Älskade Elijah

alskade-elijahBoken Älskade Elijah är så gripande att det nästan gör ont att läsa den. Det är länge sedan jag läste något så gripande och samtidigt hoppfullt om moderskärlek (faders- också för den delen), förluster och läkande. Vissa kan nog uppfatta boken som sentimental och för tillrättalagd, men de har fel! 🙂 Jag säger bara: Ska du läsa boken (vilket du Måste!) så var beredd på att det är en feelgoodroman med STARKA känslor!

Jag vet inte. Kanske är det för att jag själv är adoptivmamma, som jag känner extra starkt för Älskade Elijah. Eftersom jag tyckte väldigt mycket om Christie Watsons debutroman Små solfåglar långt borta var jag beredd på att även hennes nya bok skulle vara bra och förmodligen hjärtskärande, men jag trodde aldrig att den skulle vara så bladvändarvänlig och ta sig så långt in i mitt sinne och hjärta!

Elijah är en liten pojke som från födseln farit illa. Hans föräldrar är immigranter från Nigeria, som kommit till England, utan vänner och familj. Pappan försvinner snart ur bilden och mammans psykisk hälsa är allt annat än bra. Elijah kommer efter flera års vanvård till olika fosterhem och trots att de sociala myndigheterna sköter sig, får han byta fosterhem ofta. Hade sjukvården och det sociala fångat upp mamman redan vid Elijahs födelse hade deras liv kunnat se helt annorlunda ut.

Det smärtar att höra om Elijahs inre tankar om sig själv. Han tror att det bor en elak trollkarl inom honom, som vill göra alla i hans närhet illa. Författaren beskriver med en sån fingertoppskänsla den utsatthet som denna lilla person är med om. Som läsare är man med i och får insyn i hur ett litet barn kan uppfatta sin omgivning och hur viktigt det är att se saker och ting utifrån barnens perspektiv. Vi vuxna glömmer ofta det. Berättelsen visar också hur viktigt det är med trygghet, kärlek och omvårdnad. Personalen från socialen och lekterapeuten är fantastiska, både som människor och i sin yrkesroll, men ändå har de svårt att hjälpa Elijah.

Författaren berör det kulturella arvet som alla har med sig och hur det kan spela in i olika situationer. Lektekterapeuten och Elijahs farfar påminner Elijah om hans biologiska mamma och det gör känner sig trygg med dem. De har också lättare att se problemen utifrån flera perspektiv tack vare sin bakgrund. Är det kanske ett sätt av författaren att visa på hur viktig mångfalden är, att det finns människor med olika bakgrund inom speciellt yrken som arbetar med människor?

Samtidigt som läsaren får ta del av Elijahs liv och hans mammas brev till honom får vi även möta Obi och Nikki som efter år av missfall och barnlängtan bestämmer sig för att adoptera. Obi är rättsadvokat och på de svagas sida. Han tycker absolut att de ska adoptera ett äldre barn, som verkligen behöver dem. Nikki å sin sida arbetar på ett hem för hemlösa hundar och ser bilden av en nyfödd bebis i sina drömmar.

Det känns som att Obi och Nikki inte riktigt når fram till varandra i diskussionen. Här känner jag igen mig. Jag och min man pratade först förbi varandra när vi längtade efter barn. När vi bestämt oss för att adoptera ställdes vi inför den onaturliga frågan att välja vilken funktionsnedsättning vårt barn skulle ha. Liksom paret i boken hade vi först svårt att ta in det och det krävdes många och långa stunder av funderingar och samtal innan vi bestämde oss.

Som jag ser det pratade inte Nikki och Obi tillräckligt mycket med varandra innan de beslutade sig för att ta emot Elijah. De tänkte lite olika. Obi beskrivs som en person som går efter fakta och på hans nattduksbord fanns böcker om barn med särskilda behov och barn med trauman. Nikki däremot beskriv mer som en känslomänniska och frågan är vilken av dem som var bäst rustade för att ta emot en liten pojke med en sargad själ. Vad innebär det att ta emot ett barn med ett förflutet? Är det ens möjligt att föreställa sig familjens framtid? Många sådana frågor dyker upp och jag skulle rekommendera alla som funderar på att bli adoptivföräldrar att läsa boken.

Jag har sparat slutet på boken och har inte läst det när jag skriver detta. Hur boken än slutar så tycker jag att författaren har skrivit en bra och tankeväckande bok om viktiga ämnen, med flera, rent utav grymma inslag. Christie Watson lyckas bädda in det svåra i en ömsint och kärleksfull berättelse. Samtidigt som hon belyser samhällsproblem, som borde förändras, så visar hon hur mycket tryggheten i en kärleksfull familj kan betyda för ett utsatt barns hälsa och framtid. Tillsammans med samhällets sociala insatser, välutbildad och empatisk personal inom det sociala området och stora mängder kärlek kan sagan få ett lyckligt slut.

Annonser

Mrs Sinclairs resväska

Mrs Sinclairs resväskaMrs Sinclars resväska är Louise Walters debutroman och jag är glad över att ha träffat på ett nytt författarskap som faller mig så perfekt i smaken. Omslaget lockade mig så klart, men även titeln. Det är något speciellt med resväskor. De kan rymma en människas hela historia och i det här fallet flera släktleds härkomst.

Allra mest fastnade jag för bokhandeln och breven som Roberta hittar där. Tanken att ha råd att bedriva en bokhandel bara för att, som knappt ens går runt ekonomiskt, lockar väl varenda boknörd!

Roberta är inte purung längre, snarare i 40-års åldern och lever ett ganska ensamt liv. Hon har en torsdagsälskare, som hon egentligen inte är så intresserad av, en sjuk pappa och en gammal farmor som för länge sedan passerat 100-årsstrecket.

Tillbaka till böckerna. I den lilla bokhandeln i Oxford finns både gamla och nya böcker. De verkar ha en himlans bra ordning i butiken för Roberta städar bland böckerna väldigt ofta. Varje gång hon hittar ett kvarglömt brev instucket mellan sidorna spar hon det. Dessa brev ger små glimtar av andras liv, vilket tilltalar henne…och mig…och säger det mesta om hela romanen.

En dag hittar hon ett brev som verkar vara adresserat till sin egen farmor och det är något som inte stämmer. Parallellt med att Roberta börjar dra i trådarna för att ta reda på sin släkthistoria lär vi känna hennes mormor Dorothy, som ung, under 2:a världskriget och hennes möte med kärleken och hennes kamp för att bli mor.

Mrs Sinclairs resväska är en lågmäld, mysig roman om livet och kärleken, samt om moderskapet. Längtan efter att bli mor kan vara en stark kraft. Samtidigt berättar boken om besvikelser i livet. Det blir inte alltid som man har tänkt sig och ibland gör man val som man kanske får leva med resten av livet. Vilka möjligheter besitter vi själva när det gäller att bestämma vilka riktningar våra liv ska ta? Och när är det ödet som bestämmer?

Vilken riktning livet tar kan bero på ett eget val, men också på något så simpelt som ett förlupet brev…

Trots den gripande berättelsen är det en skön känsla som infinner sig efter sista bladet. Louise Walters visar i sin roman att starkast av allt är kärleken. När det kommer till kritan är det inget annat som är viktigt.

Böcker för dem med flera föräldrar

längtan bor i mina stegpressbildLängtan bor i mina steg
Klara Zimmergren
Forum bokförlag

Klara Zimmergren har skrivit en välbehövlig bok om barnlöshetens helvetestillvaro. Om längtan och otaliga provrörsförsök, som följs av en desperat jakt på graviditetstecken, dagar av väntan och förhoppningar, graviditetstester, samt en sorg som är svår att greppa, för att man sörjer ett barn, ett tankebarn, som inte har funnits. Läsning för ofrivilligt barnlösa och för er som inte vet så mycket om hur det kan vara att längta efter barn, men inte kunna få.


stålmannen moses och jagStålmannen, Moses och jag

Lotta och Dan Höjer
Sveriges utbildningsradio AB

Stålmannen, Moses och jag är en bok som vilken ung människa som helst, som är intresserad av adoption kan läsa, men speciellt adopterade barn i åldrarna 9-12 kan här hitta svar på eventuella funderingar kring sitt ursprung och tankar om att vara adopterad. Boken rymmer krönikor, dikter, intervjuer om bland annat hur det kan vara att se ”osvensk” ut och att ha två mammor och två pappor. Det finns även avsnitt som kan vara användbara i samtal med barn om bland annat diskriminering och rasism.

Boktips först publicerade i Helahälsinglands helgbilaga Helga.

Längtan bor i mina steg

längtan bor i mina stegLängtan bor i mina steg är en sån fin och vemodig titel. Den stämmer väl med bokens innehåll. Jag har själv gått igenom ungefär samma väntan och längtan efter barn som Klara Zimmergren och det är ingen lätt promenad kan jag säga. Hon lyckas på pricken att beskriva barnlöshetens vånda, som om den inte vore nog i sig självt, så är omgivningen där och påpekar saker som inte berör dem ett minsta dugg. Jag lider med henne som är en offentlig person och det gör nästan ont i mitt fysiska minne när hon förbereder sig på frågan: ”Har du barn?”.

Säkert är det många gånger av välmeningen som frågan dyker upp, men som Klara skriver ”…om man nu av en händelse, inte skulle ha reflekterat över det själv” behöver man sällan bli påmind!

Jag tror inte att en del förstår HUR privat den frågan och svaret är. Vi det här laget när ofrivillig barnlöshet är ett mer synligt problem och samtalsämne, än för bara tio år sedan, när jag och min man försökte få barn på medicinsk väg, borde de flesta ha uppsnappat och förstått att man gärna kan undvika frågan om barn. Har personen som man samtalar med barn, brukar barnets namn eller existens dyka upp förr eller senare.

Jag känner så väl igen mig när Klara letar minsta graviditetstecken, hänger på olika nätforum för att få tröst, stöttning, hopp och gör graviditetstest efter graviditetstest. Den som inte har varit med om det har nog svårt att förstå hur påfrestande det är att först vänta och vänta, förhoppningarna som finns där hela tiden och den sorg som kommer som ett brev på posten vid varje mens. Sorgen är dessutom så svår att greppa…för man sörjer ett barn, ett tankebarn som inte har funnits.

Förutom allt hundprat, som jag, som inte är speciellt intresserad av djur gärna hade varit utan (men som säkert alla hundägare kommer att läsa med stor behållning), har Klara Zimmergren skrivit en viktig och välbehövlig bok  barnlöshetens helvetestillvaro och jag hoppas att Längtan bor i mina steg får många läsare. Både bland de som är mitt uppe i karusellen och bland de som inte vet så mycket om hur det kan vara att längta efter barn, men inte kunna få.

Jag önskar att boken hade funnits när jag mådde som sämst. Det är alltid skönt att känna att man inte är ensam om ett problem, att andra reagerar ungefär lika…för det är lätt att tro att man riskerar att bli galen när man är mitt uppe i det. Att få läsa att en person jag ser upp till, som verkar så härlig och klok, har haft samma mörka känslor som jag, ger mig bekräftelse på att det är okej. En liten tröst…men ändå.

I boken beskriver Klara hur hon under en inspelning av Djurakuten, som hon spelade in när hon genomgick ett ivf-försök, har ett fint möte med en elefant. Jag tror att jag såg just det programmet i går kväll…och det kändes lite extra att veta…

Tack Klara för att du delar med dig!

Bara en dotter

bara en dotterDen här tiden på året är speciell för mig och då tänker jag först och främst inte på nyår. För 8 år sen var jag bra nervös i början av januari. Vi skulle resa till Kina och träffa vår dotter för första gången. Hon fyllde 1 år dagen innan vi åkte så vi firade hennes födelsedag hemma utan henne. I dag är det stora kalasplaner på gång och hon planerar och planerar kalaset på söndag.

I går lämnade en kompis tillbaka boken Bara en dotter som hon hade lånat av mig. Det är verkligen ingen feelgoodbok utan den handlar om enbarnspolitiken i Kina. Jag tänker på alla barn som aldrig fick någon födelsedag…

Jag har skrivit om fler böcker om/från Kina som jag tycker om. Det landet har en speciell plats i mitt hjärta.

Bokcirkla om boken "Gul utanpå" med mig!

Nu har jag läst halva boken Gul utanpå av Patrik Lundberg och häpnar och suckar över hur författaren blir bemött som adopterad både i Sverige och i Korea. Samtidigt är jag road av hans initierade och intressanta historia om hans studentliv i sitt ursprungsland och tankarna går till Murakami och boken Norweigan wood.

Jag har själv barn som är adopterade och tankarna på hur de kan komma att bli bemötta som tonåringar tickar på snabbt i hjärnkontoret efter att ha läst Lundbergs bok. Det är bra att han lyfter fram fördomarna i ljuset så att vi kan göra något åt dem.

Det finns så mycket att diskutera i boken och därför startade jag en bokcirkel på Bokcirklar.se för att prata med andra om adoption, fördomar kring adopterade och kulturkrockar utifrån boken Gul utanpå. Jag hoppas att vi kan föra ett positivt boksamtal och ta hål på en och annan fördom på köpet.
Jag hoppas vi ses på Bokcirklar.se!

Själamakerskan i midsommar

Inspirerad av Enbokcirkelföralla läste jag Själamakerskan av Michela Murgia (utgiven på Brombergs förlag)  över midsommarhelgen….eller rättare sagt, läser för varken helgen eller boken är slut än. Jag fastnade för den dels tack vare att den handlar om adoption, vilket ligger mig varmt om hjärtat, dels för det vackra omslaget. Sen kan jag väl vara lite extra Italieninspirerad av den härliga sommarutställningen vi har på biblioteket där jag arbetar.

Jag fastnade direkt för språket i boken. Mycket som sägs mellan raderna, inga onödiga ord och roliga beskrivningar av personerna som är med i berättelsen. Speciellt ett stycke på en av de första sidorna där det beskrivs hur Tzia Bonaria låter sin adoptivdotter göra sig hemmastadd i huset har etsat sig fast i mitt sinne. Jag kan inte låta bli att tänka på anknytningsprocessen som sker när man har adopterat ett barn och kanske kan vi adoptivföräldrar lära oss några knep av Tzia Bonaria.

Läs: ”Bonaria gjorde aldrig misstaget att be henne känna sig som hemma och slängde heller inte ur sig några andra såna där floskler som används för att påminna gäster om att de inte alls befinner sig i sitt eget hem. Hon nöjde sig med att vänta på att de utrymmen som stått tomma i åratal gradvis skulle forma sig efter flickan, och när dörrarna till alla rummen efter en månad hade öppnats och förblivit öppna, kände hon att hon inte hade gjort fel när hon låtit huset sköta det hela. När Maria väl kände sig hemmastadd i huset, började hon så smått visa sig mer nyfiken på kvinnan som fört henne dit.”

Även själva titeln Själamakerskan låter lockande i mina öron. I boken beskrivs ”själabarn” som ”de barn som har blivit till två gånger, av en kvinnas fattigdom och en annan kvinnas ofruktsamhet”. Maria Listuria var barn av en sådan andra födsel, en sen frukt av Bonaria Urrais själ.

Nu har jag ju som sagt var halva boken kvar, men jag är redan nu helt säker på att boken kan trollbinda de flesta, men eftersom jag började läsa boken i en helt underbar miljö under självaste midsommarhelgen fick den nog lite extra magiskt glans. För alla som gillar Italien, italienska bakverk och en väl berättad berättelse kommer Själamakerskan att passa utmärkt. Dessutom är den kort!

Återstår att se om den hamnar under favoriter eller inte.

Jag önskar dig ett vackert liv

Jag hittade den här boken (också! :-)) på jobbet. Den innehåller brev från mödrar i Korea som har adopterat bort sina barn. Önskar att alla adoptivbarn skulle få ett sånt här brev från sina biologiska mammor. Jag fastnade bla för de här meningarna:

”Jag ska försöka göra mitt bästa för att hjälpa dig att förstå varför mitt hjärta värker när jag tänker på det faktum att du lämnades bort för adoption, trots att du inte bar någon som helst skuld. Men jag borde sluta tänka på det sättet, eftersom du inte lämnades bort utan endast togs om hand av andra föräldrar”.

Jag blir alldeles varm i hjärtat av att läsa om den kärlek till sina barn som mödrarna beskriver. Att de, i alla fall i de flesta fall, väljer att adoptera bort sitt barn av kärlek till barnet. Även bakgrunden till en adoption aldrig är den andra lik kan den här boken ge några slags förklaringar och nya tankar till vuxna adopterade, adoptivföräldrar eller vem som helst helt enkelt.

Igelkottens elegans

Jag sparade de sista sidorna i Igelkottens elegans tills det blev lugnt i huset. Jag ville inte att boken skulle ta slut. Så bra är den! Som tur var har jag köpt Smaken av samma författare och den boken handlar också om människorna
i samma fastighet som portvakten Renée Michel bor och arbetar i. Renée är intelligent och intellektuell, men försöker leva upp till portvaktsrollen till varje pris. (Varför får man veta på slutet 🙂 För att inte avslöja sig låter hon tvn stå på med dokusåpor, så att det hörs från hennes dörr. Men i själva verket sitter hon och tittar på filmklassiker och läser djupa böcker i ett rum längre in.

I huset bor också tolvåriga Paloma. Hon har bestämt sig för att ta livet av sig för att vuxenlivet inte har något som är värt att leva för. Hon skriver djupa tankar och tankar om rörelser i sin anteckningsbok. Hon är väldigt lillgammal och klok och man förstår tidigt att dessa människors vägar kommer att korsas.

Till fastigheten flyttar sedan en japan. Både Paloma och Renée är intresserade av allt som har med Japan att göra. Dessa tre människor finner varandra och….

Boken är så charmig, rolig och sorglig på samma gång. Den rymmer många kloka ord och filosofiska tankar, vilket kan bli för mycket ibland för min smak, men jag hade inte velat vara utan dem heller. Jag har tänkt flera gånger att: ”Tänk att det ska till en feel-goodbok för att jag ska förstå vissa filosofiska tänkares teorier!” Boken är redan filmad och jag hoppas och tror att den kommer att vara precis lika bra som boken!

Svd skriver att ”romanens författarröster alltför tydligt vädrar sina åsikter om olika nutida samhällsföreteelser”. Bland annat hänger jag upp mig på hennes syn på adopterade. Jag får uppfattningen att hon jämför adopterade med invandrare och flyktingar när det gäller att känna sig sliten mellan två helt skilda kulturer. Paloma tänker att den lille adopterade killen från Thailand kanske får lust att bränna bilar när han blir större…för att som hon tänker: den allra ”största ilskan och frustrationen är känslan av att sakna kultur därför att man slits mellan kulturer, mellan oförenliga symboler”. Ett adopterat barn har ju oftast inte så mycket av sin ursprungliga kultur med sig och växer ju upp i sitt hemland, inte i sitt ursprungsland. Jag tycker att hon drar för höga växlar när det gäller den problematiken. Men jag kan bortse från den för att jag tycker mycket om boken i övrigt. Guldstjärna till den som orkat läsa ända hit och som hänger med i mitt snurriga resonemang 🙂