På helgens bokSPAning hade vi ett boksamtal kring Berg har inga rötter av Manne Fagerlind. Vi diskuterade många olika aspekter av boken fram och tillbaka. Den handlar om Lasse, som har arbetat på ett museum hela sitt liv, och som skriver på om en bok för att få revansch på chefen, som enligt Lasse, har förstört hela hans liv. I boken får vi läsa om tillbakablickar på hans liv och samtidigt vara med om hur han glider in i sjukdomen alzheimers. Alla var vi eniga om att boken ger en bra inblick hur det kan vara att ha alzheimers. Fagerlind skriver så att man själv får känna på hur ruggigt det kan vara för en person med den diagnosen. Man förstår känslan. Boken borde ingå i alla vårdutbildningar.Innan vi började samtalet tittade vi på en tidningsartikel om en australiensisk sjuksköterska, som har skrivit en bok om vad människor ångrar allra mest när de ligger på dödsbädden. Hon säger att ”många insåg först på slutet att man kan välja att vara lycklig”. Tänk om Lasse hade valt att vara lycklig istället för att gå bitter genom hela livet. Man känner för honom, samtidigt som han får skylla sig själv. Varför inte göra något åt problemet?
En fråga som vi diskuterade kring var om Lasse var ond eller god och där rådde delade meningar bland deltagarna. De flesta tyckte att han var ond, självisk och osympatisk, medan en deltagare stod på Lasses sida och tyckte att han var offret i dramat. Lasse bara tog emot och tog emot istället för att säga ifrån. Det kanske hade räckt om Lasse eller Broman, hade räckt fram en hand och så kunde de ha gått halva vägen var istället för att fortsätta bråket. Ibland kan det vara bra med en drivkraft, som tex en chef som man inte gillar, men ibland är det nog bättre att bryta ihop och komma igen istället för att vara bitter ett helt liv. Och vilket antiklimax Lasse måste känna när Broman helt plötsligt dör. Vilken tomhet. Lasse får ju aldrig sin upprättelse som han har sökt så länge.
Vi diskuterade kring det här att få bekräftelse på jobbet och att det är ett av livets tre viktiga ”ben”, medande övriga är familj och hälsa. Faller ett ben kanske hela pallen faller. Lasse hade en stark övertygelse om konsten och den var så djupt rotad i honom att han inte kunde göra avkall på den. När man tror på något riktigt mycket kan det göra extra ont om man blir sårad just där. Det kan inte ha varit lätt för Lasse, som nedgraderades på jobbet, samtidigt som hans fru klättrade på karriärsstegen. Scenen när Lasse är på sonens skola och ska berätta om sitt trista(?) arbete inför klassen, strax efter en mycket intressant pappa som arbetar som polis, är så hemsk. Sonens blick som visar medlidande är lätt att föreställa sig. Lasse har en bättre relation med den äldre sonen. Kan det bero på att han hann se hur Lasse var innan den nya chefen kom in i bilden.
Det var som att hela arbetsplatsen bytte identitet när de fick ny chef, Broman. De slutade ta långa luncher tillsammans och den goda stämningen försvann. Vi kom in på hur ska en bra chef vara? En sådan chef hade kunnat ta bråket. Kanske var de för lika varandra? Principfasta? Hur hade det blivit om han hade en konflikt med en arbetskamrat istället?Flera av oss kände frustration över att man bara fick berättelsen från ett håll. Det var flera av oss som önskade få hustruns och barnens perspektiv på det hela…men kanske utelämnade författaren fler perspektiv med flit? Kanske vill han visa på att en människas berättelse aldrig blir färdigskriven. Det finns ju så många perspektiv från vilka man kan beskriva en människa. Lasses historia får vi se på två olika vis. Den hade kanske sett annorlunda ut om hans fru hade skrivit den, eller hans barn, eller Broman?
Flera deltagare sa under boksamtalet att de aldrig skulle ha accepterat en man som drog sig undan på det sättet som Lasse gjorde. Han stängde liksom av sig själv och berättade inte ens för sin familj om hur han mådde eller tänkte. Han kör med tankeläsarmetoden, menar en deltagare. Tex att han tycker att hans familj ska förstå att han vill se ikoner på semestern. Hur ska de kunna veta vad han vill om han inte säger något? Han stöter ifrån sig familjen. Medan en annan deltagare tyckte att familjen var taskig mot honom på semester.
En deltagare gillar att författaren har med så många symboler i texten. Tex scenen med det felköpta kaffet som hälls ut. En annan symbol som hon hade lagt märke till var nyårsfyrverkeriet och att det plötsligt kom en nödraket mitt upp i allt. Hon tänkte att färgerna kanske symboliserar olika stadier hos Lasse…först vitt som står för passivitet och sedan rött som står för aktivitet. Vore roligt att höra hur författaren tänkt kring det.
En deltagare anser att boken är djupt ideologisk där Broman är marxist, medan Lasse är den stora liberalen och individualisten. KGB kommer ju in på ett hörn…Vi tänker också på Broman som diktator. Samtidigt är Broman en som vänder kappan efter vinden. Det kan man se bland annat i att hans olika klädstilar ändrar sig.
Titeln funderade vi också över. Vi letade upp stället där berget utan rötter nämndes. Huvudpersonen berättade där en historia för sin son, med budskapet att med fantasins hjälp kan man göra allt man vill. Ska man tolka det som att titeln anspelar på att även berg går att flytta? Att man med fantasins hjälp kan ändra sin historia? Lasse ändrar ju på sin historia så att den blev bättre än verkligheten när han blev sjuk. Författaren skriver att vissa läsare har tyckt att boken är en ren tragedi, medan andra menar att det finns hopp i det. Det hopp vi kan finna är just det…att i och med sjukdomen gör Lasse om historien och har på det sättet trevligt ett tag. Kanske fick han ändå frid i sitt eget stilla sinne?
Bokens slut ger oss bibliska associationer eller är det något som Astrid Lindgren har skrivit? Bröderna Lejonhjärta?
Slutligen så säger jag tack till författaren Manne Fagerlind för att han svarat på mina frågor inför boksamtalet. Vi som deltog i boksamtalet var ense om att det här var en utmärkt bokcirkelsbok.
Inbjudan till BokSPAning på AlftaQuren i vackra Hälsingland!
