Tannie Marias recept på kärlek och mord

tannie marias
Varning! Läs inte denna feelgood-deckare om du är hungrig och har ett tomt kylskåp! Du kommer att lida. Vad säger du till exempel om Paj med vaniljkräm eller Mekanikerns chokladmoussetårta! Jag näst intill dreglar var och varannan sida av Tannie Marias recept på kärlek och mord, av Sally Andrew.

Gillar du pusseldeckare och deckare som påminner om Alexander McCall Smiths charmiga privatdetektiv i Botswana – Damernas detektivbyrå – så är det här absolut en bok för dig. Gillar du därtill att äta eller laga mat så är du på helt rätt spår. Huvudpersonen Tannie Marie, en medelålders sydafrikansk änka, har nämligen ett nära förhållande till mat. Den stund på dygnet när hon inte tänker på mat eller lagar mat finns inte.

Sedan hennes hustrumisshandlande make dog lever hon för att laga mat och försörjer sig genom att skriva sin omåttligt populära matspalt i tidningen Gazette. Till en början hade hon en kärleksspalt, men när den rationaliserades bort löste hon,  och hennes vänner på redaktionen, det med att kombinera en mat- och kärleksspalt. Efter det svarar Tannie Marie läsarbrevens avsändare med mat- och kärleksråd.

Ett brev från en man som heter Karel börjar så här:
Kära Tannie Maria.
Jag skriver till dig för att få ett kärleksråd.
Du behöver inte bry dig om några recept. Jag kan inte ens koka ett ägg.

Tannie Maria svarar honom med ett kort råd om han ska skicka ett sms till kvinnan som han är kär i, samt ger honom en detaljerad beskrivning på hur man kokar ett ägg perfekt. Jag blev tvungen att testa.

Ett brev får Tannie Maria att ana oråd och värre blir det när kvinnan i fråga hittas mördad. Ja, du har gissat rätt. Tannie Maria och hennes kollegor på tidningen blir inblandade och det blir riktigt spännande.

Det är omöjligt att inte förälska sig i huvudpersonen Tanne Maria. Hennes eget känsloliv och tankar om ensamhet vävs in i historien och som läsare lär man känna henne väl. Tannie Marie är en krass kvinna, som har sina själsliga ärr efter att i åratal blivit misshandlad av sin numera avlidne man. Nu lever hon nöjd med sin ensamhet, sin köksträdgård och breven från Gazettes läsare. Hon är rolig, smart, modig och inget undgår henne. Hon är som en nutida sydafrikansk Miss Marple. Någon man gärna vill bli vän med.

Romanen har en spännande deckarintrig, härligt persongalleri  och många exotiska miljöbeskrivningar. Trots den lättsamma berättelsen väjer inte författaren för viktiga ämnen som apartheid, politik och kvinnomisshandel. Det beror säkerligen på att hon själv är utbildad i psykologi, har jobbat på olika kvinnojourer och är specialiserad på frågor som rör kvinnomisshandel.

Ska jag klämma ur mig något mindre positivt om boken så hade författaren kunnat skala av ett ganska stort antal sidor och snävat till historien. Fast å andra sidan…vem kan få för mycket av smarriga matbeskrivningar och ledtrådar?!

Blir du nyfiken och vill veta mer om boken och författaren? Läs då Fem frågor till Sally Andrew på Norstedts sajt.

 

Americanah

americanahHelt klart är Americanah den bästa bok jag har läst i år! Den har allt en riktig bra skönlitterär bok ska ha; ett intressant tema, en bra kärlekshistoria, tydlig röd tråd, skön berättarröst, karaktärer som man tycker om. Därtill de helt briljanta insprängda blogginläggen om upplevelsen av att vara svart i en värld där bilden av den vita människan som norm fortlever och frodas i media och över lag. Alla exempel som Ifemelu räknar upp är talande och riktar ljuset på saker vi alla kan vara uppmärksamma på för att sätta stopp för fördomar. Jag skulle vilja klippa ur dessa stycken och trycka upp i ansiktet på smygrasister och andra som menar att rasism inte existerar. Eller ännu hellre skulle jag vilja att hennes blogg fanns på riktigt!

Kärlekshistorian mellan Ifemelu och Obinze är så fin och det är ju inte tal om annat än äkta kärlek. Deras känslor för varandra går igenom texten rakt in i hjärtat.

Det är så uppfriskande att få lära sig något nytt i det här fallet om Nigeria och hur det är att leva där. Samtidigt är det pinsamt att jag vet väldigt lite om flera länder i Afrika, att vi ofta buntar i hop länderna där och säger Afrika i stället.

Intressant också att nästan hela historien handlar om hår och att huvudpersonen sitter hos frisören hela boken igenom. Mycket jag inte visste om hår.

Jag hade fått för mig att Chimamanda Ngozi Adichies böcker var svåra och med det menar jag historier som ger tuggmotstånd, är svåra att snabbt komma in i och att hänga med i handlingen om man som jag lägger i från sig boken ofta. Men jag får skämmas även på den här punkten. Jag borde ju ha förstått att eftersom så många tycker om En halv gul sol att Chimamanda Ngozi Adichies skriver romaner i toppklass, som vem som helst kan ta till sig. Jag längtar verkligen efter att läsa mer av henne.

Älskade Elijah

alskade-elijahBoken Älskade Elijah är så gripande att det nästan gör ont att läsa den. Det är länge sedan jag läste något så gripande och samtidigt hoppfullt om moderskärlek (faders- också för den delen), förluster och läkande. Vissa kan nog uppfatta boken som sentimental och för tillrättalagd, men de har fel! 🙂 Jag säger bara: Ska du läsa boken (vilket du Måste!) så var beredd på att det är en feelgoodroman med STARKA känslor!

Jag vet inte. Kanske är det för att jag själv är adoptivmamma, som jag känner extra starkt för Älskade Elijah. Eftersom jag tyckte väldigt mycket om Christie Watsons debutroman Små solfåglar långt borta var jag beredd på att även hennes nya bok skulle vara bra och förmodligen hjärtskärande, men jag trodde aldrig att den skulle vara så bladvändarvänlig och ta sig så långt in i mitt sinne och hjärta!

Elijah är en liten pojke som från födseln farit illa. Hans föräldrar är immigranter från Nigeria, som kommit till England, utan vänner och familj. Pappan försvinner snart ur bilden och mammans psykisk hälsa är allt annat än bra. Elijah kommer efter flera års vanvård till olika fosterhem och trots att de sociala myndigheterna sköter sig, får han byta fosterhem ofta. Hade sjukvården och det sociala fångat upp mamman redan vid Elijahs födelse hade deras liv kunnat se helt annorlunda ut.

Det smärtar att höra om Elijahs inre tankar om sig själv. Han tror att det bor en elak trollkarl inom honom, som vill göra alla i hans närhet illa. Författaren beskriver med en sån fingertoppskänsla den utsatthet som denna lilla person är med om. Som läsare är man med i och får insyn i hur ett litet barn kan uppfatta sin omgivning och hur viktigt det är att se saker och ting utifrån barnens perspektiv. Vi vuxna glömmer ofta det. Berättelsen visar också hur viktigt det är med trygghet, kärlek och omvårdnad. Personalen från socialen och lekterapeuten är fantastiska, både som människor och i sin yrkesroll, men ändå har de svårt att hjälpa Elijah.

Författaren berör det kulturella arvet som alla har med sig och hur det kan spela in i olika situationer. Lektekterapeuten och Elijahs farfar påminner Elijah om hans biologiska mamma och det gör känner sig trygg med dem. De har också lättare att se problemen utifrån flera perspektiv tack vare sin bakgrund. Är det kanske ett sätt av författaren att visa på hur viktig mångfalden är, att det finns människor med olika bakgrund inom speciellt yrken som arbetar med människor?

Samtidigt som läsaren får ta del av Elijahs liv och hans mammas brev till honom får vi även möta Obi och Nikki som efter år av missfall och barnlängtan bestämmer sig för att adoptera. Obi är rättsadvokat och på de svagas sida. Han tycker absolut att de ska adoptera ett äldre barn, som verkligen behöver dem. Nikki å sin sida arbetar på ett hem för hemlösa hundar och ser bilden av en nyfödd bebis i sina drömmar.

Det känns som att Obi och Nikki inte riktigt når fram till varandra i diskussionen. Här känner jag igen mig. Jag och min man pratade först förbi varandra när vi längtade efter barn. När vi bestämt oss för att adoptera ställdes vi inför den onaturliga frågan att välja vilken funktionsnedsättning vårt barn skulle ha. Liksom paret i boken hade vi först svårt att ta in det och det krävdes många och långa stunder av funderingar och samtal innan vi bestämde oss.

Som jag ser det pratade inte Nikki och Obi tillräckligt mycket med varandra innan de beslutade sig för att ta emot Elijah. De tänkte lite olika. Obi beskrivs som en person som går efter fakta och på hans nattduksbord fanns böcker om barn med särskilda behov och barn med trauman. Nikki däremot beskriv mer som en känslomänniska och frågan är vilken av dem som var bäst rustade för att ta emot en liten pojke med en sargad själ. Vad innebär det att ta emot ett barn med ett förflutet? Är det ens möjligt att föreställa sig familjens framtid? Många sådana frågor dyker upp och jag skulle rekommendera alla som funderar på att bli adoptivföräldrar att läsa boken.

Jag har sparat slutet på boken och har inte läst det när jag skriver detta. Hur boken än slutar så tycker jag att författaren har skrivit en bra och tankeväckande bok om viktiga ämnen, med flera, rent utav grymma inslag. Christie Watson lyckas bädda in det svåra i en ömsint och kärleksfull berättelse. Samtidigt som hon belyser samhällsproblem, som borde förändras, så visar hon hur mycket tryggheten i en kärleksfull familj kan betyda för ett utsatt barns hälsa och framtid. Tillsammans med samhällets sociala insatser, välutbildad och empatisk personal inom det sociala området och stora mängder kärlek kan sagan få ett lyckligt slut.

Här är jag nu – Karen Campbell

Karen-CampbellFörra veckan hade jag det stora nöjet att träffa den skotska författaren Karen Campbell som nyligen kom ut med boken Här är jag nu här i Sverige. Jag är helt såld på boken och därför var jag näst intill exalterad över att få träffa Karen. Här kommer jag att berätta lite mer om mitt möte med henne och vad vi pratade om. Även det jag själv har tänkt när jag läst boken kommer med.

Innan Karen Campbell blev författare arbetade hon som polis i Glasgow. Hon skrev först bara korta berättelser för sitt eget nöjes skull, innan hon skrev sin första roman. Hon hade bokens (Här är jag nu) grundstruktur klar för sig långt innan hon ens visste bokens tema. Hon älskar sin hemstad Glasgow och såg en chans att skriva om den. Enligt Karen finns det inte särskilt mycket skrivet om flyktingars liv i området, förutom en musikal – Glasgowgirls.

I samband med att henne make började arbeta ideellt som volontär, fick hon sitt ämne till boken. Hon blev väl emottagen på flyktingförläggningen där hon träffade många människor som delade med sig av sina berättelser om sin flykt och första tid i Glasgow. Karen kände att hon inte ville stjäla någon människas historia och därför kommer den mesta av hennes research från dokumentärer och frivilliga som bloggar från flyktingläger i Afrika. Det märks att hon har läst på ordentligt i ämnet. Man kan ju tro att människor ska vara trygga när de har nått flyktinglägret, men det stämmer inte. Medan Karen skrev boken hann det läger hon hade kontakter i växa ofantligt mycket och enligt henne är förhållandena extra osäkra längst ut i periferin.

Karen berättade om hur hennes skrivande går till. För henne startar berättelsen när karaktärerna börjar tala och hon vet inte i förväg vad hon kommer att skriva. Berättelsen får växa fram eftersom. Det enda hon hade bestämt från början, förutom Glasgowinslagen, var att berättelsen skulle handla om två personer. Hon ville inte skriva om stora perspektiv, utan låta karaktärernas liv vara det centrala i berättelsen.

Abdi har ursprungligen flytt från Somalia, men tillsammans med sin fru och barn hamnade han i olika flyktingläger innan han slutligen fick asyl i Skottland tillsammans med sin dotter Rebecca. Abdi och dottern bär med sig förluster och trauman, vilket läsare får veta mer om längs berättelsens gång.

Liksom Abdi är Deborah även hon helt påhittad. Hon är änka efter sin make, som dog efter en lång sjukdomstid. Sedan han gick bort för ett år sedan har Deb varit deprimerad och tänker att hon kanske kan testa att vara volontär för att få något att göra, och för att tänka på annat. Karen har tagit flera egenskaper från en stereotypisk ”Lady who lunches” – någon som har ett tryggt liv, inte så många problem förrän något händer – och använt dem för att beskriva Deborah.

Volontärprogrammet i boken består av tolv träffar där volontären ska visa anlända flyktingar Glasgow och dess historia genom gemensamma besök på museer och andra intressanta platser. Det är på det sättet som Abdi och Deborah träffas och det är i dessa stycken som Karen tar möjligheten och skildrar Glasgow. 

Karen sätter fingret på, vad många med mig, säkert känner innerst inne i större eller mindre skala. Som volontär får man bekräftelse och känner att man gör något bra, men liksom Deborah tänker nog många att det ideella arbetet gärna får ske under ordnade former, så att man inte blir helt indragen i någon annans människas liv, och kanske måste ge mer av sin kraft och tid, än man först hade tänkt sig. Deborah vill gärna hålla avståndet lite och därför passar volontärprogrammet utmärkt.

Jag kan tycka att det är lite sorgligt att det ska behövas volontärprogram, varför kan vi inte bara mötas och hjälpa dem som behöver det just då? Vi diskuterade det här när jag träffade Karen och vi om väl inte fram till några direkta lösningar, men kanske att formella träffar mellan volontärer och flyktingar är nödvändiga för att mötena ska ske överhuvudtaget.

Den som är flykting har ju inte bett om att få komma till det nya landet, och på det kanske de möter ovilja från ortsbefolkningen. Ingen tycker om att behöva vara i beroendeställning. En volontär är ett mellanting mellan vän och socialarbetare, beskriver Karen, och genom programmet går båda parterna in i en överenskommelse på någorlunda lika premisser och det är någon utomstående som håller i det hela. Om jag får tycka så verkar det som att Deb får ut mer av träffarna och förväntar sig mer av relationen än vad Abdi gör.

Det Karen vill med boken är att sätta man får gå i någon annans skor ett tag för att ta reda på hur känns. Det tror jag kan vara nyttigt för alla. Jag tycker att hon lyckas väcka många tankar genom sin bok. Hur tar vi emot flyktingar i vårt land? Hur pratar vi med dem? Man förstår snabbt att Abdi känner att han förväntas ge något till Deborah i utbyte, att han förväntas berätta sin historia för henne, vilket han inte gärna göra. Vem vill egentligen det? Som Karen säger flera gånger under vårt samtal, ingen definierar sig enbart som flykting. Varför inte fråga vad personen man har framför sig har arbetat med tidigare eller vilken sorts mat hen tycker om istället för att fråga om vad den har varit med om. Det är den personens val att berätta det – när eller om den vill.

Det är inte alltid heller så att man vill minnas bakåt. Abdi tänker att här är jag nu, som titeln anger, och nu gäller det att göra det bästa av situationen utifrån de möjligheter som finns just här och nu. Enligt Karen var det just det hon ville få fram i boken: att trots att en människa har tragiska händelser i bagaget, och livet inte alltid blir som man har tänkt sig så finns det hopp och möjligheter och att man får använda sig av de redskap som finns tillgängliga.

Karen säger att hon inte hade några politiska intentioner med boken. Hennes mening var inte att peka arga fingret på varken samhällets eller den enskildes agerande i flyktingfrågor. Hon ville varken ge en lektion eller vräka över folk en massa hemska flykting-öden. Hennes syfte var främst att underhålla, men ju mer hon lärde sig om flyktingars utsatthet, under under tiden hon skrev, desto argare blev hon. Det går ju inte att skriva en sån här bok och INTE bli arg, menar Karen och där håller jag med.

Faktum är att hon lyckades verkligen belysa många missförhållanden genom de här romanen och hon gör det på ett sätt att det går in! Hon beskriver människorna bakom statistiken så att det känns, långt in i samvetet och själen. Tanken med boken var aldrig att få fler att vilja ägna sig åt ideellt arbete, men enligt Karen är det många som säger att de vill göra det efter att ha läst hennes bok.

Jag fastnade först för boken för att den skulle likna Little Bee, och det stämmer att den har liknande drag. Det är intressant att läsa om kulturmöten och gärna i romanform, tycker jag. Karens bok om Abdi och Deborah får mig verkligen att tänka till om mitt eget beteende och tankar kring hur jag bemöter flyktingar. Förutom en bra och varm feelgoodberättelse får vi som läsare möjlighet att gå i någon annans skor och jag hoppas att många kommer att ta boken till sina hjärtan. Karen synliggör både relationen mellan medmänniskor och hur samhället möter nya medborgare. Hon ger oss ett tillfälle att prata om viktiga saker. Jag hoppas många tar chansen för det är vi tillsammans, som bestämmer hur vi vill att framtiden ska se ut!

På frågan om det kommer en fortsättning svarar Karen: Nej! För henne lever karaktärerna sina egna liv efter boken. Jag och Jan (Uppsala English Bookshop), som också satt med vid bordet, sa att vi tror och hoppas att boken kommer att bli filmad, gärna av BBC. Karen svarade : Gärna det! 🙂

Turkanarapporten

TurkanarapportenInte för att det går emot mina principer, men det händer väldigt sällan att jag läser en svensk deckare, alltså skriven av en svensk författare, men nu har jag läst Turkanarapporten av Christian Unge och den var riktigt spännande. Boken utspelade sig inte alls i Sverige, utan i Kenya, vilket kanske förklarar varför jag tyckte om den. 

Det var intressant att få en inblick i hur det kan vara att arbeta för Läkare utan gränser. Jag gillar ju att lära mig om andra länder och kulturer på det här sättet – genom skönlitteratur. Historien känns trovärdig, men ibland hade jag svårt att hänga med i svängarna. Vem är vän och vem är fiende? När jag kom in i boken förstod jag att inget är så svart eller vitt.

Författaren lyckas hålla spänningen uppe hela boken igenom och kärlekshistorien mellan antropologen Nadine och den svenske kirugen Martin gav lite extra krydda.

Christian Unge har mycket att berätta och det lilla jag har att invända är att jag hade önskat att boken hade kortats ner, stramats till och att en redaktör hade jobbat lite till med den. Då hade Turkanarapporten solklart legat på topplistorna vid det här laget. Författaren har en uppföljare på gång, Kongospår, och om jag spår rätt så har vi ännu en spännande, intressant och välberättad thriller att vänta oss.

Engagerande om Nigeria – Små solfåglar långt borta

Jag retade upp mig så i går kväll att jag hade svårt att sova. Dels över recensionen i Litteraturmagazinet där Små solfåglar långt borta, av Christie Watson, skrevs ner så totalt och dels över att jag glömt att blogga om just den boken. En av de största läsupplevelserna i år för mig! Tänk att smaken kan vara så olika.

”Läsning för dem som älskade En halv gul sol och Flyga drake”, skriver Damm förlag på sin sida. Jag håller med. Engagerande och medryckande skrivet om människor som det är lätt att känna med, och samtidigt behandlar böckerna aktuella och svåra konflikter i länder som västvärlden inte vet så mycket om. Själv anser jag att det finns inget bättre sätt att få i sig kunskap än via en bra skönlitterär berättelse. Böcker behöver inte alltid vara problematiserande och analytiska.Vill man läsa sådana kan man ju välja annat än skönlitteratur.Jag har mycket svårt att förstå hur man INTE kan bli nyfiken och engagerad av Små solfåglar långt borta…bara själva titeln i sig gjorde mig nyfiken.

Att bokens perspektiv är uitfrån en tolvåring har jag heller inget emot. Jag fattar tycke för huvudpersonen Blessing från första sidan och det är intressant att få höra berättelsen ur hennes synvinkel. Kanske är det ett uttänkt grepp att skildra historien utifrån ett barns perspektiv? Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Little Bee, av Chris Cleave. Den boken beskriver också situationen i Nigeria ur en ung flickas ögon. Helst hade jag velat läst Små solfåglar långt borta innan Little Bee så att jag hade bakgrunden med mig. Är det en slump att det alltid kommer ut två böcker samtidigt som liknar varandra och behandlar ungefär samma tema?

Blessings familj är minst sagt lite brokig och inte helt synkad, men ändå så skön! Jag blir nästan kär i familjen och  jag saknar dem när jag lägger ifrån mig boken. I den despotiske morfadern, som Kåkå tycker är obehaglig, ser jag en rädd liten man som försöker gömma sig bakom en patriarkalisk samhällsstruktur utan att lyckas riktigt. Genom den hårda fasaden skiner hans mildhet och stora kärlek till familjen igenom. Bland annat efter att han tvingat fram ett allergianfall hos Blessings bror. Då är det morfadern som alltid ser till att ha allergimedicin hemma 🙂 Jag kan rent utav se att han innerst inne är god och att han bara är familjens marionett. De riktiga makthavarna och de driftiga i familjen är kvinnorna.

Att för fattaren vill framhålla att kvinnorna är en kraft att räkna med går inte att ta miste på. Det går till exempel att dra parralleller till de medborgarrättskämpar som fick dela på Nobels fredspris förra året. Boken visar också på att det är kvinnorna som är viktiga genom att betona frågor som omskärelse och behovet av bättre förlossnings- och sjukvård

Amnesty driver just nu en kampanj för att påverka oljeindustrin och dess påverkan på miljön och samhället i Nigeria. Att det just nu har kommit ut två böcker på svenska om Nigeria verkar vara mer än tanke än en ren slump. Inte mig emot.

Och var kommer feelgooden in i allt det här hemska. Jo…de varma relationerna mellan familjemedlemmarna trots det hårda livet gör en varm i hjärtat…och att det finns hopp i allt elände…

Så…Kåkå…har vi verkligen läst samma bok? 🙂

Little Bee

Little Bee av Chris Cleave – Wow! En läsupplevelse med stort L! Borde jag ju ha förstått eftersom Ingalill Mosander på Go Kväll sagt så här om den: ”En enastående berättelse om vår tid. Den är sorglig, rolig, utmanande och upplyftande. Alla människor som älskar att läsa böcker ska unna sig den här läsupplevelsen”.
Att en sådan viktig och samtidigt sorglig bok kan vara så rolig trodde jag inte var möjligt. Jag blev helt kär i Little Bee, som trots sina hemska upplevelser, har fötterna på marken och en bibehållen tro på mänskligheten. Åter igen har jag läst en bok som ger mig både kunskap och en minnesvärd historia i ett. Ingen borde missa den här boken!!