I läsfåtöljen – lucka 22 – Om detta talar man endast med kaniner

Du får hänga lite på sniskan så länge Anette 🙂 Sorry!
Hur jag än vänder och vrider vill bilden tillbaka så här.
Jag fixar senare, måste slänga mig in i julbaket nu. 

I läsfåtöljen dan före dan före dopparedagen hittar vi gymnasiebibliotekarien Anette Lindblom som tipsar om boken Om detta talar man endast med kaniner av Anna Höglund.

Anette skriver så här:
”En bilderbok även för vuxna! Mycket insiktsfull, väl genomtänkt text och tillhörande illustrationer som för oss in i ‘kaninens’ tankar, en ‘kanin’ som inte riktigt vet var den hör hemma”. 

Tack för tipset Anette! Vad sugen jag blev på att läsa boken.

Anette jobbar på Voxnadalens gymnasiebibliotek
som ligger nära min arbetsplats. Vi njöt av årets Bok- och Biblioteksmässa tillsammans och kommer att jobba ihop med Bibblabloggen, som vi drar igång på riktigt efter helgerna. Bibblabloggen hittar du på Instagram och den vänder sig främst till ungdomar.

Annonser

I läsfåtöljen – lucka 3 – Dubbelgångare

Den tredje december hittar vi bokbloggaren Tova, som bloggar på Bokugglan, i läsfåtöljen. Hon tipsar om Dubbelgångare av Jenny Valentine som handlar om en kille som låtsas vara en annan person som han är väldigt lik. Boken är unik, komplicerad handling och väldigt välgjord!
Jag träffade Tova, som bara är 15 år, på Bok- och biblioteksmässan. Hon var en av Bloggambassadörerna. Jag gillar Tovas blogg och hon är en stor inspirationskälla och förebild för bloggare och bloggsugna i alla åldrar. På hennes blogg finns bland annat filmer där hon har intervjuat olika författare. Rekommenderas!

Undret

Undret

En bok som Undret av R.J. Palacio skulle lätt kunna bli lite FÖR fluffig och sockersöt, men med huvudpersonens starka personlighet och skarpa humor så tyckte inte jag att den blev det. Det positiva budskapet om att man kommer långt med vänlighet värmer och är tydligt och därför räknar jag denna bok som feelgood.

Det finns de som inte alls klarar av den här sortens böcker och skriver att ”man vill kräkas upp Ahlgrens bilar i en plasthink bredvid sängen. Det är pastellfärgat, det är artificiellt och det är rent kväljande”. Det tycker jag är att vara lite väl cynisk. Undret är trots allt en barnbok och är klassad som Hcg, det vill säga böcker som passar ungefär för elever i mellanstadiet. Fast egentligen är Undret en fin allåldersbok och passar lika bra att läsa när man går i högstadiet, eller när man liksom jag har slutat skolan för länge sedan.

Boken handlar om Auggie som föds med ett missbildat ansikte och som gått igenom 127 operationer innan börjat årskurs 5. Hans mamma har undervisat honom i hemmet fram till nu när det är dags för honom att pröva sina vingar. I flera år gick han omkring med en astronauthjälm på huvudet för att slippa visa sitt ansikte och undvika den uppmärksamhet som hans utseende alltid drar till sig. Det var inte lika många som häpnade eller tyckte det var så konstigt med ett barn med astronauthjälm i jämförelse med hur många som ryggade undan när de såg Auggies ansikte för första gången. Halloween är Auggies favorithögtid för då kan han gå omkring precis som alla andra utan att skrämma (!) någon.

Alla har väl någon gång varit med om att känna sig uttittad. Tänk då att ALLTID vara utsatt för allas dömande blickar!! Det är intressant att följa Auggie och få ett innifrånperspektiv från hur det kan vara att se annorlunda ut. Till exempel i klassrummet vet Auggie på ett ungefär när läraren kommer att stanna till under uppropet och dra efter andan precis när hon möter hans blick.

Det finns till och med föräldrar på skolan som retuscherar bort Auggie från klassfotot och som tycker att eftersom han har speciella behov (vilket han inte har) inte borde gå på den skolan. Auggies egna familj är en drömfamilj. De pratar verkligen MED varandra istället för TILL varandra och relationen dem emellan är varm och innerlig. De älskar honom för den han är och stöttar och beskyddar honom alldeles lagom.

Hans äldre syster Via känner ofta att hennes bror får mer uppmärksamhet och det är intressant att man som läsare får hennes och även andra personers perspektiv på Auggie och hans första år i skolan. Speciellt fastnar det som Via berättar om när hon hade bott en tid hos mormodern och kom hem och för någon sekund såg Auggie på samma sätt som utomstående såg honom.

Systern undrar också: ”Vi har alla ägnat så mycket tid åt att försöka få August att tro att han är normal, att han faktiskt tror att han är normal. Och problemet är att han inte är det.”

Även lärare och rektorn är vettiga och kloka personer. Även ett fåtal elever är modiga nog att närma sig Auggie och upptäcker att han är en helt normalt kille trots sitt annorlunda ansikte. Det är många faktorer som gör att man trivs i skolan och elever, skolutvecklare och skolpersonal skulle kunna plocka många kunskaper utifrån den här historien. Boken fungerar ypperligt för samtal i klassrummet om mobbning, om att vara annorlunda och hur man ska vara mot sina medmänniskor.

Läste någonstans att många tycker att översättningen från engelska till svenska är dålig. Det var inget jag direkt reagerade över, men visst är det ett ganska enkelt och rakt språk. Det är inte en bok jag kommer att minnas tack vare det vackra språket. Några ord märkte jag att de stack ut, som tex raring. Eftersom jag verkar sakna en cynisk ådra och lutar mer åt det naiva hållet så tänkte jag direkt när såg ordet raring: Det var länge sedan jag hörde. Kanske dags att börja använda det lite mer igen. Jag väljer att vara snäll. #väljavarasnäll

Förr eller senare exploderar jag

Förr eller senare exploderar jag av John Green är en bok jag inte vill skriva sönder. Egentligen skulle jag inte skriva ett ord mer om den….men jag gör det ändå. Boken förtjänar hur många ord som helst, eller ännu hellre en strålande recension. Någon sådan kommer inte här, men några ord klämmer jag ur mig.

Det känns inte riktigt okej att läsa böcker om människor som lider av dödliga sjukdomar. Det är lite som att man gottar sig åt andras olycka. Samtidigt är det något mycket lockande med sådana historier. Något rent. Aldrig är väl någon så levande som när döden är en realitet. Det är ju så trist att vi måste bli påminda av människor i dödens väntrum att ”dagarna som kommer och går, det är livet”. Hazel och Gus och deras kärlekshistoria säger mer om livet än många andra böcker tillsammans.

Hazel, och även Gus, har ett sån odramatisk och osentimental inställning till sin sjukdom. Människorna i deras närmsta omgivning är inte rädda för att prata om sjukdomen. Hazels föräldrar utgör ett gott exempel på hur jag skulle vilja bli behandlad om jag var i hennes situation; hon ÄR inte sin sjukdom. Boken ger läsaren insikt hur det kan vara att bära på något som en dag kommer att explodera. Som Hazel uttryckte det: hon har svårt att se någon mening med att inleda ett förhållande när hon själv kommer att explodera förr eller senare och göra sin kille ledsen. Utan att avslöja för mycket så kommer hon på att kärlek inte går att styra över.

Ett plus i kanten till att Hazel är en boknörd och att en bok har en av huvudrollerna.

Förr eller senare exploderar jag är en bok i stil med Innan jag dör av Jenny Downham. Båda är sorgliga och vackra. Båda ”handlar om döden, men är en lovsång till livet”, som Irish Times skrev. Läs den!

Jellicoe road

Nu när jag har läst Jellicoe road av Melina Marchetta, känner jag mig lite som kärringen mot strömmen. Jag visste väl att jag skulle hålla mig ifrån att läsa recensioner för att hålla förväntingarna nere. Även om jag har försökt att inte läsa någon hel recension innan jag läste boken så förstod jag av rubrikerna att det här var en ”bara-måste-läsa-bok”. Då kan jag bli lite skeptisk och bli rädd för att mina förväntningar ska hinna växa sig FÖR höga. Även Breakfast book club skriver att hon till en början ”tittade beundrande på paraden med hurrarop som gled förbi”, men att hon efter läsningen sällade sig till hyllningsparaden. Så ska även jag ta plats där nu?

Nja…blir nog svaret. Jag går nog inte i täten…men en bit där bakom. Till en början förstod jag inte alls varför boken hyllades så, i mitten började jag förstå lite grand, men under läsningens gång kunde jag inte släppa tanken på: vad är det i den här berättelsen som är så himlans häpnadsväckande? Det måste ju vara något alldeles speciellt. Mina förväntningar byggdes på och blev allt högre och högre…men så extremt oväntad var inte upplösningen kan jag tycka. Jag borde ha hållt mig ifrån recensionerna helt. Att jag aldrig lär mig! 🙂

Till en början vaggades man in i att det var en helt vanlig internatberättelse och flera gånger kom jag att tänka på filmen The spud, som jag såg nyligen. Den utspelar sig i Sydafrika och handlar om ett gäng killar på en internatskola. Oftast när man ser eller läser om ungdomar på internatskolor är det i England eller USA. Internatmiljöer är oftast spännande och inte helt enkla….det är som att där ryms ett helt eget universum. Även så i Jellicoe Road där jag efter ett tag kände mig väldigt hemma och nästan som en deltagare i kriget mellan de olika grupperingarna.

Men visst…det är en väldigt bra bok för både unga och äldre. Den är också mycket välskriven. Jag sträckläste den och ville inte att den skulle ta slut. Taylors berättarröst känns väldigt nära och man får läsa lite mellan raderna. Sånt gillar jag. Även när historien växlar mellan olika tidsperspektiv. Vänskapsbanden och kärleken mellan ungdomarna kändes varm och stark. Berättelsen var också mycket spännande och det var en hel del oanade pusselbitar som dök upp allt eftersom. Den sista biten av boken var så spännande att jag blev tvungen att läsa långt in på natten bara för att få veta hur den slutade.

Så: kärringen mot strömmen kanske inte är så himlans mycket emot egentligen 🙂 Kanske kommer jag gå lite längre fram i paraden när jag har fått smälta boken lite. Ett är säkert: jag kommer att trycka den i famnen på många högstadieelever så fort jag kommer tillbaka till jobbet.

Nu ska jag läsa Enbokcirkelförallas sammanfattning om Bloggbokpratet om Jellicoe road, som jag önskar att jag hade varit med på. Det här är verkligen en bok som man önskar att man hade någon att diskutera med under själva läsningen.

Abela

Det kliar i gråtkanalerna efter att jag har läst klart ungdomsboken Abela av Berlie Doherty. Det kändes som jag var med på sjukhuset i Tanzania där Abela var med sin sjuka mamma. Medicinen var slut och det fanns inte mycket hopp. Abelas väg till England, hennes möte med fosterfamiljen och sedan adoptivfamiljen kändes så verklig. Hur många barn i världen har inte haft det så här och säkert ännu sämre. Helt svart är den inte. Det finns hopp och det finns kärlek mellan Abela hennes mor, mormor och hennes nya familj. Även socialsekreteraren och lärarna är sympatiska. En bra bok som behövs. En fin skilldring av väntan och förväntan inför en adoption.

Intet av Janne Teller

Efter att ha läst om korvstoppning hos Bokhora kände jag att jag måste leta fram några riktigt bra böcker som varje ung människa bör sondmatas med. Hade hört från en säker källa att Intet skulle vara en bra bok. Har läst den i dag och kan bara hålla med. En utmärkt bok att läsa tillsammans för man bara måste få prata om den när den är färdigläst. Fler än jag gillar den.

Jag är fortfarande helt tagen…och lite äcklad. Den handlar om meningen med livet, grupptryck och ”hur stor skada vi av ett eller annat skäl är beredda att tillfoga andra människor för vår egen vinnings skull eller för vår egen tillfredsställelse”. Inte utan anledning kommer jag att tänka på Flugornas herre . Ät inte medans du läser den!

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? av Björn Sortland påminner mycket om Innan jag dör. Handligen är den samma: man får följa en ung människas sista tid i livet där slutligen cancern vinner. I den här får man pojkvännens perspektiv. Den är sparsmakad och välskriven och väldigt svår att lägga i från sig. Jag läste den mellan middagen och kvällens sista kopp te.

Mycket har skrivits om Hey Dolly. Visst kan jag hålla med om att den är bra, men lite svårt att följa den röda tråden var det, i alla fall för mig. Men språket var nytt, fräscht och kul. Kan bara hålla med föregående bloggare.

Bredow gånger två

Under helgen har jag läst två av Katarina von Bredows ungdomsböcker, Syskonkärlek och Knappt lovlig. De har kommit som nyupplaga, med snygga framsidor. Jag har läst nästan alla hennes böcker, men blev lite besviken på de här. De håller inte samma höga klass om Hur kär får man bli? och hennes senaste som handlar om tonårsgraviditeter, Som jag vill vara. De var verkligen bladvändare.
Syskonkärlek handlar, som titeln antyder, om incest mellan två halvsyskon. Jag kan inte låta bli att tänka på Peter Pohls Nu heter jag Nirak, som kom i höstas och som fick så mycket kritik och Peter Pohl kallades för gubbsjuk. Hade den här boken kanske fått samma kritik om författaren inte varit kvinna? Jag har i och för sig inte läst några recensioner om den. Hon beskriver också förhållandet, med många (onödiga?) sexuella beskrivningar, mellan en äldre man och en ung tjej.
Knappt lovlig handlar om 15-åriga Hanna, en asfaltsblomma, som mot sin vilja måste flytta ut på landet. Där blir hon kär i en grisbonde, som nästan är dubbelt så gammal som hon själv. Snabb och lätt att läsa, som en film. Jag önskar att Bredow ska komma ut med en vuxenroman nästa gång!