feelgoodbibliotekarien Läst 2012, Tematrio

Tematrio – nyårslöften 2013

Lyran frågar i årets första tematrio efter bokrelaterade löften för läsåret 2013.

Jag har redan nämnt två på facebooksidan, men det skadar väl inte att skriva ner dem här också så att jag inte förtränger dem under året 🙂

2013 ska jag…

… läsa minst en bok av Hans Lidman. Det är ju pinsamt att bo så nära hans hus och inte ha läst en endaste bok av denne lokala författare.

… försöka övertala min man att börja låna fler böcker på biblioteket istället för att vara med i en massa bokklubbar. Huset blir ju så fullt och högen med böcker som ska läsas på hans nattduksbord växer sig farligt hög 🙂

… vara med och ordna minst en, och gärna fler BokSPAningshelger på AlftaQuren.

Dessutom ska jag läsa bara de böcker jag själv VILL läsa och inte ta emot recensionsexemplar, som jag inte är helt säker på att jag vill läsa.

Annons
feelgoodbibliotekarien Enligt Feelgoodbibliotekarien, Feel-good, Feelgood, Läst 2012

Får en bok sluta hur som helst?

Får en bok sluta hur som helst? Har författaren ett ansvar gentemot läsaren? Eller bara mot konsten? Det sista antar jag…men ibland hyser man vissa känslor gentemot en författare när boken inte slutar som man har tänkt sig!! Sitter här och är lite sur på författaren och känner mig snuvad på konfekten. Kanske ska jag se det som en gåva från författaren, för förutsägbara slut är trist…eller? Ibland är det skönt att veta vad man får…ibland vill man bli överraskad.

Just nu sitter jag med sinnet fyllt av frustration över ett slut som hade behövt något förlösande. Och det efter gårdagskvällens uppslitande avslut av Dowton Abbey. Så här i slutet av året får det en speciell klang. Det är något ödesdigert med slut. Hela 2012 har vi överrösts av Mayaindianernas kalender med jorden undergång i december. Vissa menar att slutet på kalendern bara är ett tecken på att något nytt tar sin början. Så kan det även var med böcker med slut som lämnar spår i sinnet. Ibland kan det vara så att bokens slut bara är tankens början.

Med den inställningen ska jag möta 2013. Det har varit ett himlans bra litterärt år för mig, med bland annat Bokmässa och BokSPAning…så jag ser inte att det är något som slutar i och med nyårsafton, utan något nytt som börjar. Jag är nyfiken.

Finns för övrigt en bok som heter: ”Slutet på boken är bara början – om läsarsamtal, bokcirklar och bibliotek” av Nina Frid. Jag ser fram emot ett år fyllt av boksamtal!

Till att börja med önskar jag att fler skulle vilja bokprata med mig om Livet efter honom, av Moyes i Läsklubben. Många tankar som hänger lite lösa där och som skulle behövas ventileras.

Däremot är jag osäker på om jag kommer att fortsätta att följa Downton Abbey…

feelgoodbibliotekarien Favoriter, Feelgoodfavoriter, Läst 2012

Årets 10 feelgood-favoriter

Så här i slutet på året stötte jag på frågan vilken som är den bästa bok jag har läst i år. Eftersom jag har väldigt svårt för att bara nämna EN bok, så tänkte jag göra en fem-i-topp-lista….men inte ens det gick 🙂

Det blev en hel 10-i-topplista utan inbördes rangordning:

GOTT NYTT ÅR!
(Kinesisk nyårs-petshop-drake)
    feelgoodbibliotekarien Bok- och biblioteksmässan, BokSPAning, Enligt Feelgoodbibliotekarien, Läst 2012

    Årets litterära höjdpunker – Feelgoodbibliotekarien goes Facebook, Bokmässa och BokSPAning

    1. Bok- och biblioteksmässan
    Äntligen, efter många år som boknörd och 12 år som bibliotekarie, blev jag äntligen av med bokmässeoskulden. Att besöka mässan var en överväldigande upplevelse, som jag gärna gör om. Trist att jag inte kom med som bloggambassadör 2013, men kanske nästa gång!?

    2. BokSPAaningspremiären på AlftaQuren
    Det började med en tanke…och nu har jag tillsammans med arbetskamrater och andra samarbetspartners förverkligat min idé. Så nu finns möjligheten att få åka iväg på en skön läshelg och träffa likasinnade även i min del av landet. Jag ser fram emot fler BokSPAningshelger 2013.

    3. Samarbetet med Karin på Enbokcirkelforalla.se
    Det var tack vare Karin Bergs föredrag om sociala medier för bibliotekspersonal som gjorde att jag fick tillbaka min blogginspiration. Det har också varit jättekul att bolla idéer med dig, Karin, inför BokSPAningarna och jag hoppas det blir mer av det samarbetet. Det var också en stor ära att bli tillfrågad av dig om att bli Läsklubbens första gästbloggare. Bugar och tackar…även om jag inte har leverererat så många inlägg…än.

    4. Bloggintervju med författaren Cecilia Samartin
    Bazar förlag, som uppmärksammat att jag bloggat om Cecilia Samartins böcker, frågade mig om jag var intresserad av att intervjua Samartin via telefon när hon skulle besöka Norge. Jag höll på att ramla av stolen av lycka och overklighetskänslor i informationsdisken när jag fick frågan på telefon 🙂 Jag fegade ut och vågade mig inte på en telefonintervju och skrev ner frågor till författaren istället.

    5. Gästbloggare på Bokhoras systerblogg Bookie
    Under de sista dagarna innan tiden gick ut råkade jag på Bookies gästbloggartävling hos Bokhora. Jag skrev snabbt ihop ett svar, mest på måfå för jag trodde aldrig att jag skulle vinna en veckas gästbloggartid hos Bookie…men det gjorde jag! Här är mina inlägg därifrån.

    6. Feelgoodbibliotekarien goes Facebook och Hemsida
    Efter Karin Bergs föredrag, som jag nämnde tidigare, blev jag sugen på att flytta över Feelgoodbibliotekarien även till Facebook och redan har sidan över 200 gillare. Efter en kort webbskola för dummies blev jag även med hemsida där jag har samlat mitt bokliv i de sociala medierna.

    Vad ska Feelgoodbibliotekarien ta sig för 2013 måntro?

    feelgoodbibliotekarien Feel-good, Feelgood, Feelgoodfavoriter, Läst 2012

    Inbox(1) av Daniel Glattauer – perfekt jullektyr

    Långa lediga lata julfrukostar kräva perfekt jullektyr! Inbox(1), av Daniel Glattauer passar perfekt in i den kategorin. Redan på första sidan dras jag in i den kvicka brevväxlingen mellan Emmi och Leo. Av misstag råkar Emmis mail komma till Daniel och med språket som gemensam nämnare fortsätter de att maila varandra och ett sorts beroende växer fram. En dag utan mail från den andre räknas som en dålig dag.

    Jag småler när jag läser om Emmis felskickade mail och tänkter att jag skulle kunna göra precis samma sak 🙂 Eftersom jag är lite hastig ibland så händer det att mail kommer fel. Bland annat råkade jag avslöja planerna för min kompis hela möhippa…oops! När jag köpte en möbel via nätet slant jag på tangenterna så fakturan kom till en kille med samma namn som min man. Tog ett tag att reda ut 🙂

    Språkpsykogram var ett okänt ord för mig innan jag läste Inbox(1). Emmi menar att Leo använder sig av det för att begripa sig på vem Emmi verkligen är. Båda läser de in olika saker i den andres text för att förstå sig på den nya brevvännen. Lär man känna den rätta personen genom text? Är det sitt rätta jag man presenterar i en mailbrevväxling? Hur blir det när man träffas IRL? Och var går gränsen för otrohet? Många frågor dyker upp under läsningen…som fortsätter nu.

    Tack Printz Publishing för perfekt jullektyr!

    feelgoodbibliotekarien Brittiskt, Feel-good, Feelgood, Feelgoodfavoriter, Läst 2012, Sorglig

    Bibliotekspralin nr 17: Livet efter dig av Jojo Moyes

    Livet efter digFörst en varning om ett långt inlägg med en del avslöjanden om bokens slut. Så vill du inte vet hur det går så kan du sluta läsa efter första stycket.

    Tanken var att jag tänkte smälta boken lite innan jag skrev…men nu sitter jag här och skriver ändå. 🙂  Jag tyckte så mycket om Livet efter dig och den förtjänar en bra recension. Som du kanske redan märkts å gillar jag ju den här sortens böcker och höjde En dag till skyarna. Livet efter dig är ännu bättre så nu vet jag inte hur högt jag ska hissa den 🙂

    Det jag gillar är att Moyes blandar humor med ett allvarligt tema. Den hårda och osentimentala jargongen mellan Lou och Will är så uppfriskande. Till en början oroar sig Lou för HUR hon ska bete sig med en funktionshindrad person. De tankarna är hon inte ensam om och jag gillar hur vi läsare får vara med om hennes resa från att se funktionshindrade personer, som något helt främmande, till att tycka att kroppen är det minst intressanta med Will. Moyes sätter också fingret på känslan när man känner sig malplacerad i ett nytt sällskap eller i ett ovant sammanhang. Will påpekar att det är så han känner det jämt.

    Kärleken mellan Lou och Will växer långsamt fram, även om Will menar att han blev förtjust i henne första gången de sågs. Deras kärlek beskrivs på ett lite annorlunda vis än vad man är van med i romantiska berättelse. Det är så befriande att läsa om en ostereotyp kärleksrelation, även om jag snabbt listade ut hur det skulle gå. Även i En nypa salt är kärleken lite ovanligt beskriven och har inte den centrala rollen som den vanligtvis har i en relationsroman.

    Jag undrar om det ens skulle ha blivit något mellan dem om de möts innan Wills olycka. Lou och Will är ju helt olika varandra både som personer och i deras sätt att leva sina liv. Orten de bodde på verkar vara uppdelad och de umgicks nog inte med samma människor, men ändå tycker man att de borde ha träffats någon gång tidigare. Men som Lou uttryckte det så fint: att de kvinnor Will träffade tidigare var sådana kvinnor som kände av ett fett representationskonto på mils avstånd 🙂 och till den kategorin räknas absolut inte Lou.

    Will förändrade Lou samtidigt som Lou förändrade Will och någonstanns där emellan fann de varandra. De levde tätt inpå varandra och en slags intimitet växte snabbt fram mellan dem. Will fick verkligen Lou att blomma ut, att ta vara på livet, trots de motgångar hon varit med om. Will beskrev det så fint att han gillade Lou från början för att hon är en sån person som inte kan hålla inne med sina känslor. Jag tänker att det måste ha varit skönt för Will att träffa på en sådan ärlig människa när han hamnat i en oönskad situation där han säkert bemöts med silkeshandskar och blivit ”pratad över huvudet” med.

    Jag har haft problem med att komma ihåg titeln, är det Livet FÖRE eller EFTER efter dig, som boken heter? Livet EFTER det är ju det som borde komma i del 2. En fortsättning skulle inte sitta helt fel. 🙂 Samtidigt förstår jag att livet EFTER blir ju helt annorlunda för Lou. Will hjälpte henne på traven med självkänslan,  fick henne att få ändan ur vagnen och att bli hungrig på livet. Samtidigt tänker jag att livet FÖRE betydde så mycket för Will. Det var den han var FÖRE olyckan, som han tyckte var den RÄTTA Will. Som läsaren kan jag få tänka tanken att en annan sida av Will kom mer till sin rätt EFTER olyckan. Då tänker jag att han blev mer ödmjuk, tänkte mer på ”mjuka” värden i livet än rikedom, jobb och ytliga kärleksrelationer.

    Det är intressant författaren tar upp ämnet dödshjälp och låter olika åsikter om dödshjälp komma från olika personer i boken. För Lous mamma är det ett mycket känsligt ämne och det är  djupt rotat i henne att det är förkastligt. I Wills föräldrar ser man även skillnader. Pappan verkar vara lite mer förstående för Wills beslut, än mamman. Jag känner verkligen Lous frustration! Hennes kärlek borde väl räcka!!? Man förstår styrkan i Wills beslut när inte ens kärlek räcker för att han ska välja livet.

    Själv känner jag mig lite kluven till dödshjälp. Det är ju varje människas rätt att bestämma över sitt liv och jag tycker att alla ska ha rätt att avsluta det i en situation som Wills, OM det finns tillräckligt som styrker att personen är psykiskt stabil och verkligen vet vad hen vill. Samtidigt så tänker jag att livet tar ju slut förr eller senare ändå och att leva ett begränsat liv vore bättre än inget alls. Jag tycke att det beskrevs så fint i Själamakerskan; att varje människa får hjälp in i livet (vid förlossningen) där barnet, i bästa fall, välkomnas till en varm, trygg miljö i närvaro av familjen. Varför ska då en människa inte kunna få samma hjälp i slutet av livet i familjens trygga famn?

    Jag har tidigare läst Det skyddande regnet av Moyes och måste väl erkänna att jag då gav henne en plats hos gänget McKinley, Roberts, Binchy mf.l. Jag har väl inte direkt gömt mig bakom skämskudden, men har inte skyltat med att jag har läst den boken. Men jag har hela tiden funderat på varför det inte har dykt upp flera böcker av Moyes. Jag fastade för mysigheten i boken och det var något i  hennes berättarstil  som tilltalade mig. Därför blev jag extra glad när hon nu dök upp bland ett av mina favoritförlags nyheter och jag kommer nu glatt ut ur garderoben och känner mig stolt över att ha känt igen en stjärna på feelgoodhimlen 🙂

    Moyes intar numera en framskjutande plats bland mina feelgoodfavoriter. Jag ser fram emot att läsa mer av Moyes i framtiden och skulle kunna tänka mig att hon tillsammans med  John O´Farrell och David Nicholls skulle kunna få till en storslagen feelgoodroman eller varför inte a-hell-of-a-good brittisk TV-serie.

    feelgoodbibliotekarien Asien, Exil, Japan, Kulturkrockar, Kulturmöten, Läst 2012, USA

    Vi kom över havet

    Vi kom över havet av Julie Otsuka var inte alls som jag hade föreställt mig. Den var varken bättre eller sämre, men den var annorlunda. Jag hade väntat mig EN kvinnas berättelse, men möttes av en MÄNGD berättelser som bakats i hop som likt en spettekaka. Det går inte att särskilja vilka ord som kommer från vilken kvinna. Mening efter mening fylls sidorna av många anonyma kvinnors helt olika öden och upplevelser av att lämna Japan och komma till USA:s västkust under mellankrigstiden. Det tar ett tag att vänja sig med beskrivning efter beskrivning av båtresan, mötet med mannen och så vidare, men efter några sidor har jag fått in rytmen. Det är som att man får flera historier i ett. Fastän alla bokens kvinnor hade det gemensamt att de kom som postorderbrudar, beställda av invandrade japanska män, så var den ena kvinnans öde olika de andras. Eller kanske kan man säga att det är ett gemensamt levnadsöde som beskrivs ur många olika vinklar. Vissa blev lyckliga, andra inte, vissa genomled, vissa blev starkare, vissa dog, vissa blev hemskickade…

    Under läsningens gång funderar jag på hur författaren har gjort research inför boken. Nästan alla meningar innehåller ett oss eller ett vi. Ibland är en kursiverad mening med ett ”jag” insprängd mitt i ett stycke. Det känns som att just de meningarna skulle kunna vara autentiska och tagna från verkliga brev skrivna av någon japansk kvinna från mellankrigstiden.

    Det är helt knäppt, men jag får associationer till Pija Lindenbaums bok Else-Marie och småpapporna när jag läser boken. För dig som inte har läst om Else-Marie, så kan jag berätta att hon istället för en vanlig pappa, har hela sju stycken småpappor och man kan ju tänka sig hur det låter när de talar i mun på varandra vid frukostbordet 🙂 Kvinnorna i Vi kom över havet överröstade inte varandra. Författaren ger på det här sättet alla röster en egen plats.

    Jag kommer även att tänka på Hotellet i hörnet av bitter och ljuv, som utspelar sig några år senare, men som också handlar om asiatiska invandrare i västra USA och hur de sätts i läger när kriget kommer. Familjerna får lämna eller gömma allt som påminner dem om hemlandet i en gammal hotellkällare. Det var även i den boken hjärtslitande att läsa om människor som tvingas bryta upp och skiljas från sina familjer och kära ägodelar från hemlandet.

    I både Vi kom över havet och Hotellet i hörnet av bitter och ljuv uppmärksammas en del av historien som, i alla fall inte jag, visste så mycket om tidigare. Rädslan för de som är ”annorlunda” och som kommer utifrån finns överallt och i olika former. Vi som lever i dag behöver bli påminda om det och kan lära oss mycket av sådana här berättelser.

    Ännu en titel som jag tänker på under läsningen är Annonsflickan från Odessa, som också handlar om kvinnor, som av nöden eller av hopp om en bättre framtid,  luras till USA av mer eller mindre oärliga män. Liksom våra svenska emigranter som ofta fick höra om guld och gröna skogar på andra sidan Atlanten, men som sedan i många fall möttes av en helt annan verklighet när de väl var på plats.

    Else-Marie och småpappornaHotellet i hörnet av Bitter och LjuvAnnonsflickan från Odessa

    feelgoodbibliotekarien Deckare, Frankrike, Historisk, Läst 2012

    Den förtrogne av Hélene Grémillon

    Det är något speciellt med brevromaner! Den förtrogne är en blandning av traditionell roman och brevroman. När jag läser Den förtrogne av Hélen Grémillon, kommer att tänka på Håkan Nessers Kära Agnes!, kanske tack vare thrillerkänslan i båda böckerna. Spänningen finns närvarande som ett filter över hela boken och man drivs till att läsa nästa kapitel…och nästa…

    den förtrogne helene gremilionBoken utspelar sig växelvis under 2:a världskriget och 70-talets Paris. Precis när huvudpersonen Camilles mor dött börjar hon få långa handskrivna brev, utan avsändare. Allt eftersom breven trillar in börjar hon tro att det är en författare som vill komma i kontakt med henne, för att förlaget där hon arbetar ska ge ut dennes roman. Ju fler brev som kommer desto mer nystas Camilles egen historia upp och hon förstår att breven verkligen är till just henne.

    Historien som rullar upp visar sig vara tragisk och handlar bland annat om en kvinnas desperation över att få ett barn. Hon blir som en paria och dras på grund av barnlösheten allt djupare in i isolering. Att vara ofrivilligt barnlös, när samhället förväntade sig att alla avlade så många barn som möjligt för att kompensera förlusterna av liv under 1:a världskriget, kan inte vara lätt. Kvinnan i fråga läser böcker, som är 50 år gamla, och försöker använda alla dess mer eller mindre udda huskurer för att bli med barn. Bland annat beskrivs det hur ofruktsamma kvinnor flockades kring en giljotinavrättning för att få sina kjolsfållar nedblodade. Tydligen skulle det vara ett sätt att motverka den ofrivilliga barnlösheten.

    Boken rymmer även en kärlekshistoria mellan två ungdomar, som följts åt under sin  uppväxt. Berättarperspektivet skiftar under bokens gång och man får följa fyra människors tragiska öden. Sådana grepp kan vara lite förvirrande, men jag tycker att författaren lyckas bra med att hålla isär de olika rösterna.

    Den här boken tror jag inte att jag lyckas klämma in i feelgoodgenren på något sätt (men det visar ju bara att jag inte här HELT insnöad på feelgood, eller hur? :-)). Feelgoodkänslan skulle då vara att en god läsupplevelse i sig, som den här boken varit för mig, får en att må bra.

    Forum förlag skriver så här om boken: ”Den förtrogne är en psykologisk spänningsroman om stark vänskap, svartsjuka, hämnd och försoning”.  Vad mer kan man önska sig, tänker jag! Det här är författarens debutroman och det lovar ju gott för framtida läsning!

    Stringhyllan har också läst Den förtrogne av Hélen Grémillon. Du kan provläsa en bit ur boken här! 

    Slutligen måste jag få säga att jag gillar omslaget. Det får mig att minnas en viss episod ur boken.

    Och allra sist, efter att ha läst klart den sista tredjedelen av boken (när det gäller den här boken var det kanske inte helt rätt att skriva om boken när jag inte hade läst klart hela) , WO”!! Vilken snygg vändning och vilket avslut! Hade det varit en film hade jag absolut ställt mig upp och applåderat och busvisslat under eftertexten! 

    feelgoodbibliotekarien Feelgood, Feelgoodfavoriter, Läst 2012, Samtid, USA

    Jonas Gardell vs Jonathan Tropper

    Det är lite förvillande att läsa två böcker samtidigt, som dessutom berör samma tema och innehåller liknande berättelser. Den ena boken är  Boken om Joe av Jonathan Tropper och den andra är Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. Det känns nästan lite hädiskt att jämföra Gardells bok med Troppers på något vis, (Gardell är ju alltid Gardell och i en klass för sig) men jag gör det ändå.

    Boken om JoeTorka aldrig tårar utan handskar : 1, KärlekenBåda böckerna handlar om unga homosexuella mäns uppväxt och utsatta tillvaro. Troppers bok är lika roligt skriven som Gardells är allvarlig. Gardell använder minsta möjliga antal ord och lyckas ändå förmedla så mycket mellan raderna. Tropper använder tredubbelt så många ord och humoristiska formuleringar här och där, som får en att dra på mungiporna mest hela tiden, trots dystra händelser. Han har en sorts ”grabbig” och tuff jargong i språket som också passar huvudpersonen perfekt. Visst kan man tycka att Tropper skämtar bort ett viktigt ämne, men jag tycker tvärt om. Humor kan vara förlösande och göra ett tungt ämne lite lättare att ta in. Å andra sidan är Gardells bok så välskriven och skarp att man slukar den utan problem trots tyngden och allvaret.

    Båda författarna utgår från småstaden och hur man lätt tilldelas olika roller som är svåra att bli av med. I båda böckerna kämpas det med att stå emot mobbning och att få vara den man är och inte den folk tycker att man ska vara. Även de homosexuella männens relation till sina föräldrar har liknande drag. Relationen är inte helt frisk och i båda böckerna ligger religionen i vägen och förhindrar föräldrarna att acceptera att deras barn är homosexuella.

    Jag tyckte väldigt mycket om båda böckerna och kan varmt rekommendera dem! Jag är nyfiken på vad Jonas Gardell tycker om Boken om Joe. Hoppas på att få läsa om det framöver.

    Jag har tidigare bloggat om Troppers två andra böcker som har kommit ut på svenska; Sju jävligt långa år och Konsten att tala med en änkling. Jag håller tummarna för att fler av hans böcker översätts till svenska. Tropper är en mästare på att röra sig kring livets mörka sidor fast med en lätthet, värme och charm som gör att man skrattar mitt i det hemska. Det är feelgood för mig!

    feelgoodbibliotekarien Brittiskt, Feelgood, Feelgoodfavoriter, Läst 2012

    Jag blir hungrig av att läsa En nypa salt

    Blir du hungrig när du läser om mat? När jag läser En nypa salt av Maria Goodin blir jag så sugen på sufflé, lönnsiraps- och pecannötsmuffins och passionsfruktkaka…Dreglar du också nu? 🙂 Förlaget beskriver boken som ett: ”Brittisk relationsdrama i köksmiljö” och det stämmer på pricken.

    Megs mamma är lite speciell. Hon försitter inte en chans att få använda sin fantasi och oftast rymmer den referenser till något ätbart. Meg har sedan födseln matats med de mest häpnadsväckande historierna; hennes första tand var så vass att mamman använde henne som konservöppnare, hon drack så mycket mjölk att de hade en ko ståendes bredvid sängen. När modern är döende flyttar Meg hem och tar hand om henne. Frustrationen över att inte veta något om sin far och sin bakgrund börjar gå henne på nerverna.

    Meg har för länge sedan tröttnat på sin mors fantasifulla lögner om hennes uppväxt och har ett förhållande med en man som är moderns totala motsats. Moderns beskrivning av förälskelse rymmer sprakande stjärnor, elektricitet, glittrande moln av stjärnstoft och känslor av att falla; ”De säger att man faller handlöst för någon när man blir förälskad, för det är precis vad man gör; man faller långsamt, länge. Jag började falla samma stund som din pappa omfamnade mig, och jag fortsatte att falla i flera dagar. Jag trodde aldrig att jag skulle få fast mark under fötterna igen”.

    Meg förklarar hur det är med sin pojkvän; ”Med Mark är det inte som att falla, det är raka motsatsen, som att bli infångad och nedsatt på jorden igen. Allt är plötsligt självklart. Alla varför har ett svar, alla mysterier har en lösning. Det är som att hitta hem när man varit vilse, eller som att få svaret på en gåta man kämpat med länge. Det får inte jorden att snurra, det får den att stanna”.

    Men så dyker den charmerande trädgårdsmästaren upp…

    En nypa salt påminner mig om Chocolate, av Joanne Harris, med alla matreferenser och det där lite magiska i tillvaron. Eftersom jag själv är lite förtjust i att drömma mig bort, trolla med ord och att inte ta allt så bokstavligt så tycker jag mycket om Megs excentriska mor. Jag har nu läst ungefär halva boken och kommer att läsa fortsättningen långsamt under andakt så att den räcker länge, länge…

    En nypa salt är utgiven av Printz Publishing som ger ut ”intelligent underhållning och feelgood-berättelser som är lättillgängliga, men också välskrivna och smarta – och gärna roliga”. Den här boken är ännu en mitt-i-prick-utgivning av förlaget som gav ut En dag av David Nicholls.