Kategori: Enligt Feelgoodbibliotekarien

Ännu en anledning till att just de här tankarna fladdrar i min hjärna just nu är att vi vår familj i dagarna firar vår fåddelsedag. När man får barn via adoption får man nämligen en extra dag att fira. Först födelsedagen och sen fåddelsedagen, eller familjedagen, som vissa kallar det. Den dagen när vi fick varandra. Självklart tänker vi lite på bb-dagen också där bb står för barnbesked, dvs när det efterlängtade telefonsamtalet äntligen kom och någon från adoptionsorganisationen ringde och berättade att vi hade blivit föräldrar till en liten tjej. Det är 7 år sedan dess och vi har hunnit bli föräldrar en gång till. Sonen är i dag 5 år.

Ofta är det mycket som är ointressant i böcker om förlossningar osv för adoptivföräldrar. I När två blev tre kunde jag känna igen mig i det mesta för att författarna beskriver så mycket kring själva känsloprocessen och omgivningens krav, förväntningar och förutfattade meningar kring familjebildandet. Jag skrattade högt när en av föräldrarna skulle gå på toaletten precis innan de lämnade bb och lite förvirrat frågade en sköterska om hen kunde passa barnet under tiden. 🙂 Såna där små stunder av helt nya situationer hamnar alla nyblivna föräldrar i och det är viktigt att visa att det är så. Annars är det lätt hänt att man känner sig som en dålig föräldrar och tror att ”alla andra” kan mycket bättre.

Jag och min man fick vår dotter på ett femstjärnigt lyxhotell i södra Kina. I ett rum med fem andra familjer fick vi en gråtande liten ettåring i vår famn. Jag minns känslan av när vi bar med henne in på hotellrummet -”Är hon vår nu?”, ”Ska de bara lämna henne här hos oss?” och ”Hur gör man?!?”. I flera dagar stannade känslan av att vi bara lånade henne kvar. Samtidigt som känslan av kärlek var så stor och självklar…det kändes som att vi redan hörde i hop och att vi hade gjort så länge redan.

Jag gillar även författarnas självklara feministiska förhållningssätt. De dokumenterar attityder kring föräldraskap som jag hoppas kommer att kännas uråldriga när nästa generation växer upp. Det jag tänker speciellt på är hur en pappa fortfarande 2012 ska behöva känna sig som en anomali på bvc och störa i föräldrargruppen, som den heter, fastän det mest är mammor där. Jag känner så väl igen känslan eftersom vi som nyblivna föräldrar fick kämpa oss till att vara med föräldrargruppen åtminstone när de hade första hjälpen-träff och när dietisten var där. Bvc-sköterskan kunde för sitt liv inte förstå vad vi som hade en ettåring skulle vara med i en föräldragrupp för. Dessutom hade jag ju inte fött barnet själv. MEN HALLÅ!! Vi var också helt nya föräldrar och osäkra på den ena och det andra. Nej, det fanns ingen föräldrargrupp för adopterade i den stad där vi bodde och nej jag kände inte så många andra föräldrar som var föräldralediga just då.

Det var också intressant att läsa om alla de förvånade och misstänksamma blickar som  familjen mötte när mamman började arbeta från dag ett medan pappan tog all föräldraledighet. Man tror ju att utvecklingen har kommit längre i Sverige, men så är det inte. Jo, i vissa fall och det håller på att förändras…jag önskar bara att det kunde gå snabbare. När vi kom hem med vår dotter, efter några veckor i Kina, stannade vi hemma båda två en längre tid för att acklimatisera oss alla tre till den nya tillvaron och för att anknytningen skulle funka så bra som möjligt.

Jag är förvånad över att det verkar vara så vanligt när det gäller egenfödda barn, att pappan bara stannar hemma 14 dagar. En kostnadsfråga javisst, men har man råd att spara till utlandssemestrar, köksrenoveringar m.m. så kanske man kan lägga en slant på att vara hemma båda två en längre tid. Den här tiden kommer ju aldrig tillbaka…slitet uttryck…men ändå. Det är en sån härlig (och jobbig) tid som båda föräldrarna borde få uppleva. Vad menar jag med det här…att det var fel av Johanna att börja jobba så tidigt? Nä inte alls…alla gör så klart som de själva anser bäst. Det jag hänger upp mig på är att det kan vara så häpnadsväckande att en mamma väljer att arbeta från dag ett när de flesta inte ens höjer ett ögonbryn när pappan börjar jobba redan efter två veckor. Det har jag svårt att förstå.

Förhoppningsvis kommer den här boken att användas om 20 år som ett tidsdokument över en tid när man fortfarande tyckte att kvinnan var bäst lämpad att ta hand om barn och mannen skulle vara familjeförsörjare. På den punkten har vi adoptivföräldrar en fördel. Ingen har varit närmare barnet (under graviditeten/väntan) än den andre och ingen behöver amma. Vi startar på ruta ett samtidigt. Dessutom vet man inte om barnet väljer att knyta an först till mamman eller pappan och det borde vara bevis nog att båda föräldrarna duger lika bra.

Allra bäst vore om boken kunde hjälpa och stötta de familjer som går från att vara 2 till 3 redan nu. I boken kan de familjer, som vill gå emot det gamla innötta familjemönstret få inspiration och stöttning och i förlängningen bli bättre rustade för att stå emot attityder utifrån och istället göra som de själva vill.

För övrigt gillar jag att man får båda föräldrarnas syn på saken och deras avslappnade ton. Det är också lätt att följa deras tankegångar. När man läser känns det som att prata med en kompis över en fika. Pekpinnar går inte att hitta och det gillas!

Om mina resonemang går emot varandra så skyller jag på att mina barn pockat på min uppmärksamhet under skrivstunden… 🙂 men jag hör gärna vad andra tycker om boken och mina tankar kring det här intressanta ämnet.