Tannie Marias recept på kärlek och mord

tannie marias
Varning! Läs inte denna feelgood-deckare om du är hungrig och har ett tomt kylskåp! Du kommer att lida. Vad säger du till exempel om Paj med vaniljkräm eller Mekanikerns chokladmoussetårta! Jag näst intill dreglar var och varannan sida av Tannie Marias recept på kärlek och mord, av Sally Andrew.

Gillar du pusseldeckare och deckare som påminner om Alexander McCall Smiths charmiga privatdetektiv i Botswana – Damernas detektivbyrå – så är det här absolut en bok för dig. Gillar du därtill att äta eller laga mat så är du på helt rätt spår. Huvudpersonen Tannie Marie, en medelålders sydafrikansk änka, har nämligen ett nära förhållande till mat. Den stund på dygnet när hon inte tänker på mat eller lagar mat finns inte.

Sedan hennes hustrumisshandlande make dog lever hon för att laga mat och försörjer sig genom att skriva sin omåttligt populära matspalt i tidningen Gazette. Till en början hade hon en kärleksspalt, men när den rationaliserades bort löste hon,  och hennes vänner på redaktionen, det med att kombinera en mat- och kärleksspalt. Efter det svarar Tannie Marie läsarbrevens avsändare med mat- och kärleksråd.

Ett brev från en man som heter Karel börjar så här:
Kära Tannie Maria.
Jag skriver till dig för att få ett kärleksråd.
Du behöver inte bry dig om några recept. Jag kan inte ens koka ett ägg.

Tannie Maria svarar honom med ett kort råd om han ska skicka ett sms till kvinnan som han är kär i, samt ger honom en detaljerad beskrivning på hur man kokar ett ägg perfekt. Jag blev tvungen att testa.

Ett brev får Tannie Maria att ana oråd och värre blir det när kvinnan i fråga hittas mördad. Ja, du har gissat rätt. Tannie Maria och hennes kollegor på tidningen blir inblandade och det blir riktigt spännande.

Det är omöjligt att inte förälska sig i huvudpersonen Tanne Maria. Hennes eget känsloliv och tankar om ensamhet vävs in i historien och som läsare lär man känna henne väl. Tannie Marie är en krass kvinna, som har sina själsliga ärr efter att i åratal blivit misshandlad av sin numera avlidne man. Nu lever hon nöjd med sin ensamhet, sin köksträdgård och breven från Gazettes läsare. Hon är rolig, smart, modig och inget undgår henne. Hon är som en nutida sydafrikansk Miss Marple. Någon man gärna vill bli vän med.

Romanen har en spännande deckarintrig, härligt persongalleri  och många exotiska miljöbeskrivningar. Trots den lättsamma berättelsen väjer inte författaren för viktiga ämnen som apartheid, politik och kvinnomisshandel. Det beror säkerligen på att hon själv är utbildad i psykologi, har jobbat på olika kvinnojourer och är specialiserad på frågor som rör kvinnomisshandel.

Ska jag klämma ur mig något mindre positivt om boken så hade författaren kunnat skala av ett ganska stort antal sidor och snävat till historien. Fast å andra sidan…vem kan få för mycket av smarriga matbeskrivningar och ledtrådar?!

Blir du nyfiken och vill veta mer om boken och författaren? Läs då Fem frågor till Sally Andrew på Norstedts sajt.

 

Annonser

De öde fälten

de öde fälten av EllyDet kan aldrig komma ut för många deckare av Elly Griffiths! Det känns alltid som att det dröjer alldeles för länge emellan mötena med Ruth, Nelson och de andra i Norfolk. Självklart slängde jag mig över De öde fälten så fort boken gick att få tag på.

De öde fälten gjorde mig, som väntat, inte besviken. Ruth är sitt vanliga bitska, ironiska, men samtidigt sympatiska, jag och känslorna för poliskommissarie Nelson har ännu inte svalnat. Deras relation är lika viktig för berättelsen, som själva mordintrigen. För att dra ut på det lite, och för att göra läsaren osäker om utgången, dyker den trevliga amerikanske historikern upp igen för inspelningen av ännu ett historiskt tv-program där även Ruth medverkar som rättsarkeolog.

Den här gången binds nutid samman med 2:a Världskriget och järnåldern då ett lik hittas i ett gammalt flygplansvrak i närheten där Ruth håller på med en utgrävning. Hennes arbete ingår i en DNA-studie som går ut på att undresöka släktskapet mellan järnåldersmänniskorna som begravts på platsen, med dem som bor där idag. Allt äger rum i närheten av och på familjen Blackstocks ägor och när kvarlevorna efter något som ser ut att ha varit en människa hittas i ett bås på Blackstocks grisfarm, är det för många konstigheter på samma plats, för att Nelson ska kunna se det som tillfälligheter.

Jag tror att författaren vill säga att ”det som göms i snö, kommer fram i tö”. Familjehemligheter som har legat begravda i årtionden förskonas inte av den nya tekniken. Temat tro och vetenskap är vanliga teman och druiden Cathbad har oftast gripit in i precis rätt sekund, vilket har fått både Norfolks innevånare och läsare att tvivla på vetenskapen, och öppna sig för att det kanske finns mer än vad vi kan förklara därute. Griffiths använder även trohet/otrohet som ett tema, och vilka konsekvenser kärleken kan innebära för många fler än bara kärleksparet.

Som vanligt regnar det mycket och de redan blöta saltängarna håller på att dränkas av havet. Så lyder åtminstone en omtalad förbannelse om ätten Blackstone och dess ägor… och det visar sig nästan bli sanning när historien kommer i fatt samtiden.

Elly Griffiths skriver spännande, småmysiga, kluriga deckare med olika historiska teman. Hon är en hejare på att skildra personer i boken utan att bli långdragen. Med små medel får hon poliskollegorna, familjer och bekanta till Ruth och Nelson att kännas som riktiga människor. Vi som har läst Griffiths tidigare Norfolk-deckare har hunnit få en kär relation till både huvudpersonerna och flera av deras vänner. (Ni som inte har träffat på dem förr får korta tillbakablickar presenterade för er allt eftersom, men jag rekommenderar att läsa böckerna i rätt ordning.) Därför känns det frustrerande att boken slutade som den gjorde och att vi måste vänta på fortsättningen!

Samtidigt önskar jag att serien aldrig ska ta slut!

Etthundra mil

etthundra milJojo Moyes har återigen lyckats väva in ett aktuellt och viktigt ämne i en gripande historia, som jag aldrig vill ska ta slut och som jag kommer att rekommendera om och om igen. Det här är Moyes bästa roman sedan ”Livet efter dig”.

Förutom att Etthundra mil är en roman man inte lägger ifrån sig i första taget, är den även en knivskarp skildring av dagens ekonomiska orättvisor. Det också en fin berättelse om en familj, som kanske inte är av den vanligaste sorten, men vars starka band håller i vått och torrt.

”Man blir inte lycklig av pengar” sägs det, men att pengar underlättar livet väsentligt – det bevisar Jojo Moyes i Etthundra mil. Pengar ger möjligheter, trygghet och tid. Jess Thomas, en av bokens huvudpersoner, saknar de fördelar som följer med en stabil ekonomi. Hon är ensamstående och har två jobb för att få familjens ekonomi att gå runt. Sonen Nicky mår allt annat än bra och kvarterets smågangsters gör vad de kan för att förstöra hans liv. Dottern Tanzie visar sig vara ett mattegeni, och blir erbjuden ett stipendium som täcker den större delen av utbildningskostnaderna vid en skola som kan ta tillvara hennes specialintresse. De återstående tio procenten måste familjen själv skjuta till, men det är en oöverstiglig uppgift för en familj, som sparar in på det mesta för att få pengarna att ens räcka till det mest väsentliga.

Jess ser erbjudandet om stipendiet som en chans för hela familjen att förändra sin tillvaro. I ett sista desperat försök att få ihop pengar anmäler hon Tanzie till en matematiktävling, med en vinst som garanterar dottern en plats på skolan hon längtar till. De har inte råd med tågbiljetter för att ta sig till tävlingen, som äger rum i Skottland. Det får bli den före detta makens avställda bil, som står i garaget och samlar damm, som får ta dem till tävlingen, men de kommer inte långt innan olyckan är framme…

Turen har sin tumme med i spelet och ingen mindre än Ed, IT-miljonären som Jess har städat hemma hos, dyker upp som en räddande ängel. Efter mycket om och men sitter hela familjen tillsammans med Ed i hans bil, på väg till Skottland.

Ed har inte bara guldpengar i sitt bagage. Hans historia bevittnar att ekonomisk trygghet innebär rättslig trygghet, möjligheter och annan en syn på tillvaron, än vad Jess och hennes familj är vana med. Detta kommer fram i små tragikomiska stunder under resans gång, som till exempel vid inköp av färdkost och då Jess tvingar barnen att roffa åt sig vid hotellfrukosten.

Eds förflutna bevisar att en förmögenhet kan förloras på grund av ett sekundsnabbt misstag. Han riskerar att dömas till fängelse för ett insiderbrott, gjort i desperation för att bli av med ett ex. I boken framstår insiderbrott, som ett mycket grovt brott och det säger ju en del om synen på ekonomin som en central beståndsdel i dagens samhälle.Trots att Ed har råd med rättshjälp är det inte säkert att hans pengar kan rädda honom den här gången.

Etthundra mil är en samhällskritisk feelgoodroman där författaren ger oss en behövlig (för en del mer än andra) nära insyn i hur ekonomisk utsatthet kan sätta stopp för drömmar, utvecklingsmöjligheter och driva människor längre ner i misären. Samtidigt som Moyes visar att pengar inte enbart innebär lycka bevisar hennes historia att den orättvisa fördelningen är en stor förlust för samhället, när alla inte har samma möjligheter att utveckla sin fulla potential.

Som varje god feelgoodroman sig bör, innehåller även denna en del svärta, en ovanligt stor mängd för genren faktiskt. Moyes väger upp det genom att förmedla hopp om förändring och uppmärksamma människans godhet som en viktig kraft. Både när det gäller att räcka ut en hand till en granne i nöd, men också när det gäller själva fördelningen av samhällets resurser.

För övrigt spädde boken på min dröm att bila genom England och Skottland – att göra en egen roadtrip låter väl trevligt!

Älskade Elijah

alskade-elijahBoken Älskade Elijah är så gripande att det nästan gör ont att läsa den. Det är länge sedan jag läste något så gripande och samtidigt hoppfullt om moderskärlek (faders- också för den delen), förluster och läkande. Vissa kan nog uppfatta boken som sentimental och för tillrättalagd, men de har fel! 🙂 Jag säger bara: Ska du läsa boken (vilket du Måste!) så var beredd på att det är en feelgoodroman med STARKA känslor!

Jag vet inte. Kanske är det för att jag själv är adoptivmamma, som jag känner extra starkt för Älskade Elijah. Eftersom jag tyckte väldigt mycket om Christie Watsons debutroman Små solfåglar långt borta var jag beredd på att även hennes nya bok skulle vara bra och förmodligen hjärtskärande, men jag trodde aldrig att den skulle vara så bladvändarvänlig och ta sig så långt in i mitt sinne och hjärta!

Elijah är en liten pojke som från födseln farit illa. Hans föräldrar är immigranter från Nigeria, som kommit till England, utan vänner och familj. Pappan försvinner snart ur bilden och mammans psykisk hälsa är allt annat än bra. Elijah kommer efter flera års vanvård till olika fosterhem och trots att de sociala myndigheterna sköter sig, får han byta fosterhem ofta. Hade sjukvården och det sociala fångat upp mamman redan vid Elijahs födelse hade deras liv kunnat se helt annorlunda ut.

Det smärtar att höra om Elijahs inre tankar om sig själv. Han tror att det bor en elak trollkarl inom honom, som vill göra alla i hans närhet illa. Författaren beskriver med en sån fingertoppskänsla den utsatthet som denna lilla person är med om. Som läsare är man med i och får insyn i hur ett litet barn kan uppfatta sin omgivning och hur viktigt det är att se saker och ting utifrån barnens perspektiv. Vi vuxna glömmer ofta det. Berättelsen visar också hur viktigt det är med trygghet, kärlek och omvårdnad. Personalen från socialen och lekterapeuten är fantastiska, både som människor och i sin yrkesroll, men ändå har de svårt att hjälpa Elijah.

Författaren berör det kulturella arvet som alla har med sig och hur det kan spela in i olika situationer. Lektekterapeuten och Elijahs farfar påminner Elijah om hans biologiska mamma och det gör känner sig trygg med dem. De har också lättare att se problemen utifrån flera perspektiv tack vare sin bakgrund. Är det kanske ett sätt av författaren att visa på hur viktig mångfalden är, att det finns människor med olika bakgrund inom speciellt yrken som arbetar med människor?

Samtidigt som läsaren får ta del av Elijahs liv och hans mammas brev till honom får vi även möta Obi och Nikki som efter år av missfall och barnlängtan bestämmer sig för att adoptera. Obi är rättsadvokat och på de svagas sida. Han tycker absolut att de ska adoptera ett äldre barn, som verkligen behöver dem. Nikki å sin sida arbetar på ett hem för hemlösa hundar och ser bilden av en nyfödd bebis i sina drömmar.

Det känns som att Obi och Nikki inte riktigt når fram till varandra i diskussionen. Här känner jag igen mig. Jag och min man pratade först förbi varandra när vi längtade efter barn. När vi bestämt oss för att adoptera ställdes vi inför den onaturliga frågan att välja vilken funktionsnedsättning vårt barn skulle ha. Liksom paret i boken hade vi först svårt att ta in det och det krävdes många och långa stunder av funderingar och samtal innan vi bestämde oss.

Som jag ser det pratade inte Nikki och Obi tillräckligt mycket med varandra innan de beslutade sig för att ta emot Elijah. De tänkte lite olika. Obi beskrivs som en person som går efter fakta och på hans nattduksbord fanns böcker om barn med särskilda behov och barn med trauman. Nikki däremot beskriv mer som en känslomänniska och frågan är vilken av dem som var bäst rustade för att ta emot en liten pojke med en sargad själ. Vad innebär det att ta emot ett barn med ett förflutet? Är det ens möjligt att föreställa sig familjens framtid? Många sådana frågor dyker upp och jag skulle rekommendera alla som funderar på att bli adoptivföräldrar att läsa boken.

Jag har sparat slutet på boken och har inte läst det när jag skriver detta. Hur boken än slutar så tycker jag att författaren har skrivit en bra och tankeväckande bok om viktiga ämnen, med flera, rent utav grymma inslag. Christie Watson lyckas bädda in det svåra i en ömsint och kärleksfull berättelse. Samtidigt som hon belyser samhällsproblem, som borde förändras, så visar hon hur mycket tryggheten i en kärleksfull familj kan betyda för ett utsatt barns hälsa och framtid. Tillsammans med samhällets sociala insatser, välutbildad och empatisk personal inom det sociala området och stora mängder kärlek kan sagan få ett lyckligt slut.

Blomsterspråket

Blomsterspråket av Vanessa Diffenbaugh var helt underbar. Den blir en perfekt feel-goodfilm med lite djup. Funderar på vilken skådespelerska som skulle passa som bokens huvudperson…men hon är väl redan tillsatt i Hollywood kan jag tänka mig. Tyvärr är Julia Roberts för gammal, men hade hon varit yngre så hade hon varit klockren. Kanske dyker hon upp som blomsteraffärens ägare? Kanske hon som spelade Juno…men hon kanske också är för gammal. Tjejen i den här boken påminner lite om henne på något sätt, i alla fall i mitt huvud. 
Jag blev helt tagen av boken och läste ut den på en dag och det känns fortfarande som att jag saknar Victoria Jones och hennes vänner. Victoria är verkligen vad man kan kalla en ”maskrosunge” som växt upp i ett stort antal fosterhem, men som klarar sig på sitt eget vis och med hjälp av blommorna. Författaren har startat Cameillia network som en hjälp vid övergången mellan fosterhem/gruppfosterhem och vuxenlivet. Bra initiativ! 
Det var mycket intressant att lära sig alla blommors betydelse också….vilket är bokens stora huvudtema. Från och med nu ska jag aldrig mer ge bort en basilikaplanta eftersom basilika står för ”hat”. Boken påminner mig lite om Vit Oleander som jag läste för länge sen, där blomman hade en viktig del i berättelsen.  som också handlade om en flicka i en utsatt situation. 
En höjdare för alla som vill ha en hoppfull bok med högmysfaktor trots allt elände. 

Little Bee

Little Bee av Chris Cleave – Wow! En läsupplevelse med stort L! Borde jag ju ha förstått eftersom Ingalill Mosander på Go Kväll sagt så här om den: ”En enastående berättelse om vår tid. Den är sorglig, rolig, utmanande och upplyftande. Alla människor som älskar att läsa böcker ska unna sig den här läsupplevelsen”.
Att en sådan viktig och samtidigt sorglig bok kan vara så rolig trodde jag inte var möjligt. Jag blev helt kär i Little Bee, som trots sina hemska upplevelser, har fötterna på marken och en bibehållen tro på mänskligheten. Åter igen har jag läst en bok som ger mig både kunskap och en minnesvärd historia i ett. Ingen borde missa den här boken!!

Syskonmakaren

Syskonmakaren av Lisa Jewell passar perfekt att läsa under julen med en pralin-ask i närheten. Man bara flyter fram i texten och ibland får jag nästa nypa mig i armen för att påminna mig om att jag inte ser en utmärkt brittisk tv-serie, utan att jag läser en bok. Kan en bok få bättre omdöme än så?

Jag har nog läst alla Lisa Jewells böcker som har kommit ut på svenska. Våga flyga är nog den som jag gillar mest…eller gillade mest… nu har Syskonmakaren puttat ner den till andraplatsen. Det här är feelgood när den är som bäst. Den har allt jag önskar: en bra berättelse som slingrar lite lagom, intressanta karraktärer som man känner med, brittisk stadsmiljö och flyt som inte är av denna värld.

Nu har jag inte tid att blogga mer…måste krypa ner i soffan och läsa klart boken…och sluka ännu en pralin.

Sköra bestar

Sköra bestar av Tawni O’dell är en sådan där bok som jag inte vill skriva om för att jag är rädd att förminska upplevelsen av den. Jag är också rätt säker på att mitt blogginlägg inte kan beskriva boken så väl som den förtjänar.

Jag gillade författarens andra böcker, Ivans återkomst, Avvägar och Kära syster så jag hade höga förväntningar när jag började på Sköra bestar och jag kan säga jag fick rätt även denna gång. Jag kommer att bära med mig berättelserna om det två bröderna och den äldre kvinnan som tog hand om dem. Om hennes kärlekshistoria med den spanske tjurfäktaren, en kärlekshistoria som fortsatte även efter döden. Om hur helt okända människor kan komma att betyda så mycket för varandra och att det inte alltid är blodsband som gör att man hör ihop.

Bara att gratulera er som inte har läst Sköra bestar än!

Sju jävligt långa dagar

Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper. En helt jävla underbart rolig bok! Judd finner sin fru i säng med chefen och det beskrivs med de här orden: Mitt äktenskap slutade på det gamla vanliga sättet: med cheesecake och ambulans… Visst kan man bara bli nyfiken på en sån mening?! Ingen lär bli besviken! Jag kan väl avslöja en detalj…jag kommer alltid att tänka på den här scenen när jag ser tårtljus 🙂

Judd och hans familj ska sitta shiva, en judisk sorgevecka för sin döde far. Det är inte bara de enligt traditionen låga stolarna, som ställer till det. Medans släkt och vänner strömmar in kommer både ett och annat gammalt familjegroll upp på bordet.

Jag gillar Troppers sätt att skriva. Torr, svart humor blandat med helt otroligt roliga scener. Det är lätt att se familjen framför sig och jag blir inte förvånad om den här berättelsen snart dyker upp på bioduken. (Vilket förresten de flesta böcker brukar göra nu för tiden…). Man får följa alla familjemedlemmars liv och de flesta hinner ta en ganska stor vändning innan sista sidan.

Som jag skrev om hans tidigare bok Konsten att tala med en änkling så kan jag bara hurra över att det nu finns en värdig lärjunge till Nick Hornby. Grattis till er som inte har läst den än!

Annonsflickan från Odessa

Med anledning av det som händer i Ukraina just nu så lägger jag ute det här inlägget som repris. Boken ger inblick i livet i Ukraina på sätt som fick mig att få upp ögonen för det landet.

Annonsflickan från Odessa
var en överraskning för mig. En blandning av Desperate Housewifes och En kort berättelse om traktorer på ukrainska lät lovande. Den var mer än lovande och efter den har jag haft svårt att hitta någon ny bok och får inte fart på läslusten.

Boken handlar om en ung kvinna i Odessa som får arbete på ett företag som sysslar med import. Ett av villkoren är att hon ska ligga med chefen…men hon lyckas ta sig ur situationen. Hon tar även arbete på en datingfirma där desperata amerikanska män söker fattiga desperata ukrainska kvinnor, vars dröm är att lämna Ukraina och leva i det rika Amerika. Samtidigt har hon en maffiaboss i hälarna.

Det kan låta som en ytlig historia, men boken beskrev livet och kulturen i Odessa så att den väckte min nyfikenhet. Bland annat kan jag inte släppa tanken på att testa att dricka te med hallonsylt i, vilket huvudpersonen ofta gjorde i boken. Jag har hört att det fungerar som en sorts efterrätt. Att ojämna tal räknas som lyckotal och att ingen skulle komma på tanken att bjuda in sina vänner till sitt födelsedagskalas. Riktiga vänner vet när ens vän fyller år och dyker upp ändå. Små kulturella uttryck som får en att reagera och upptäcka sådana i ens egen tillvaro älskar jag att läsa om. (Etnologen i mig kanske 🙂 )

Odessa beskrivs också som en varm, internationell stad till skillnad mot Moskva som är hård och kall. En resa till Odessa skulle inte sitta helt fel. Jag ska i alla fall ta mig en titt på Internet och resa till Odessa den vägen.

Boken är skriven på ett ganska roligt vis och med humor mitt i den fattiga och miserabla tillvaron som många i Ukraina verkar leva. Samtidigt behandlar den ett allvarligt tema där män mer eller mindre köper sig hustrur…en verklighet som tyvärr är allt för vanlig och tragisk.
Jag kommer absolut att läsa mer av Janet Skeslien Charles. Är det någon där ute som kan rekommendera likande böcker så tackar jag och tar emot!