är så vana med att läsa kärlekshistorier om omaka par som finner varandra ”…och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Nicholls utmanar och visar det som vi alla redan vet, men sällan pratar om; att många kärlekshistorier inte slutar lyckligt. Det är ju fakta. Jag tror att Nicholls vill visa att det finns fler vägar att leva, att se på relationer och på livet självt. Även om en relation inte håller för evigt, är det okej ändå.

Jag ser fram emot att se kvällens Babel där jag hoppas att David Nicholls förklarar sig! FÅR man verkligen skriva så här?! 🙂 Om du frågar mig: Ja, det får man! Tack Mr Nicholls för en läsupplevelse som rycker upp och utmanar! Mer sånt!!
________________________________________________________________________

Bokbutiken

Systerland

systerlandSysterland av Curtis Sittenfeld är en av de böcker jag har längtat mest efter hittills i år. Jag gillade Presidentens hustru och hade höga förväntningar på den nya romanen. Så klart blev jag inte besviken, Sittenfeld är alltid Sittenfeld, men nog hade jag räknat med ett annat slut, helst eftersom baksidestexten utlovar en ”twist”.

Från första början sitter man på helspänn för att få veta om det kommer någon jordbävning…eller vad som nu ska hända. Författaren bygger upp spänningen allt mer och kanske var det därför jag blev lite snopen över slutet. Ja, ja, nu ska jag inte avslöja slutet, men vill gärna höra vad du som har läst tänkte om det.

För övrigt älskar jag Sittenfelds öga för detaljer och hur hon med små nyanser i karaktärernas uppträdande eller tankar berättar mer för läsaren än vad själva texten gör. Här är det inget som skrivs på läsarens näsa, utan författaren överlämnar ett stort ansvar till sina läsare. Stämningar i boken går att ta på och relationerna mellan karaktärerna beskrivs med små gester.

Det är alltid intressant med tvillingar på nåt sätt, vilket Kate och Vi är väl medvetna om och har färdiga svar att ge nyfikna personer. Det är något speciellt med tvillingar…man förväntar sig liksom att de har ett speciellt band och det känns inte helt osannolikt att de kan läsa varandras tankar. Därför känns systrarnas sjätte sinne inte som någon hokus pokus. Kate har försökt bli av med sin förmåga att förutse händelser. Hon diskuterar med sig själv att hon vill inte behöva vara osäker på om tankar hon har kring framför allt barnen är förutsägelser eller bara vanligt oro, som varje föräldrar känner. Den oro som man känner för sina barn är jobbig nog, utan ett sjätte sinne…

Det är intressant hur författaren bollar med det mänskliga sinnet. Vad är dessa förutsägelser egentligen? Har fler ett sjätte sinne? Väljer vi att se sammanträffanden som något annat än ren slump? Är vi ansvariga för vårt eget öde? Kate gör ju genom sitt agerande så att en förutsägelse slår in och funderar själv över just detta.

Extra intressant var också att alla olika reaktioner inför Vis förutsägelse om jordbävningen som skulle komma den 16 oktober. Kates man och hennes kompis Hanks fru trodde stenhårt på fakta och såg förutsägelsen som trams, medan andra inte riktigt vågade låta bli att förbereda sig inför en katastrof. Jag känner igen mig från millennieskiftet. Jag trodde inte på millenniebuggen, men fyllde ändå på några flaskor med vatten utifall att…

Vi lever med dagliga hot om naturkatastrofer och pandemier och Sittenfeld berör ett högst aktuellt ämne. Hur förhåller vi oss till vår samtid? Vi har sån stark tro på vetenskapen, men samtidigt florerar tv-program och böcker om saker som ligger utanför vetenskapliga förklaringar. Kanske borde vi inte lägga hela vår tilltro till vetenskapen.

Summan av kardemumman: Systerland är en berättelse med bra driv, många intressanta frågeställningar både om relationer och det mänskliga medvetandets outforskade områden, samt en fin berättelse om syskonskap… MEN du kan bättre Curtis Sittenfeld!! Berättelsen drunknade nästan i Kates jonglerande med småbarnslivets alla krav…eller var det meningen att förvilla läsaren och låta småbarnskaoset fungera som kamouflage för den riktiga berättelsen? Ja, du ser att jag tror på dig Curtis! Väntar och längtar tills din nästa roman når min bokhög!
_________________________________________________________________________
Annons
Bokbutiken

Hjärtskärande feelgood om barn

UndretBoktips först publicerade i Helahälsinglands helgbilaga Helga. 

Undret
R.J. Palacio
Brombergs förlag

Undret är en fin allåldersbok om 11-årige Auggie, som är en klipsk kille med humor, men det är bara ett fåtal som ser bortom hans annorlunda utseende. Han föddes med ett missbildat ansikte och har genomgått en rad operationer. I skolan blir han mobbad och det finns till och med föräldrar som vill retuschera bort Auggie från klassfotot. Trots bokens tunga tema värmer boken i hjärteroten. Den har ett ljust och positivt budskap – att man kommer långt med vänlighet.

vaclav och lenaVaclav och Lena
Haley Tanner
Printz Publishing förlag 

Det var länge sedan jag läste en sådan charmig och gripande historia om vänskap. Varje dag efter skolan följer Lena med Vaclav hem och tränar trollkonster. De är ryska immigranter och bor i Brooklyn. Mitt i deras naiva lekar anar man att något inte står rätt till hemma hos Lena. Det är hjärtskärande. Här får vi en nära inblick i ett utsatt barns känslovärld och hur viktigt det är med kärlek och trygghet. Jag ville slita Lena ur boken och krama henne. Länge!!

Den bittra pajens sötma

den bittra pajens sötmaVilken fräschör (synonym till friskhet, glans, charm, fräschhet)! säger jag med samma känsla som en imponerad matdomare på tv hade kunnat säga om en klassisk anrättning i ny utformning av högsta klass.

Den bittra pajens sötma – En Flavia de Luce-deckare, av Alan Bradley är lika intagande som dess giftgröna omslag och lockande titel. En pusseldeckare med en klurig intrig, men framför allt är det bokens huvudperson Flavia de Luce som sätter extra krydda till historien. Det är som att träffa på en ung miss Marple.

Flavia är en charmig personlighet och hon är min nya favorithjältinna. Hon har en egen fanclub, vilket hon verkligen förtjänar! Flavia har sån skön inställning: ”Jag var jag. Jag var Flavia. Och jag älskade mig själv, även om ingen annan gjorde det.” En kvinnlig förebild, som inte tvivlar ens ett uns över att hon är helt förträfflig. Något som verkligen behövs.

Dessutom är det bra med en ung och kvick kvinnlig huvudperson som kontrast till alla äldre manliga poliser/detektiver inom deckargenren. Flavia är dock bara 11 år, vilket känns lite i yngsta laget ibland. Helst med tanke på alla de kunskaper hon har hunnit införskaffat sig, inom bland annat kemins område. Samtidigt kanske författaren inte gjorde henne äldre för att hennes barnsliga och naiva sida skulle finnas kvar.

Att historien utspelar sig på engelska landsbygden i herrgårdsmiljö, dessutom på spännande 50-talet, gör även sitt till för att väcka mitt intresse. Flavia och hennes udda (enligt henne själv) systrar bor  där med sin far. Mamman är död sedan länge och som extra fadersfigur har Flavia allt-i-allon Dogge,  med vilken hon har nära känslomässiga band. Historien kring det värdefulla frimärket sätter också extra piff till deckarintrigen.

Hur pajen, fågeln och frimärket på omslaget kommer in i historien tänker jag inte avslöja. Det får du upptäcka själv! Jag hoppas att Den bittra pajens sötma når ut till många läsare och jag längtar tills jag får träffa Flavia igen!
_________________________________________________________________________
Bokbutiken

De utstötta

de utstöttaHUR ska jag stå ut till nästa bok om Ruth, Nelson och de andra kommer ut på svenska!!? Jag läste just ut De utstötta och nu känns det så tomt! Jag försökte läsa långsamt för jag gillar att få hänga med Ruth i hennes tankar kring Nelson och sin egen uppenbarelse, men också hennes arkeologiarbete, är intressant att följa.

Att Ruth och kommisarie Nelsons vägar alltid korsar varandra i de mest oväntade situationer verkar lite underligt. Sammanträffandena börjar bli allt för många, men som jag och fler med mig har skrivit på Facebook, så är det lätt att ha överseende med detta eftersom Elly Griffith är så bra på att beskriva deras relation. Det är nästan mer relationerna man vill åt även om själva deckarintrigen också är skickligt uppbyggd.

I De utstötta är det gemensamma temat barnamord och små barn som försvinner, ett ämne jag vanligtvis brukar undvika. Ruth är med vid en utgrävning där hon hittar kvarlevorna efter änglamakerskan Jemima Green som levde för 300 år sedan. Blev hon oskyldigt dömd till döden eller förtjänar hon öknamnet Mor Krok? Ruth blir tillfrågad att vara med i ett arkeologiskt tv-program om Kvinnor som dödar och träffar där på historikern Frank, som hon har en liten flört med och som gör Nelson svartsjuk.

De utstötta är lika bra som övriga delar i serien. Kanske att arkeologispåret hade en mer tillbakadragen plats i historien än tidigare, men det var inget som störde mig. När kommer nästa del och hur ska jag överleva så länge? 🙂 Har du tips på liknande deckare så är det välkommet!

Böcker om kreativa och knasiga familjer

familjenweirdFamiljen Weird
Andrew Kaufman
Printz Publishing

Äntligen har kanadensaren Andrew Kaufman kommit med en ny bok på svenska! Jag gillar hans helt underbart skruvade berättelser, som tar avstamp i den normala världen för att sen sväva ut i fantasin utan att man reagerar nämnvärt över konstigheterna.

Den här gången är det syskonen Weird som har blivit välsignade med varsin kraft; Abba skulle alltid ha hopp, Lucy skulle aldrig vara vilse och Angie skulle alltid förlåta. Dessa välsignelser har visat sig vara rena förbannelserna och farmodern ber barnbarnen komma till hennes dödsbädd så hon kan häva dessa  ”försignelser” i dödsögonblicket. Skönt att finns värre familjer än min egen…

hej-kreativa-hemHej! Kreativa hem
Moa Samuelsson och Christina Breeze
Printz Publishing

Vad är det som gör att det är så himla spännande att glutta in i andras hem? Glassiga inredningsmagasin verkar ha en magisk dragningskraft och den här boken erbjuder  ”extra allt” för dig som vill se och inspireras av andras hem och livsstil. Genom längre intervjuer och stilfulla fotografier får vi lära känna flera familjer med kreativa yrken och se hur deras intressen breder ut sig hemmavid. Drömma sig bort, renovera eller bryta upp och skapa nytt? Du bestämmer!

Boktips först publicerade i Helahälsinglands helgbilaga Helga.

Här är jag nu – Karen Campbell

Karen-CampbellFörra veckan hade jag det stora nöjet att träffa den skotska författaren Karen Campbell som nyligen kom ut med boken Här är jag nu här i Sverige. Jag är helt såld på boken och därför var jag näst intill exalterad över att få träffa Karen. Här kommer jag att berätta lite mer om mitt möte med henne och vad vi pratade om. Även det jag själv har tänkt när jag läst boken kommer med.

Innan Karen Campbell blev författare arbetade hon som polis i Glasgow. Hon skrev först bara korta berättelser för sitt eget nöjes skull, innan hon skrev sin första roman. Hon hade bokens (Här är jag nu) grundstruktur klar för sig långt innan hon ens visste bokens tema. Hon älskar sin hemstad Glasgow och såg en chans att skriva om den. Enligt Karen finns det inte särskilt mycket skrivet om flyktingars liv i området, förutom en musikal – Glasgowgirls.

I samband med att henne make började arbeta ideellt som volontär, fick hon sitt ämne till boken. Hon blev väl emottagen på flyktingförläggningen där hon träffade många människor som delade med sig av sina berättelser om sin flykt och första tid i Glasgow. Karen kände att hon inte ville stjäla någon människas historia och därför kommer den mesta av hennes research från dokumentärer och frivilliga som bloggar från flyktingläger i Afrika. Det märks att hon har läst på ordentligt i ämnet. Man kan ju tro att människor ska vara trygga när de har nått flyktinglägret, men det stämmer inte. Medan Karen skrev boken hann det läger hon hade kontakter i växa ofantligt mycket och enligt henne är förhållandena extra osäkra längst ut i periferin.

Karen berättade om hur hennes skrivande går till. För henne startar berättelsen när karaktärerna börjar tala och hon vet inte i förväg vad hon kommer att skriva. Berättelsen får växa fram eftersom. Det enda hon hade bestämt från början, förutom Glasgowinslagen, var att berättelsen skulle handla om två personer. Hon ville inte skriva om stora perspektiv, utan låta karaktärernas liv vara det centrala i berättelsen.

Abdi har ursprungligen flytt från Somalia, men tillsammans med sin fru och barn hamnade han i olika flyktingläger innan han slutligen fick asyl i Skottland tillsammans med sin dotter Rebecca. Abdi och dottern bär med sig förluster och trauman, vilket läsare får veta mer om längs berättelsens gång.

Liksom Abdi är Deborah även hon helt påhittad. Hon är änka efter sin make, som dog efter en lång sjukdomstid. Sedan han gick bort för ett år sedan har Deb varit deprimerad och tänker att hon kanske kan testa att vara volontär för att få något att göra, och för att tänka på annat. Karen har tagit flera egenskaper från en stereotypisk ”Lady who lunches” – någon som har ett tryggt liv, inte så många problem förrän något händer – och använt dem för att beskriva Deborah.

Volontärprogrammet i boken består av tolv träffar där volontären ska visa anlända flyktingar Glasgow och dess historia genom gemensamma besök på museer och andra intressanta platser. Det är på det sättet som Abdi och Deborah träffas och det är i dessa stycken som Karen tar möjligheten och skildrar Glasgow. 

Karen sätter fingret på, vad många med mig, säkert känner innerst inne i större eller mindre skala. Som volontär får man bekräftelse och känner att man gör något bra, men liksom Deborah tänker nog många att det ideella arbetet gärna får ske under ordnade former, så att man inte blir helt indragen i någon annans människas liv, och kanske måste ge mer av sin kraft och tid, än man först hade tänkt sig. Deborah vill gärna hålla avståndet lite och därför passar volontärprogrammet utmärkt.

Jag kan tycka att det är lite sorgligt att det ska behövas volontärprogram, varför kan vi inte bara mötas och hjälpa dem som behöver det just då? Vi diskuterade det här när jag träffade Karen och vi om väl inte fram till några direkta lösningar, men kanske att formella träffar mellan volontärer och flyktingar är nödvändiga för att mötena ska ske överhuvudtaget.

Den som är flykting har ju inte bett om att få komma till det nya landet, och på det kanske de möter ovilja från ortsbefolkningen. Ingen tycker om att behöva vara i beroendeställning. En volontär är ett mellanting mellan vän och socialarbetare, beskriver Karen, och genom programmet går båda parterna in i en överenskommelse på någorlunda lika premisser och det är någon utomstående som håller i det hela. Om jag får tycka så verkar det som att Deb får ut mer av träffarna och förväntar sig mer av relationen än vad Abdi gör.

Det Karen vill med boken är att sätta man får gå i någon annans skor ett tag för att ta reda på hur känns. Det tror jag kan vara nyttigt för alla. Jag tycker att hon lyckas väcka många tankar genom sin bok. Hur tar vi emot flyktingar i vårt land? Hur pratar vi med dem? Man förstår snabbt att Abdi känner att han förväntas ge något till Deborah i utbyte, att han förväntas berätta sin historia för henne, vilket han inte gärna göra. Vem vill egentligen det? Som Karen säger flera gånger under vårt samtal, ingen definierar sig enbart som flykting. Varför inte fråga vad personen man har framför sig har arbetat med tidigare eller vilken sorts mat hen tycker om istället för att fråga om vad den har varit med om. Det är den personens val att berätta det – när eller om den vill.

Det är inte alltid heller så att man vill minnas bakåt. Abdi tänker att här är jag nu, som titeln anger, och nu gäller det att göra det bästa av situationen utifrån de möjligheter som finns just här och nu. Enligt Karen var det just det hon ville få fram i boken: att trots att en människa har tragiska händelser i bagaget, och livet inte alltid blir som man har tänkt sig så finns det hopp och möjligheter och att man får använda sig av de redskap som finns tillgängliga.

Karen säger att hon inte hade några politiska intentioner med boken. Hennes mening var inte att peka arga fingret på varken samhällets eller den enskildes agerande i flyktingfrågor. Hon ville varken ge en lektion eller vräka över folk en massa hemska flykting-öden. Hennes syfte var främst att underhålla, men ju mer hon lärde sig om flyktingars utsatthet, under under tiden hon skrev, desto argare blev hon. Det går ju inte att skriva en sån här bok och INTE bli arg, menar Karen och där håller jag med.

Faktum är att hon lyckades verkligen belysa många missförhållanden genom de här romanen och hon gör det på ett sätt att det går in! Hon beskriver människorna bakom statistiken så att det känns, långt in i samvetet och själen. Tanken med boken var aldrig att få fler att vilja ägna sig åt ideellt arbete, men enligt Karen är det många som säger att de vill göra det efter att ha läst hennes bok.

Jag fastnade först för boken för att den skulle likna Little Bee, och det stämmer att den har liknande drag. Det är intressant att läsa om kulturmöten och gärna i romanform, tycker jag. Karens bok om Abdi och Deborah får mig verkligen att tänka till om mitt eget beteende och tankar kring hur jag bemöter flyktingar. Förutom en bra och varm feelgoodberättelse får vi som läsare möjlighet att gå i någon annans skor och jag hoppas att många kommer att ta boken till sina hjärtan. Karen synliggör både relationen mellan medmänniskor och hur samhället möter nya medborgare. Hon ger oss ett tillfälle att prata om viktiga saker. Jag hoppas många tar chansen för det är vi tillsammans, som bestämmer hur vi vill att framtiden ska se ut!

På frågan om det kommer en fortsättning svarar Karen: Nej! För henne lever karaktärerna sina egna liv efter boken. Jag och Jan (Uppsala English Bookshop), som också satt med vid bordet, sa att vi tror och hoppas att boken kommer att bli filmad, gärna av BBC. Karen svarade : Gärna det! 🙂

Fågelburen av Lisa Jewell

fågelburenSom vissa kanske redan vet är Lisa Jewell en av mina favoritförfattare. Hennes senaste bok Fågleburen är många nyanser mörkare än vanligt, men hennes speciella kännetecken finns fortfarande kvar. Lisa Jewell kan det där med med att beskriva känslor och relationer. Hon lyckas få till full närvarokänsla och det känns som att jag är där bland romankaraktärerna. Den lättsamma berättarstilen gör att man forsar fram över sidorna och det är svårt att lägga ifrån sig boken innan sista sidan är läst.

I Fågelburen drabbas en hel familj av mammans svåra samlarmani, som blommar ut ännu mer av en tragedi, varefter familjemedlemmarna tappar kontakten med varandra under en lång tid. Lorelei (mamman) kan inte slänga minsta lilla sak för hon ser dem som minnen, vilket gör att hela huset fylls till brädden. Liksom en skata fyller sitt fågelbo med kvistar, boar Lorelei in sig i minnets trygga väv. Det är skaver och är riktigt smärtsamt att läsa om en familj som slås i spillror på grund av psykisk sjukdom.

Jag har dubbla känslor för Lorelei, som försakar sin familj och väljer att isolera sig med sina saker. Det är ett sjukt beteende och självklart borde hon ha fått hjälp, i tid. Samtidigt är hon en excentrisk person, som lägger märke till det vackra i tillvaron. Hon ser inte sig själv som ett offer för manin, utan väljer att leva på det sätt som hon blir lycklig av. Hon känner sig trygg bland sina saker fastän ingen förstår henne. Hon spar ju saker för att minnas:; ”Fotografier ljuger och det vet du. De är endimensionella. De visar bara ett ögonblick i en hel oändlig rad av ögonblick…”, säger hon.

”Jag gillar också att spara på sådant som jag kallar för souvenirer, minnen från ögonblick i livet, föremål som jag kan plocka upp och titta på och på så sätt minnas något som jag annars hade glömt bort. Människans minne är grymt och frustrerande. Hur det bara gör sig av med saker utan att be om lov, saker man sätter värde på. Här inne, i mitt hus, har jag åtminstone kontroll över mina minnen.”

En fråga jag skulle vilja ha svar på är om författaren skrivit boken som ett inlägg i debatten om vår tids konsumtionshets. Byter vi ut våra relationer mot saker? Många gånger känns det så… Hela familjen Bird hade helt klart mått bättre om Lorelei handlat mindre och slängt mer.

Trots det mörka stråket är det här en berättelse om kärlek. En kärlek som ibland inte är helt sund, som går emot konventioner och som leder till tragedier. Fågelburen är inte en feelgoodroman fullt ut, men kanske början på något annat? Kanske har feelgoodgenren breddats, vunnit ny mark och till och med tagit ett steg in i de finare salongerna?

Slutligen måste jag skriva något om alla fågelliknelser jag har gjort under läsningens gång. Är det är ett medvetet val av författaren? Det är en annan fråga jag hoppas få svar på när hon besöker Books & Dreams författarkväll och tv-programmet Babel i mars. Familjen heter Bird, huset är rena fågelboet och familjemedlemmarna lämnar boet en efter en för att pröva sina vingar.

Ps. Är fortfarande glad och överraskad över att min bloggtext om Jewells förra bok finns med på omslagsfliken till Fågelburen. Ds.

_______________________________________________________________________
Annons
bokbutiken