Kategori: Kulturkrockar

Förra veckan hade jag det stora nöjet att träffa den skotska författaren Karen Campbell som nyligen kom ut med boken Här är jag nu här i Sverige. Jag är helt såld på boken och därför var jag näst intill exalterad över att få träffa Karen. Här kommer jag att berätta lite mer om mitt möte med henne och vad vi pratade om. Även det jag själv har tänkt när jag läst boken kommer med.

Innan Karen Campbell blev författare arbetade hon som polis i Glasgow. Hon skrev först bara korta berättelser för sitt eget nöjes skull, innan hon skrev sin första roman. Hon hade bokens (Här är jag nu) grundstruktur klar för sig långt innan hon ens visste bokens tema. Hon älskar sin hemstad Glasgow och såg en chans att skriva om den. Enligt Karen finns det inte särskilt mycket skrivet om flyktingars liv i området, förutom en musikal – Glasgowgirls.

I samband med att henne make började arbeta ideellt som volontär, fick hon sitt ämne till boken. Hon blev väl emottagen på flyktingförläggningen där hon träffade många människor som delade med sig av sina berättelser om sin flykt och första tid i Glasgow. Karen kände att hon inte ville stjäla någon människas historia och därför kommer den mesta av hennes research från dokumentärer och frivilliga som bloggar från flyktingläger i Afrika. Det märks att hon har läst på ordentligt i ämnet. Man kan ju tro att människor ska vara trygga när de har nått flyktinglägret, men det stämmer inte. Medan Karen skrev boken hann det läger hon hade kontakter i växa ofantligt mycket och enligt henne är förhållandena extra osäkra längst ut i periferin.

Karen berättade om hur hennes skrivande går till. För henne startar berättelsen när karaktärerna börjar tala och hon vet inte i förväg vad hon kommer att skriva. Berättelsen får växa fram eftersom. Det enda hon hade bestämt från början, förutom Glasgowinslagen, var att berättelsen skulle handla om två personer. Hon ville inte skriva om stora perspektiv, utan låta karaktärernas liv vara det centrala i berättelsen.

Abdi har ursprungligen flytt från Somalia, men tillsammans med sin fru och barn hamnade han i olika flyktingläger innan han slutligen fick asyl i Skottland tillsammans med sin dotter Rebecca. Abdi och dottern bär med sig förluster och trauman, vilket läsare får veta mer om längs berättelsens gång.

Liksom Abdi är Deborah även hon helt påhittad. Hon är änka efter sin make, som dog efter en lång sjukdomstid. Sedan han gick bort för ett år sedan har Deb varit deprimerad och tänker att hon kanske kan testa att vara volontär för att få något att göra, och för att tänka på annat. Karen har tagit flera egenskaper från en stereotypisk ”Lady who lunches” – någon som har ett tryggt liv, inte så många problem förrän något händer – och använt dem för att beskriva Deborah.

Volontärprogrammet i boken består av tolv träffar där volontären ska visa anlända flyktingar Glasgow och dess historia genom gemensamma besök på museer och andra intressanta platser. Det är på det sättet som Abdi och Deborah träffas och det är i dessa stycken som Karen tar möjligheten och skildrar Glasgow. 

Karen sätter fingret på, vad många med mig, säkert känner innerst inne i större eller mindre skala. Som volontär får man bekräftelse och känner att man gör något bra, men liksom Deborah tänker nog många att det ideella arbetet gärna får ske under ordnade former, så att man inte blir helt indragen i någon annans människas liv, och kanske måste ge mer av sin kraft och tid, än man först hade tänkt sig. Deborah vill gärna hålla avståndet lite och därför passar volontärprogrammet utmärkt.

Jag kan tycka att det är lite sorgligt att det ska behövas volontärprogram, varför kan vi inte bara mötas och hjälpa dem som behöver det just då? Vi diskuterade det här när jag träffade Karen och vi om väl inte fram till några direkta lösningar, men kanske att formella träffar mellan volontärer och flyktingar är nödvändiga för att mötena ska ske överhuvudtaget.

Den som är flykting har ju inte bett om att få komma till det nya landet, och på det kanske de möter ovilja från ortsbefolkningen. Ingen tycker om att behöva vara i beroendeställning. En volontär är ett mellanting mellan vän och socialarbetare, beskriver Karen, och genom programmet går båda parterna in i en överenskommelse på någorlunda lika premisser och det är någon utomstående som håller i det hela. Om jag får tycka så verkar det som att Deb får ut mer av träffarna och förväntar sig mer av relationen än vad Abdi gör.

Det Karen vill med boken är att sätta man får gå i någon annans skor ett tag för att ta reda på hur känns. Det tror jag kan vara nyttigt för alla. Jag tycker att hon lyckas väcka många tankar genom sin bok. Hur tar vi emot flyktingar i vårt land? Hur pratar vi med dem? Man förstår snabbt att Abdi känner att han förväntas ge något till Deborah i utbyte, att han förväntas berätta sin historia för henne, vilket han inte gärna göra. Vem vill egentligen det? Som Karen säger flera gånger under vårt samtal, ingen definierar sig enbart som flykting. Varför inte fråga vad personen man har framför sig har arbetat med tidigare eller vilken sorts mat hen tycker om istället för att fråga om vad den har varit med om. Det är den personens val att berätta det – när eller om den vill.

Det är inte alltid heller så att man vill minnas bakåt. Abdi tänker att här är jag nu, som titeln anger, och nu gäller det att göra det bästa av situationen utifrån de möjligheter som finns just här och nu. Enligt Karen var det just det hon ville få fram i boken: att trots att en människa har tragiska händelser i bagaget, och livet inte alltid blir som man har tänkt sig så finns det hopp och möjligheter och att man får använda sig av de redskap som finns tillgängliga.

Karen säger att hon inte hade några politiska intentioner med boken. Hennes mening var inte att peka arga fingret på varken samhällets eller den enskildes agerande i flyktingfrågor. Hon ville varken ge en lektion eller vräka över folk en massa hemska flykting-öden. Hennes syfte var främst att underhålla, men ju mer hon lärde sig om flyktingars utsatthet, under under tiden hon skrev, desto argare blev hon. Det går ju inte att skriva en sån här bok och INTE bli arg, menar Karen och där håller jag med.

Faktum är att hon lyckades verkligen belysa många missförhållanden genom de här romanen och hon gör det på ett sätt att det går in! Hon beskriver människorna bakom statistiken så att det känns, långt in i samvetet och själen. Tanken med boken var aldrig att få fler att vilja ägna sig åt ideellt arbete, men enligt Karen är det många som säger att de vill göra det efter att ha läst hennes bok.

Jag fastnade först för boken för att den skulle likna Little Bee, och det stämmer att den har liknande drag. Det är intressant att läsa om kulturmöten och gärna i romanform, tycker jag. Karens bok om Abdi och Deborah får mig verkligen att tänka till om mitt eget beteende och tankar kring hur jag bemöter flyktingar. Förutom en bra och varm feelgoodberättelse får vi som läsare möjlighet att gå i någon annans skor och jag hoppas att många kommer att ta boken till sina hjärtan. Karen synliggör både relationen mellan medmänniskor och hur samhället möter nya medborgare. Hon ger oss ett tillfälle att prata om viktiga saker. Jag hoppas många tar chansen för det är vi tillsammans, som bestämmer hur vi vill att framtiden ska se ut!

På frågan om det kommer en fortsättning svarar Karen: Nej! För henne lever karaktärerna sina egna liv efter boken. Jag och Jan (Uppsala English Bookshop), som också satt med vid bordet, sa att vi tror och hoppas att boken kommer att bli filmad, gärna av BBC. Karen svarade : Gärna det! 🙂