En kvinna i blått

9789137148182Det värsta med att börja läsa en Elly Griffiths-bok är att den snart tar slut! Nu får jag längta efter Ruth, Nelson och de andra så länge, igen. 

Det är svårt att få nog av den frejdiga Ruth Galloway, hennes bitska kommentarer och inre liv. (Kärleks)relationen med kriminalkommisarien Nelson rullar vidare och är en stor del av spänningen. Jag tänker inte avslöja något om vad som händer, men att det blir en fortsättning är tydligt. 

Det känna osannolikt att det om och om igen finns arkeologiska anknytningar till fall som kommer i Nelsons väg, men vad bryr vi oss om det. Den här gången är det en ampull med bröstmjölk, som säger sig härstamma från självaste Jungfru Maria och pilgrimsorten Walsingham, som allt kretsar omkring. Samma natt som en ung kvinna mördas tycker sig Cathbad se en lysande gestalt, som liknar jungfru Maria, på kyrkogården. Ruths väninna, som är en kvinnlig präst, har fått hotfulla  anonyma brev och Ruths skarpa blick och intellekt ser så klart hur trådarna går ihop. 

Elly Griffiths ger oss som vanligt inte bara en bra berättelse, hon kopplar ihop delar från religion och samhälle också. I det här fallet handlar det om änglar och band mellan mödrar och barn. Ja, du läsa själv så förstår du mer! 

En kvinna i blått är en brittisk deckare som du bara inte får gå miste om! 

Annonser

Tannie Marias recept på kärlek och mord

tannie marias
Varning! Läs inte denna feelgood-deckare om du är hungrig och har ett tomt kylskåp! Du kommer att lida. Vad säger du till exempel om Paj med vaniljkräm eller Mekanikerns chokladmoussetårta! Jag näst intill dreglar var och varannan sida av Tannie Marias recept på kärlek och mord, av Sally Andrew.

Gillar du pusseldeckare och deckare som påminner om Alexander McCall Smiths charmiga privatdetektiv i Botswana – Damernas detektivbyrå – så är det här absolut en bok för dig. Gillar du därtill att äta eller laga mat så är du på helt rätt spår. Huvudpersonen Tannie Marie, en medelålders sydafrikansk änka, har nämligen ett nära förhållande till mat. Den stund på dygnet när hon inte tänker på mat eller lagar mat finns inte.

Sedan hennes hustrumisshandlande make dog lever hon för att laga mat och försörjer sig genom att skriva sin omåttligt populära matspalt i tidningen Gazette. Till en början hade hon en kärleksspalt, men när den rationaliserades bort löste hon,  och hennes vänner på redaktionen, det med att kombinera en mat- och kärleksspalt. Efter det svarar Tannie Marie läsarbrevens avsändare med mat- och kärleksråd.

Ett brev från en man som heter Karel börjar så här:
Kära Tannie Maria.
Jag skriver till dig för att få ett kärleksråd.
Du behöver inte bry dig om några recept. Jag kan inte ens koka ett ägg.

Tannie Maria svarar honom med ett kort råd om han ska skicka ett sms till kvinnan som han är kär i, samt ger honom en detaljerad beskrivning på hur man kokar ett ägg perfekt. Jag blev tvungen att testa.

Ett brev får Tannie Maria att ana oråd och värre blir det när kvinnan i fråga hittas mördad. Ja, du har gissat rätt. Tannie Maria och hennes kollegor på tidningen blir inblandade och det blir riktigt spännande.

Det är omöjligt att inte förälska sig i huvudpersonen Tanne Maria. Hennes eget känsloliv och tankar om ensamhet vävs in i historien och som läsare lär man känna henne väl. Tannie Marie är en krass kvinna, som har sina själsliga ärr efter att i åratal blivit misshandlad av sin numera avlidne man. Nu lever hon nöjd med sin ensamhet, sin köksträdgård och breven från Gazettes läsare. Hon är rolig, smart, modig och inget undgår henne. Hon är som en nutida sydafrikansk Miss Marple. Någon man gärna vill bli vän med.

Romanen har en spännande deckarintrig, härligt persongalleri  och många exotiska miljöbeskrivningar. Trots den lättsamma berättelsen väjer inte författaren för viktiga ämnen som apartheid, politik och kvinnomisshandel. Det beror säkerligen på att hon själv är utbildad i psykologi, har jobbat på olika kvinnojourer och är specialiserad på frågor som rör kvinnomisshandel.

Ska jag klämma ur mig något mindre positivt om boken så hade författaren kunnat skala av ett ganska stort antal sidor och snävat till historien. Fast å andra sidan…vem kan få för mycket av smarriga matbeskrivningar och ledtrådar?!

Blir du nyfiken och vill veta mer om boken och författaren? Läs då Fem frågor till Sally Andrew på Norstedts sajt.

 

Kvinnan på tåget

kvinnan på tågetDen var så bra som alla sa! Jag var lite skeptisk när boken kom ut för när ALLA bloggar oms amma bok samtidigt krymper min nyfikenhet snabbt, men den här gången hade jag fel. Jag borde ha lärt mig efter Låt vargarna komma. När alla bloggade om den läste jag den inte, förrän lång senare och den är fortfarande en favorit.

När det gått en tid och jag hörde Yukiko Duke på morgonteven tala sig varm om Kvinnan på tåget av Paula Hawkins samtidigt som reservationshyllan på jobbet började fyllas av det ena efter det andra exemplaret gav jag upp och laddade ner ljudboken från Storytel inför Gotlandssemestern.

Jag som vanligtvis sitter stel som en pinne, stirrandes på horisonten, för att undvika åksjuka så fort jag är på en båt, låg lugnt i hytten och lyssnade på ljudboken hela överresan. Varje lugn stund under semester lyssnade jag och kunde knappt sluta

Jag fattade ju att boken var spännande, men så här spännande trodde jag inte att den var. Faktiskt! Författaren är skicklig på att beskriva känslor och relationer. Hon får läsaren att känna att hen är inne i romanfigurernas hjärnor. Jag riktigt kände frustrationen hos huvudpersonen, som mindes något, men vad? Minnet av den där kvällen låg precis utom räckhåll. Dessutom tvivlade hon på sitt eget omdöme, på grund av all alkohol hon druckit. Ännu en bok om kvinnlig alkoholism, liksom Livet enligt Hilary Good, som jag bloggat om tidigare. Ofrivillig barnlöshet och psykisk ohälsa är också bärande teman för romanen.

Sakta, sakta rullas sanningen fram och en rad tragiska händelser blottas och det gör riktigt ont i mig när jag läser.

Missa inte årets mest spännande deckare!

Skuggan av ett år

skuggan av ett årJag har läst så många spännande böcker i sommar att jag bara vill läsa spännande böcker nu. Jag har liksom fått smak på psykologiska thrillers.

Skuggan av ett år av Hannah Richell är egentligen ingen ren thriller, men minst lika fängslande som en sådan. Jag hade börjat på författarens tidigare roman Systrarna Tides sista sommar, men tyckte att den var för mörk och dyster för mig och läste därför inte klart den, men nu är jag sugen igen.

Även i Skuggan av ett år är det en olycksbådande stämning över hela berättelsen. Allt står inte rätt till och man förstår att det här kommer inte att gå bra. Två parallella berättelser varvas och binds ihop allt eftersom. I en av dem får vi följa Kat och hennes vänner som på 80-talet ockuperar ett förfallet hus i ödemarken i norra England och bestämmer sig för att stanna där ett år och leva på det som naturen ger. Till en början går allt som en dans, men snart testas relationerna och när våren nalkas är situationen helt annorlunda mellan vännerna.

Den andra historien utgår ifrån Lila, som efter ett fall under graviditeten förlorat sitt barn. En dag får hon en nyckel hemskickad, som leder till ett hus i ödemarken (!) Hon bestämmer sig mitt i sorgen, för att stanna där och rusta huset. Hon hittar spår efter de som har bott där tidigare och hennes minne från dagen när hon föll i trappan visar fler och fler bitar av vad som egentligen hände den där dagen.

Det var länge sedan jag blev så överraskad, som av den här boken. Jag vill inte avslöja något, men kan bara säga att Hannah Richell vet vad hon gör när hon skickligt bygger upp stämningen, relationerna och berättelsen. Hon fick mig verkligen att känna att jag var där i stugan och stundtals var boken riktigt kuslig. Jag skulle då inte rekommendera någon att läsa Skuggan av ett år ensam i ett ödehus…eller jo, kanske till den som vill bli riktigt rädd! 🙂

Det är inte svårt att förutspå att vi har många fler romansuccéer eller thrillers att vänta från Hanna Richell. Åtminstone hoppas jag det!

De öde fälten

de öde fälten av EllyDet kan aldrig komma ut för många deckare av Elly Griffiths! Det känns alltid som att det dröjer alldeles för länge emellan mötena med Ruth, Nelson och de andra i Norfolk. Självklart slängde jag mig över De öde fälten så fort boken gick att få tag på.

De öde fälten gjorde mig, som väntat, inte besviken. Ruth är sitt vanliga bitska, ironiska, men samtidigt sympatiska, jag och känslorna för poliskommissarie Nelson har ännu inte svalnat. Deras relation är lika viktig för berättelsen, som själva mordintrigen. För att dra ut på det lite, och för att göra läsaren osäker om utgången, dyker den trevliga amerikanske historikern upp igen för inspelningen av ännu ett historiskt tv-program där även Ruth medverkar som rättsarkeolog.

Den här gången binds nutid samman med 2:a Världskriget och järnåldern då ett lik hittas i ett gammalt flygplansvrak i närheten där Ruth håller på med en utgrävning. Hennes arbete ingår i en DNA-studie som går ut på att undresöka släktskapet mellan järnåldersmänniskorna som begravts på platsen, med dem som bor där idag. Allt äger rum i närheten av och på familjen Blackstocks ägor och när kvarlevorna efter något som ser ut att ha varit en människa hittas i ett bås på Blackstocks grisfarm, är det för många konstigheter på samma plats, för att Nelson ska kunna se det som tillfälligheter.

Jag tror att författaren vill säga att ”det som göms i snö, kommer fram i tö”. Familjehemligheter som har legat begravda i årtionden förskonas inte av den nya tekniken. Temat tro och vetenskap är vanliga teman och druiden Cathbad har oftast gripit in i precis rätt sekund, vilket har fått både Norfolks innevånare och läsare att tvivla på vetenskapen, och öppna sig för att det kanske finns mer än vad vi kan förklara därute. Griffiths använder även trohet/otrohet som ett tema, och vilka konsekvenser kärleken kan innebära för många fler än bara kärleksparet.

Som vanligt regnar det mycket och de redan blöta saltängarna håller på att dränkas av havet. Så lyder åtminstone en omtalad förbannelse om ätten Blackstone och dess ägor… och det visar sig nästan bli sanning när historien kommer i fatt samtiden.

Elly Griffiths skriver spännande, småmysiga, kluriga deckare med olika historiska teman. Hon är en hejare på att skildra personer i boken utan att bli långdragen. Med små medel får hon poliskollegorna, familjer och bekanta till Ruth och Nelson att kännas som riktiga människor. Vi som har läst Griffiths tidigare Norfolk-deckare har hunnit få en kär relation till både huvudpersonerna och flera av deras vänner. (Ni som inte har träffat på dem förr får korta tillbakablickar presenterade för er allt eftersom, men jag rekommenderar att läsa böckerna i rätt ordning.) Därför känns det frustrerande att boken slutade som den gjorde och att vi måste vänta på fortsättningen!

Samtidigt önskar jag att serien aldrig ska ta slut!

Den bittra pajens sötma

den bittra pajens sötmaVilken fräschör (synonym till friskhet, glans, charm, fräschhet)! säger jag med samma känsla som en imponerad matdomare på tv hade kunnat säga om en klassisk anrättning i ny utformning av högsta klass.

Den bittra pajens sötma – En Flavia de Luce-deckare, av Alan Bradley är lika intagande som dess giftgröna omslag och lockande titel. En pusseldeckare med en klurig intrig, men framför allt är det bokens huvudperson Flavia de Luce som sätter extra krydda till historien. Det är som att träffa på en ung miss Marple.

Flavia är en charmig personlighet och hon är min nya favorithjältinna. Hon har en egen fanclub, vilket hon verkligen förtjänar! Flavia har sån skön inställning: ”Jag var jag. Jag var Flavia. Och jag älskade mig själv, även om ingen annan gjorde det.” En kvinnlig förebild, som inte tvivlar ens ett uns över att hon är helt förträfflig. Något som verkligen behövs.

Dessutom är det bra med en ung och kvick kvinnlig huvudperson som kontrast till alla äldre manliga poliser/detektiver inom deckargenren. Flavia är dock bara 11 år, vilket känns lite i yngsta laget ibland. Helst med tanke på alla de kunskaper hon har hunnit införskaffat sig, inom bland annat kemins område. Samtidigt kanske författaren inte gjorde henne äldre för att hennes barnsliga och naiva sida skulle finnas kvar.

Att historien utspelar sig på engelska landsbygden i herrgårdsmiljö, dessutom på spännande 50-talet, gör även sitt till för att väcka mitt intresse. Flavia och hennes udda (enligt henne själv) systrar bor  där med sin far. Mamman är död sedan länge och som extra fadersfigur har Flavia allt-i-allon Dogge,  med vilken hon har nära känslomässiga band. Historien kring det värdefulla frimärket sätter också extra piff till deckarintrigen.

Hur pajen, fågeln och frimärket på omslaget kommer in i historien tänker jag inte avslöja. Det får du upptäcka själv! Jag hoppas att Den bittra pajens sötma når ut till många läsare och jag längtar tills jag får träffa Flavia igen!
_________________________________________________________________________
Bokbutiken

De utstötta

de utstöttaHUR ska jag stå ut till nästa bok om Ruth, Nelson och de andra kommer ut på svenska!!? Jag läste just ut De utstötta och nu känns det så tomt! Jag försökte läsa långsamt för jag gillar att få hänga med Ruth i hennes tankar kring Nelson och sin egen uppenbarelse, men också hennes arkeologiarbete, är intressant att följa.

Att Ruth och kommisarie Nelsons vägar alltid korsar varandra i de mest oväntade situationer verkar lite underligt. Sammanträffandena börjar bli allt för många, men som jag och fler med mig har skrivit på Facebook, så är det lätt att ha överseende med detta eftersom Elly Griffith är så bra på att beskriva deras relation. Det är nästan mer relationerna man vill åt även om själva deckarintrigen också är skickligt uppbyggd.

I De utstötta är det gemensamma temat barnamord och små barn som försvinner, ett ämne jag vanligtvis brukar undvika. Ruth är med vid en utgrävning där hon hittar kvarlevorna efter änglamakerskan Jemima Green som levde för 300 år sedan. Blev hon oskyldigt dömd till döden eller förtjänar hon öknamnet Mor Krok? Ruth blir tillfrågad att vara med i ett arkeologiskt tv-program om Kvinnor som dödar och träffar där på historikern Frank, som hon har en liten flört med och som gör Nelson svartsjuk.

De utstötta är lika bra som övriga delar i serien. Kanske att arkeologispåret hade en mer tillbakadragen plats i historien än tidigare, men det var inget som störde mig. När kommer nästa del och hur ska jag överleva så länge? 🙂 Har du tips på liknande deckare så är det välkommet!

Sonja gästbloggar om boken Gården

gårdenSonja har läst Gården av Tom Rob Smith och är inte riktigt nöjd om jag förstår saken rätt…

Sonja:
Att vara ett fan av något eller någon och samtidigt vara någorlunda kritiskt lagd är inte lätt. Med jämna mellanrum kommer de där svettiga stunderna. Allt mina favoriter gör är inte bra och jag kan inte bortse från det hur mycket det än svider. Säkrast för alla konstnärer är att skapa ett enda genialiskt verk och sen dö från alltihop.

Tom Rob Smith skrev den åtminstone smått genialiska thrillern Barn 44 för några år sen. En riktigt stilbildande bok där en drogberoende sovjetisk säkerhetsofficer jagar en massmördare samtidigt som Stalintidens paranoia nått sitt slutgiltiga crescendo. Alla förråder alla och varje kapitel träffar läsaren hårt i maggropen. Jag har försökt få folk att läsa den på alla sätt jag kan utom att ta dem i kragen och ruska dem fram och åter. Hade det hjälpt hade jag gjort det med!

Efter succén med debutboken antar jag (detta är bara spekulationer) att Tom Rob Smith bestämde sig för, eller blev övertalad, att fortsätta mjölka sitt superupplägg genom att skriva en uppföljare. Det gjorde han med Det hemliga manifestet. Allt han byggt upp lyckades han riva ner i en enda bok. Oj oj. Jag ska inte ens skriva något mer, jag får ångest.

Nu har han bytt genre och Gården har precis kommit ut på svenska. En bok där författaren gräver där han står och berättar om en ung man med svensk mor och engelsk far. Föräldrarna har flyttat till Sverige för att tillbringa sin pension där, men allt står inte rätt till på den halländska gård de köpt. Grannarna uppför sig underligt, en ung tjej verkar vara i fara och försvinner, nergrävda papper upphittas och en enslig skogskoja brinner ner. Med mera.

Det gör ont, det gör ont, det gör ont – men jag får slita mig bort från skämskudden och erkänna. Det här funkar inte heller. En av alla invändningar jag har, och en av de största, är att Tom Rob Smith trillar i den gamla klassiska skrivarfällan att berätta istället för att visa. Läsaren får inte dra sina egna slutsatser om något och det blir strax enerverande.

Att vara svensk och ta del av ett kraftigt exotiserande av Sverige blir också märkligt. Svenskarna i boken är besatta av traditioner och av svenska flaggan, de mixar med förtjusning midsommar och luciatåg bara för att…ja, varför framgår aldrig riktigt. Och badar någon i en å – självklart kommer det en älg plaskandes. Som på beställning från Svenska turistrådet.

Jag fattar verkligen inte. Hur blev det så här? Ja, okej. Slutet i Barn 44 var väl något sökt med tanke på att huvudpersonerna överraskande visade sig vara släkt med varandra. Ett helt onödigt grepp. Men ändå. Den hade allt, ja nästan allt. Det jag kan ta till i det här läget är väl livets ofullständighet. Även solen har fläckar sägs det. Och fläckfria författare har jag svårt att tro på. Det skulle väl vara Margaret Mitchell…? ;)*

*med en enda bok på sitt samvete.

Glasverandan

GlasverandanGlasverandan är en klassisk pusseldeckare där alla står som misstänkta och spänningen håller ett grepp om läsaren till sista sidan. I samma tradition som Agatha Christie rör hon sig knivskarpt mellan tonträffande personporträtt, engelska kullar och kluriga mordutredningar.”

När kommer nästa bok av Ann Cleeves är första känslan efter att jag har läst ut Glasverandan. Det är det där karga, bitska språket mellan poliserna, själva karaktärerna, blandat med landskapet och själva deckargåtan, som håller en osäker hela boken igenom, som gör att jag älskar Ann Cleeves deckare. Poliserna beskrivs så levande att det är som att man känner dem. Vi får se både deras god och dåliga sidor.

Kommissarien Vera Stanhope, lever ensam i sin döde fars hus och kör runt i hans urgamla Land Rover, utan gps. Hon är bufflig samtidigt som hon vet hur man ska ta människor på bästa vis för att få fram bevis. Hon är både tuff och varm och det märks framför allt i hennes förhållande till sin partner inspektör Joe Ashworth. Vera skulle aldrig säga öppet att hon inte klarar sig utan honom i arbetet och att hon tycker mycket om honom. Det skulle inte förvåna mig om vi får se Joe sköta en egen utredning framöver.

Glasverandan är speciellt lockande för oss bokmalar eftersom den handlar om författare som samlas under en vecka på Skrivarstugan på en skrivarkurs som heter ”Short cuts -Konsten att skriva samtida kriminalnoveller”. Vera råkar befinna sig på platsen när första mordet sker. Föreläsaren hittas mördad på glasverandan och alla tror att de vet vem mördaren är. Så enkelt är det ju så klart inte. När nästa mord sker är mordplatsen identisk med den som en av kursdeltagarna har skrivit i sin bok… För den som kan sin litteraturhistoria är nog denna deckare speciellt intressant. Själv missade jag dessa litterära ledtrådar, men litade hela tiden på att Vera skulle lösa fallet ändå!

Glasverandan kommer som pocket i sommar och är perfekt att läsa i hängmattan! Lyllos dig som har den oläst!

En orolig grav

PIIntet ont som inte för något gott med sig… eller vad man brukar säga. Eftersom jag varit sjuk i helgen blev det en hel del sofftid. Som sällskap hade jag den charmige rättsarkeologen Ruth Galloway, hennes druidpolare Cathbad och kommissarie Nelson. De råkar av en händelse befinna sig allihopa i Nelsons hemtrakter och så klart korsas deras vägar.

Som vanligt glider jag in i den mysiga miljö som Elly Griffiths lyckad skapa om och om igen. Fick jag önska skulle jag vilja semestra några veckor hemma hos Ruth. Funderar över vad det är som gör Ruth så sympatisk. Kanske för att hon är så ovanligt mänsklig? Hon har ju en del skavanker, det medger hon ju själv, men viftar snabbt bort dem med en förevändning att ytan är inte allt. 
En orolig grav utspelar sig som sagt i Blackpool och inte i Ruths vanliga omgivning. En arkeologkollega har mördats och är det kung Arthurs grav han hittat? Författaren bygger elegant upp spänningen och jag slukar kapitel efter kapitel. Hon lyckas blanda historia med nutid då ett nyhedniskt rasistiskt sällskap – Vita handen – som är besatta av kung Arthur, verkar ha ett finger med i spelet. Detta hemliga sällskap försöker vända saker och ting så att de passar deras intressen. För vad händer om sanningen kommer fram? 
Min vana trogen bloggar jag innan jag har läst klart hela boken. Jag är inte orolig. Jag vet att Elly Griffiths aldrig gör mig besviken!