Det är så himla intressant det här att vi tycker så olika om saker och ting. Det är fascinerande att få låna andra människors tankar och sätt att se på livet. Eftersom Bokmanias inlägg handlar om feelgood så blev det extra intressant att läsa hennes tankar om hur hon angriper livet med hjälp av litteraturen! Vi tänker inte alls lika, utan man skulle kunna säga att vi kommer från olika planeter.
Bokmania skriver att hon bli deppig och uttråkad av att läsa feelgood. Kristoffer Ahlström skriver i DN att ”feelgoodlitteratur säger mig inget till mig om mitt liv” och Bokmania håller med och anser inte att den litteraturen ”rustar oss för vardagens jävligheter”. För mig är det exakt det som feelgoodlitteraturen gör!! Det finns så många bra och välskrivna feelgoodromaner, så genren behöver verkligen inte försvaras, men jag vill ändå ge en röst åt alla vi som gillar den sortens böcker.
Bokmania skriver att hon är ”inkompatibel med hejdlöst roliga och livsbejankande personer”. Jag däremot är oftast helt kompatibel med välberättade feelgoodromaner och udda karaktärer. Böcker med livsbejakande karaktärer ger mig energi och tillför fler sätt att se på livet. Jag går inte helt ihop med ALLA feelgoodromaner, så klart!. Lika självklart som att jag inte tycker om ALLA böcker inom andra genrer.
Att feelgoodlitteratur är okontroversiell och motståndsfri kan jag inte hålla med om. Liksom inom alla andra genrer finns det även här romaner som ger visst motstånd och tar upp kontroversiella ämnen. Boken om Joe, En oväntad semester, Livet efter dig och Här är jag nu, för att nämna några.
Att feelgoodlitteraturen är bekväm kan jag däremot hålla med om! Jag förstår inte, eller väljer att inte förstå, vad det skulle vara för fel på litteratur som ger underhållning och förströelse för stunden. Det finns så många böcker att välja på, och böcker som passar olika tider i livet och som tilltalar olika personer. Ett påstående att bekväm och lättuggad litteratur är något negativt tycker jag tyder på ett osunt uppifrånperspektiv från någon som inte har läst så värst många välskrivna, intelligenta och underhållande feelgoodromaner. ALLA människor har olika inställningar och förhållande till böcker och det accepterar jag. Vill man ha mer motstånd är det ju bara att leta upp det. Ingen är tvingad att läsa feelgood. (Märker att nu börjar jag elda upp mig ändå 🙂 )
Bokmania föredrar deppig litteratur för att de ger henne ”användbara verktyg att hantera livet” Det är av precis samma anledning som jag ofta väljer feelgoodlitteratur före verklighetsnära och deppiga romaner. De feelgoodromaner, som jag väljer, ger mig nya infallsvinklar och tankar om hur man kan göra för att må bättre och se livet från den ljusa sidan.
Visst läser jag deppig litteratur också, även om jag föredrar böcker som innehåller humor och hopp. Jonathan Troppers romaner är både tragiska och livsbejakande samtidigt och det gillar jag. Livet självt rymmer ofta både och. Dessutom anser jag att vi översköljs av hemskheter och tragiska nyheter dagligen från media och därför vill jag helst inte läsa om sånt i skönlitteraturen också. Men visst är det skönt att vi kan välja vad vi vill läsa, att åsikterna går isär och att vi bokbloggare har olika sorters smak. Tråkigt vore det ju annars!
Jag väljer att se glaset som halvfullt istället för halvtomt. Det är inte alltid jag lyckas att tänka positivt, men jag jobbar på det. Min verktygslåda är fylld av goda levnadsråd från feelgoodlitteraturen.
_________________________________________________________________________Annons
Feelgoodbiblioteket 
Jag håller med dig, feelgood är ju min grej, gillar att få försvinna in i en värld där man mår bra.
Kul Meja att få ännu ett perspektiv! Tack! Vi har samma bakgrund du och jag och jag förstår vad du menar. Om jag ser till mig själv var biblioteket jätteviktigt under min uppväxt när det inte fanns så många böcker hemma och ingen läsande förebild. Där fick jag boktips.
Jag tror att lättsammare böcker kan vara en ingång och att man kan leta sig vidare om man finner läslusten. Och den ensamstående arbetarklassmamman har absolut mycket att vinna på ett bättre litteraturutbud, men ibland orkar man inte läsa annat än något som gör att man fattar sammanhanget fastän man blir avbruten många gånger under läsningen eller om man är så trött att man inte orkar ta till sig svårare språk eller berättarstrukturer. Senaste tidens forskning har ju visat att läsning av lättsammare underhållningslitteratur är bättre för att motverka psykisk ohälsa än självhjälpsböcker.
Jag tror starkt på tanken att biblioteket och litteraturen ska finnas där folk är och det är lite min tanke bakom min blogg – att delge mig av min läsning och läsglädje. Visa att det är okej att läsa annat än de böcker som hamnar på DN:s kritikersidor. Än så länge tror jag att den svårtuggade litteraturen har högre status än lättsammare underhållningslitteratur på biblioteken. Men biblioteken är till för alla och måste kunna erbjuda något för alla. Det kan vi bli bättre på!
Tack Meja för att du delar med dig av dina tankar!
Det är verkligen intressant att på djupet förstå hur andra tänker, exempelvis kring det här. Jag är en av dem som drar mer åt Bokmania, om man säger 🙂 Men jag kan se din synvinkel. Något som stör mig sedan länge är emellertid påståendet att det skulle vara ett ovanifrånperspektiv att kritisera feelgood och välja litterär kvalitet framför underhållning. Jag tror det är precis tvärtom. Jag är själv från en icke-läsande arbetarklass och ser (därför?) litteraturen som så enormt mycket mer livsviktig än dess underhållningsfunktion. Alltså verkligen. Livsviktig. För en akademisk medelklass som har litteraturen omkring sig finns ju möjligheten på ett annat sätt att man kan välja och vraka: Lite ”skämsläsning” här och lite finläsning där. Man har språket och man har det kulturella kapitalet, alldeles oavsett vad man väljer att läsa. Den ensamstående arbetarklassmamman som bara har tillgång till underhållningshyllan på ICA, det är hon som är förloraren. Hon har SÅ mycket att vinna på bättre litteraturutbud.