Kategori: Godbitar

Boken Älskade Elijah är så gripande att det nästan gör ont att läsa den. Det är länge sedan jag läste något så gripande och samtidigt hoppfullt om moderskärlek (faders- också för den delen), förluster och läkande. Vissa kan nog uppfatta boken som sentimental och för tillrättalagd, men de har fel! 🙂 Jag säger bara: Ska du läsa boken (vilket du Måste!) så var beredd på att det är en feelgoodroman med STARKA känslor!

Jag vet inte. Kanske är det för att jag själv är adoptivmamma, som jag känner extra starkt för Älskade Elijah. Eftersom jag tyckte väldigt mycket om Christie Watsons debutroman Små solfåglar långt borta var jag beredd på att även hennes nya bok skulle vara bra och förmodligen hjärtskärande, men jag trodde aldrig att den skulle vara så bladvändarvänlig och ta sig så långt in i mitt sinne och hjärta!

Elijah är en liten pojke som från födseln farit illa. Hans föräldrar är immigranter från Nigeria, som kommit till England, utan vänner och familj. Pappan försvinner snart ur bilden och mammans psykisk hälsa är allt annat än bra. Elijah kommer efter flera års vanvård till olika fosterhem och trots att de sociala myndigheterna sköter sig, får han byta fosterhem ofta. Hade sjukvården och det sociala fångat upp mamman redan vid Elijahs födelse hade deras liv kunnat se helt annorlunda ut.

Det smärtar att höra om Elijahs inre tankar om sig själv. Han tror att det bor en elak trollkarl inom honom, som vill göra alla i hans närhet illa. Författaren beskriver med en sån fingertoppskänsla den utsatthet som denna lilla person är med om. Som läsare är man med i och får insyn i hur ett litet barn kan uppfatta sin omgivning och hur viktigt det är att se saker och ting utifrån barnens perspektiv. Vi vuxna glömmer ofta det. Berättelsen visar också hur viktigt det är med trygghet, kärlek och omvårdnad. Personalen från socialen och lekterapeuten är fantastiska, både som människor och i sin yrkesroll, men ändå har de svårt att hjälpa Elijah.

Författaren berör det kulturella arvet som alla har med sig och hur det kan spela in i olika situationer. Lektekterapeuten och Elijahs farfar påminner Elijah om hans biologiska mamma och det gör känner sig trygg med dem. De har också lättare att se problemen utifrån flera perspektiv tack vare sin bakgrund. Är det kanske ett sätt av författaren att visa på hur viktig mångfalden är, att det finns människor med olika bakgrund inom speciellt yrken som arbetar med människor?

Samtidigt som läsaren får ta del av Elijahs liv och hans mammas brev till honom får vi även möta Obi och Nikki som efter år av missfall och barnlängtan bestämmer sig för att adoptera. Obi är rättsadvokat och på de svagas sida. Han tycker absolut att de ska adoptera ett äldre barn, som verkligen behöver dem. Nikki å sin sida arbetar på ett hem för hemlösa hundar och ser bilden av en nyfödd bebis i sina drömmar.

Det känns som att Obi och Nikki inte riktigt når fram till varandra i diskussionen. Här känner jag igen mig. Jag och min man pratade först förbi varandra när vi längtade efter barn. När vi bestämt oss för att adoptera ställdes vi inför den onaturliga frågan att välja vilken funktionsnedsättning vårt barn skulle ha. Liksom paret i boken hade vi först svårt att ta in det och det krävdes många och långa stunder av funderingar och samtal innan vi bestämde oss.

Som jag ser det pratade inte Nikki och Obi tillräckligt mycket med varandra innan de beslutade sig för att ta emot Elijah. De tänkte lite olika. Obi beskrivs som en person som går efter fakta och på hans nattduksbord fanns böcker om barn med särskilda behov och barn med trauman. Nikki däremot beskriv mer som en känslomänniska och frågan är vilken av dem som var bäst rustade för att ta emot en liten pojke med en sargad själ. Vad innebär det att ta emot ett barn med ett förflutet? Är det ens möjligt att föreställa sig familjens framtid? Många sådana frågor dyker upp och jag skulle rekommendera alla som funderar på att bli adoptivföräldrar att läsa boken.

Jag har sparat slutet på boken och har inte läst det när jag skriver detta. Hur boken än slutar så tycker jag att författaren har skrivit en bra och tankeväckande bok om viktiga ämnen, med flera, rent utav grymma inslag. Christie Watson lyckas bädda in det svåra i en ömsint och kärleksfull berättelse. Samtidigt som hon belyser samhällsproblem, som borde förändras, så visar hon hur mycket tryggheten i en kärleksfull familj kan betyda för ett utsatt barns hälsa och framtid. Tillsammans med samhällets sociala insatser, välutbildad och empatisk personal inom det sociala området och stora mängder kärlek kan sagan få ett lyckligt slut.