Sonja gästbloggar om boken Gården

Sonja har läst Gården av Tom Rob Smith och är inte riktigt nöjd om jag förstår saken rätt…

Sonja:
Att vara ett fan av något eller någon och samtidigt vara någorlunda kritiskt lagd är inte lätt. Med jämna mellanrum kommer de där svettiga stunderna. Allt mina favoriter gör är inte bra och jag kan inte bortse från det hur mycket det än svider. Säkrast för alla konstnärer är att skapa ett enda genialiskt verk och sen dö från alltihop.

Tom Rob Smith skrev den åtminstone smått genialiska thrillern Barn 44 för några år sen. En riktigt stilbildande bok där en drogberoende sovjetisk säkerhetsofficer jagar en massmördare samtidigt som Stalintidens paranoia nått sitt slutgiltiga crescendo. Alla förråder alla och varje kapitel träffar läsaren hårt i maggropen. Jag har försökt få folk att läsa den på alla sätt jag kan utom att ta dem i kragen och ruska dem fram och åter. Hade det hjälpt hade jag gjort det med!

Efter succén med debutboken antar jag (detta är bara spekulationer) att Tom Rob Smith bestämde sig för, eller blev övertalad, att fortsätta mjölka sitt superupplägg genom att skriva en uppföljare. Det gjorde han med Det hemliga manifestet. Allt han byggt upp lyckades han riva ner i en enda bok. Oj oj. Jag ska inte ens skriva något mer, jag får ångest.

Nu har han bytt genre och Gården har precis kommit ut på svenska. En bok där författaren gräver där han står och berättar om en ung man med svensk mor och engelsk far. Föräldrarna har flyttat till Sverige för att tillbringa sin pension där, men allt står inte rätt till på den halländska gård de köpt. Grannarna uppför sig underligt, en ung tjej verkar vara i fara och försvinner, nergrävda papper upphittas och en enslig skogskoja brinner ner. Med mera.

Det gör ont, det gör ont, det gör ont – men jag får slita mig bort från skämskudden och erkänna. Det här funkar inte heller. En av alla invändningar jag har, och en av de största, är att Tom Rob Smith trillar i den gamla klassiska skrivarfällan att berätta istället för att visa. Läsaren får inte dra sina egna slutsatser om något och det blir strax enerverande.

Att vara svensk och ta del av ett kraftigt exotiserande av Sverige blir också märkligt. Svenskarna i boken är besatta av traditioner och av svenska flaggan, de mixar med förtjusning midsommar och luciatåg bara för att…ja, varför framgår aldrig riktigt. Och badar någon i en å – självklart kommer det en älg plaskandes. Som på beställning från Svenska turistrådet.

Jag fattar verkligen inte. Hur blev det så här? Ja, okej. Slutet i Barn 44 var väl något sökt med tanke på att huvudpersonerna överraskande visade sig vara släkt med varandra. Ett helt onödigt grepp. Men ändå. Den hade allt, ja nästan allt. Det jag kan ta till i det här läget är väl livets ofullständighet. Även solen har fläckar sägs det. Och fläckfria författare har jag svårt att tro på. Det skulle väl vara Margaret Mitchell…? ;)*

*med en enda bok på sitt samvete.