längtan bor i mina stegLängtan bor i mina steg är en sån fin och vemodig titel. Den stämmer väl med bokens innehåll. Jag har själv gått igenom ungefär samma väntan och längtan efter barn som Klara Zimmergren och det är ingen lätt promenad kan jag säga. Hon lyckas på pricken att beskriva barnlöshetens vånda, som om den inte vore nog i sig självt, så är omgivningen där och påpekar saker som inte berör dem ett minsta dugg. Jag lider med henne som är en offentlig person och det gör nästan ont i mitt fysiska minne när hon förbereder sig på frågan: ”Har du barn?”.

Säkert är det många gånger av välmeningen som frågan dyker upp, men som Klara skriver ”…om man nu av en händelse, inte skulle ha reflekterat över det själv” behöver man sällan bli påmind!

Jag tror inte att en del förstår HUR privat den frågan och svaret är. Vi det här laget när ofrivillig barnlöshet är ett mer synligt problem och samtalsämne, än för bara tio år sedan, när jag och min man försökte få barn på medicinsk väg, borde de flesta ha uppsnappat och förstått att man gärna kan undvika frågan om barn. Har personen som man samtalar med barn, brukar barnets namn eller existens dyka upp förr eller senare.

Jag känner så väl igen mig när Klara letar minsta graviditetstecken, hänger på olika nätforum för att få tröst, stöttning, hopp och gör graviditetstest efter graviditetstest. Den som inte har varit med om det har nog svårt att förstå hur påfrestande det är att först vänta och vänta, förhoppningarna som finns där hela tiden och den sorg som kommer som ett brev på posten vid varje mens. Sorgen är dessutom så svår att greppa…för man sörjer ett barn, ett tankebarn som inte har funnits.

Förutom allt hundprat, som jag, som inte är speciellt intresserad av djur gärna hade varit utan (men som säkert alla hundägare kommer att läsa med stor behållning), har Klara Zimmergren skrivit en viktig och välbehövlig bok  barnlöshetens helvetestillvaro och jag hoppas att Längtan bor i mina steg får många läsare. Både bland de som är mitt uppe i karusellen och bland de som inte vet så mycket om hur det kan vara att längta efter barn, men inte kunna få.

Jag önskar att boken hade funnits när jag mådde som sämst. Det är alltid skönt att känna att man inte är ensam om ett problem, att andra reagerar ungefär lika…för det är lätt att tro att man riskerar att bli galen när man är mitt uppe i det. Att få läsa att en person jag ser upp till, som verkar så härlig och klok, har haft samma mörka känslor som jag, ger mig bekräftelse på att det är okej. En liten tröst…men ändå.

I boken beskriver Klara hur hon under en inspelning av Djurakuten, som hon spelade in när hon genomgick ett ivf-försök, har ett fint möte med en elefant. Jag tror att jag såg just det programmet i går kväll…och det kändes lite extra att veta…

Tack Klara för att du delar med dig!

Annonser

Vad säger du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s