Intervju med Christina Wahldén om den digitala bokcirkeln JallaTillsammans

Efter att pilotprojektet JallaTillsammans avslutades i april, talade jag och Christina Wahldén via skype för att sammanfatta våra tankar och erfarenheter. Här kan ni ta del av vårt samtal. Jag klipper in lite bilder så att ni inte storknar av den långa texten. 🙂

Anette : Vad tänkte du när jag kontaktade dig? 

Christina: – Jag blev glad! Jag hade följt dig på Twitter och tyckte att du verkade vara en kul typ. Jag gillar din ton. Du verkade vara en positiv person, och det gjorde att det var lätt att svara ja. Jag tyckte även att inriktningen på tonårstjejer och nyanlända var tilltalande.

– Det som varit specifikt uppe hos er, är att boksamtalen har en viss terapeutiskt funktion. Många av de nyanlända ungdomarna har varit med om svåra saker. Vi kan inte hjälpa eller ta bort det svåra, men vi kan ge dem något. Vi kan ta dem på allvar, lyssna och bekräfta. Dessutom kan det vara svårt att förklara för svenska tonårsmänniskor, vad man har varit med om.

– Det är bra att du är med och kan tipsa om biblioteket. Man behöver ju inte klippa med den person man var tidigare, utan man har ju det språket och böcker på de språken finns ju. Det kan ge självkänsla.
Genom att skriva om deras ursprungsländer visar man förhoppningsvis en slags respekt. De kommer ju från rika kulturländer. De har något att bidra med.

– Som nyanländ finns ett behov av prata om föreställningar och tabun. Speciellt tonårstjejer brukar vara duktiga på att vara kameleonter. De är kanske en person i familjen och en i skolan eller i samhället. Det kan göra att man överlever, men också att man går sönder.

Anette: Varför är bokcirkeln bara för tjejer frågar många. Vad har du för svar till dem? 

Christina: -Jag tycker att man fortfarande ser att det inte är riktigt jämställt  ens i Sverige och flickor är väluppfostrade och tysta och får sällan komma till tals. Flickorna från de här bakgrunderna har ofta förpliktelser till familjerna, de har svårt att komma hemifrån. Därför är de bra att bokcirkeln bara var för tjejer. Andra kan starta bokcirklar för killar.

Anette: Vad har projektet betytt för dig som författare och människa? 

Christina: – Det som är fint, och det som man saknar när man är ute på författarbesök och bara dimper ner i en klass och pratar lite, och sen ses man inte igen, är att det blir ett bättre samtal så här. Det där magiska samtalet, det upplevde vi båda två, där tjejerna berättade väldigt personlig saker, jag tror inte att det hade hänt om vi inte hade pratat med varandra innan.
-Det kostar mer i och med att det kräver mer förberedelser, men det blir bättre. Väldigt mycket bättre!
– Det har varit fantastiskt bara att få träffa de här tjejerna och att du känner dem på ett sånt personligt plan det blir ju helt annorlunda, och det är bra att de inte är någon jättegrupp, de är ju individer,  fantastiska, och det är ju alla, här blir det så tydligt. Otroligt – den där dagboken som de berättade om äter mig fortfarande. Jag tänker på bilderna som de delade med sig av.

– De har ju också varit en sorts värdemätare på det som du var inne på, att vi hade känslan att ”vi kan nog inte läsa den här boken På flykt eller Med livet som insats för att det blir för hemskt, FÖR jobbigt för dem”. Men för en del är det det som de vill prata om. Man får fråga och inte bestämma åt dem. Människor vet ju själva vad de behöver. De är ju som vi.  Jag har stärkts i min uppfattning att det är väldigt lite som skiljer människor åt, oavsett var ifrån i världen man kommer. Det är väldigt tydligt. Det kunde ha varit mina eller dina barn.

Anette: Hur var besöket i Edsbyn?

Christina: – Edsbyn är en väldigt intressant plats, och jag skulle verkligen vilja att det fördes vidare till politiker, att det här arbetet är ganska unikt. Jag träffar ju flera tusen elever varje år, och mina besök brukar sällan vara så väl förbredda som det här. Men det här är ju bara i Edsbyn, i dagsläget och det är väldigt synd att det är så ovanligt. Det är så enkla medel som behövs. Men det kräver engagemang och stöd.

– De som har varit med har satsat väldigt mycket. Bara det att ni har träffats hela 20 gånger, visar också på ett behov. Det är lite sorgligt att de nu sprids för vinden, men bra att du hann genomföra bokcirkeln innan det hände. De har ju fått med sig ett otroligt starkt minne från sin första tid i Sverige.

Anette: Vad tänker du om projektet? 

Christina: – Det här är ett projekt som sticker ut helt och hållet. Jag kan inte påminna mig något annat projekt som har varit av den kalibern, sedan jag började göra klassbesök, och att det kommer att följa med mig i fortsättningen, och jag kommer ALDRIG att glömma tjejernas klokhet!

– Människor som har varit utsatta för svårigheter, kan uppfattas som lite äldre än vad de är.  Det är klart att man åldras, blir brådmogen. Det inte så lätt att förklara för svenska jämnåriga. De nyanlända ungdomarna har en tillgång, som man kan ta tillvara på.

Men har podden många lyssnare undrar en del…

Christina: – Det är inte bara lyssnarna man ska räkna. En viktig sak är också att de får lära sig att gör en podcast, att de får höras och vågar. Berättelserna finns där, de får lära sig att använda det tekniska och kan få ut sina berättelser.

– Folk (vuxna) är inte medvetna om hur enkelt det faktiskt är att podda. Det här gör att fler kan inspireras. Om EN skolbibliotekarie lyssnar får det en otrolig spridning, denne kan sprida arbetsmetoden genom bibliotek och skolor. Det finns ingen riktig ursäkt för att INTE göra det. Svårigheten är att det oftast kokar ner till att det krävs en entusiastisk människa och det måste gå att göra detta halv-entusiastiskt. Det är en fantastisk ljudkvalitet och många förstår kanske inte att ni har använt er av en enkel app i mobilen som inte kostar särskilt mycket.
– Det har blivit så bra för att du är så erfaren som bibliotekarie, du är van att ha boksamtal, du tycker att det är kul, och det märks också. Jag får ju lyxen, när ni pratar med mig har ni ju redan idisslat texten gör ju att samtalet blir mycket bättre.

Anette: Jag har lite dåligt samvete över att det inte har blivit många riktiga boksamtal…

Christina: – Ni har ju pratat om livet, tjejerna har mött en svensk människa, allt som är bra är bra! Du har sått frön, du gav dem dagböcker och ni har pratat om viktiga grejer. Det har varit ett slags bokterapi också, en sorts läkande process, där vi har pratar mycket om minnen. Trädgårdsboken funkade, den väcker saker som är goda, De kom ihåg andra trädgårdar, dofter, innan kriget, det gäller att försöka se det friska i människan.

– JallaTillsammans ger ju ringar på vattnet, ni är superintegrerade människor! Om fler gjorde som ni skul le det vara fantastiskt. Det blir konkret.

Anette: Hur många timmar har du lagt ner på JallaTillsammans?

Christina: – Jag har inte förberett så mycket, jag har mest varit tillgänglig, genom mailkonversation bara. Ibland på Facebook, men vi är ju där på Facebook i alla fall. En författare skulle absolut kunna ha ett sådant här projekt per termin.

Jag har haft stor nytta och glädje framför allt på det mänskliga planet, man blir så glad själv, de är så fantastiska personer. Det har gett oerhört mycket mer än vad det har kostat i tid och engagemang, särskilt med de här lättlästa böckerna. Som författare kan jag inte ta folks berättelser rakt av, men jag kan tillåta mig att inspireras, få tankar om vad som är viktigt. Skriver man för unga människor måste man ha kontakt med dem. Tjejerna i JallaTillsammans är så otroligt intresserade!  Det har absolut givit mer än vad jag har lagt ner i tid!

Anette: Skulle du rekommendera andra författare att göra något liknande? 

Christina: – Absolut! I synnerhet om man skriver på lättläst svenska, väldigt många skulle ha stor glädje av det. Det är lyxigt att få lyssna och samtala, lyxigt för mig att ha dig där. Höra hur du gör i boksamtal och såna saker. Det här är inte ett slut, utan en början!

Anette: Hur var det att bokcirkla genom Google hangout? 

Christina: – Jag kände inte till hur det funkade. Men det gick väldigt bra med tjejerna, till exempel att tekniken känner av vem som pratar och att man får bild på den personen. Det är en bra grej att känna till.

– Jag vill verkligen betona att det inte är LITE BRA utan det är väldigt VÄLDIGT bra, jag fattar inte varför INTE fler gör det här!

– Vi umgås på ett ställe där de är, på nätet. Svenska skolan och elever kan lära sig av de nya ungdomarna, som har driften och insikten OM vad kunskap är. De som inte har gått i skola under lång tid på grund av krig har också ett sug efter kunskap, Där kan svenska elever lära sig något. De tar ofta kunskap för given.

-Samhället borde klura ut något bra sätt, så att även unga människor möts, att det inte bara är vi som ska lära de nyanlända, utan att även de som ska lära oss. Man behöver inte resa, världen är ju här nu! Det är ju jätteroligt!

Anette: Vad skulle du vilja förändra om du skulle vara med i en omgång digitala boksamtal igen? 

Christina: Inget. Jo, jag vill ha mera; mer möten, flera samtal, fem gånger minst. Det är ett behändigt sätt att prata på, och en fördel när alla kommer till tals. Du var bra på att fördela ordet och se till att alla pratade, ingen blev tyst. I en större grupp är det svårare. Det är en fördel och en poäng att vara få. Det spelar nog in också att vi var så få, att de vågade berätta och var trygga med varandra. Ingenting som inte var bra, konceptet kan bara bli bättre!

Anette: Men projektet nådde ju så få ungdomar, invänder en del…

 Christina: – Kvalitet är inte helt fel heller. Jag har inte varit med om så pass uppriktiga samtal med ungdomar någonsin tidigare! Kultur är svårt att mäta. Kvaliteten uppvägde kvantiteten, tycker jag.

– Och de här tjejerna har ju kompisar i sin tur. Dom pratar ju om det här, de tar med sig någon, de känner dig, de går till bibblan. På så vis nås fler.

– Dessutom är det en sån lyckosam spinnoff – med Emily,  bok, fotoutställningen, som kommer att cirkulera på amerikanska college. Någon utifrån världen, som vill något, som tycker att tjejerna är intressanta, ser dem. Det är läkande att någon ser en.

– Det är så uppenbart bra och det är så enkelt och kostar nästan ingenting. Podden är billig, vilket bibliotek som helst skulle kunna ha kurser – ”Gör din egen podd!”.

En sak som man skulle kunna förbättra är att även ha skrivarkurser, korta skrivövningar kan vara bra och användbart, om man inte har ett gemensamt språk.
– Att vi har pratat engelska har inte påverkat själva grundsamtalet. Sen kanske vi inte har övat så mycket svenska i våra direkta samtal, fast deltagarna har ju gjort det, genom att texterna de läst, har varit på svenska.

– Känslomässigt har det varit väldigt starkt, man blir väldigt berörd. Tjejerna har visat ett väldigt förtroende. De har tagit det på jättestort allvar.
-Du har gjort ett otroligt bra jobb!

-Det finns ingen quick-fix för att lära sig ett språk. Man underskattar hur svårt det är att lära ett språk bra, det tar sin lilla tid, men det måste få göra det också.
– Det som behövs när man är nyanländ och lär sig språket och de sociala koderna är att få referensramar, vem är Claes Elfsberg? Vem är snäll, dum? Man har ingen aning och det tar tid att lära sig. Där kan böcker vara en hjälp.

-Det ni har gjort är en unik verksamhet och den är väldigt, väldigt bra! Unga tonårsflickor, som kommit som flyktingar är väldigt utsatta, de behöver lite extra pepp. Det berättar de redan för andra, det ger ringar på vattnet. Du har nått fler än de som faktiskt ha varit med i gruppen.

Tusen tack till Christina, Vilja förlag, ABF Västra Hälsingland, Rädda Barnen Ovanåkers kommun och alla som har varit med och stöttat JallaTillsammans! Just nu arbetas det på en projektansökan för att få till en fortsättning. Kram!

På Christinas blogg finns flera inlägg om JallaTillsammans.