Jag är väl sist i Sverige med att börja följa tv-programmet ”Så mycket bättre” men det kan jag leva med. Min favorit i programmet är rap-artisten Ison Glasgow och han framstår som väldigt sympatisk, trots den tuffa stilen. I boken ”När jag inte hade nåt” berättar han om sin uppväxt, som hemlös. Han föddes i New York och flyttade till Sverige tillsammans med sin mamma när han bara var några år. Det här är en berättelse som behövs, som gör oss påminda om att det finns barn mitt ibland oss som lever under svåra omständigheter. Barn som bor på gatan, som inte vet var de ska sova i natt eller som går till sängs utan mat i magen. För Ison var det så, i Sverige, för inte alls så länge sedan. Till slut sökte mamman hjälp från kommunen och de fick äntligen en egen lägenhet. Det var svårt för Ison att ta in att de skulle få stanna på en plats, att de inte längre behövde vara på drift. Först då sänktes hans axlar och luften gick ur honom. Äntligen kunde han slappna av på riktigt.
Trots Isons mammas driftighet, envishet och starka moderskärlek gör det ont att läsa en uppväxtskildring som den här. Och att vi tillåter att det fortgår gör mig skamsen. Ison är en sann förebild och han bevisar att alla har ett värde och att det är möjligt att nå sina drömmars mål, trots en tuff barndom.
Texten är först publicerad i Helahälsinglands bilaga Helga.
Feelgoodbiblioteket 