Helgas bokcirkel läser Vägen till Bålberget

Alldeles lagom till Helgas andra bokcirkel om Vägen till Bålberget startat hittar jag ett långt reportage om författare som skrivit episka berättelser med kvinnor och historia i fokuset i Vi Läser. 
Therese Söderlind säger där att hon blandar perspektiven mellan 1600-talet och 1900-talet för att belysa medlöperiets mekanismer. En intressant tanke att ha med under läsningen tycker jag. Annars ska jag inte läsa så mycket mer OM boken innan jag själv har läst hela. I morgon får jag börja på att läsa nästa avsnitt. Du är välkommen till Helgas bokcirkel du med! 
Bland Vi Läsers episka guldkorn hittar jag några av mina favoriter: Den tionde sånggudinnan, Glasfåglarna, Målarens döttrar. 

Kärleken passerade här en gång

Kärleken passerade här en gång av Peo Bengtsson är ingen bok som jag skulle välja självmant. Den innehåller för stor mängd diskbänksrealism för min smak.

Varför har jag då läst den, undrar du kanske? Så här är det: Jag blev nyfiken när en biblioteksvän, som sällan läser relationsromaner, nämnde att han läst Bengtssons bok och fått ont i magen av den. Det måste ju betyda någonting tänkte jag då. Dessutom hade jag lagt märke till Peo Bengtsson eftersom han, liksom undertecknad, agerat gästbloggare på Bokcirklar.se. Senare fick jag höra att biblioteksvännen ovan, skulle vara med och bokcirkla om boken på Bokmässan. Peo Bengtsson himself var dessutom med i samma panel som jag på Biblioteks-och berättarscenen när vi bokcirklade om Enquists Liknelseboken.

Faktiskt så fick jag boken av författaren direkt efter att vi gick av scenen. Därför känns det lite kymigt att skriva om boken här, eftersom jag antar att författaren själv kommer att läsa mitt omdöme. (Hej Peo och tack för boken! 🙂 ) Inte för att jag har något speciellt negativt att säga om boken, mer än att den inte tillhör den genre jag vanligtvis brukar gilla. Vardagen får jag nog av ändå och eftersom många i min omgivning nyligen har separerat känns historien lite för vanlig och nära på något sätt.

Som relationsroman räknad tycker jag dock att Kärleken passerade här en gång har en given plats i genren. Boken urskiljer sig från mängden eftersom den är skriven ur mannens perspektiv. Ofta är det mannen i berättelsen som lämnar familjen vid en separation, där han dessutom nästan alltid tillskrivs negativa egenskaper. Inte sällan beskrivs han som känslokall och att han inte bryr sig tillräckligt om barnen. Det brukar vara kvinnan man får följa genom separationen. På det sättet var boken intressant då det var kvinnan som lämnade familjen och uppträdde själviskt på bekostnad av barnens mående.

En bra bok att bokcirkla om kan jag tänka mig då den vänder och vrider på traditionella mönster. Många kan nog känna igen sig i båda huvudpersonerna och deras beteende. Eftersom man får följa paret från det att de träffades i tillbakablickar får man vara med under hela deras resa. Som läsare ser man sprickorna i relationen och man får sig en tankeställare om ens egna relationer.  Alltid lär man sig något av andras misstag brukar jag tänka. Jag är glad att jag fick den här läsupplevelsen trots allt.

Bokcirkel om Liknelseboken på Bok- och berättarscenen

Någon gång i början av sommaren fick jag frågan från Bokcirklar.se om jag ville vara med och bokcirkla på Bok- och Biblioteksmässan. Jag var snabb att tacka ja. Nästan lite för snabb för det var ingen lätt bok som vi skulle läsa. Liknelseboken  – en kärleksroman lät ju bra och Enquist har jag varit nyfiken på länge. Efteråt hade jag en dubbel känsla för boken. Den var både svår att förstå sig på samtidigt så tyckte jag om det där som inte gick att ta på. Att det är det som inte står i texten som är det viktiga. Det dubbla. Det svårfångade.

Omslagsbild: Liknelseboken– ”Du måste läsa Ett annat liv innan du läser Liknelseboken”, sa en klok kollega till mig. Jag är glad att jag lydde hennes råd. För utan att ha läst Enquists biografi skulle jag knappt ha fattat någonting av Liknelseboken. Nu hann jag lyssna på Ett annat liv under sommaren, med författaren själv som uppläsare. Vilken berättare och vilken berättarröst! Vilket härligt språk! På kuppen blev jag nästan lite kär i denne kloke, humoristiske och självutlämnande man. 
I båda böckerna finns kärleken till berättandet med. Hela sin barndom blev Enquist itutad att det var syndigt att läsa annat än bibeln. Ändå växte han upp och blev en berättare. Hans pappas notesblock, med de nio utrivna sidorna har en central plats i böckerna. Hade han ändå ärvt sin berättar-ådra från fadern? Min tolkning av Liknelseboken är att den, som också består av just nio liknelser, är lite som notesblocket. Utrivna sidor ur livet, samlade i en bok om kärleken. Något att lämna efter sig.
Enquists budskap? Meningen med livet är kärleken. Kärleken till livet, kvinnan, vännerna, språket och berättandet. Är det inte det, som han vill förmedla och skicka vidare för sina vänners räkning, de som står på andra sidan stranden och väntar?
När vi bokcirklade om Liknelseboken hade vi olika åsikter om det var en bok om kärlek, åtrå eller döden. För mig handlade den mer om livet och kärleken än döden. 
Precis innan jag lämnade Bokmässan såg jag P-O Enquist i folkvimlet. Det var som pricken över i:et. 
Det var roligt att prata om boken, även om jag tyckte att den var lite svår. Boksamtalet på mässan filmades och jag kommer att lägga till länken till filmen senare. Tills dess: Läs Enquist när du behöver livsvisdom förpackad med en lågmäld humoristiskt ton. 

Dålig karma

Dålig karmaVilken frisk fläkt! Dålig karma av David Safier lockade mig redan med omslaget. Texten på baksidan som lyder ”David Safier är det barn som Fay Weldon och Woody Allen aldrig fick tillsammans” gjorde att jag definitivt bestämde mig för att läsa boken.

Ett tag tvivlade jag och tänkte att boken nog var FÖR svår och skruvad för min smak. Gissa om jag hade fel eller fel!! Fastän boken handlar om reinkarnation och man får väldigt ingående beskrivningar om hur det är att leva som myra, så slukade jag hela historien och nu vill jag ha mer. Det är jag inte ensam om. I sitt hemland, Tyskland har författaren sålt mer än 1,5 miljoner exemplar.

David Safier har lyckats skriva en sorts Bridget Jones-/Buddhism-light-/relationsroman som tar sin början i tv-stjärnan Kim Langes stora dag när hon ska ta emot Stora Journalistpriset. Kims relation till maken är på upphällningen och hon ägnar mer tid åt sin karriär än åt dottern, vilket skaver i hennes själ, men inte mer än att hon väljer tv-galan framför att fira dotterns födelsedag. Kim lovar dottern att vara en hel dag med henne senare, men lyckas inte uppfylla det löftet.

Kim dör den dagen, av en väldigt annorlunda och mycket slumpbetonad orsak, och återföds som myra. Hon tänker att: ”Om jag blir återfödd som myra, i vilken reinkarnationsform återföds då diktatorer som Stalin och Hitler?”. Buddha svarar att de återföds som tarmbakterier. Därifrån startar Kims kamp med att samla på sig god karma för återvända till sin familj.

På sin väg upp på reinkarnationsstegen träffar hon på Casanova, som kämpat i 200 år, men inte kommit längre till flygmyra. Casanova förälskar sig i Kims väninna, som till Kims fasa har en relation med hennes före detta man. Hon vill för allt i livet inte att väninnan ska bli hennes dotters styvmor.

Låter det konstigt? Bli inte avskräckt! David Safier skriver på ett sätt som gör att man stundtals glömmer bort att Kim är ett djur. Språket flyter lätt och humorn är ständigt närvarande. Han har hittat ett annorlunda sätt att närma sig relationsproblematiken. Vad skulle du ha ändrat i ditt eget liv om du fått chansen att leva om det? Eller om du hade fått se det utifrån. Författaren lyfter även tankar kring djurförsök ur ett nytt perspektiv.

Förutom att jag är glad över att jag ha mött ett nytt författarskap, som faller mig i smaken och som jag förväntar mig många fler härliga romaner från, så kommer jag fortsättningsvis att ha lite svårt för att äta kött. VEM är det jag äter upp nu? Det är en av frågorna jag ska ställa när jag äter Bloggfrukost med Safier på Bokmässan:  -”Du är vegetarian va?”

Rädda varje spillra

Rädda varje spillraRädda varje spillra av Jesmyn Ward är en bok som är både rå och ömsint. Låter kanske konstigt. Det kan jag hålla med om. Berättelsen om den dysfunktionella familjen, som består av Esch, hennes bröder och deras alkoholiserade far, utspelar sig i Mississippi när orkanen Katrina väntas och sedan drar in över delstaten.

Esch är 14 år och går klädd i brödernas kläder. De delar kläder och det är som att alla har glömt att hon är flicka. Eschs mamma dog strax efter förlossningen av Junior, lillebrorsan. Pappan hankar sig fram på ströjobb och de bor i ett fallfärdigt hus på vischan. Familjen lever på konserver och det händer till och med att de äter okokta nudlar direkt från förpackningen. När orkanen närmar sig och det är dags att börja hamstra konserver är det precis som vanligt för dem. En av bröderna försöker sig på att föda upp kamphundar för att kunna sälja valparna. Det förekommer flera otäcka scener där kamphundar hetsas att slåss.

Mitt i denna utsatta miljö finns dock en ömhet mellan familjemedlemmarna. De hankar sig fram tillsammans på något vis och bryr sig om varandra. Den speciella tillgivenhet som Skeeth visar sin hund och hennes valpar står både som en stark kontrast till den eländiga tillvaron familjen lever i och till hundslagsmålen. Samtidigt kan man se ömheten till hunden som en parallell till omsorgen som familjemedlemmarna visar varandra.

Även språket, som flyter lätt och vackert på något oförklarligt vis, fungerar som en stark kontrast till den misär som familjen lever i.

Esch blir gravid och vi får följa hennes tankar kring det. Som det barn hon är har hon ett ganska passivt förhållningssätt till graviditeten. Det får liksom gå som det går. Hon har genom andra hört om makabra sätt att bli av med fostret, men hon låter magen växa. Författaren har ett målande språk och beskriver hur magens form förändras från en galiamelon till en honungsmelon.

Medan Skeeth gör både det ena och det andra för valparnas överlevnad och Esch försöker ta in att hon är gravid kommer orkanhotet allt närmre. Pappan börjar förbereda familjen för orkanen, men barnen verkar inte ta hans ord på allvar. Spänningen stegrar sig och författaren bjuder in mig som läsare att uppleva en katastrof på nära håll. Skräckinjagande samtidigt som intressant. Det är mycket både ock i den här boken märker jag 🙂

Jag tyckte mycket om ”Rädda varje spillra” och skulle gärna läsa mer av författaren. Jag är tacksam för att flera bokvänner på nätet rekommenderad mig att läsa den här boken. Boken väckte även mitt intresse för orkanens framfart och jag ser fram emot att även läsa Orkanen av Laurent Gaudé, som också handlar om Katrinas framfart.

La Peregrina

ÖLa PeregrinaTänk vad jag önskar att jag hade haft La Peregrina i min hand direkt efter jag hade läst klart Senor Peregrino. Det gör i och för sig inte så mycket att det inte blev så, för själva känslan i sitter kvar än – den magiska atmosfären, den filmiska stilen och författarens varma språk.

Jag kommer snabbt in La Peregrina, som på ett sätt fortsätter där den första boken slutade. Samtidigt får vi höra samma historia fast den här gången utifrån Rosas perspektiv.

La Peregrina utspelar sig dels i Los Angeles i nutid och dels i dåtid i Spanien. Jamilet har slutat på den psykiatriska kliniken och Senor Peregrino är nu hennes morfar. Hon kan inte släppa det som Senor Peregrino berättat om kärleken till Rosa, som han mötte under en pilgrimsvandring i Spanien, under sin ungdom. Hans exfru, Jamilets före detta chef på sjukhuset, sitter på en mörk hemlighet och Jamilet drivs av tanken att ta reda på vad som egentligen hände med Rosa och hur allt hänger ihop.

Jamilet är född med ett stort födelsemärke som sträcker sig över hennes rygg hela vägen ner till benen. Som mycket ung flyr hon från Mexico över den amerikanska gränsen med förhoppningar om att få leva ett normalt liv trots sitt födelsemärke. I La Peregrina får vi läsare lära känna Rosa, som också föds med ett liknande födelsemärke. Hennes familj vill för allt i världen inte att någon ska se det hemska märket och gör allt för att dölja det.

Efter elaka rykten spridit sig om Rosa och hennes syster flyr Rosa från sin familj och staden där hon är uppväxt. Hon träffar en zigenarflicka som förbarmar sig över Rosa. Trots att Rosa inte är en riktig zigenerska införlivas hon in i gemenskapen. Gruppens andliga ledare gör henne till sin elev och han lär henne allt om läkeväxter och magi.

Det är intressant att läsa om zigenarlivet. Författaren beskriver hur zigenarna jagas från stad till stad och hur deras livsstil och sociala gemenskap hotas. Jag kommer osökt att tänka på filmatiseringen av Choklad av Joanne Harris, där Johnny Depp spelar urtypen för den fagre och lockande zigenaren. Visst beskrivs zigenarna även av Samartin en aning, eller förmodligen mer än en aning, utifrån den så vanliga stereotypa bilden. Jag försöker att bortse från det. Det här är fiktion och inte någon faktabok.

Samartin tar dock ställning, även om det är fiktion. Författaren når genom fiktionen fram med var hon står när det gäller mänskliga rättigheter. Med romanen som verktyg behandlar hon viktiga ämnen som utanförskap, främlingsfientlighet och människans mindre goda sidor.

Ska jag försöka hitta något negativt med boken så kan jag väl tycka att det känns lite väl osannolikt att Jamilet av en ren slump råkade på just den personen i hela stora Kalifornien som visar sig vara en nära släkting. Köper man bara det sammanträffandet så är det här en berättelse att ta till sitt hjärta. Jag upplevde La Peregrina som en väl berättad historia med ett driv som gör att man bara vill läsa vidare. Den var också ännu mer spännande en än den första boken. Till min stora glädje läste jag att Samartin kommer med en tredje bok om människorna längs pilgrimsvägen.

Kort och gott: Jag kan varmt rekommendera denna episka berättelse, som höll mig i sitt grepp från början till slut. För dig som längtar efter att göra en pilgrimsvandring längs El Camino del Compostela, eller som redan gjort det, är Samartins böcker en guldgruva.

Cecilia Samartin är en av mina favoritförfattare och jag ser med glädje fram emot att lyssna på henne på årets Bokmässa.

För ett år sen intervjuade jag Cecilia Samartin och du kan läsa hennes svar på mina frågor på bloggen.

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank

Jag fick upp ögonen för novellsamlingen Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander på Twitter när Brombergs förlag, tillsammans med bloggarna Anna och Erika, bjöd in till en novellcirkel. Först tänkte jag vara med för novellernas teman intresserade mig, men sen hann jag aldrig läsa boken.

Inte heller nu har jag hunnit läsa mer än de två först novellerna. Det är kö på biblioteket så jag måste lämna tillbaka den innan jag har läst klart hela. Känns inte så illa ändå. Det här är en bok jag VILL HA och hoppas att den kommer i pocket snart.

Englanders noveller passar min smak. Jag gillar att de är lite crazy, skruvade, behandlar viktiga ämnen och samtidigt får jag lära mig något nytt.

Den första novellen har bränt sig fast som ett fotografi i mitt minne. Bilden visar vännerna som står i skafferiet och håller varandra i händerna när maken får frågan om han skulle gömma sin fru (som Anne Frank gömdes), med risk för sitt eget liv, om det blev nödvändigt. En stor och viktig fråga vars svar säger allt. När jag läste novellen var det nästan så att jag satte skrattet i halsen. Jag gillar att man blir överraskad.

Den andra novellen Systerkullarna säger så mycket om maktförhållandena och de israeliska bosättningarna på palestinsk mark. Om den lilla människan i en politisk konflikt.

Jag ångrar att jag inte hängde på novellcirkeln tidigare i år, men ser med stor glädje fram emot att läsa mer av Englander i framtiden.

En orolig grav

PIIntet ont som inte för något gott med sig… eller vad man brukar säga. Eftersom jag varit sjuk i helgen blev det en hel del sofftid. Som sällskap hade jag den charmige rättsarkeologen Ruth Galloway, hennes druidpolare Cathbad och kommissarie Nelson. De råkar av en händelse befinna sig allihopa i Nelsons hemtrakter och så klart korsas deras vägar.

Som vanligt glider jag in i den mysiga miljö som Elly Griffiths lyckad skapa om och om igen. Fick jag önska skulle jag vilja semestra några veckor hemma hos Ruth. Funderar över vad det är som gör Ruth så sympatisk. Kanske för att hon är så ovanligt mänsklig? Hon har ju en del skavanker, det medger hon ju själv, men viftar snabbt bort dem med en förevändning att ytan är inte allt. 
En orolig grav utspelar sig som sagt i Blackpool och inte i Ruths vanliga omgivning. En arkeologkollega har mördats och är det kung Arthurs grav han hittat? Författaren bygger elegant upp spänningen och jag slukar kapitel efter kapitel. Hon lyckas blanda historia med nutid då ett nyhedniskt rasistiskt sällskap – Vita handen – som är besatta av kung Arthur, verkar ha ett finger med i spelet. Detta hemliga sällskap försöker vända saker och ting så att de passar deras intressen. För vad händer om sanningen kommer fram? 
Min vana trogen bloggar jag innan jag har läst klart hela boken. Jag är inte orolig. Jag vet att Elly Griffiths aldrig gör mig besviken! 

Undret

Undret

En bok som Undret av R.J. Palacio skulle lätt kunna bli lite FÖR fluffig och sockersöt, men med huvudpersonens starka personlighet och skarpa humor så tyckte inte jag att den blev det. Det positiva budskapet om att man kommer långt med vänlighet värmer och är tydligt och därför räknar jag denna bok som feelgood.

Det finns de som inte alls klarar av den här sortens böcker och skriver att ”man vill kräkas upp Ahlgrens bilar i en plasthink bredvid sängen. Det är pastellfärgat, det är artificiellt och det är rent kväljande”. Det tycker jag är att vara lite väl cynisk. Undret är trots allt en barnbok och är klassad som Hcg, det vill säga böcker som passar ungefär för elever i mellanstadiet. Fast egentligen är Undret en fin allåldersbok och passar lika bra att läsa när man går i högstadiet, eller när man liksom jag har slutat skolan för länge sedan.

Boken handlar om Auggie som föds med ett missbildat ansikte och som gått igenom 127 operationer innan börjat årskurs 5. Hans mamma har undervisat honom i hemmet fram till nu när det är dags för honom att pröva sina vingar. I flera år gick han omkring med en astronauthjälm på huvudet för att slippa visa sitt ansikte och undvika den uppmärksamhet som hans utseende alltid drar till sig. Det var inte lika många som häpnade eller tyckte det var så konstigt med ett barn med astronauthjälm i jämförelse med hur många som ryggade undan när de såg Auggies ansikte för första gången. Halloween är Auggies favorithögtid för då kan han gå omkring precis som alla andra utan att skrämma (!) någon.

Alla har väl någon gång varit med om att känna sig uttittad. Tänk då att ALLTID vara utsatt för allas dömande blickar!! Det är intressant att följa Auggie och få ett innifrånperspektiv från hur det kan vara att se annorlunda ut. Till exempel i klassrummet vet Auggie på ett ungefär när läraren kommer att stanna till under uppropet och dra efter andan precis när hon möter hans blick.

Det finns till och med föräldrar på skolan som retuscherar bort Auggie från klassfotot och som tycker att eftersom han har speciella behov (vilket han inte har) inte borde gå på den skolan. Auggies egna familj är en drömfamilj. De pratar verkligen MED varandra istället för TILL varandra och relationen dem emellan är varm och innerlig. De älskar honom för den han är och stöttar och beskyddar honom alldeles lagom.

Hans äldre syster Via känner ofta att hennes bror får mer uppmärksamhet och det är intressant att man som läsare får hennes och även andra personers perspektiv på Auggie och hans första år i skolan. Speciellt fastnar det som Via berättar om när hon hade bott en tid hos mormodern och kom hem och för någon sekund såg Auggie på samma sätt som utomstående såg honom.

Systern undrar också: ”Vi har alla ägnat så mycket tid åt att försöka få August att tro att han är normal, att han faktiskt tror att han är normal. Och problemet är att han inte är det.”

Även lärare och rektorn är vettiga och kloka personer. Även ett fåtal elever är modiga nog att närma sig Auggie och upptäcker att han är en helt normalt kille trots sitt annorlunda ansikte. Det är många faktorer som gör att man trivs i skolan och elever, skolutvecklare och skolpersonal skulle kunna plocka många kunskaper utifrån den här historien. Boken fungerar ypperligt för samtal i klassrummet om mobbning, om att vara annorlunda och hur man ska vara mot sina medmänniskor.

Läste någonstans att många tycker att översättningen från engelska till svenska är dålig. Det var inget jag direkt reagerade över, men visst är det ett ganska enkelt och rakt språk. Det är inte en bok jag kommer att minnas tack vare det vackra språket. Några ord märkte jag att de stack ut, som tex raring. Eftersom jag verkar sakna en cynisk ådra och lutar mer åt det naiva hållet så tänkte jag direkt när såg ordet raring: Det var länge sedan jag hörde. Kanske dags att börja använda det lite mer igen. Jag väljer att vara snäll. #väljavarasnäll

Att älska varandra i längden och bredden

Att det ska vara så svårt Att älska varandra i längden och på bredden! Senaste tiden har det gått upp för mig att jag är i den åldern då många separerar eller skaffar hund.

Har du som jag varken några planer på att skilja dig, eller att skaffa husdjur av något slag, så testa istället att förebygga genom att läsa relationsteknik ur ett klokt och humoristiskt perspektiv. Det är just det jag gillar med Gunilla Bergenstens böcker.

Under småbarnsåren läste jag Gunilla Bergenstens Familjens projektledare säger upp sig och tyckte om den så mycket att jag till och med strök under långa stycken och gav den till min man.

Kanske kan Att älska varandra i längden och bredden, om så inte vaccinera oss mot skilsmässa, men ge några goda råd på vägen, samt massor av igenkänning. Ibland kan det räcka att känna igen sig själv och se sin partner ur nya vinklar för att få upp ögonen för vad som är bra i relationen och vad som behövs jobbas mera på. 

Den här boken skulle säkert vara bra för många relationer, som ofta blir extra hårt prövade i semestertider! 
Här är ett klipp från tv-programmet Fråga doktorn