Americanah

Helt klart är Americanah den bästa bok jag har läst i år! Den har allt en riktig bra skönlitterär bok ska ha; ett intressant tema, en bra kärlekshistoria, tydlig röd tråd, skön berättarröst, karaktärer som man tycker om. Därtill de helt briljanta insprängda blogginläggen om upplevelsen av att vara svart i en värld där bilden av den vita människan som norm fortlever och frodas i media och över lag. Alla exempel som Ifemelu räknar upp är talande och riktar ljuset på saker vi alla kan vara uppmärksamma på för att sätta stopp för fördomar. Jag skulle vilja klippa ur dessa stycken och trycka upp i ansiktet på smygrasister och andra som menar att rasism inte existerar. Eller ännu hellre skulle jag vilja att hennes blogg fanns på riktigt!

Kärlekshistorian mellan Ifemelu och Obinze är så fin och det är ju inte tal om annat än äkta kärlek. Deras känslor för varandra går igenom texten rakt in i hjärtat.

Det är så uppfriskande att få lära sig något nytt i det här fallet om Nigeria och hur det är att leva där. Samtidigt är det pinsamt att jag vet väldigt lite om flera länder i Afrika, att vi ofta buntar i hop länderna där och säger Afrika i stället.

Intressant också att nästan hela historien handlar om hår och att huvudpersonen sitter hos frisören hela boken igenom. Mycket jag inte visste om hår.

Jag hade fått för mig att Chimamanda Ngozi Adichies böcker var svåra och med det menar jag historier som ger tuggmotstånd, är svåra att snabbt komma in i och att hänga med i handlingen om man som jag lägger i från sig boken ofta. Men jag får skämmas även på den här punkten. Jag borde ju ha förstått att eftersom så många tycker om En halv gul sol att Chimamanda Ngozi Adichies skriver romaner i toppklass, som vem som helst kan ta till sig. Jag längtar verkligen efter att läsa mer av henne.