Intervju med Christina Wahldén om den digitala bokcirkeln JallaTillsammans

Efter att pilotprojektet JallaTillsammans avslutades i april, talade jag och Christina Wahldén via skype för att sammanfatta våra tankar och erfarenheter. Här kan ni ta del av vårt samtal. Jag klipper in lite bilder så att ni inte storknar av den långa texten. 🙂helagruppen

Anette : Vad tänkte du när jag kontaktade dig? 

Christina: – Jag blev glad! Jag hade följt dig på Twitter och tyckte att du verkade vara en kul typ. Jag gillar din ton. Du verkade vara en positiv person, och det gjorde att det var lätt att svara ja. Jag tyckte även att inriktningen på tonårstjejer och nyanlända var tilltalande.

– Det som varit specifikt uppe hos er, är att boksamtalen har en viss terapeutiskt funktion. Många av de nyanlända ungdomarna har varit med om svåra saker. Vi kan inte hjälpa eller ta bort det svåra, men vi kan ge dem något. Vi kan ta dem på allvar, lyssna och bekräfta. Dessutom kan det vara svårt att förklara för svenska tonårsmänniskor, vad man har varit med om.

– Det är bra att du är med och kan tipsa om biblioteket. Man behöver ju inte klippa med den person man var tidigare, utan man har ju det språket och böcker på de språken finns ju. Det kan ge självkänsla.
Genom att skriva om deras ursprungsländer visar man förhoppningsvis en slags respekt. De kommer ju från rika kulturländer. De har något att bidra med.

– Som nyanländ finns ett behov av prata om föreställningar och tabun. Speciellt tonårstjejer brukar vara duktiga på att vara kameleonter. De är kanske en person i familjen och en i skolan eller i samhället. Det kan göra att man överlever, men också att man går sönder.
1048220_1142501965768951_8694391889287321360_o
Anette: Varför är bokcirkeln bara för tjejer frågar många. Vad har du för svar till dem? 

Christina: -Jag tycker att man fortfarande ser att det inte är riktigt jämställt  ens i Sverige och flickor är väluppfostrade och tysta och får sällan komma till tals. Flickorna från de här bakgrunderna har ofta förpliktelser till familjerna, de har svårt att komma hemifrån. Därför är de bra att bokcirkeln bara var för tjejer. Andra kan starta bokcirklar för killar.

Anette: Vad har projektet betytt för dig som författare och människa? 

Christina: – Det som är fint, och det som man saknar när man är ute på författarbesök och bara dimper ner i en klass och pratar lite, och sen ses man inte igen, är att det blir ett bättre samtal så här. Det där magiska samtalet, det upplevde vi båda två, där tjejerna berättade väldigt personlig saker, jag tror inte att det hade hänt om vi inte hade pratat med varandra innan.
-Det kostar mer i och med att det kräver mer förberedelser, men det blir bättre. Väldigt mycket bättre!
– Det har varit fantastiskt bara att få träffa de här tjejerna och att du känner dem på ett sånt personligt plan det blir ju helt annorlunda, och det är bra att de inte är någon jättegrupp, de är ju individer,  fantastiska, och det är ju alla, här blir det så tydligt. Otroligt – den där dagboken som de berättade om äter mig fortfarande. Jag tänker på bilderna som de delade med sig av.

– De har ju också varit en sorts värdemätare på det som du var inne på, att vi hade känslan att ”vi kan nog inte läsa den här boken På flykt eller Med livet som insats för att det blir för hemskt, FÖR jobbigt för dem”. Men för en del är det det som de vill prata om. Man får fråga och inte bestämma åt dem. Människor vet ju själva vad de behöver. De är ju som vi.  Jag har stärkts i min uppfattning att det är väldigt lite som skiljer människor åt, oavsett var ifrån i världen man kommer. Det är väldigt tydligt. Det kunde ha varit mina eller dina barn.

kaninöronAnette: Hur var besöket i Edsbyn?

Christina: – Edsbyn är en väldigt intressant plats, och jag skulle verkligen vilja att det fördes vidare till politiker, att det här arbetet är ganska unikt. Jag träffar ju flera tusen elever varje år, och mina besök brukar sällan vara så väl förbredda som det här. Men det här är ju bara i Edsbyn, i dagsläget och det är väldigt synd att det är så ovanligt. Det är så enkla medel som behövs. Men det kräver engagemang och stöd.

– De som har varit med har satsat väldigt mycket. Bara det att ni har träffats hela 20 gånger, visar också på ett behov. Det är lite sorgligt att de nu sprids för vinden, men bra att du hann genomföra bokcirkeln innan det hände. De har ju fått med sig ett otroligt starkt minne från sin första tid i Sverige.

Anette: Vad tänker du om projektet? 

Christina: – Det här är ett projekt som sticker ut helt och hållet. Jag kan inte påminna mig något annat projekt som har varit av den kalibern, sedan jag började göra klassbesök, och att det kommer att följa med mig i fortsättningen, och jag kommer ALDRIG att glömma tjejernas klokhet!

– Människor som har varit utsatta för svårigheter, kan uppfattas som lite äldre än vad de är.  Det är klart att man åldras, blir brådmogen. Det inte så lätt att förklara för svenska jämnåriga. De nyanlända ungdomarna har en tillgång, som man kan ta tillvara på.

Men har podden många lyssnare undrar en del…

Christina: – Det är inte bara lyssnarna man ska räkna. En viktig sak är också att de får lära sig att gör en podcast, att de får höras och vågar. Berättelserna finns där, de får lära sig att använda det tekniska och kan få ut sina berättelser.

– Folk (vuxna) är inte medvetna om hur enkelt det faktiskt är att podda. Det här gör att fler kan inspireras. Om EN skolbibliotekarie lyssnar får det en otrolig spridning, denne kan sprida arbetsmetoden genom bibliotek och skolor. Det finns ingen riktig ursäkt för att INTE göra det. Svårigheten är att det oftast kokar ner till att det krävs en entusiastisk människa och det måste gå att göra detta halv-entusiastiskt. Det är en fantastisk ljudkvalitet och många förstår kanske inte att ni har använt er av en enkel app i mobilen som inte kostar särskilt mycket.
– Det har blivit så bra för att du är så erfaren som bibliotekarie, du är van att ha boksamtal, du tycker att det är kul, och det märks också. Jag får ju lyxen, när ni pratar med mig har ni ju redan idisslat texten gör ju att samtalet blir mycket bättre.

Anette: Jag har lite dåligt samvete över att det inte har blivit många riktiga boksamtal…

Christina: – Ni har ju pratat om livet, tjejerna har mött en svensk människa, allt som är bra är bra! Du har sått frön, du gav dem dagböcker och ni har pratat om viktiga grejer. Det har varit ett slags bokterapi också, en sorts läkande process, där vi har pratar mycket om minnen. Trädgårdsboken funkade, den väcker saker som är goda, De kom ihåg andra trädgårdar, dofter, innan kriget, det gäller att försöka se det friska i människan.

– JallaTillsammans ger ju ringar på vattnet, ni är superintegrerade människor! Om fler gjorde som ni skulIMG_4521 le det vara fantastiskt. Det blir konkret.

Anette: Hur många timmar har du lagt ner på JallaTillsammans?

Christina: – Jag har inte förberett så mycket, jag har mest varit tillgänglig, genom mailkonversation bara. Ibland på Facebook, men vi är ju där på Facebook i alla fall. En författare skulle absolut kunna ha ett sådant här projekt per termin.

Jag har haft stor nytta och glädje framför allt på det mänskliga planet, man blir så glad själv, de är så fantastiska personer. Det har gett oerhört mycket mer än vad det har kostat i tid och engagemang, särskilt med de här lättlästa böckerna. Som författare kan jag inte ta folks berättelser rakt av, men jag kan tillåta mig att inspireras, få tankar om vad som är viktigt. Skriver man för unga människor måste man ha kontakt med dem. Tjejerna i JallaTillsammans är så otroligt intresserade!  Det har absolut givit mer än vad jag har lagt ner i tid!

Anette: Skulle du rekommendera andra författare att göra något liknande? 

Christina: – Absolut! I synnerhet om man skriver på lättläst svenska, väldigt många skulle ha stor glädje av det. Det är lyxigt att få lyssna och samtala, lyxigt för mig att ha dig där. Höra hur du gör i boksamtal och såna saker. Det här är inte ett slut, utan en början!

Anette: Hur var det att bokcirkla genom Google hangout? 

Christina: – Jag kände inte till hur hangoutsamtaldet funkade. Men det gick väldigt bra med tjejerna, till exempel att tekniken känner av vem som pratar och att man får bild på den personen. Det är en bra grej att känna till.

– Jag vill verkligen betona att det inte är LITE BRA utan det är väldigt VÄLDIGT bra, jag fattar inte varför INTE fler gör det här!

– Vi umgås på ett ställe där de är, på nätet. Svenska skolan och elever kan lära sig av de nya ungdomarna, som har driften och insikten OM vad kunskap är. De som inte har gått i skola under lång tid på grund av krig har också ett sug efter kunskap, Där kan svenska elever lära sig något. De tar ofta kunskap för given.

-Samhället borde klura ut något bra sätt, så att även unga människor möts, att det inte bara är vi som ska lära de nyanlända, utan att även de som ska lära oss. Man behöver inte resa, världen är ju här nu! Det är ju jätteroligt!

Anette: Vad skulle du vilja förändra om du skulle vara med i en omgång digitala boksamtal igen? 

Christina: Inget. Jo, jag vill ha mera; mer möten, flera samtal, fem gånger minst. Det är ett behändigt sätt att prata på, och en fördel när alla kommer till tals. Du var bra på att fördela ordet och se till att alla pratade, ingen blev tyst. I en större grupp är det svårare. Det är en fördel och en poäng att vara få. Det spelar nog in också att vi var så få, att de vågade berätta och var trygga med varandra. Ingenting som inte var bra, konceptet kan bara bli bättre!

Anette: Men projektet nådde ju så få ungdomar, invänder en del…

 Christina: – Kvalitet är inte helt fel heller. Jag har inte varit med om så pass uppriktiga samtal med ungdomar någonsin tidigare! Kultur är svårt att mäta. Kvaliteten uppvägde kvantiteten, tycker jag.

– Och de här tjejerna har ju kompisar i sin tur. Dom pratar ju om det här, de tar med sig någon, de känner dig, de går till bibblan. På så vis nås fler.

nabaemily– Dessutom är det en sån lyckosam spinnoff – med Emily,  bok, fotoutställningen, som kommer att cirkulera på amerikanska college. Någon utifrån världen, som vill något, som tycker att tjejerna är intressanta, ser dem. Det är läkande att någon ser en.

– Det är så uppenbart bra och det är så enkelt och kostar nästan ingenting. Podden är billig, vilket bibliotek som helst skulle kunna ha kurser – ”Gör din egen podd!”.

tidningemilyEn sak som man skulle kunna förbättra är att även ha skrivarkurser, korta skrivövningar kan vara bra och användbart, om man inte har ett gemensamt språk.
– Att vi har pratat engelska har inte påverkat själva grundsamtalet. Sen kanske vi inte har övat så mycket svenska i våra direkta samtal, fast deltagarna har ju gjort det, genom att texterna de läst, har varit på svenska.

– Känslomässigt har det varit väldigt starkt, man blir väldigt berörd. Tjejerna har visat ett väldigt förtroende. De har tagit det på jättestort allvar.
-Du har gjort ett otroligt bra jobb!

-Det finns ingen quick-fix för att lära sig ett språk. Man underskattar hur svårt det är att lära ett språk bra, det tar sin lilla tid, men det måste få göra det också.
– Det som behövs när man är nyanländ och lär sig språket och de sociala koderna är att få referensramar, vem är Claes Elfsberg? Vem är snäll, dum? Man har ingen aning och det tar tid att lära sig. Där kan böcker vara en hjälp.

-Det ni har gjort är en unik verksamhet och den är väldigt, väldigt bra! Unga tonårsflickor, som kommit som flyktingar är väldigt utsatta, de behöver lite extra pepp. Det berättar de redan för andra, det ger ringar på vattnet. Du har nått fler än de som faktiskt ha varit med i gruppen.

Tusen tack till Christina, Vilja förlag, ABF Västra Hälsingland, Rädda Barnen Ovanåkers kommun och alla som har varit med och stöttat JallaTillsammans! Just nu arbetas det på en projektansökan för att få till en fortsättning. Kram!

Christinas blogg finns flera inlägg om JallaTillsammans.
nabajoudIMG_4513

Annonser

Svenska podradiopriset – vem röstar du på?

morgonpromenadUnder tiden jag har varit sjukskriven på halvtid har jag lyckats få till en ny god vana, som jag ska försöka hålla tag i, även när jag snart går upp i arbetstid. Jag tar en morgonpromenad i princip nästan varje morgon, med något undantag för lördagar och söndagar.

Något som har bidragit till att det har gått så lätt är att jag har lyssnat på olika podradioprogram under promenaderna. Värvet och Lundströms bokradio har fungerat som ett drivmedel för mig kan man säga 🙂

Senast idag lyssnade jag på Värvet när Barbro Lindgren var gäst och jag blir så fascinerad av hur många klokheter hon och många andra författare och skribenter sitter inne med. Det är härligt att få ta del av dessa, och speciellt på det viset som de levereras via Värvet. Kristoffer Triumfs intervjuer är fyllda av humor och ödmjukhet och han kommer ofta innanför det yttre skalet hos sina gäster.

Mina topp 5 podavsnitt av Värvet är hittills:
Åsa Linderborg
Bodil Malmsten
Barbro Lindgren
Petter
Helena von Zweigbergk

Lundströms bokradio är ju alltid bra, speciellt gillar jag bokcirklarna där läsarna själva kan hänga med, eftersom böckerna som behandlas delas upp i avsnitt till varje vecka. Jag har inte läst vare sig Älskaren eller Blonde, men det känns som att jag har gjort det, tack vare att jag har lyssna på boksamtalen om dem. Samtidigt blir jag väldigt sugen på att läsa böckerna…

Eftersom jag inte var på årets Bokmässa var Lundströms bokmässepod ett utmärkt substitut. Där fick jag ta del av både roliga och intressanta iakttagelser från golvet, inslag från scenerna och intervjuer med det där speciella bokmässesorlet i bakgrunden. Det kändes som att jag var på Bokmässan samtidigt som jag tog min morgonpromenad här hemma i Edsbyn.

Vill du följa med mig på morgonpromenad så hittar du mig på Instagram och det är många fler än jag som taggar bilderna med #morgonpromenad. Gissa om jag höll på att dåna när Marie Lundström herself retweetade och nämnde mig på Instagram! 🙂

Vilken pod tycker du ska vinna Svenska podradiopriset i år? Kolla vilka som är nominerade inom de olika kategorierna och rösta. Jag vet vilka jag ska rösta på!
______________________________________________________________________Annons
Bokbutiken

Hur är man lagom engagerad?

ekanRedan på dagens morgonpromenad var jag duktig och tackade nej till en förfrågan om att vara med i ett spännande kulturellt internationell projekt. Faktiskt har de flesta arbetsdagarna efter sommarens sjukskrivning handlat om att tacka nej, plocka bort arbetsuppgifter och tänka om. Jag har bett om hjälp av min chef och företagshälsan med att få bättre struktur på min arbetssituation och hjälp med att veta när jag är på en nivå som duger, eftersom jag tenderar att göra lite för mycket av det mesta. Jag vill kunna tacka nej till förfrågningar med gott samvete. Just det här att säga nej är en av de saker jag tog till mig efter att ha läst Nina Åkestams bok Meningen med hela skiten.

Jag förstår ju nu att jag har tackat ja till för många saker som egentligen inte hör till min arbetsbeskrivning och att jag har pressat in saker i ett redan fullt schema bara för att jag tyckt att det har varit roligt och för att jag tänkt att det har varit i läsfrämjande syfte. Eftersom mitt yrke och min hobby dessutom går in i varandra, plus att jag brinner för det jag gör, har jag bränt mig i båda ändarna kan man säga.

Jag skäms för att jag har låtit mig själv hålla på så. Dels för mina arbetskamraters skull, för jag har ju lagt på dem merarbete också. Vi jobbar i en liten kommun, med redan begränsade resurser och så kommer jag där och klämmer in alldeles för mycket. Jag funderar även på om jag har förstört ackordet för mina bibliotekskollegor i resten av landet. Låter kanske lite konstigt, men Greta Renborgspriset som jag tilldelades, fick jag ju för en utommänsklig prestation. Ingen ”normal” människa skulle ha kunnat hinna med allt det jag har gjort. Det är inte hellre alltid så föredömligt att låta ens kreativa sidor blomma ut till den grad att det påverkar hälsan. Men det finns fler som jag och vi behövs också! Vi behöver bara lära oss att hushålla lite med energin.

En del av den starka frustration jag har känt, vilket delvis har bidragit till mitt engagemang utanför arbetet, beror på motsägelsen mellan att bli påhejad och till och med få pris för att jag tänker ”utanför lådan” (ju mer jag tänker på det desto mer ser jag att jag har många likheter med Greta Renborg :-)). Jag har fått utbildning och gått på möten där det talas om utveckling för framtiden och om att göra oss bibliotekarier anställningsbara, men sen ges vi inte utrymme eller möjlighet att förverkliga införskaffade kunskaper och erfarenheter.

Jag vägrar att bli bitter och försöker att vara snäll mot mig själv och tänka att mina kreativa sidor och mitt brinnande engagemang inte bara är något negativt. Det kommer en tid…

Jag är ju inte heller ensam om att bränna ut mig. Dessutom ligger en del av ansvaret för den stressade arbetssituationen på arbetsgivarna och politikerna, ja hela samhället verkar det som. Ofta tenderar diskussionerna om stress och utmattning att övervägande handla om den enskilda människans skuld. Det är fel, anser jag. Där finns det en del att jobba på.

Jag kommer att jobba på att ta hand om mig själv framöver, lära mig att tygla min kreativitet och låta mitt engagemang brinna lagom. Jag har inte riktigt kommit på HUR det ska gå till än, men man lär så länge man lever och efter den här käftsmällen, som jag ibland kallar denna utmattning, kommer jag att vara jävligt försiktig framöver. Det här är inget jag vill vara med om igen!

Som jag skrev har jag sett över min tillvaro och försökt begränsat mina åtaganden både privat och på jobbet. En sak som jag har bestämt mig för att låta Enbokcirkelföralla få gå i dvala. Det har varit jätteroligt med all kontakt och alla bokdiskussioner jag har haft med andra läsare via Facebooksidan. Framför allt hangoutbokcirklarna med mina Sidekickar och andra bokcirklare har varit fantastiska, men i nuläget känner jag att jag inte mäktar med och jag måste använda mina krafter först och främst till jobbet (förutom mig själv och familjen, som givetvis kommer först!) och hitta en nivå där jag mår bra. Dessutom förtjänar Enbokcirkelföralla ett bättre öde än att dö långsamt.

Så god natt Enbokcirkelföralla! Kanske ses vi igen någon gång. Vem vet vad framtiden har i bokhyllan åt oss!

Stort tack till Karin Berg som lät mig ta över ansvaret för Enbokcirkelföralla förra året, mina sidekickar Ingela, Sonja, Ulrica och Annika för att ni har bidragit med energi och tankar och alla ni andra som har varit med och bokcirklat!

Stort tack även till alla som har stöttat mig och skickat hejarop senaste tiden! Jag försvinner ju inte, utan jag kommer att fortsätta som vanligt med Feelgoodbiblioteket och Feelgoodbibliotekarien. Jag behöver någonstans där jag får vara kreativ och där jag kan lufta alla mina boktankar. Alltså: jag prioriterar och tackar nej.

Tankar om Vägen mot Bålberget

vägen mot bålbergetDet var toppen att ha Helgas bokcirkel som stöd för jag skulle inte vilja vara utan den här stora läsupplevelsen. En hel bok utan att man drar på mungiporna är det sällan jag läser. Vägen mot Bålberget var verkligen tungsint och mörk, men ibland behöver man sådana böcker också. Och den här boken är viktig!

Det var meningen att vi i Helgas bokcirkel skulle träffa Thérese Söderlind på Söderhamns bibliotek och prata om boken, men jag var sjuk och missade det tillfället. 😦 Därför har jag en massa tankar kvar som fortfarande cirklar runt i hjärnan. Därför skrev jag ner dem:

De olika kapitlen upplevde jag som väldigt olika, där den historiska delen påminner om Kerstin Ekmans Vargskinnet. De nutida delarna har drag av Majgull Axelsson. Jag gillar vanligtvis i inte suggestiva berättelser, men ibland gör jag tydligen det ändå 🙂

Jag tycker att författaren har lyckats väldigt bra med boken, både vad gäller språket, strukturen, stämningen och själva berättelsen. Hade jag läst den på egen hand, och inte i en bokcirkel, så är jag osäker på om jag hade tagit mig igenom starten, som jag tyckte var trög. Jag fick inte fick kläm på hur den skulle kopplas till resten av historien. Ska jag vara helt ärlig så förstår jag det inte riktigt nu heller.

Det blev lättare att få ihop sambandet mellan de olika berättarperspektiven ju längre jag läste. Nu efteråt gillar jag författarens berättargrepp att skildra berättelsen från fyra helt olika gestalter i olika tider. Som läsare får man tänka till  både en och två gånger. Bland annat skulle det vara intressant få höra från författaren vad  hon vill säga oss läsare genom kopplingen nutid-dåtid när det gäller tex Jackes otrohetsaffärer. Han verkar inte gilla sin fru, men ändå vill han ha tillbaka henne. Erke beter sig lika med Malin. Ett utslag av makt tänker jag. Vad tänker du?

Andra nutid-dåtidsfrågor, som har dykt upp för mig under läsningen, cirklar kring äktenskapet. Det är väl ingen i boken som INTE är otrogen? Skilsmässostatistiken är hög i vår tid. Det fanns inte samma möjligheter att skilja sig . Vad vill författaren säga oss i dag? Att fler borde hålla ihop trots otrohet? Uthärda? Jag är nyfiken på hur hon tänker hon kring det här?

Att uthärda och hålla inne med skamkänslorna är ett centralt tema i boken. Är vi som lever idag för dåliga på det? Jag tänker på Veronica som vill känna sig nöjd med livet trots avsaknad av familj. Fastän hon vet att hon borde vara lycklig, hon lever ju trots att hon varit med i en bilolycka, så når hon aldrig känslan av att vara nöjd med livet. Varför kan inte vi som lever med materiell välfärd vara nöjda idag? Borde vi uthärda mera? Vad är det för fel på oss?

Jag tänker också mycket på tidens gång och generationerna som kommer och går och på arvet som lever vidare genom berättelserna. Kan en människa göra sig fri från sitt arv? Borde hon det? Tänker på de som har överlevt krig och måste fortsätta att leva tillsammans. Jag har svårt att ens föreställa mig hur hemskt det måste vara att leva vidare sida vid sida med grannar som har angivit varandra, mördat varandras släktingar. Vad kan vi lära oss av historien? Hur gör vi idag för att inte hamna i tanken att något som häxprocesserna inte kan hända oss idag för att vi är mer upplysta, civiliserade eller vad vi nu tror?

Bokcirkel om Samartins pilgrimsböcker – Senor Peregrino och La Peregrina

När jag läste La Peregrina träffade jag på Västmanländskan som också gillar Cecilia Samartins böcker. Nu har vi startat en Samartin-bokcirkel tillsammans på Bokcirklar.se dit alla som vill är välkomna!

Jag hoppas att Cecilia Samartin, som har sålt fler böcker än Dan Brown och Stieg Larsson i Norge, nu med sitt besök vid Bokmässan, får den uppmärksamhet hon och hennes böcker förtjänar, även här i Sverige.

Har du inte läst något av henne och blir nyfiken kommer jag snart att lotta ut Samartins böcker Senor Peregrino och La Peregrina här på bloggen. Håll korpgluggarna öppna!

Boksamtal ute på P4 Gävleborgs tak

Så här glada var Sara och jag efter att vi hade bokcirklat på P4 Gävleborgs tak. Med måsar och motorcykelljud i bakgrunden samsades vi fyra stycken om en mikrofon. Den här gången pratade vi om den andra delen i boken Stål.

På måndag 8 juli kl. 15.30 är bokcirkelns sista träff. Men sommarbokcirkeln om boken fortsätter fram till i början av augusti.

Nu är jag så nyfiken på bokens sista del! Hur ska det gå för Anna och Francesca?!  Vad tyckte du om boken?

Stål, vinnare, katter och sex

Just nu pratar vi om katterna i boken Stål i sommarbokcirkelnBokcirklar.se. Katterna i boken är långt ifrån så söta som kissekatten på bilden här bredvid…snarare tvärtom. Men vad betyder katterna i boken? Är de en bild för livet i Stalingrado? Hur tänker du kring det?

I annan nystartad tråd kommer vi att prata om de bästa vännerna Anna och Francesca, deras relation till sina kroppar och blickarna de drar till sig. Det och mycket annat kommer vi att diskutera under sommaren. Kom med du också!

Jag lovade ju tidigare att lotta ut tre exemplar av boken. Jag har nu dragit tre förhoppningsvis glada vinnare av Stål i fickformat.

Grattis till vinnarna!
Anna som bloggar på Annas bokprat
Katarina Hjälmheden som bloggar på Som en sandkorn
Eva Rydinger Jansson vars blogg du hittar här.

Hör av er till mig med adress så ska jag se till att böckerna snart anländer i era brevlådor. Ni kan maila mig på anettehelgesson(snabela)hotmail.com

Ps. Måste testa och göra som Enligt O och stoppa in ordet sex i rubriken och se vad som händer 😉 Ds.

Bokcirklat om Stål i radion

I dag har jag debuterat som bokcirklare i radio. Jag överlevde och det var en rolig erfarenhet. 
Jag åkte tåg till Gävle där jag träffade Hermia/Sara och vi tog en fika innan vi gick till Radio Gävleborgs lokal. Vi var tre stycken som talade om boken Stål av Silvia Avallone. Till den här träffen hade vi läst den första delen av tre. Bokcirkeln återkommer alltså två måndagar till. 
Första träffen med bokcirkeln finns att lyssna på Sveriges Radio Gävleborgs hemsida
Bokcirklar.se har jag startat en sommarbokcirkel om samma bok. Häng gärna på! 
Mina intryck av den första delen av Stål kommer senare här på bloggen och kanske någon annanstans…

Fotografen av Eva Rydinger

FotografenFotografen av Eva Rydinger är ingen bok som jag skulle ha valt av mig själv, men jag hade hört gott om den och när enbokcirkelföralla bjöd in till bokprat på nätet så hakade jag på och det ångrar jag inte.

I Fotografen får man lära känna fotografen Vanja som lämnar sin 43:e relation när hennes mamma dör och åker iväg till Skåne för att ta över föräldrahemmet. Att det är just 43 män hon har haft en relation till får man veta för att hon har gjort ett hjärta för varje man hon lämnat. Först blev jag lite trött på hennes flyktbeteende och på att hon är så bra på att hjälpa andra, men inte sig själv, men man förstår snart varför hon är den hon är.

Hennes barndom och liv rullas upp varvat med de kvinnor hon fotograferar. Huvudpersonen Vanja är nämligen fotograf med en förmåga att locka fram det oväntade ur varje kund. Hon förlöser knutar inom dem genom att ge dem trygghet och tron på dem själva genom att locka fram deras innersta. Samtidigt ger hon dem mod att gå vidare. Vanja får också anledning att ta i tu med sitt egen själsliv och ge bort sina hjärtan.

Det är just den här förmågan en bra fotograf ska ha och jag kommer att tänka på porträttmålaren i Porträttet av dig. Hon försökte också lära känna sina kunder, både deras själsliv och deras linjer i ansiktet.   Samtidigt är det lite skrämmande att en person och en kamera kan öppna upp för förändringar av en människas liv. Jag vet faktiskt inte om jag själv skulle våga stå framför Vanjas lins. Man vet ju inte vad hon skulle kunna hitta 🙂

Vanja träffar på olika sorters kvinnor i boken, med olika sorters problem i livet, stora som små problem. Jag tror att vi alla kan känna igen oss i någon av dem, eller känna igen en väninnas liv. En av kvinnorna som berör mig allra mest är Magdalena, som misshandlas av sin man. Författaren måste ha erfarenheter av kvinnomisshandel eller gjort en grundlig research. Hon beskriver kvinnans förträgning av misshandeln och hur det går upp för Magdalena, först när hon ser sig själv på ett fotografi, bli slagen av mannen, att hon är utsatt för kvinnomisshandel.

Boken är rakt skriven och den gick snabbt att läsa trots sina 292 sidor. En kvinnoroman, relationsroman och utvecklingsroman skulle jag kalla den. Författaren skriver målande på ett lite finurligt vis kring kameran och fotograferandet. Hennes beskrivningar av erotiska tankar och handlingar är också av det annorlunda slaget. Det är aldrig ”pang på” utan mer ”less is more”. Läsaren ges utrymme för egna tankar.

Fotografen är en utmärkt bokcirkelbok och jag skulle gärna bokprata om den tillsammans med några väninnor över ett par glas vin. Det skulle vara roligt och säkert locka fram några nya förtroenden och livserfarenheter. Samtidigt så tror jag att det är en bok som skulle passa att bokcirkla om även i grupper där man inte känner varandra sedan innan. Boken öppnar upp för många intressanta samtalsämnen.

Ulrika Knutson och jag i samma program!

I fredags höll jag föredrag om Feelgoodbibliotekarien och digitalt läsfrämjande för bibliotekspersonal i Dalarna, på deras länsmöte. Jag och Ulrika Knutson i samma program. Stort att ta in! 

Jag tror att det gick bra. I alla fall så var jag inte speciellt nervös och följde mina mina fusklappar på ett ungefär. Jag talade om hur jag byggt upp Feelgoodbibliotekarien som varumärke och vilka inspirationskällor jag har haft; SeriebibliotekarienArga BibliotekstantenBosse BildoktornUnderbara ClaraJenny Lindh och Nina Frid
Ulrika Knutson talade om Bergslagsförfattare.
Lite kul att man kunde låna barnvagnar på Rättviks bibliotek. Kan man det på fler ställen? 

Litteraturwordle under minglet
Jag fick det här fina pocketomslaget som tack. Med en bok i. 
Är man i Dalarna så får man dalahästar att smaska på under föredraget. 

Jag kommer att åka tillbaka till Rättviks Kultur- och bibliotekshus med mina barn och titta på utställningen om hur hur Siljan blev till. 

Utanför föreläsningssalen fanns det två vävstolar där alla som ville fick sätta sig ner och väva en stund. Väldigt frestande! 

Tack för att ni bjöd in mig! 
Var jättekul att träffa några twitter/facebook-kontakter IRL,
 även om jag inte förstod det förrän i efterhand 🙂