Det kliar i gråtkanalerna efter att jag har läst klart ungdomsboken Abela av Berlie Doherty. Det kändes som jag var med på sjukhuset i Tanzania där Abela var med sin sjuka mamma. Medicinen var slut och det fanns inte mycket hopp. Abelas väg till England, hennes möte med fosterfamiljen och sedan adoptivfamiljen kändes så verklig. Hur många barn i världen har inte haft det så här och säkert ännu sämre. Helt svart är den inte. Det finns hopp och det finns kärlek mellan Abela hennes mor, mormor och hennes nya familj. Även socialsekreteraren och lärarna är sympatiska. En bra bok som behövs. En fin skilldring av väntan och förväntan inför en adoption.

Annonser

Vad säger du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s