Feelgoodbiblioteket

Det var som jag trodde, den slutade lyckligt, Vince och Joy alltså. Fastän jag förstod slutet från början och det enda som skiljde början från slutet var en rad förvecklingar, så blev jag inte helt utan känsloupplevelser. Men det jag kände var inte ”Joy”, utan frustration. Läste om en annan av Jewells böcker på Dagensbok.com som beskrev boken så här:
”Det är en bok som inte lämnar några bestående men. Men inte ger några direkta upplevelser heller. Läs den om du inte har något bättre för dig. Men prioritera att gå ut med soporna”. Kan bara hålla med, men jag kommer ändå att hålla ögonen öppan efter Jewells nästa bok.

Nu stundar nästa försök med Bittert arv. Jag ska inte ge mig!

Läste just om Hermia som skyndat sig att läsa klart boken hon höll på med för att kunna blogga om den och hon frågar sig om nån känner igen sig. Vi måste vara i ungefär samma stadie av bloggande för jag känner likadant. Är det någon sorts universell bloggnybörjarsjuka vi måste genomlida?

Jag började nämligen på Bittert arv, men sen tog jag nåt lättvindigare som ännu en bok av Lisa Jewell (Vince och Joy) och den är inte alls lika bra som den förra jag läste (Våga flyga). Den här är så lätt att läshastigheten känns snabbare än den tid det tar att vända bladen. Låter det konstigt? Kort sagt kan man säga att det är en blädderbok. Även fast jag vet att den slutar lyckligt så suger jag lite på slutet som jag ska läsa när min dotter somnat (eller i morgon om jag somnar före henne).