Get Online week, Digitala piloter, Läxverkstan och annat som jag arbetat med 2014

Get online week onlinecafe Jag försöker lägga 2014 bakom mig och funderar på vad det egentligen var vad jag gjorde och vad jag ska ta med mig från året som gått. Eftersom gränsen mellan jobb och fritid är lite suddig för min del kan jag inte utelämna jobbdelen. Därför har jag sammanfattat höjdpunkterna för mig själv och på köpet kanske jag kan inspirera fler att testa delar av det jag gjort, eller ännu hellre utveckla idéerna.

Tillsammans med gymnasiebibliotekarien Anette Lindblom startade jag Bibblabloggen på Instagram för ungdomar.Jag och Anette slog två flugor i en smäll och anmälde oss till Get Online Week med ett Online café. Syftet var att visa vilka databaser biblioteket kan erbjuda och att marknadsföra Bibblabloggen på Instagram till ungdomar. Under två dagar tipsade vi i Voxnadalens gymnasiums kafé under lunchrasten, samt i sociala medier. Några av våra bilder från dagen kom med i den nationella filmen. Kul!

I slutet av året testade vi och min nya kollega, att låta elever från högstadiet och gymnasiet göra boktips med hjälp av Flipagram till julkalendern #voxjulflip. Vi hade roligt när vi jobbade tillsammans, lärde oss under tiden, eleverna lärde oss, det var ett utmärkt tillfälle att prata källkritik om upphovsrätt och det var ett bra sätt att få eleverna delaktiga. Det var ett av själva syftet, plus att få fler att hitta till Bibblabloggen.

Jonas Hassen Khemiri besökte gymnasiet och jag var med och lyssnade på hans föredrag. Ett helt lysande författarbesök. Jag vågade mig också fram och hälsade den här gången 🙂 vilket jag var för feg för att göra under prisceremonin på Stockholms stadsbibliotek är han tilldelades Aniarapriset och jag Greta Renborgs pris.

En bra och viktig verksamhet som bedrivs i kommunen är Läxverkstan. Det är ett projekt, med bidrag från Kulturrådet där barn i åldrarna 9-12 kommer till biblioteket en gång i veckan och gör läxor tillsammans med faddrar från gymnasiets barn- och fritidsprogram. Syftet med projektet är att förstärka läsförståelsen, läslusten och förbättra skolresultaten, samt att stärka barnens självkänsla och främja barnens kreativitet genom kulturella upplevelser och egenhändigt skapande. Forskning visar att det finns ett samband mellan kultur och lärande, hälsa och välbefinnande. Via Läxverkstan, i samarbete med Kulturutveckling Gävleborg bedrev vi projektet Digitala piloter, vilket jag presenterade på Kulturtinget i Söderhamn.

Bibliotek mot rasism är en kampanj som Helgebiblioteken bedrev gemensamt från september till december. Under kampanjen skrev jag flera artiklar som publicerades på inspirationssidan. På ”mitt” bibliotek hade vi utställningen ”Jag är Ovanåkersbo”, som sedan visades i Riksdagen i slutet av året.

Slutligen råkade jag på ett debattinlägg där mitt namn nämndes – Visionen om vad biblioteket kan betyda för samhället. Det satte ord på och gav mig en förklaring till varför jag fick Greta Renborgs pris (har fortfarande lite svårt att ta till mig det :-))
Följande text är ett urklipp från debattartikeln i tidningen Framsidan:
”Vem har problemformuleringsprivilegiet när det gäller biblioteksfrågor? Greta Renborg-pristagaren Anette Helgesson från Edsbyns bibliotek i Ovanåker hargenom sitt framgångsrika arbete på en filial i glesbygden skaffat sig en tydlig vision om vad biblioteket kan betyda i samhället. Vi borde öppna de små biblioteksfilialerna igen, hävdar hon i Biblioteksbladet 09:2013. Med växande ekonomiska klyftor, kunskapsklyftor och främlingsfientlighet behövs biblioteken mer än någonsin. Hon ger biblioteket en plats i samhället som inte låter sig uttryckas i utlån av böcker eller ger det en roll i det skönlitterära distributionssystemet.”

Ett bra år!

Över en fika – en novellantologi

över en fika”Över en fika kan mycket hända. Vi umgås, jobbar, pluggar, planerar event, filosoferar och löser världsproblem”, skriver Arinton förlag om novellantologin Över en fika. Noveller om fika (slurp!) lät som något för mig. När dessutom en av novellerna i antologin är skriven av Susanne Olars från Edsbyn så blev jag extra nyfiken och bad om en intervju med henne. Den kommer här:

Vad handlar din novell om?
Boken handlar om att fika. Något som för de flesta är trevligt, gott och enkelt. Jag ville beskriva att det inte är lika lätt för alla. Att det inte alltid är tillåtet att ta sig en fika. Att olika tvångstankar kan sätta käppar i hjulet. Och att en ätstörning inte behöver handla om rädsla att gå upp i vikt, utan snarare om en manisk besatthet att kontrollera sig själv. Att i en kaotisk värld ha makten över åtminstone en enda sak. Vad man äter.

Varför en bok på det här temat? 
Det var Ariton förlag som kom på idén. Över en fika kan allt hända, och det var en kittlande tanke att sammanställa en hel rad berättelser som utspelar sig i café-miljö.

 När och varför började du skriva, eller har du alltid skrivit?
När jag var barn fanns det två yrken jag kunde tänka mig: astronom och författare. Jag var en riktig bokslukare, och låg gärna på rygg och stirrade upp på stjärnhimlen. Nu blev det ju inget av de karriärerna, utan jag råkade utbilda mig till socionom istället. Blev bra det med, även om skrivandet har fattats i mitt liv. Det har fattats mig så mycket, att jag till slut blev tvungen att göra något åt det. Efter en sjukskrivning på grund av utmattningssyndrom tog jag tjänstledigt, började läsa på Bollnäs folkhögskolas skrivarlinje, och nu finns ingen väg tillbaks till ett liv utan skrivande igen. Många undrar vad man lär sig skriva på den utbildningen. Då kan jag berätta att det mer handlar om att utveckla det man redan skriver, och att få en spark i baken att våga gå vidare med sina texter. Det har jag verkligen utbildningen att tacka för.

Hur fick du med din novell i denna bok?
Jag letar alltid runt efter olika novelltävlingar och utmaningar, bland annat på nätet, och det här var en sådan som jag hittade. Det finns mycket kul att göra med sina texter bara man letar. Ariton förlag hade tydliga kriterier när det gällde tema, längd på texten och så vidare, och jag bara skrev och skickade in. Av 150 bidrag var jag en av 32 som valdes ut.

Framtidsprojekt? 
Dels att fortsätta med novellerna i olika sammanhang. Jag har till exempel fått in en fot i veckotidningsbranschen, och då genererar skrivandet till och med lite pengar.

Dels finns självklart bokdrömmen. Jag håller just nu på att skriva de sista kapitlen i en roman som tar det mesta av min tid, och blir det inget av den så kommer det att bli något annat. Jag har bara hållit på med skrivandet på allvar i ett och ett halvt år, och att få till en roman så att någon mer än jag själv vill läsa är en konst. Jag vet att det jag behöver träna mycket mer. Det går att jämföra med löpningen som jag ägnat mig åt i många år. Jag sprang Stockholm maraton 2010, och det hade jag förberett mig inför under flera års tid. Det är samma sak med skrivandet, det är absolut inte bara att slänga ihop något. Men jag har kul när jag håller på, så jag övar vidare!

Vilken bok borde alla läsa enligt dig?
Jag vill krångla till det svaret lite, eftersom jag inte tror att det finns en bok som passar precis alla. Alla borde istället få läsa vad de vill, om det så är nobelpristagare, deckardrottningar, chick lit, biografier eller vad man nu gillar. Uppdelningen mellan fin-litteratur och ful-litteratur är försvunnen i min drömvärld, och det hoppas jag kommer hända mycket tack vare alla underbara bokbloggar. (Inte minst Feelgoodbibliotekarien, naturligtvis!) Fler böcker recenseras, på ett skönt sätt, av passionerade bokälskare som vill sprida vidare de böcker som det tycker om. Alltså kanske svaret på frågan skulle vara: Jag tycker att ALLA borde följa fler bokbloggar!

Nätkärlek och tre goda nyheter

NohateSE nätkärlekOm någon har undrat över varför det är lite lugnt på bloggen för tillfället så har det flera orsaker. Jag går en Mindfulnesskurs som stjäl en hel del tid från läsningen och bloggandet, men det får vara så för jag mår så mycket bättre av att lära mig att vara i stunden och att hantera stressen bättre. Vissa tycker kanske att det låter flummigt med mindfulness, men tydligen används metoden av många företagsledare, bla inom Google. Jag har haft svårt att lära sig mindfulness genom att läsa böcker i ämnet. I och med kursen har jag för första gången  förstått mig på övningarna. Först nu kan jag ta till mig böcker i ämnet och har haft stor glädje av att lyssna på Mindfulness i vardagen av Ola Schenström.

FikasällskapetEn annan orsak till min bloggfrånvaro är att jag har varit med och dragit i gång Fikasällskapet i Edsbyn, efter förebild från Invitationsdepartementet. Det har gett mig kraft, nya kloka kontakter och det känns positivt att kunna dra sitt lilla strå till stacken. Det dystra valresultatet och främlingsfientliga vindar fick mig att känna att jag måste GÖRA något. Ibland får jag känslan av att vi som tycker ungefär samma på tex Twitter, bara skickar runt samma åsikter mellan varandra, vilket i och för sig är bra, för alltid lär man sig något och ofta framkommer nya vinklingar av olika ämnen, men det räcker inte! Att bjuda hem nya Edsbybor, eller immigranter som någon förslog som det ord man kan använda istället för invandrare, för att fika, prata och framför allt MÖTAS är något som jag gärna bidrar med.

När tiden är begränsad väljer jag att skriva och utbyta tankar på olika digitala plattformar, som främst Facebook och Instagram, istället för att blogga. Där möttes jag här om dagen av sådan nätkärlek (NoHate.SE) att jag nästan dånade mitt under morgonpromenaden!

Nätkärlek från Brit StakstonBrit Stakston (Min guru när det gäller sociala medier och digitalisering) nämnde Feelgoodbibliotekarien som ”ett typexempel på hur man kan vara mot varandra på nätet utan att känna varandra”. Inte nog med det, hon nämnde Feelgoodbibliotekarien i samma status som demokratihjältarna Martin Schibbye och Bethlehem Isaak, Dawit Isaaks dotter! Den bekräftelsen på mitt agerande i sociala medier betyder mer än ett Nobelpris för mig! Jag blev alldeles varm i hjärtat och glädjetårarna plirade fram i ögonvrårna.

När någon så kunnig och insatt person, som man dessutom ser upp till, både för hennes idéer om digitaliseringen, som influerat mig oerhört mycket, och för hennes sociala patos, nämner lilla mig i ett sådant fint sällskap är det nästan för mycket att ta in. En liten gest kan få stor betydelse, både positiva och negativa, vilket är en viktig tanke att ha med sig i livet på Nätet.

Har du inte hört Brit Stakston tala eller om du blivit intresserad så hittar du flera föredrag med henne på bla. Youtube. Jag rekommenderar framför allt den här föreläsningen med biblioteksinriktning.

Det känns som att jag har fått en stor påfyllning av optimism och har nästan hur mycket nätkärlek som helst att sprida vidare! Så nu vet du!  När bloggen är dåligt uppdaterad, eller om du du behöver lite nätkärlek, är du alltid välkommen in hos Feelgoodbibliotekarien på Facebook och Instagram.
Jag hoppas att vi ses!

Och åter igen TACK Brit!

You had me at Hello

you-had-me-at-helloJag tror att jag har väntat på You had me at Hello i flera år. Det känns så åtminstone. Det var Hyllan som tipsade om den engelska upplagan och sedan dess har jag suktat efter denna feelgood som hon beskrev som You Had Me at Hello är en helt underbar historia. Så feelgood som det bara kan bli – utan att bli sockrig och smetig.” 

Det är aldrig bra att vänta för länge. Förväntningarna blir övermäktiga och förväntningarna slår sällan in. You had me at Hello var varken bättre eller sämre än jag hade förväntat mig. Den hamnar högt upp på min favoritlista…men når ändå inte de högsta höjderna.

Jag gillade bokens tonläge, humorn och det varma bandet som som Ben och Rachel har till varandra. Det är kul att boken utspelar sig i Manchester, och inte London, för en gångs skull. Kompisgänget som omger Rachel får mina tankar att gå till Bridget Jones och hennes kompisar. Rachel är inte lika klumpig, som Bridget, men hon är bra på att missuppfatta och förhala saker.

Hela boken igenom väntar man bara på att Rachel och Ben ska få till det och det blir nästan outhärdligt! Vilket så klart är meningen…men HUR sega kan de vara med att förstå att de är som gjorda för varandra!? Till och med Elizabeth och Mr Darcy hade hånglat långt innan paret i den här boken.

Ben är nästan fööör reko, helylle och snäll. Rhys däremot är nästan för seg, egoistisk och tråkig. Jag fastnar inte heller helt för Rachel, som gärna hade fått en djupare beskrivning. Det är nästan så att hennes vänner framträder klarare än huvudpersonen.

Men.missförstå mig rätt – det här är en feelgoodpärla som hamnar på medaljplats…om jag vore domare. Jag sträckläste, skrattade, njöt av historien och Mhairi McFarlanes kvicka humor. Jag kommer definitivt att rekommendera den till feelgoodgillare runt omkring mig. You had me att Hello är en av de bättre feelgoodromanerna jag har läst, men jag hade väntat mig ännu mer…och än har inte McFarlane nått upp till Lisa Jewells nivå…men jag blir inte förvånad om McFarlane kommer med fler godbitar inom feelgoodgenren framöver.

Gillar du den här sortens böcker så ska du ha koll på Hyllans bokblogg! Just nu tipsar hon om lockande julläsning såg jag.

Americanah

americanahHelt klart är Americanah den bästa bok jag har läst i år! Den har allt en riktig bra skönlitterär bok ska ha; ett intressant tema, en bra kärlekshistoria, tydlig röd tråd, skön berättarröst, karaktärer som man tycker om. Därtill de helt briljanta insprängda blogginläggen om upplevelsen av att vara svart i en värld där bilden av den vita människan som norm fortlever och frodas i media och över lag. Alla exempel som Ifemelu räknar upp är talande och riktar ljuset på saker vi alla kan vara uppmärksamma på för att sätta stopp för fördomar. Jag skulle vilja klippa ur dessa stycken och trycka upp i ansiktet på smygrasister och andra som menar att rasism inte existerar. Eller ännu hellre skulle jag vilja att hennes blogg fanns på riktigt!

Kärlekshistorian mellan Ifemelu och Obinze är så fin och det är ju inte tal om annat än äkta kärlek. Deras känslor för varandra går igenom texten rakt in i hjärtat.

Det är så uppfriskande att få lära sig något nytt i det här fallet om Nigeria och hur det är att leva där. Samtidigt är det pinsamt att jag vet väldigt lite om flera länder i Afrika, att vi ofta buntar i hop länderna där och säger Afrika i stället.

Intressant också att nästan hela historien handlar om hår och att huvudpersonen sitter hos frisören hela boken igenom. Mycket jag inte visste om hår.

Jag hade fått för mig att Chimamanda Ngozi Adichies böcker var svåra och med det menar jag historier som ger tuggmotstånd, är svåra att snabbt komma in i och att hänga med i handlingen om man som jag lägger i från sig boken ofta. Men jag får skämmas även på den här punkten. Jag borde ju ha förstått att eftersom så många tycker om En halv gul sol att Chimamanda Ngozi Adichies skriver romaner i toppklass, som vem som helst kan ta till sig. Jag längtar verkligen efter att läsa mer av henne.

Boktipsa och bidra till insamlingen Världens barn!

Världens barnJust nu pågår insamlingen till Världens barn och kanske kan vi bokbloggare dra vårt strå till stacken. Jag kommer att boktipsa extra mycket idag och i morgon om böcker på temat Världens barn. Kanske förlagen bidrar med en slant per boktips? Kanske läsare som uppskattar boktipsen bidra med en summa? Om inte annat så sprider vi information och berättelser om barns utsatthet, något vi behöver bli påminda om igen och igen.

Det är väldigt glädjande att denna dag få besked från den nya regeringen kommer att arbeta för att göra Barnkonventionen till lag!

Skriv ett boktips, tagga med #världensbarn och #boblmaf (Bokbloggarmaffian) och ge en gåva till Världens barn

Tidigare tipsade jag om Undret och Vaclav och Lena som är två underbara och viktiga böcker om utsatta barn, men även om barns fantastiska överlevnadsförmåga. Läs och tipsa vidare!

Älskade Elijah

alskade-elijahBoken Älskade Elijah är så gripande att det nästan gör ont att läsa den. Det är länge sedan jag läste något så gripande och samtidigt hoppfullt om moderskärlek (faders- också för den delen), förluster och läkande. Vissa kan nog uppfatta boken som sentimental och för tillrättalagd, men de har fel! 🙂 Jag säger bara: Ska du läsa boken (vilket du Måste!) så var beredd på att det är en feelgoodroman med STARKA känslor!

Jag vet inte. Kanske är det för att jag själv är adoptivmamma, som jag känner extra starkt för Älskade Elijah. Eftersom jag tyckte väldigt mycket om Christie Watsons debutroman Små solfåglar långt borta var jag beredd på att även hennes nya bok skulle vara bra och förmodligen hjärtskärande, men jag trodde aldrig att den skulle vara så bladvändarvänlig och ta sig så långt in i mitt sinne och hjärta!

Elijah är en liten pojke som från födseln farit illa. Hans föräldrar är immigranter från Nigeria, som kommit till England, utan vänner och familj. Pappan försvinner snart ur bilden och mammans psykisk hälsa är allt annat än bra. Elijah kommer efter flera års vanvård till olika fosterhem och trots att de sociala myndigheterna sköter sig, får han byta fosterhem ofta. Hade sjukvården och det sociala fångat upp mamman redan vid Elijahs födelse hade deras liv kunnat se helt annorlunda ut.

Det smärtar att höra om Elijahs inre tankar om sig själv. Han tror att det bor en elak trollkarl inom honom, som vill göra alla i hans närhet illa. Författaren beskriver med en sån fingertoppskänsla den utsatthet som denna lilla person är med om. Som läsare är man med i och får insyn i hur ett litet barn kan uppfatta sin omgivning och hur viktigt det är att se saker och ting utifrån barnens perspektiv. Vi vuxna glömmer ofta det. Berättelsen visar också hur viktigt det är med trygghet, kärlek och omvårdnad. Personalen från socialen och lekterapeuten är fantastiska, både som människor och i sin yrkesroll, men ändå har de svårt att hjälpa Elijah.

Författaren berör det kulturella arvet som alla har med sig och hur det kan spela in i olika situationer. Lektekterapeuten och Elijahs farfar påminner Elijah om hans biologiska mamma och det gör känner sig trygg med dem. De har också lättare att se problemen utifrån flera perspektiv tack vare sin bakgrund. Är det kanske ett sätt av författaren att visa på hur viktig mångfalden är, att det finns människor med olika bakgrund inom speciellt yrken som arbetar med människor?

Samtidigt som läsaren får ta del av Elijahs liv och hans mammas brev till honom får vi även möta Obi och Nikki som efter år av missfall och barnlängtan bestämmer sig för att adoptera. Obi är rättsadvokat och på de svagas sida. Han tycker absolut att de ska adoptera ett äldre barn, som verkligen behöver dem. Nikki å sin sida arbetar på ett hem för hemlösa hundar och ser bilden av en nyfödd bebis i sina drömmar.

Det känns som att Obi och Nikki inte riktigt når fram till varandra i diskussionen. Här känner jag igen mig. Jag och min man pratade först förbi varandra när vi längtade efter barn. När vi bestämt oss för att adoptera ställdes vi inför den onaturliga frågan att välja vilken funktionsnedsättning vårt barn skulle ha. Liksom paret i boken hade vi först svårt att ta in det och det krävdes många och långa stunder av funderingar och samtal innan vi bestämde oss.

Som jag ser det pratade inte Nikki och Obi tillräckligt mycket med varandra innan de beslutade sig för att ta emot Elijah. De tänkte lite olika. Obi beskrivs som en person som går efter fakta och på hans nattduksbord fanns böcker om barn med särskilda behov och barn med trauman. Nikki däremot beskriv mer som en känslomänniska och frågan är vilken av dem som var bäst rustade för att ta emot en liten pojke med en sargad själ. Vad innebär det att ta emot ett barn med ett förflutet? Är det ens möjligt att föreställa sig familjens framtid? Många sådana frågor dyker upp och jag skulle rekommendera alla som funderar på att bli adoptivföräldrar att läsa boken.

Jag har sparat slutet på boken och har inte läst det när jag skriver detta. Hur boken än slutar så tycker jag att författaren har skrivit en bra och tankeväckande bok om viktiga ämnen, med flera, rent utav grymma inslag. Christie Watson lyckas bädda in det svåra i en ömsint och kärleksfull berättelse. Samtidigt som hon belyser samhällsproblem, som borde förändras, så visar hon hur mycket tryggheten i en kärleksfull familj kan betyda för ett utsatt barns hälsa och framtid. Tillsammans med samhällets sociala insatser, välutbildad och empatisk personal inom det sociala området och stora mängder kärlek kan sagan få ett lyckligt slut.

Det opålitliga hjärtat

det-opalitliga-hjartatMorgan Larsson måste vara en sån kille som ingen ogillar. Jag kände till honom främst från Christer i P3 och jag har sneglat på hans första bok Radhusdisco flera gånger. När jag fick nys om Det opålitliga hjärtat blev jag nyfiken på riktigt. Historien lät ju som klippt och skuren för mig, men jag blev lite besviken faktiskt.

Det kan bero på mig. Just nu orkar jag inte med något särskilt tuggmotstånd alls och de böcker jag kommer igenom tycker jag skulle ha kortats ner betydligt.

Själva historien i Det opålitliga hjärtat är det inget fel på. Nästan som en skröna i Erland Loe-stil. Love Lööv dåndimpar under ett telefonsamtal och vaknar på akuten och får höra att hans hjärta stannat, men sen satt i gång igen av sig självt. Vad han inte vet är att en pillerätande manodepressiv läkare blivit hysteriskt intresserad av hans hjärta och att hon under olagliga metoder fått honom att skriva under ett donationsintyg.

Love är en kille som har det lite skralt på kärleksfronten och när han efter kollapsen får sexförbud i två månader så klart vaknar hans libido. Plötsligt har han flera tjejer på gång samtidigt. Det är här som jag tröttnar lite. Hur många gånger har vi inte läst om mäns kriser och starka sexualdrift och om hur den ställer till det för dem?! Hur det går tänker jag inte avslöja.

Något av bokens största förtjänster är när författaren skriver om manlig vänskap och om Loves bästa vän Danny och sin egen bror Bror. De är båda intressanta figurer och jag hade nästan hellre läst mer om dem än om förutsägbara Love.

Boken är absolut inte dålig och jag skrattade flera gånger. Bland annat inledningsscenen, när Love hjälper några gamla damer, fick mig att gapskratta. Morgan Larsson kan det där med att skriva kul och träffsäkert. Som relationskomedi ligger boken lång över medium och jag tror att Det opålitliga hjärtat kan locka många läsare av båda könen. Kanske var mina förväntningar bara för höga. Eller min hjärna för trött. Jag hoppas att Morgan Larsson har fler berättelser på lager åt oss. Vi behöver fler svenska crazy-författare!

Under Vintergatans alla stjärnor

Under Vintergatans alla stjärnorDet har inte blivit så mycket bloggande senaste veckorna, men jag har hunnit läsa en del och Under Vintergatans alla stjärnor är en av böckerna. Den passar mig perfekt just nu när jag är sjukskriven på deltid på grund av utmattningssyndrom. Boken är lagom lättläst och den levererar livsvisdom utan krångligheter. Camilla Davidsson har en bekväm berättarröst och ett följsamt språk som jag känner igen från många andra författare till underhållande relationsromaner idag.

Bokens huvudperson, Emma, som är utarbetad, och förmodligen också är drabbad av utmattningssyndrom, försöker själv läsa en självhjälpsbok för att lära sig att leva i nuet. Boken är så svår, och dessutom på engelska och jag tror att författaren, Camilla Davidsson, vill säga oss att det är bättre att bara VARA och lära sig mindfulness på den vägen. Under pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela som Emma företar sig möter hon nya människor och får via dem insikter om sig själv och om hur livet kan levas. Det blir som två resor i en – dels pilgrimsresan som utvecklar henne och dels resan inom henne själv.

Den som har läst någon av Cecilia Samartins böcker Senor Peregrino och La Peregrina kommer definitivt att känna igen sig. Mitt bland Emmas tankar om livet och relationer finns massor av beskrivningar av spanska små byar och orter insprängda. För att inte tala om all god mat som nämns.

Ni som har läst min blogg förut vet säkert att jag gillar Cecilia Samartins böcker väldigt mycket och att jag fick möjlighet att träffa henne på Bokmässan förra året. Hon berättade då att det skulle komma en tredje bok med pilgrimsleden som tema. Den ser jag fram mot att läsa. Därför blev jag intresserad av Camilla Davidssons bok, som berör samma pilgrimsled och som tydligen också ska bli en trilogi. Mina tankar går även lite till Lyckan, kärleken och meningen med livet, som handlar om en kvinna som reste till flera länder för att söka svar på livets mening.

Under Vintergatans svarta stjärnor är mer realistisk och nutida relationsroman, medan Sarmartins trilogi innehåller magiska inslag och historiska tillbakablickar. Men blir du, som jag, sugen på att pilgrimsvandra kan jag rekommendera båda författarnas böcker. Jag skulle även tipsa den som söker relationsromaner med driv och alternativ till självhjälpsböcker vid psykisk ohälsa, om boken. Man mår definitivt bra av att läsa den!
______________________________________________________________________
Bokbutiken

Mrs Sinclairs resväska

Mrs Sinclairs resväskaMrs Sinclars resväska är Louise Walters debutroman och jag är glad över att ha träffat på ett nytt författarskap som faller mig så perfekt i smaken. Omslaget lockade mig så klart, men även titeln. Det är något speciellt med resväskor. De kan rymma en människas hela historia och i det här fallet flera släktleds härkomst.

Allra mest fastnade jag för bokhandeln och breven som Roberta hittar där. Tanken att ha råd att bedriva en bokhandel bara för att, som knappt ens går runt ekonomiskt, lockar väl varenda boknörd!

Roberta är inte purung längre, snarare i 40-års åldern och lever ett ganska ensamt liv. Hon har en torsdagsälskare, som hon egentligen inte är så intresserad av, en sjuk pappa och en gammal farmor som för länge sedan passerat 100-årsstrecket.

Tillbaka till böckerna. I den lilla bokhandeln i Oxford finns både gamla och nya böcker. De verkar ha en himlans bra ordning i butiken för Roberta städar bland böckerna väldigt ofta. Varje gång hon hittar ett kvarglömt brev instucket mellan sidorna spar hon det. Dessa brev ger små glimtar av andras liv, vilket tilltalar henne…och mig…och säger det mesta om hela romanen.

En dag hittar hon ett brev som verkar vara adresserat till sin egen farmor och det är något som inte stämmer. Parallellt med att Roberta börjar dra i trådarna för att ta reda på sin släkthistoria lär vi känna hennes mormor Dorothy, som ung, under 2:a världskriget och hennes möte med kärleken och hennes kamp för att bli mor.

Mrs Sinclairs resväska är en lågmäld, mysig roman om livet och kärleken, samt om moderskapet. Längtan efter att bli mor kan vara en stark kraft. Samtidigt berättar boken om besvikelser i livet. Det blir inte alltid som man har tänkt sig och ibland gör man val som man kanske får leva med resten av livet. Vilka möjligheter besitter vi själva när det gäller att bestämma vilka riktningar våra liv ska ta? Och när är det ödet som bestämmer?

Vilken riktning livet tar kan bero på ett eget val, men också på något så simpelt som ett förlupet brev…

Trots den gripande berättelsen är det en skön känsla som infinner sig efter sista bladet. Louise Walters visar i sin roman att starkast av allt är kärleken. När det kommer till kritan är det inget annat som är viktigt.