Mambo i Chinatown

mambo_flat_storMambo i Chinatown var den bok jag spontant tipsade om när jag var med i radion i somras. Programledaren lät lite fundersam när jag sa titeln. Och det förstår jag. Mambo är kanske inte det första man tänker på när man hör talas om Chinatown. Men för oss som har läst boken låter det fullständigt rätt!

Jag kan inte låta bli att beskriva boken som en blandning mellan filmen ”Shall We Dance”, där Jennifer Lopez och Richard Gere ägde dansgolvet och Jean Kwoks debutroman Nästan hemma, som sitter kvar i min hjärnbark än, fastän det var länge sedan jag läste den. Här liksom i Nästan hemma berättar Kwok utsatta familjer, kärleken mellan en förälder och ett barn och om outvecklade förmågor hos människor, som inte fått möjlighet att blomma ut och arbeta på sin talang, på grund av sociala och ekonomiska orättvisor.

Författaren själv dansar loss i ett youtubeklipp:

Mambo i Chinatown handlar om Charlie Wong, 22 år som växt upp i Chinatown, New York. Hennes mamma var ballerina från Peking och hennes pappa en nudelmakare. Charlie lever ett inrutat liv och jobbar som diskare på restaurangen där pappan tillverkar nudlar. Ju längre nudlar desto bättre, speciellt om man äter dem på sin födelsedag, för då betyder det att man får ett långt liv. Det är sådana detaljer från den kinesiska kulturen som fångar mig lite extra, sedvänjor som jag inte haft en aning om. Läs tex de här raderna om hur man bör och inte bör använda ätpinnar:

”Ätpinnar är som två älskande. De måste alltid vara tillsammans, sida vid sida. Vi använder aldrig bara en ätpinne till något. Knacka aldrig med pinnarna på sidan av skålen, för det är så tiggarna gör och det betyder också otur. Peka aldrig på någon med dem, och vifta aldrig med dem, för det är oartigt. Tugga inte på dem, det är ohygieniskt. Gräv aldrig i maten med pinnarna för det ser ut som om du gräver en grav och även det betyder otur.”

Charlie får till slut ett annat jobb där hennes sönderdiskade händer får ta igen sig. Hon vet med sig att hon är ganska klumpig och det dröjer inte länge förrän hon råkat dubbelboka en lärare på dansstudion, där hon fått arbete som receptionist. Plötsligt tvingas hon själv hoppa in och ta ett danspass för nybörjare. Det visar sig att hon besitter samma talang som sin döda mamma, och det dröjer inte länge förrän hon får smak för dans och märker att det är hennes rätta element. Hon lever med dansen och den klumpighet hon förr visat är som bortblåst.

Hemma vågar inte Charlie berätta för sin pappa om att hon arbetar som danslärare. Hon slits mellan sin gamla värld och sin nya, öst och väst. Pappan tror på österländsk medicin och de prövar alla sorts kurer på Charlies allt sjukare lillasyster. Dessutom har de inte pengar nog att betala för vanlig sjukvård. Charlie blir tvungen att gripa in.

Jag tyckte så mycket om att umgås med Charlie, hennes familj och danspartners. Kwok skrev om dem så att det kändes som att jag nästan VAR Charlie. Fastän jag själv är vig som en elefant, fick jag uppleva känslan av att dansen sitter i kroppen, precis som Charlie gjorde. Som jag skrev ovan, så var det även mycket spännande att lära sig om kinesisk medicin och kinesiska sedvänjor. Sist men inte minst – Mambo i Chinatown är en fullmatad berättelse som man gärna sträckläser och jag kan slå vad om att den kommer att filmatiseras. Då kommer jag stå först i kön till biografen!

 

Annonser

Lilla integrationshandboken

lilla integrationshandbokenBehöver jag integreras? Svar: JA!

De flesta i Sverige i dag behöver lära känna människor som har annan bakgrund och lever under andra förhållanden än en själv. Det gäller oavsett om man är född i Sverige eller någon annanstans. Annars riskerar man att tro att alla har det som man själv eller så faller man för fördomar eller stereotypa uppfattningar om människor helt i onödan.

Samhällsutvecklingen står aldrig stilla, den förändras hela tiden. För att framtiden ska bli så god som möjligt gäller det att fler lägger manken till och tar första steget att prata med den nye grannen, barnens kompisars föräldrar eller makar sig iväg till ett språkkafé eller skaffar sig en språkvän. Eller makar förresten. Det är KUL att träffa nya människor och lära sig nya saker!

Sedan jag började gå på Fikasällskapets träffar, som fungerar ungefär som ett språkkafé, har jag haft så himla roligt, fått möta mina egna fördomar, fått möjlighet att fråga istället för att tro saker och fått flera aha-upplevelser. Och då anser jag mig inte som en särskilt fördomsfull person från början (gör väl ingen, eller?)

Till exempel var jag bjuden på en syrisk förlovningsfest där alla talade arabiska utom jag själv. Det var nyttigt att få pröva på att vara i en miljö där jag fick koncentrera mig stenhårt för att uppfatta åtminstone de få arabiska ord jag lärt mig. Det var jättejobbigt att vara i behov av någon annans tolkningar för att förstå vad alla tyckte var så kul. Där blev jag en insikt rikare.

Fastän det bara var kvinnor på festen tog inte alla av sig sjalen och jag frågade en kvinna varför. – ”Jag hann inte fixa håret”, fick jag till svar. Ja så enkelt kan det vara. Eller när det var godisregn och mina vänners barn fått gelégodisar. Som den bibliotekarie jag är försökte jag söka på nätet för att se om just de colaflaskorna innehöll gelatin. Det hade jag inte behövt, för snabbt blev jag upplyst om att det finns ett stort utbud av halal-appar, där man hittar informationen på ett kick. Och när en kompis hade radband visade en annan kvinna att hon hade en ring istället, en som räknade hennes böner genom ett knapptryck. En mackapär som många använder som varvräknare när de handarbetar, fick jag veta senare.

Kanske är det etnologen i mig som gör att jag tycker att det är så spännande att upptäcka nya saker och förhållningssätt till livet. Det är svårare att tro att ens eget sätt är det enda rätta när man får upp ögonen för att det finns flera alternativ. Det är nyttigt!

Ja, vi behöver bli bättre på integration! Det duger inte när inte ett endaste barn eller vuxen på musikskolans konsert är utlandsfödd, eller när det endast är etablerade svenska personer som besöker festligheterna under hemvändarveckorna i Byn. Inte undra på om fördomarna växer när vi inte ens träffas eller befinner oss på samma platser.

Vad kan du och jag göra för att minska fördomar och klyftor mellan människor? Det är INTE alls svårt. Det finns mycket som du själv kan göra och det finns saker som samhället kan göra för att främja möten. Det pumpas ut projektpengar och det gäller att de på de styrande positionerna ser till att de söks och används. Men först och främst gäller det att alla inser och tar in att integration gäller inte bara de som är nya i landet, det gäller dig och mig lika mycket! Tillsammans har vi ansvaret för framtiden!

VILL du, så KAN du lätt dra ditt strå till stacken!  Läs Lilla integrationshandboken, som innehåller 23 konkreta tips på vad du kan göra för att förbättra integrationen i Sverige! Du råkar med största sannolikhet ha kul på köpet.

 

Jag är Kina

Jag är Kina Xiaolu GuoKlart jag måste läsa Jag är Kina av Xiaolu Guo. Kina ligger mig varmt om hjärtat (bland annat för att mina barn är födda där) och  för att jag älskade hennes förra bok Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande.

Iona, en av romanens tre huvudpersoner, älskar ord och språk. Hon får i uppdrag att översätta en bunt med brev och snart dras hon med i kärlekshistorien mellan den kinesiska punkaren Kublai Jian, som tvingats lämna Kina, och nu befinner sig i London som flykting och hans älskade Deng Mu.

Genom två unga människor får vi se Kina utifrån ett perspektiv vi inte är så vana vid. Det är det moderna Kina som skildras, landets nutidshistoria. Bland annat skålar Jian och Mu in det nya millenniet med punkmusikern Johnny Rotten från Sex Pistols och de frågar honom på vilket sätt punkmusiken har påverkat det europeiska samhället. Svaret är inte det de förväntat sig.

Förutom att den ödesmättad stämningen, som ligger över berättelsen och gör att man vill läsa vidare för att veta hur det går för de unga tu, skildras många intressanta kulturkrockar mellan väst och det kinesiska samhället, samt en europeisk flyktings tillvaro trovärdigt.

Boktips först publicerade i Helahälsinglands helgbilaga Helga.
_________________________________________________________________________
bokbutiken

Nätkärlek och tre goda nyheter

NohateSE nätkärlekOm någon har undrat över varför det är lite lugnt på bloggen för tillfället så har det flera orsaker. Jag går en Mindfulnesskurs som stjäl en hel del tid från läsningen och bloggandet, men det får vara så för jag mår så mycket bättre av att lära mig att vara i stunden och att hantera stressen bättre. Vissa tycker kanske att det låter flummigt med mindfulness, men tydligen används metoden av många företagsledare, bla inom Google. Jag har haft svårt att lära sig mindfulness genom att läsa böcker i ämnet. I och med kursen har jag för första gången  förstått mig på övningarna. Först nu kan jag ta till mig böcker i ämnet och har haft stor glädje av att lyssna på Mindfulness i vardagen av Ola Schenström.

FikasällskapetEn annan orsak till min bloggfrånvaro är att jag har varit med och dragit i gång Fikasällskapet i Edsbyn, efter förebild från Invitationsdepartementet. Det har gett mig kraft, nya kloka kontakter och det känns positivt att kunna dra sitt lilla strå till stacken. Det dystra valresultatet och främlingsfientliga vindar fick mig att känna att jag måste GÖRA något. Ibland får jag känslan av att vi som tycker ungefär samma på tex Twitter, bara skickar runt samma åsikter mellan varandra, vilket i och för sig är bra, för alltid lär man sig något och ofta framkommer nya vinklingar av olika ämnen, men det räcker inte! Att bjuda hem nya Edsbybor, eller immigranter som någon förslog som det ord man kan använda istället för invandrare, för att fika, prata och framför allt MÖTAS är något som jag gärna bidrar med.

När tiden är begränsad väljer jag att skriva och utbyta tankar på olika digitala plattformar, som främst Facebook och Instagram, istället för att blogga. Där möttes jag här om dagen av sådan nätkärlek (NoHate.SE) att jag nästan dånade mitt under morgonpromenaden!

Nätkärlek från Brit StakstonBrit Stakston (Min guru när det gäller sociala medier och digitalisering) nämnde Feelgoodbibliotekarien som ”ett typexempel på hur man kan vara mot varandra på nätet utan att känna varandra”. Inte nog med det, hon nämnde Feelgoodbibliotekarien i samma status som demokratihjältarna Martin Schibbye och Bethlehem Isaak, Dawit Isaaks dotter! Den bekräftelsen på mitt agerande i sociala medier betyder mer än ett Nobelpris för mig! Jag blev alldeles varm i hjärtat och glädjetårarna plirade fram i ögonvrårna.

När någon så kunnig och insatt person, som man dessutom ser upp till, både för hennes idéer om digitaliseringen, som influerat mig oerhört mycket, och för hennes sociala patos, nämner lilla mig i ett sådant fint sällskap är det nästan för mycket att ta in. En liten gest kan få stor betydelse, både positiva och negativa, vilket är en viktig tanke att ha med sig i livet på Nätet.

Har du inte hört Brit Stakston tala eller om du blivit intresserad så hittar du flera föredrag med henne på bla. Youtube. Jag rekommenderar framför allt den här föreläsningen med biblioteksinriktning.

Det känns som att jag har fått en stor påfyllning av optimism och har nästan hur mycket nätkärlek som helst att sprida vidare! Så nu vet du!  När bloggen är dåligt uppdaterad, eller om du du behöver lite nätkärlek, är du alltid välkommen in hos Feelgoodbibliotekarien på Facebook och Instagram.
Jag hoppas att vi ses!

Och åter igen TACK Brit!

Americanah

americanahHelt klart är Americanah den bästa bok jag har läst i år! Den har allt en riktig bra skönlitterär bok ska ha; ett intressant tema, en bra kärlekshistoria, tydlig röd tråd, skön berättarröst, karaktärer som man tycker om. Därtill de helt briljanta insprängda blogginläggen om upplevelsen av att vara svart i en värld där bilden av den vita människan som norm fortlever och frodas i media och över lag. Alla exempel som Ifemelu räknar upp är talande och riktar ljuset på saker vi alla kan vara uppmärksamma på för att sätta stopp för fördomar. Jag skulle vilja klippa ur dessa stycken och trycka upp i ansiktet på smygrasister och andra som menar att rasism inte existerar. Eller ännu hellre skulle jag vilja att hennes blogg fanns på riktigt!

Kärlekshistorian mellan Ifemelu och Obinze är så fin och det är ju inte tal om annat än äkta kärlek. Deras känslor för varandra går igenom texten rakt in i hjärtat.

Det är så uppfriskande att få lära sig något nytt i det här fallet om Nigeria och hur det är att leva där. Samtidigt är det pinsamt att jag vet väldigt lite om flera länder i Afrika, att vi ofta buntar i hop länderna där och säger Afrika i stället.

Intressant också att nästan hela historien handlar om hår och att huvudpersonen sitter hos frisören hela boken igenom. Mycket jag inte visste om hår.

Jag hade fått för mig att Chimamanda Ngozi Adichies böcker var svåra och med det menar jag historier som ger tuggmotstånd, är svåra att snabbt komma in i och att hänga med i handlingen om man som jag lägger i från sig boken ofta. Men jag får skämmas även på den här punkten. Jag borde ju ha förstått att eftersom så många tycker om En halv gul sol att Chimamanda Ngozi Adichies skriver romaner i toppklass, som vem som helst kan ta till sig. Jag längtar verkligen efter att läsa mer av henne.

Älskade Elijah

alskade-elijahBoken Älskade Elijah är så gripande att det nästan gör ont att läsa den. Det är länge sedan jag läste något så gripande och samtidigt hoppfullt om moderskärlek (faders- också för den delen), förluster och läkande. Vissa kan nog uppfatta boken som sentimental och för tillrättalagd, men de har fel! 🙂 Jag säger bara: Ska du läsa boken (vilket du Måste!) så var beredd på att det är en feelgoodroman med STARKA känslor!

Jag vet inte. Kanske är det för att jag själv är adoptivmamma, som jag känner extra starkt för Älskade Elijah. Eftersom jag tyckte väldigt mycket om Christie Watsons debutroman Små solfåglar långt borta var jag beredd på att även hennes nya bok skulle vara bra och förmodligen hjärtskärande, men jag trodde aldrig att den skulle vara så bladvändarvänlig och ta sig så långt in i mitt sinne och hjärta!

Elijah är en liten pojke som från födseln farit illa. Hans föräldrar är immigranter från Nigeria, som kommit till England, utan vänner och familj. Pappan försvinner snart ur bilden och mammans psykisk hälsa är allt annat än bra. Elijah kommer efter flera års vanvård till olika fosterhem och trots att de sociala myndigheterna sköter sig, får han byta fosterhem ofta. Hade sjukvården och det sociala fångat upp mamman redan vid Elijahs födelse hade deras liv kunnat se helt annorlunda ut.

Det smärtar att höra om Elijahs inre tankar om sig själv. Han tror att det bor en elak trollkarl inom honom, som vill göra alla i hans närhet illa. Författaren beskriver med en sån fingertoppskänsla den utsatthet som denna lilla person är med om. Som läsare är man med i och får insyn i hur ett litet barn kan uppfatta sin omgivning och hur viktigt det är att se saker och ting utifrån barnens perspektiv. Vi vuxna glömmer ofta det. Berättelsen visar också hur viktigt det är med trygghet, kärlek och omvårdnad. Personalen från socialen och lekterapeuten är fantastiska, både som människor och i sin yrkesroll, men ändå har de svårt att hjälpa Elijah.

Författaren berör det kulturella arvet som alla har med sig och hur det kan spela in i olika situationer. Lektekterapeuten och Elijahs farfar påminner Elijah om hans biologiska mamma och det gör känner sig trygg med dem. De har också lättare att se problemen utifrån flera perspektiv tack vare sin bakgrund. Är det kanske ett sätt av författaren att visa på hur viktig mångfalden är, att det finns människor med olika bakgrund inom speciellt yrken som arbetar med människor?

Samtidigt som läsaren får ta del av Elijahs liv och hans mammas brev till honom får vi även möta Obi och Nikki som efter år av missfall och barnlängtan bestämmer sig för att adoptera. Obi är rättsadvokat och på de svagas sida. Han tycker absolut att de ska adoptera ett äldre barn, som verkligen behöver dem. Nikki å sin sida arbetar på ett hem för hemlösa hundar och ser bilden av en nyfödd bebis i sina drömmar.

Det känns som att Obi och Nikki inte riktigt når fram till varandra i diskussionen. Här känner jag igen mig. Jag och min man pratade först förbi varandra när vi längtade efter barn. När vi bestämt oss för att adoptera ställdes vi inför den onaturliga frågan att välja vilken funktionsnedsättning vårt barn skulle ha. Liksom paret i boken hade vi först svårt att ta in det och det krävdes många och långa stunder av funderingar och samtal innan vi bestämde oss.

Som jag ser det pratade inte Nikki och Obi tillräckligt mycket med varandra innan de beslutade sig för att ta emot Elijah. De tänkte lite olika. Obi beskrivs som en person som går efter fakta och på hans nattduksbord fanns böcker om barn med särskilda behov och barn med trauman. Nikki däremot beskriv mer som en känslomänniska och frågan är vilken av dem som var bäst rustade för att ta emot en liten pojke med en sargad själ. Vad innebär det att ta emot ett barn med ett förflutet? Är det ens möjligt att föreställa sig familjens framtid? Många sådana frågor dyker upp och jag skulle rekommendera alla som funderar på att bli adoptivföräldrar att läsa boken.

Jag har sparat slutet på boken och har inte läst det när jag skriver detta. Hur boken än slutar så tycker jag att författaren har skrivit en bra och tankeväckande bok om viktiga ämnen, med flera, rent utav grymma inslag. Christie Watson lyckas bädda in det svåra i en ömsint och kärleksfull berättelse. Samtidigt som hon belyser samhällsproblem, som borde förändras, så visar hon hur mycket tryggheten i en kärleksfull familj kan betyda för ett utsatt barns hälsa och framtid. Tillsammans med samhällets sociala insatser, välutbildad och empatisk personal inom det sociala området och stora mängder kärlek kan sagan få ett lyckligt slut.

Här är jag nu – Karen Campbell

Karen-CampbellFörra veckan hade jag det stora nöjet att träffa den skotska författaren Karen Campbell som nyligen kom ut med boken Här är jag nu här i Sverige. Jag är helt såld på boken och därför var jag näst intill exalterad över att få träffa Karen. Här kommer jag att berätta lite mer om mitt möte med henne och vad vi pratade om. Även det jag själv har tänkt när jag läst boken kommer med.

Innan Karen Campbell blev författare arbetade hon som polis i Glasgow. Hon skrev först bara korta berättelser för sitt eget nöjes skull, innan hon skrev sin första roman. Hon hade bokens (Här är jag nu) grundstruktur klar för sig långt innan hon ens visste bokens tema. Hon älskar sin hemstad Glasgow och såg en chans att skriva om den. Enligt Karen finns det inte särskilt mycket skrivet om flyktingars liv i området, förutom en musikal – Glasgowgirls.

I samband med att henne make började arbeta ideellt som volontär, fick hon sitt ämne till boken. Hon blev väl emottagen på flyktingförläggningen där hon träffade många människor som delade med sig av sina berättelser om sin flykt och första tid i Glasgow. Karen kände att hon inte ville stjäla någon människas historia och därför kommer den mesta av hennes research från dokumentärer och frivilliga som bloggar från flyktingläger i Afrika. Det märks att hon har läst på ordentligt i ämnet. Man kan ju tro att människor ska vara trygga när de har nått flyktinglägret, men det stämmer inte. Medan Karen skrev boken hann det läger hon hade kontakter i växa ofantligt mycket och enligt henne är förhållandena extra osäkra längst ut i periferin.

Karen berättade om hur hennes skrivande går till. För henne startar berättelsen när karaktärerna börjar tala och hon vet inte i förväg vad hon kommer att skriva. Berättelsen får växa fram eftersom. Det enda hon hade bestämt från början, förutom Glasgowinslagen, var att berättelsen skulle handla om två personer. Hon ville inte skriva om stora perspektiv, utan låta karaktärernas liv vara det centrala i berättelsen.

Abdi har ursprungligen flytt från Somalia, men tillsammans med sin fru och barn hamnade han i olika flyktingläger innan han slutligen fick asyl i Skottland tillsammans med sin dotter Rebecca. Abdi och dottern bär med sig förluster och trauman, vilket läsare får veta mer om längs berättelsens gång.

Liksom Abdi är Deborah även hon helt påhittad. Hon är änka efter sin make, som dog efter en lång sjukdomstid. Sedan han gick bort för ett år sedan har Deb varit deprimerad och tänker att hon kanske kan testa att vara volontär för att få något att göra, och för att tänka på annat. Karen har tagit flera egenskaper från en stereotypisk ”Lady who lunches” – någon som har ett tryggt liv, inte så många problem förrän något händer – och använt dem för att beskriva Deborah.

Volontärprogrammet i boken består av tolv träffar där volontären ska visa anlända flyktingar Glasgow och dess historia genom gemensamma besök på museer och andra intressanta platser. Det är på det sättet som Abdi och Deborah träffas och det är i dessa stycken som Karen tar möjligheten och skildrar Glasgow. 

Karen sätter fingret på, vad många med mig, säkert känner innerst inne i större eller mindre skala. Som volontär får man bekräftelse och känner att man gör något bra, men liksom Deborah tänker nog många att det ideella arbetet gärna får ske under ordnade former, så att man inte blir helt indragen i någon annans människas liv, och kanske måste ge mer av sin kraft och tid, än man först hade tänkt sig. Deborah vill gärna hålla avståndet lite och därför passar volontärprogrammet utmärkt.

Jag kan tycka att det är lite sorgligt att det ska behövas volontärprogram, varför kan vi inte bara mötas och hjälpa dem som behöver det just då? Vi diskuterade det här när jag träffade Karen och vi om väl inte fram till några direkta lösningar, men kanske att formella träffar mellan volontärer och flyktingar är nödvändiga för att mötena ska ske överhuvudtaget.

Den som är flykting har ju inte bett om att få komma till det nya landet, och på det kanske de möter ovilja från ortsbefolkningen. Ingen tycker om att behöva vara i beroendeställning. En volontär är ett mellanting mellan vän och socialarbetare, beskriver Karen, och genom programmet går båda parterna in i en överenskommelse på någorlunda lika premisser och det är någon utomstående som håller i det hela. Om jag får tycka så verkar det som att Deb får ut mer av träffarna och förväntar sig mer av relationen än vad Abdi gör.

Det Karen vill med boken är att sätta man får gå i någon annans skor ett tag för att ta reda på hur känns. Det tror jag kan vara nyttigt för alla. Jag tycker att hon lyckas väcka många tankar genom sin bok. Hur tar vi emot flyktingar i vårt land? Hur pratar vi med dem? Man förstår snabbt att Abdi känner att han förväntas ge något till Deborah i utbyte, att han förväntas berätta sin historia för henne, vilket han inte gärna göra. Vem vill egentligen det? Som Karen säger flera gånger under vårt samtal, ingen definierar sig enbart som flykting. Varför inte fråga vad personen man har framför sig har arbetat med tidigare eller vilken sorts mat hen tycker om istället för att fråga om vad den har varit med om. Det är den personens val att berätta det – när eller om den vill.

Det är inte alltid heller så att man vill minnas bakåt. Abdi tänker att här är jag nu, som titeln anger, och nu gäller det att göra det bästa av situationen utifrån de möjligheter som finns just här och nu. Enligt Karen var det just det hon ville få fram i boken: att trots att en människa har tragiska händelser i bagaget, och livet inte alltid blir som man har tänkt sig så finns det hopp och möjligheter och att man får använda sig av de redskap som finns tillgängliga.

Karen säger att hon inte hade några politiska intentioner med boken. Hennes mening var inte att peka arga fingret på varken samhällets eller den enskildes agerande i flyktingfrågor. Hon ville varken ge en lektion eller vräka över folk en massa hemska flykting-öden. Hennes syfte var främst att underhålla, men ju mer hon lärde sig om flyktingars utsatthet, under under tiden hon skrev, desto argare blev hon. Det går ju inte att skriva en sån här bok och INTE bli arg, menar Karen och där håller jag med.

Faktum är att hon lyckades verkligen belysa många missförhållanden genom de här romanen och hon gör det på ett sätt att det går in! Hon beskriver människorna bakom statistiken så att det känns, långt in i samvetet och själen. Tanken med boken var aldrig att få fler att vilja ägna sig åt ideellt arbete, men enligt Karen är det många som säger att de vill göra det efter att ha läst hennes bok.

Jag fastnade först för boken för att den skulle likna Little Bee, och det stämmer att den har liknande drag. Det är intressant att läsa om kulturmöten och gärna i romanform, tycker jag. Karens bok om Abdi och Deborah får mig verkligen att tänka till om mitt eget beteende och tankar kring hur jag bemöter flyktingar. Förutom en bra och varm feelgoodberättelse får vi som läsare möjlighet att gå i någon annans skor och jag hoppas att många kommer att ta boken till sina hjärtan. Karen synliggör både relationen mellan medmänniskor och hur samhället möter nya medborgare. Hon ger oss ett tillfälle att prata om viktiga saker. Jag hoppas många tar chansen för det är vi tillsammans, som bestämmer hur vi vill att framtiden ska se ut!

På frågan om det kommer en fortsättning svarar Karen: Nej! För henne lever karaktärerna sina egna liv efter boken. Jag och Jan (Uppsala English Bookshop), som också satt med vid bordet, sa att vi tror och hoppas att boken kommer att bli filmad, gärna av BBC. Karen svarade : Gärna det! 🙂

Bokbloggare mot rasism – böcker som lär oss av dåtiden för framtiden

I dag genomför vi bokbloggare en gemensam manifestation mot rasism. Att läsa och samtala kring böcker är en väg att gå för att vi människor ska lära känna varandra bättre och förstå varandra mer. Så fungerar i alla fall böcker för mig. De hjälper mig att tänka utifrån nya vinklar och ökar förståelsen för andra människor. För den delen kommer jag aldrig förstå mig på människor som tycker att andra människor är mindre värda på grund av till exempel hudfärg.

På Nelson Mandelas dödsdag frågade min dotter (8 år) vad han var känd för. Jag försökte förklara apartheid för henne och det var VÄLDIGT svårt för henne att förstå att HUDFÄRG skulle spela någon roll! Det är SÅ skönt att det är den naturliga tanken för henne. Att barnen i skolan har olika hudfärg är inget konstigt för henne och hennes generation, det bara ÄR så. Kanske finns det hopp ändå!

MEN vi får ALDRIG glömma och ta saker för givet. Vi måste återerövra de positiva krafterna och demokratin igen och igen. Jag tänkte tipsa om tre böcker som vänder och vrider på perspektiven, som ger oss tillgång till vår historia så att vi kan lära oss av den inför framtiden. De här böckerna ger verkligen läsaren något att tänka på samtidigt som de visar människans inneboende positiva krafter. Jag tror att vi behöver fokusera mer på dessa krafter framöver.

Böckerna jag vill tipsa om är:

Vägen mot Bålberget av Therese Söderlind
Gul utanpå av Patrik Lundberg
Niceville av Kathryn Stockett

Bokcirkla om boken "Gul utanpå" med mig!

Nu har jag läst halva boken Gul utanpå av Patrik Lundberg och häpnar och suckar över hur författaren blir bemött som adopterad både i Sverige och i Korea. Samtidigt är jag road av hans initierade och intressanta historia om hans studentliv i sitt ursprungsland och tankarna går till Murakami och boken Norweigan wood.

Jag har själv barn som är adopterade och tankarna på hur de kan komma att bli bemötta som tonåringar tickar på snabbt i hjärnkontoret efter att ha läst Lundbergs bok. Det är bra att han lyfter fram fördomarna i ljuset så att vi kan göra något åt dem.

Det finns så mycket att diskutera i boken och därför startade jag en bokcirkel på Bokcirklar.se för att prata med andra om adoption, fördomar kring adopterade och kulturkrockar utifrån boken Gul utanpå. Jag hoppas att vi kan föra ett positivt boksamtal och ta hål på en och annan fördom på köpet.
Jag hoppas vi ses på Bokcirklar.se!

Vi kom över havet

Vi kom över havet av Julie Otsuka var inte alls som jag hade föreställt mig. Den var varken bättre eller sämre, men den var annorlunda. Jag hade väntat mig EN kvinnas berättelse, men möttes av en MÄNGD berättelser som bakats i hop som likt en spettekaka. Det går inte att särskilja vilka ord som kommer från vilken kvinna. Mening efter mening fylls sidorna av många anonyma kvinnors helt olika öden och upplevelser av att lämna Japan och komma till USA:s västkust under mellankrigstiden. Det tar ett tag att vänja sig med beskrivning efter beskrivning av båtresan, mötet med mannen och så vidare, men efter några sidor har jag fått in rytmen. Det är som att man får flera historier i ett. Fastän alla bokens kvinnor hade det gemensamt att de kom som postorderbrudar, beställda av invandrade japanska män, så var den ena kvinnans öde olika de andras. Eller kanske kan man säga att det är ett gemensamt levnadsöde som beskrivs ur många olika vinklar. Vissa blev lyckliga, andra inte, vissa genomled, vissa blev starkare, vissa dog, vissa blev hemskickade…

Under läsningens gång funderar jag på hur författaren har gjort research inför boken. Nästan alla meningar innehåller ett oss eller ett vi. Ibland är en kursiverad mening med ett ”jag” insprängd mitt i ett stycke. Det känns som att just de meningarna skulle kunna vara autentiska och tagna från verkliga brev skrivna av någon japansk kvinna från mellankrigstiden.

Det är helt knäppt, men jag får associationer till Pija Lindenbaums bok Else-Marie och småpapporna när jag läser boken. För dig som inte har läst om Else-Marie, så kan jag berätta att hon istället för en vanlig pappa, har hela sju stycken småpappor och man kan ju tänka sig hur det låter när de talar i mun på varandra vid frukostbordet 🙂 Kvinnorna i Vi kom över havet överröstade inte varandra. Författaren ger på det här sättet alla röster en egen plats.

Jag kommer även att tänka på Hotellet i hörnet av bitter och ljuv, som utspelar sig några år senare, men som också handlar om asiatiska invandrare i västra USA och hur de sätts i läger när kriget kommer. Familjerna får lämna eller gömma allt som påminner dem om hemlandet i en gammal hotellkällare. Det var även i den boken hjärtslitande att läsa om människor som tvingas bryta upp och skiljas från sina familjer och kära ägodelar från hemlandet.

I både Vi kom över havet och Hotellet i hörnet av bitter och ljuv uppmärksammas en del av historien som, i alla fall inte jag, visste så mycket om tidigare. Rädslan för de som är ”annorlunda” och som kommer utifrån finns överallt och i olika former. Vi som lever i dag behöver bli påminda om det och kan lära oss mycket av sådana här berättelser.

Ännu en titel som jag tänker på under läsningen är Annonsflickan från Odessa, som också handlar om kvinnor, som av nöden eller av hopp om en bättre framtid,  luras till USA av mer eller mindre oärliga män. Liksom våra svenska emigranter som ofta fick höra om guld och gröna skogar på andra sidan Atlanten, men som sedan i många fall möttes av en helt annan verklighet när de väl var på plats.

Else-Marie och småpappornaHotellet i hörnet av Bitter och LjuvAnnonsflickan från Odessa