Huset vid sjön

huset vid sjönDet är inte många böcker som får en att helt försjunka ned i berättelsen och glömma allt annat. Kate Morton är en av få som lyckas väcka min läslust till hundra procent. Jag har slukat hennes andra romaner, men Huset vid sjön slår dem alla med råge. Den här romanen är perfekt. Som skriven för just mig (och många andra).

För det första är det spänningen och att författaren håller läsaren på halster in i det sista. Flera gånger var jag säker på att jag visste svaret på gåtan, för att plötsligt bli inledd på ett helt annat spår. I denna roman, som kan räknas som en psykologisk thriller, har Kate Morton tagit med en polis, Sadie Sparrow, som under en ofrivillig semester råkar på ett övergivet hus vid sjön när hon besöker sin morfar i Cornwall. Hon får nys om den sorgliga historien om pojken som försvann spårlöst från huset och som den nyfikna och smarta polis hon är börjar hon så klart nysta i gåtan.

Jag hoppas att Kate Morton skriver fler böcker med Sadie för hon är en personlighet som påminner mig om Barbara Havers och Ruth Galloway. Författaren lämnar en liten öppning för att vi skulle kunna få träffa på Sadie Sparrow igen. Vi får hålla tummarna!

Berättelsen utspelar sig dels 2003 då vi får bekanta oss med den gamla damen Alice Edevane, som är en framgångsrik deckarförfattare och dels åren kring första och andra världskriget under Alice barndom. Utifrån båda tidsperspektiven vecklar en spännande historia ut sig och som läsare får man en nära relation till Alice och hennes mor.

Flera personer minns midsommarkvällen, då Alice lillebror Theo försvann spårlöst, med stora kval och tror sig veta sanningen om vad som egentligen hände. Hemligheter som bevarats under många år och som satt djupa spår hos alla i familjen och deras vänner riskerar nu att komma upp till ytan.

Förutom den spännande intrigen, de väl skissade personligheterna och tidsandan, fastnar jag så klart för miljön. Liksom tidigare beskriver Morton gamla engelska gods och dess trädgårdar med bravur. Man känner blomdoften, daggen, hör knastret av fötter i det krattade gruset och ser blomsterprakten framför sig. Att det dessutom handlar om en skrivande kvinna och hennes sällsynta förmåga att iakta sin omgivning gör sitt till.

Huset vid sjön är en fullträff och har berett mig många härliga lässtunder i sommar. Vill du vara säker på att få läsa en bra bok så varsågod! Men var beredd på att försaka allt annat. Du kommer inte kunna släppa boken när du väl börjat!

Det är inte jag, det är du

9789150915396Det är inte jag, det är du – en av de bästa romantiska komedier jag har läst sedan En dag. Den är charmig, väldigt rolig och filmiskt berättad. Helt enkelt en bok som man gärna sträckläser.

Det börjar med att Delia friar till sin pojkvän, och samtidigt upptäcker att han varit otrogen. Hon flyr Newcastle för London, där hon sakta skapar sig ett nytt liv.

Denna roman är inte en i mängden inom den här genren, utan den sticker ut genom sin smarta intrig, vitsiga språk och intressanta inlägg om mediebranschen. Delia får nämligen jobb på en minst sagt skrupelfri pr-firma där chefen inte skyr några medel för att ge sina klienter publicitet i media. Delia råkar lämna en viktig jobbpärm i fel persons händer, nämligen en man som brinner för att avslöja medievärldens skurkar och det får konsekvenser.

Jag föll pladask för huvudpersonen Delia, som liksom övriga karaktärer, känns väldigt äkta. Beskrivningen av Delia utgår från hennes egen styrka, hon har ett driv och vi läsare får följa hennes tankar och väg till en bättre självkänsla.

Det här är den skotska författaren Mhairi McFarlanes tredje bok och jag hoppas på fler i samma stil.

Ett boktips i Helga – Helahälsingland.se

Millie Birds bok om döda saker

Millie birds bok om döda sakerIbland får jag för mig att jag har läst alla bra feelgoodromaner, men så ramlar jag över en pärla, som Millie Birds bok om döda saker av Brook Davis och då känns det hoppfullt igen.

Millie är en liten flicka som för bok över döda saker. Hennes pappa hamnar på listan och en dag försvinner även hennes mamma. Ensam i en affär möter hon först Karl och sedan grannen Agatha, som båda är över 80 år. Trots åldersskillnad och olika livsvillkor växer en stark vänskap fram. Tillsammans beger de sig i väg över Australien för att leta efter Millies mamma.

Det är hjärtskärande att läsa Millies naiva funderingar, som vid närmare eftertanke är ytterst välgrundade och kloka. Redan efter några sidor tar jag fram pennan och markerar avsnitt som jag vill läsa högt för alla som vill lyssna.

Millie Birds bok om döda saker är en feelgoodroman som man flyter igen, blir glad av och som stannar länge i minnet. Blir det ingen film av boken lovar jag att äta upp min hatt*

* Om jag hade en hatt 🙂 men ändå.

Boktips först publicerade i Helahälsinglands helgbilaga Helga.

Livet enligt Fikry

Livet enligt FikryFör oss som älskar böcker är Livet enligt Fikry ett måste!

På en ö utanför amerikanska östkusten driver änklingen A.J. en bokhandel. Han är vresig och snobbig när det gäller böcker och det första han gör när han ser en person är att likna hen vid en bok. Han är riktigt otrevlig och snäser av en kvinnlig förlagsagent, som dock får en andra chans när hennes bokrekommendation går hem hos honom. En dag hittar A.J. Fikry en oväntad gåva bland alla böcker. En gåva som får honom att våga se lite ljusare på livet igen.

En klockren feelgood-roman som gör dig glad. En roman för oss som drömmer om en egen bokhandel eller ett eget bokkafé. Tänk att bara kunna gå en trappa ner i pyjamas pcj börja stryka med fingret längs bokryggarna, bläddra och slå sig ner och börja läsa.

Ett extra plus för alla litterära hänvisningar. Alla borde skriva ner vilka böcker/noveller de gillar och varför och ge till sina barn. Det säger så mycket om en person.

Lyllos dig som Livet enligt Fikry oläst!

Etthundra mil

etthundra milJojo Moyes har återigen lyckats väva in ett aktuellt och viktigt ämne i en gripande historia, som jag aldrig vill ska ta slut och som jag kommer att rekommendera om och om igen. Det här är Moyes bästa roman sedan ”Livet efter dig”.

Förutom att Etthundra mil är en roman man inte lägger ifrån sig i första taget, är den även en knivskarp skildring av dagens ekonomiska orättvisor. Det också en fin berättelse om en familj, som kanske inte är av den vanligaste sorten, men vars starka band håller i vått och torrt.

”Man blir inte lycklig av pengar” sägs det, men att pengar underlättar livet väsentligt – det bevisar Jojo Moyes i Etthundra mil. Pengar ger möjligheter, trygghet och tid. Jess Thomas, en av bokens huvudpersoner, saknar de fördelar som följer med en stabil ekonomi. Hon är ensamstående och har två jobb för att få familjens ekonomi att gå runt. Sonen Nicky mår allt annat än bra och kvarterets smågangsters gör vad de kan för att förstöra hans liv. Dottern Tanzie visar sig vara ett mattegeni, och blir erbjuden ett stipendium som täcker den större delen av utbildningskostnaderna vid en skola som kan ta tillvara hennes specialintresse. De återstående tio procenten måste familjen själv skjuta till, men det är en oöverstiglig uppgift för en familj, som sparar in på det mesta för att få pengarna att ens räcka till det mest väsentliga.

Jess ser erbjudandet om stipendiet som en chans för hela familjen att förändra sin tillvaro. I ett sista desperat försök att få ihop pengar anmäler hon Tanzie till en matematiktävling, med en vinst som garanterar dottern en plats på skolan hon längtar till. De har inte råd med tågbiljetter för att ta sig till tävlingen, som äger rum i Skottland. Det får bli den före detta makens avställda bil, som står i garaget och samlar damm, som får ta dem till tävlingen, men de kommer inte långt innan olyckan är framme…

Turen har sin tumme med i spelet och ingen mindre än Ed, IT-miljonären som Jess har städat hemma hos, dyker upp som en räddande ängel. Efter mycket om och men sitter hela familjen tillsammans med Ed i hans bil, på väg till Skottland.

Ed har inte bara guldpengar i sitt bagage. Hans historia bevittnar att ekonomisk trygghet innebär rättslig trygghet, möjligheter och annan en syn på tillvaron, än vad Jess och hennes familj är vana med. Detta kommer fram i små tragikomiska stunder under resans gång, som till exempel vid inköp av färdkost och då Jess tvingar barnen att roffa åt sig vid hotellfrukosten.

Eds förflutna bevisar att en förmögenhet kan förloras på grund av ett sekundsnabbt misstag. Han riskerar att dömas till fängelse för ett insiderbrott, gjort i desperation för att bli av med ett ex. I boken framstår insiderbrott, som ett mycket grovt brott och det säger ju en del om synen på ekonomin som en central beståndsdel i dagens samhälle.Trots att Ed har råd med rättshjälp är det inte säkert att hans pengar kan rädda honom den här gången.

Etthundra mil är en samhällskritisk feelgoodroman där författaren ger oss en behövlig (för en del mer än andra) nära insyn i hur ekonomisk utsatthet kan sätta stopp för drömmar, utvecklingsmöjligheter och driva människor längre ner i misären. Samtidigt som Moyes visar att pengar inte enbart innebär lycka bevisar hennes historia att den orättvisa fördelningen är en stor förlust för samhället, när alla inte har samma möjligheter att utveckla sin fulla potential.

Som varje god feelgoodroman sig bör, innehåller även denna en del svärta, en ovanligt stor mängd för genren faktiskt. Moyes väger upp det genom att förmedla hopp om förändring och uppmärksamma människans godhet som en viktig kraft. Både när det gäller att räcka ut en hand till en granne i nöd, men också när det gäller själva fördelningen av samhällets resurser.

För övrigt spädde boken på min dröm att bila genom England och Skottland – att göra en egen roadtrip låter väl trevligt!

Vi av David Nicholls

viSkulle jag våga läsa Vi? Jag ville inte bli besviken. En dag var en bok som tog mig med storm, både upplägget, drivet och personerna var som skrivna för just mig. Det var jag inte ensam om att tycka. 🙂 Efter att ha läst slutet av En dag satt jag där och gapade efter luft, likt en förbluffad flundra. FÅR man avsluta en kärlekshistoria på det viset, kommer jag ihåg att jag tänkte.

Nu sitter jag här igen…med den där härliga känslan, som bara en förträfflig bok, med ett överraskande slut kan frambringa. Jag är paff, överrumplad, förvånad och tacksam över bokens slut. Inte lurad, men överraskad. Fast jag borde ha anat…

Till dig som ännu inte har läst Vi kan jag säga att du behöver INTE vara orolig över att bli besviken! David Nicholls har gjort det igen, fast nu med ännu en sträng på sin lyra, eller hur jag ska säga. Drivet, personligheterna och humorn finns där, och även hans glasklara och pricksäkra iakttagelser av kärleksrelationens eviga dilemman. Den här gången med betoning på den mognare kärleken.

Hela historien går lite mer i moll än En dag, men där emellan är det flera episoder som jag gapgarvade så högt åt att maken undrade från övervåningen vad jag skrattade åt. Jag kunde inte bara låta bli att läsa högt för honom om incidenten med chilisåsen och ögat i Paris, manetöverfallet i Barcelona och cykeldominot i Amsterdam.

Boken är som gjord för att filmas, med Europas storstäder som kuliss, men det vette tusan om Douglas fadäser kommer helt till sin rätt på filmduken. Nicholls kan konsten att skriva roligt och att använda humorn som kontrast för att inte hamna i sentimentalitetsfällan. För det är så befriande med skratt. Helst när man skrattar MED den som klantar sig, och inte enbart åt. Det går bara inte att tycka illa om stackars Douglas, som har lagt upp Europaresan så minutiöst, som bara en som forskar på bananflugor kan. Han och Connie ska ta med sonen på en utbildningsresa, via en rad konstmuseer och Douglas förhoppning är att Connie ska hinna ändra sig och inte lämna honom.

För en fåtöljresenär, som jag själv, var reseskildringen bara den värd en hel del. Är man dessutom konstintresserad upplever man förmodligen boken ur ännu en vinkel. Resan blir verkligen en utbildningsresa för hela familjen, fast kanske på fler sätt än Douglas hade tänkt sig.

Utan att avslöja för mycket så är Vi en roman som väl förtjänar sin nominering till Man Booker Prize. Utan att lämna sin genre har Nicholls skrivit en mognare och modigare roman, som utmanar tabun. Vi är så vana med att läsa kärlekshistorier om omaka par som finner varandra ”…och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Nicholls utmanar och visar det som vi alla redan vet, men sällan pratar om; att många kärlekshistorier inte slutar lyckligt. Det är ju fakta. Jag tror att Nicholls vill visa att det finns fler vägar att leva, att se på relationer och på livet självt. Även om en relation inte håller för evigt, är det okej ändå.

Jag ser fram emot att se kvällens Babel där jag hoppas att David Nicholls förklarar sig! FÅR man verkligen skriva så här?! 🙂 Om du frågar mig: Ja, det får man! Tack Mr Nicholls för en läsupplevelse som rycker upp och utmanar! Mer sånt!!
________________________________________________________________________

Bokbutiken

Älskade Elijah

alskade-elijahBoken Älskade Elijah är så gripande att det nästan gör ont att läsa den. Det är länge sedan jag läste något så gripande och samtidigt hoppfullt om moderskärlek (faders- också för den delen), förluster och läkande. Vissa kan nog uppfatta boken som sentimental och för tillrättalagd, men de har fel! 🙂 Jag säger bara: Ska du läsa boken (vilket du Måste!) så var beredd på att det är en feelgoodroman med STARKA känslor!

Jag vet inte. Kanske är det för att jag själv är adoptivmamma, som jag känner extra starkt för Älskade Elijah. Eftersom jag tyckte väldigt mycket om Christie Watsons debutroman Små solfåglar långt borta var jag beredd på att även hennes nya bok skulle vara bra och förmodligen hjärtskärande, men jag trodde aldrig att den skulle vara så bladvändarvänlig och ta sig så långt in i mitt sinne och hjärta!

Elijah är en liten pojke som från födseln farit illa. Hans föräldrar är immigranter från Nigeria, som kommit till England, utan vänner och familj. Pappan försvinner snart ur bilden och mammans psykisk hälsa är allt annat än bra. Elijah kommer efter flera års vanvård till olika fosterhem och trots att de sociala myndigheterna sköter sig, får han byta fosterhem ofta. Hade sjukvården och det sociala fångat upp mamman redan vid Elijahs födelse hade deras liv kunnat se helt annorlunda ut.

Det smärtar att höra om Elijahs inre tankar om sig själv. Han tror att det bor en elak trollkarl inom honom, som vill göra alla i hans närhet illa. Författaren beskriver med en sån fingertoppskänsla den utsatthet som denna lilla person är med om. Som läsare är man med i och får insyn i hur ett litet barn kan uppfatta sin omgivning och hur viktigt det är att se saker och ting utifrån barnens perspektiv. Vi vuxna glömmer ofta det. Berättelsen visar också hur viktigt det är med trygghet, kärlek och omvårdnad. Personalen från socialen och lekterapeuten är fantastiska, både som människor och i sin yrkesroll, men ändå har de svårt att hjälpa Elijah.

Författaren berör det kulturella arvet som alla har med sig och hur det kan spela in i olika situationer. Lektekterapeuten och Elijahs farfar påminner Elijah om hans biologiska mamma och det gör känner sig trygg med dem. De har också lättare att se problemen utifrån flera perspektiv tack vare sin bakgrund. Är det kanske ett sätt av författaren att visa på hur viktig mångfalden är, att det finns människor med olika bakgrund inom speciellt yrken som arbetar med människor?

Samtidigt som läsaren får ta del av Elijahs liv och hans mammas brev till honom får vi även möta Obi och Nikki som efter år av missfall och barnlängtan bestämmer sig för att adoptera. Obi är rättsadvokat och på de svagas sida. Han tycker absolut att de ska adoptera ett äldre barn, som verkligen behöver dem. Nikki å sin sida arbetar på ett hem för hemlösa hundar och ser bilden av en nyfödd bebis i sina drömmar.

Det känns som att Obi och Nikki inte riktigt når fram till varandra i diskussionen. Här känner jag igen mig. Jag och min man pratade först förbi varandra när vi längtade efter barn. När vi bestämt oss för att adoptera ställdes vi inför den onaturliga frågan att välja vilken funktionsnedsättning vårt barn skulle ha. Liksom paret i boken hade vi först svårt att ta in det och det krävdes många och långa stunder av funderingar och samtal innan vi bestämde oss.

Som jag ser det pratade inte Nikki och Obi tillräckligt mycket med varandra innan de beslutade sig för att ta emot Elijah. De tänkte lite olika. Obi beskrivs som en person som går efter fakta och på hans nattduksbord fanns böcker om barn med särskilda behov och barn med trauman. Nikki däremot beskriv mer som en känslomänniska och frågan är vilken av dem som var bäst rustade för att ta emot en liten pojke med en sargad själ. Vad innebär det att ta emot ett barn med ett förflutet? Är det ens möjligt att föreställa sig familjens framtid? Många sådana frågor dyker upp och jag skulle rekommendera alla som funderar på att bli adoptivföräldrar att läsa boken.

Jag har sparat slutet på boken och har inte läst det när jag skriver detta. Hur boken än slutar så tycker jag att författaren har skrivit en bra och tankeväckande bok om viktiga ämnen, med flera, rent utav grymma inslag. Christie Watson lyckas bädda in det svåra i en ömsint och kärleksfull berättelse. Samtidigt som hon belyser samhällsproblem, som borde förändras, så visar hon hur mycket tryggheten i en kärleksfull familj kan betyda för ett utsatt barns hälsa och framtid. Tillsammans med samhällets sociala insatser, välutbildad och empatisk personal inom det sociala området och stora mängder kärlek kan sagan få ett lyckligt slut.

Mrs Sinclairs resväska

Mrs Sinclairs resväskaMrs Sinclars resväska är Louise Walters debutroman och jag är glad över att ha träffat på ett nytt författarskap som faller mig så perfekt i smaken. Omslaget lockade mig så klart, men även titeln. Det är något speciellt med resväskor. De kan rymma en människas hela historia och i det här fallet flera släktleds härkomst.

Allra mest fastnade jag för bokhandeln och breven som Roberta hittar där. Tanken att ha råd att bedriva en bokhandel bara för att, som knappt ens går runt ekonomiskt, lockar väl varenda boknörd!

Roberta är inte purung längre, snarare i 40-års åldern och lever ett ganska ensamt liv. Hon har en torsdagsälskare, som hon egentligen inte är så intresserad av, en sjuk pappa och en gammal farmor som för länge sedan passerat 100-årsstrecket.

Tillbaka till böckerna. I den lilla bokhandeln i Oxford finns både gamla och nya böcker. De verkar ha en himlans bra ordning i butiken för Roberta städar bland böckerna väldigt ofta. Varje gång hon hittar ett kvarglömt brev instucket mellan sidorna spar hon det. Dessa brev ger små glimtar av andras liv, vilket tilltalar henne…och mig…och säger det mesta om hela romanen.

En dag hittar hon ett brev som verkar vara adresserat till sin egen farmor och det är något som inte stämmer. Parallellt med att Roberta börjar dra i trådarna för att ta reda på sin släkthistoria lär vi känna hennes mormor Dorothy, som ung, under 2:a världskriget och hennes möte med kärleken och hennes kamp för att bli mor.

Mrs Sinclairs resväska är en lågmäld, mysig roman om livet och kärleken, samt om moderskapet. Längtan efter att bli mor kan vara en stark kraft. Samtidigt berättar boken om besvikelser i livet. Det blir inte alltid som man har tänkt sig och ibland gör man val som man kanske får leva med resten av livet. Vilka möjligheter besitter vi själva när det gäller att bestämma vilka riktningar våra liv ska ta? Och när är det ödet som bestämmer?

Vilken riktning livet tar kan bero på ett eget val, men också på något så simpelt som ett förlupet brev…

Trots den gripande berättelsen är det en skön känsla som infinner sig efter sista bladet. Louise Walters visar i sin roman att starkast av allt är kärleken. När det kommer till kritan är det inget annat som är viktigt.

Hjärtskärande feelgood om barn

UndretBoktips först publicerade i Helahälsinglands helgbilaga Helga. 

Undret
R.J. Palacio
Brombergs förlag

Undret är en fin allåldersbok om 11-årige Auggie, som är en klipsk kille med humor, men det är bara ett fåtal som ser bortom hans annorlunda utseende. Han föddes med ett missbildat ansikte och har genomgått en rad operationer. I skolan blir han mobbad och det finns till och med föräldrar som vill retuschera bort Auggie från klassfotot. Trots bokens tunga tema värmer boken i hjärteroten. Den har ett ljust och positivt budskap – att man kommer långt med vänlighet.

vaclav och lenaVaclav och Lena
Haley Tanner
Printz Publishing förlag 

Det var länge sedan jag läste en sådan charmig och gripande historia om vänskap. Varje dag efter skolan följer Lena med Vaclav hem och tränar trollkonster. De är ryska immigranter och bor i Brooklyn. Mitt i deras naiva lekar anar man att något inte står rätt till hemma hos Lena. Det är hjärtskärande. Här får vi en nära inblick i ett utsatt barns känslovärld och hur viktigt det är med kärlek och trygghet. Jag ville slita Lena ur boken och krama henne. Länge!!

Den bittra pajens sötma

den bittra pajens sötmaVilken fräschör (synonym till friskhet, glans, charm, fräschhet)! säger jag med samma känsla som en imponerad matdomare på tv hade kunnat säga om en klassisk anrättning i ny utformning av högsta klass.

Den bittra pajens sötma – En Flavia de Luce-deckare, av Alan Bradley är lika intagande som dess giftgröna omslag och lockande titel. En pusseldeckare med en klurig intrig, men framför allt är det bokens huvudperson Flavia de Luce som sätter extra krydda till historien. Det är som att träffa på en ung miss Marple.

Flavia är en charmig personlighet och hon är min nya favorithjältinna. Hon har en egen fanclub, vilket hon verkligen förtjänar! Flavia har sån skön inställning: ”Jag var jag. Jag var Flavia. Och jag älskade mig själv, även om ingen annan gjorde det.” En kvinnlig förebild, som inte tvivlar ens ett uns över att hon är helt förträfflig. Något som verkligen behövs.

Dessutom är det bra med en ung och kvick kvinnlig huvudperson som kontrast till alla äldre manliga poliser/detektiver inom deckargenren. Flavia är dock bara 11 år, vilket känns lite i yngsta laget ibland. Helst med tanke på alla de kunskaper hon har hunnit införskaffat sig, inom bland annat kemins område. Samtidigt kanske författaren inte gjorde henne äldre för att hennes barnsliga och naiva sida skulle finnas kvar.

Att historien utspelar sig på engelska landsbygden i herrgårdsmiljö, dessutom på spännande 50-talet, gör även sitt till för att väcka mitt intresse. Flavia och hennes udda (enligt henne själv) systrar bor  där med sin far. Mamman är död sedan länge och som extra fadersfigur har Flavia allt-i-allon Dogge,  med vilken hon har nära känslomässiga band. Historien kring det värdefulla frimärket sätter också extra piff till deckarintrigen.

Hur pajen, fågeln och frimärket på omslaget kommer in i historien tänker jag inte avslöja. Det får du upptäcka själv! Jag hoppas att Den bittra pajens sötma når ut till många läsare och jag längtar tills jag får träffa Flavia igen!
_________________________________________________________________________
Bokbutiken