de öde fälten av EllyDet kan aldrig komma ut för många deckare av Elly Griffiths! Det känns alltid som att det dröjer alldeles för länge emellan mötena med Ruth, Nelson och de andra i Norfolk. Självklart slängde jag mig över De öde fälten så fort boken gick att få tag på.

De öde fälten gjorde mig, som väntat, inte besviken. Ruth är sitt vanliga bitska, ironiska, men samtidigt sympatiska, jag och känslorna för poliskommissarie Nelson har ännu inte svalnat. Deras relation är lika viktig för berättelsen, som själva mordintrigen. För att dra ut på det lite, och för att göra läsaren osäker om utgången, dyker den trevliga amerikanske historikern upp igen för inspelningen av ännu ett historiskt tv-program där även Ruth medverkar som rättsarkeolog.

Den här gången binds nutid samman med 2:a Världskriget och järnåldern då ett lik hittas i ett gammalt flygplansvrak i närheten där Ruth håller på med en utgrävning. Hennes arbete ingår i en DNA-studie som går ut på att undresöka släktskapet mellan järnåldersmänniskorna som begravts på platsen, med dem som bor där idag. Allt äger rum i närheten av och på familjen Blackstocks ägor och när kvarlevorna efter något som ser ut att ha varit en människa hittas i ett bås på Blackstocks grisfarm, är det för många konstigheter på samma plats, för att Nelson ska kunna se det som tillfälligheter.

Jag tror att författaren vill säga att ”det som göms i snö, kommer fram i tö”. Familjehemligheter som har legat begravda i årtionden förskonas inte av den nya tekniken. Temat tro och vetenskap är vanliga teman och druiden Cathbad har oftast gripit in i precis rätt sekund, vilket har fått både Norfolks innevånare och läsare att tvivla på vetenskapen, och öppna sig för att det kanske finns mer än vad vi kan förklara därute. Griffiths använder även trohet/otrohet som ett tema, och vilka konsekvenser kärleken kan innebära för många fler än bara kärleksparet.

Som vanligt regnar det mycket och de redan blöta saltängarna håller på att dränkas av havet. Så lyder åtminstone en omtalad förbannelse om ätten Blackstone och dess ägor… och det visar sig nästan bli sanning när historien kommer i fatt samtiden.

Elly Griffiths skriver spännande, småmysiga, kluriga deckare med olika historiska teman. Hon är en hejare på att skildra personer i boken utan att bli långdragen. Med små medel får hon poliskollegorna, familjer och bekanta till Ruth och Nelson att kännas som riktiga människor. Vi som har läst Griffiths tidigare Norfolk-deckare har hunnit få en kär relation till både huvudpersonerna och flera av deras vänner. (Ni som inte har träffat på dem förr får korta tillbakablickar presenterade för er allt eftersom, men jag rekommenderar att läsa böckerna i rätt ordning.) Därför känns det frustrerande att boken slutade som den gjorde och att vi måste vänta på fortsättningen!

Samtidigt önskar jag att serien aldrig ska ta slut!

Annonser

En reaktion till “De öde fälten

Vad säger du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s