Sonja gästbloggar om boken Gården

gårdenSonja har läst Gården av Tom Rob Smith och är inte riktigt nöjd om jag förstår saken rätt…

Sonja:
Att vara ett fan av något eller någon och samtidigt vara någorlunda kritiskt lagd är inte lätt. Med jämna mellanrum kommer de där svettiga stunderna. Allt mina favoriter gör är inte bra och jag kan inte bortse från det hur mycket det än svider. Säkrast för alla konstnärer är att skapa ett enda genialiskt verk och sen dö från alltihop.

Tom Rob Smith skrev den åtminstone smått genialiska thrillern Barn 44 för några år sen. En riktigt stilbildande bok där en drogberoende sovjetisk säkerhetsofficer jagar en massmördare samtidigt som Stalintidens paranoia nått sitt slutgiltiga crescendo. Alla förråder alla och varje kapitel träffar läsaren hårt i maggropen. Jag har försökt få folk att läsa den på alla sätt jag kan utom att ta dem i kragen och ruska dem fram och åter. Hade det hjälpt hade jag gjort det med!

Efter succén med debutboken antar jag (detta är bara spekulationer) att Tom Rob Smith bestämde sig för, eller blev övertalad, att fortsätta mjölka sitt superupplägg genom att skriva en uppföljare. Det gjorde han med Det hemliga manifestet. Allt han byggt upp lyckades han riva ner i en enda bok. Oj oj. Jag ska inte ens skriva något mer, jag får ångest.

Nu har han bytt genre och Gården har precis kommit ut på svenska. En bok där författaren gräver där han står och berättar om en ung man med svensk mor och engelsk far. Föräldrarna har flyttat till Sverige för att tillbringa sin pension där, men allt står inte rätt till på den halländska gård de köpt. Grannarna uppför sig underligt, en ung tjej verkar vara i fara och försvinner, nergrävda papper upphittas och en enslig skogskoja brinner ner. Med mera.

Det gör ont, det gör ont, det gör ont – men jag får slita mig bort från skämskudden och erkänna. Det här funkar inte heller. En av alla invändningar jag har, och en av de största, är att Tom Rob Smith trillar i den gamla klassiska skrivarfällan att berätta istället för att visa. Läsaren får inte dra sina egna slutsatser om något och det blir strax enerverande.

Att vara svensk och ta del av ett kraftigt exotiserande av Sverige blir också märkligt. Svenskarna i boken är besatta av traditioner och av svenska flaggan, de mixar med förtjusning midsommar och luciatåg bara för att…ja, varför framgår aldrig riktigt. Och badar någon i en å – självklart kommer det en älg plaskandes. Som på beställning från Svenska turistrådet.

Jag fattar verkligen inte. Hur blev det så här? Ja, okej. Slutet i Barn 44 var väl något sökt med tanke på att huvudpersonerna överraskande visade sig vara släkt med varandra. Ett helt onödigt grepp. Men ändå. Den hade allt, ja nästan allt. Det jag kan ta till i det här läget är väl livets ofullständighet. Även solen har fläckar sägs det. Och fläckfria författare har jag svårt att tro på. Det skulle väl vara Margaret Mitchell…? ;)*

*med en enda bok på sitt samvete.

Bibliotekarier i böcker del 2

familjen weirdSidekick-Sonja bloggar vidare om bibliotekarier i böcker:

Andrew Kaufman skriver om en annan sorts bibliotekarie, än Sophie Divry, i sin nya bok om Familjen Weird. Ett av de fem syskonen Weird, Lucy, är besatt av ordning och reda men trasslar hela tiden till det för sig i sitt arbete som bibliotekarie eftersom hon inte kan låta bli att ragga upp främlingar på jobbet. Välorganiserad som hon är vet hon att det krävs exakt 278 juck för henne att nå klimax. Att kollegorna blir irriterade av hennes eskapader har hon ingen förståelse för.

Förbannad kulturarbetare eller excentriskt sexmonster – båda varianterna känns igen. I allmänhet verkar bibliotekarierna i litteraturen ha det lite svårt med det sociala samspelet. Kanske ligger det något i det. Vi har ju en minst lika viktig relation som den till andra människor som måste underhållas – den till boken. En riktig bibliotekarie läser. Det är inte så noga vad som läses, det kan egentligen vara vad som helst, men någon läsning måste vara igång. Annars kan det fasansfulla hända – nej, jag är inte ironisk nu – att den icke-läsande blir utpekad.

Jag har varit med om det flera gånger under årens lopp. En kollega anförtror mig viskande om en eller flera andra kollegor: ”jag tror faktiskt inte att hon/han läser något alls, någonsin”. När det hänt har jag verkligen spärrat upp ögonen, helt förskräckt. Och tro inte att jag har glömt bort er, ni som jag fått utpekade för mig. Åh nej. Jag vet vem ni är. Skulle kunna markera er på en Sverigekarta från Umeå ner till Mälardalen.

Det brukar heta att vi inte ska se våra yrken som ett kall, men det är ju klart att vi gör det. Skillnaden nu är bara att det inte heter att man har ett kall, utan man är professionell. Helt klart lite risigt att ha ett förhållande med någon biblioteksbesökare. Men att inte ha något förhållande till boken – då är man skandaliserad på riktigt.

Tack Sonja! Jag längtar så efter Kaufmans nya bok. Jag älskar Alla mina vänner är superhjältar och Den krympande hustrun.
_________________________________________________________________________
Annons
Bokbutiken prata med kläder

Sonja gästbloggar och tipsar om: Berättelser för till- och frånskilda

Berättelser för till- och frånskildaEftersom det blivit mycket annat (kul sånt) och lite läsning senaste tiden kommer här ett boktips från gästbloggande Sonja: Berättelser för till- och frånskilda av Katarina Mazetti. Som vanligt gör hon mig lässugen. 

_____________________________________________________
Aldrig har det varit så roligt med skilsmässor som i den här boken

Jag väntade länge och troget på att den här boken skulle komma ut, eftersom det kändes som att idén för Katarina Mazettis novellsamling helt enkelt inte kunde gå fel. Berättelser där vi för omväxlings skull får veta allt om hur kärlekshistorier tar slut, istället för hur de börjar.

Katarina Mazetti som fick en jättepublik med sin bok Grabben i graven bredvid kan verkligen konsten att lyfta de mest vardagliga situationer och göra litteratur av dem. Hon varierar skickligt sitt tema och att läsa en hel rad noveller med samma grundtema fungerar hur bra som helst. Det är både underhållande, sorgligt och otroligt träffsäkert vilket perspektiv hon än använder för att ta sig an kärlekens dödsryckningar.


Vi får möta några klassiska situationer som vi alla känner igen, som mannen som renoverar sönder sitt äktenskap. Vad driver honom egentligen? Eller den förbittrade kvinnan som tar ut sin ilska över att bli sviken på de gemensamma ägodelarna. Och jättefamiljen med barn från olika kullar, nya gemensamma barn och ett livspussel som kräver en halvtids administratör för att gå ihop.

Novellen är en litteraturgenre som många glömmer bort, men jag hoppas att den här samlingen berättelser hittar lyckliga läsare i alla åldrar. Eller så kanske de är olyckliga när de börjar läsa och lyckliga efteråt. För hur konstig, galen eller ensam du än känner dig när kärlekssorgen kramar sönder hjärtat: du är inte ensam. Alla har varit där. Ja, utom en enda person som finns med i en av novellerna då. Men något undantag ska ju finnas om bekräftar regeln. 
________________________________________________________________________________
Tack Sonja för att du fyller ut bloggen med boktips! Jag lovar att skärpa mig på den fronten. Har blivit lite väl många inlägg om prisceremonier och annat på sistone 🙂 

I sommar har jag gästbloggat på Bokcirklar.se

Den här sommaren har verkligen varit god vad gäller bokcirklar för min del. Förutom att bokcirkla i radio har jag varit gästbloggareBokcirklar.se tillsammans med min nygamla vän/kollega Sara/Hermia. Vi försökte oss på att duoblogga, dvs att vi bloggade båda två, dagarna efter varandra, utifrån samma ämne. Det var bra att ha något att hålla sig till, att man visste vad man skulle skriva om och samtidigt var det kul att ha någon att bolla med.

Både Sara och jag tyckte att det var kul att jobba ihop och vi skrattade en hel del när vi spånade fram inläggen. Förhoppningsvis tyckte några av läsarna också att våra inlägg var roliga…eller intressanta…eller åtminstone inte dötrista 🙂 Avgör själv!

Framåt hösten ska jag ta mig an två nya och spännande bokcirkelutmaningar. Mer om det senare…

Feelgood – "Böcker som får mej att må bra helt enkelt och som är skrivna med glimten i ögat."

Under andra veckan som gästbloggare på Bokcirklar.se skriver jag och min bloggarkompis Sara om Feelgoodlitteratur. Vad är det egentligen?

bild (52)

Jag ställde frågan ”Varför läser du feelgoodromaner?” på Facebook och fick många intressanta svar: 
”Att läsa den genren är som plåster på sår. Nyttigare än att tröstäta… En verklighetsflykt med lyckan garanterad. Även om jag har det bra så blir en sådan bok ett komplement, som ett härligt tjejsnack mellan två pärmar”
”Vill må-bra å få sjunka in i en värld som kan strula till sig men som slutar bra. En bok utan mord å ond å bråd död. Älskar att få följa huvudpersonen som man ofta känner igen sig i å ändå inte.”
”För att koppla av.”
”Läser dem när det finns störningsmoment i närheten, typ om man sitter på stranden eller bussen, eftersom det är lätt att släppa och plocka upp handlingen igen.”
”Verklighetsflykt!”
”Komik + melankoli =feelgood”
”Böcker som får mej att må bra helt enkelt och som är skrivna med glimten i ögat.”
”Mat, sex, böcker – man är sugen på olika saker beroende på tillfälle och behov.”
”I stället för – eller tillsammans med – godis. Något sött och lättsmält efter mer matnyttiga saker med tuggmotstånd. Efterrätt.”
”När allt jag vill är att få vila i absolut kravlöshet och vara säker på att allt faktiskt kan sluta bra. När jag vill linda in min mörbultade själ i fluffig, mjuk bomull.”
”Jag läser sällan feelgood-litteratur, men om jag gör det är det för att det ibland behövs något mjukt och lättsamt som motvikt.”

Blir du nyfiken eller sugen på att läsa en bra, varm och rolig feelgoodroman? Varsågod här har du mina tio-i-topp feelgoodfavoriter från förra året.

Sara och jag sommarbloggar på Bokcirklar.se – presentation utifrån våra bokhyllor

Nu har Sara och jag startat vår stereobloggning på Bokcirklar.se. Vi har spånat ihop några gemensamma teman som vi båda kommer att skriva utifrån. I våra första gästinlägg presenterar vi varandra utifrån våra bokhyllor, ungefär som i radioprogrammet Min bokhylla.

Sara skriver bland annat så här om mina boktravar: ”Jo, jag ser en kvinna med näsa för det aktuella, som har stor koll på bokutgivningen. Men så har hon också för vana att slita Svensk bokhandels katalog, där förlagen presenterar säsongens böcker, direkt ur brevbärarens händer.”

Jag gör avslöjanden om Sara och skriver bland annat så här: ”Bridget Jones dagbok och en Marian Keyes!! Några feelgoodböcker har smugit sig in. Tydligen ligger den på makens del av bokhyllan, skyller hon ifrån sig. 🙂  Sara läser faktiskt lite av varje och är en tjej som gillar det goda och roliga här i livet, men det är inget hon skyltar med. Innerst inne är hon barnslig och älskar Pixi-böcker, som jag är övertygad om står gömda bland tegelstenarna. Det är nog det mest skämmiga jag kan avslöja om Sara. Annars är hon som en bibliotekarie är mest; det vill säga nyfiken, ordningsam, lyhörd och en demokratins tjänarinna.”

Bokcirkel om Stål – första delen – bästa vänner

Bokcirkeln i P4 Gävleborg, som jag medverkar i, startade i måndags. Vi talade om den första delen av boken Stål av Silvia Avallone. Två måndagar till kommer vi att träffas och fortsätta att prata om boken. Vill du vara med och diskutera boken så finns även Sommarbokcirkeln om Stål på Bokcirklar.se.

Foto: Sticker iväg på en boklig resa med Hermia som ressällskap. Skickar ett vykort snart. #bokcirklar #boktips
Till att börja med så upplever jag boken mer lättläst än vad jag trott och det är svårt att inte läsa hela boken i ett svep. 
Som många kanske redan vet utspelar sig boken i Italien i Piombino där Stålverket blickar allsmäktigt över staden. Stålverket står där orubbligt, mörkt och farligt och håller ett hårt grepp om arbetarna och invånarna.. Arbetsförhållandena är dåliga, rent utav farliga. Delar av stålverket är förfallet och muterade katter som aldrig ser dagsljus lever där som skumma varelser. 
Dessa katter har vi diskuterat i sommarbokcirkeln på Bokcirklar.se Är de en bild av människorna i Piombino? Det sägs ju att katter har nio liv. För mig symboliserar de människornas strävande och överlevnadsinstinkter. Trots social misär anpassar de flesta sig efter förhållandena. Som författaren skriver så finns det en stolthet och att ingen som bor i betongförorten ser ner på den, för det vore som att spotta på sig själv. 
Nu är det inte stålverket som är bokens huvudperson (?) utan Anna och Francesca som befinner sig på gränsen till vuxenlivet. Hormonerna bubblar och de har spring i hela kroppen. Kroppen som utvecklas och testas i nya sammanhang. De är på stranden och drar medvetet till sig blickar. Dessa är många i boken, konstaterade vi i bokcirkeln. Bland annat Francescas far har ju koll på henne i kikaren. Även fastän det patriarkala synsättet styr, där männen i familjen håller koll på kvinnorna för att skydda hedern, så är  tjejerna till en viss del opåverkade av detta. Känslorna i kroppen måste ut och de struntar i vad deras fäder tycker. Det sexuella har en central plats i berättelsen och kontrasterna till stålverket är stora och många. 
Tjejerna vänskap är stark och självklar. De har växt upp med varandra och hör ihop, även fastän de är ganska olika som personer. Anna är mer utåtriktad och tar för sig, har planer för framtiden, medan Francesca är mer inåtvänd, mycket på grund av den misshandlande pappan. Det är Anna som har övertaget och Francesca som är beroende av henne. 
Som jag sa i bokcirkeln så är jag nyfiken på hur det ska gå för vännerna i nästa del av boken. Kommer de att förbli vänner? Och kommer de någonsin i väg till Elba? 

Maria Edgren gästbloggar om sin bokpassion

Via Twitter efterlyste jag en bokfantast som ville gästblogga om sin bokpassion under  VärldsbokdagenMaria Edgren, som arbetar som gymnasielärare och författare, svarade. Det glädjer mig att en bokfantast vill dela med sig så generöst!
Det är en stor är att få presentera denna fina text om bokpassion: 

O———————————————————————O

 BOKEN – en bekännelse
av Maria Edgren
Stora, färgrika bilder som lockar, några textrader som berättas för mig, får mig att titta, förundras, lyssnar till de olika rösterna som ska föreställa olika karaktärer, jag blir nyfiken, ibland blir jag rädd och kryper ihop i famnen på den som läser för mig.
Jag är trygg här, med min ”sitta-i knäet-bok”
Några år senare.
Vill läsa mer text, bilder är okej men behövs inte på samma sätt, jag vill vara den där i boken; hjälten, draken, rymmaren. Drömmar och äventyr om vartannat. Jag har stoppat bomull i öronen och stängt ute hela världen, de tär bara jag och min ”ligga-på-magen-bok”.
Åren ramlar framåt och jag snubblar och bråkar mig fram i livet. Sluta! Fråga inte så mycket! Låt mig vara ifred! Utan att jag hinner med har jag fångats och börjar sakta nicka, det där är ju jag, det handlar ju om mig (men jag tänker aldrig erkänna det för någon), jag är den som gått vilse, den upproriska, den som vill förändra världen över en natt och på samma gång vara liten igen. Dörren är låst, du måste knacka först. STÖR EJ! Vi behöver egen tid, jag och min ”det-angår-inte-er-bok”
Livet, kärleken och allt som därefter följde, fick mig att glömma, tappa bort, det blev nya inslag i vardagen och ni glömdes bort i någon hög bland tvätthögar och pusslande med jobb och barn. Men plötsligt dyker den upp, stunden och tillfället, då jag kan krypa ned i sängen och leta upp er igen, det är då du dyker upp, när jag behöver dig som mest, du som ska få mig att bli drömsk igen, frånkopplad ett tag och väcka känslorna på nytt igen – för att erövra igen.

Jag håller hårt i dig, min kära bok.
O ——————————————————————-O

Underbar text! Eller hur? Vill du läsa mer om denna författare och poet så rekommenderar jag att du tittar in på Maria Edgrens blogg
Tack Maria för att du ville dela med dig av din bokpassion! 

Funderar du på att bli bibliotekarie? Våga nörda loss!

I dag gästbloggar min kära gamla pluggkompis Sonja om saker hon önskar att hon hade vetat när hon sökte jobb som bibliotekarie. Nu för tiden är det Mora bibliotek som har turen att ha henne anställd. Så här skriver hon: 

Med jämna mellanrum kommer de där prognoserna över utbildningar man bör respektive inte bör satsa på om man vill ha något jobb i framtiden. Varje gång bekräftas det att bibliotekarie är ett stort no-no för jobbsugna. ”Tillgången matchar efterfrågan” som det heter. Det har jag själv märkt av mer än många andra. På 13 år har jag bytt arbetsplats 13 gånger och flyttat mellan 7 olika kommuner, bara för att följa min dröm att jobba som bibliotekarie.

Första rådet till den som tänker sig att arbeta på bibliotek är alltså att skaffa uppblåsbara möbler som enkelt kan tappas på luft vid varje flytt. Lätt flyttbara husdjur är också en fördel, helst sådana som bor i burar. Om man har en partner som inte kan tänka sig att leva i bur är det bättre att göra sig av med henne/honom.

För min egen del har jag numera hamnat i den konstiga sitsen att inte längre bli rekryterad utan försöka rekrytera, och det har varit ganska spännande. Agget mot de där uttryckslösa personerna som intervjuar en och inte verkar förstå vilket guld ens CV innehåller har lagt sig lite. Det är inte så enkelt som det verkar.

Tänk om någon sagt åt mig vissa saker redan när jag börjat plugga, innan jag ens börjat på bibliotekarieutbildningen. Då hade det gått lite lättare. Viktigast av allt: det som passar alla passar ingen. Genom att bli passionerad inom något, och lägga ner arbete och kärlek på det, lär man sig så otroligt mycket. Några exempel från mitt eget liv: jag läste ryska på gymnasiet men fortsatte inte på universitetet. Jag gjorde en hemsida om olästa böcker men slutade underhålla den. Jag lade ner min skrivgrupp på grund av en jobbig gruppmedlem istället för att starta en ny. Jag var alldeles för rädd för att mycket av det jag brann för var sidospår och att det inte skulle ”leda till något”.

Alla kan inte hitta ett extrajobb på bibliotek under utbildningen, och ett papper med ett examensbevis säger inte den som försöker rekrytera särskilt mycket. Som chef och kollega är jag intresserad av att få reda på vad den som söker jobb verkligen vill. Vad är roligt, vad brinner man för, vad är det just denna människa vill uträtta inom yrket?

Några av de bästa bibliotekarierna jag känner är fullfjädrade nördar. De har hjärta och själ fast förankrade i sin konst, sitt skrivande, sin musik eller sitt reseintresse. Och tack vare det brinnande intresset har de lärt sig en massa saker som är fantastiskt bra att ha även på en arbetsplats. De har lärt sig göra webb, fixa ljud, nya språk, bildbehandla och arrangera konserter och festivaler för att det är roligt – och för att de bara måste.

Alltså – det kan kännas jättetryggt att stanna på motorvägen där alla andra finns. Men vik av istället. In på knaggliga kullerstensgator, snåriga stigar eller en kanal fullproppad med färgglada husbåtar. Våga nörda loss, specialisera dig och fördjupa dig. Det andra får du på köpet när hjärtat finns med.
——————————————————————————————————————

Supertack Sonja! Önskar att du hade berättat det här för mig liiiiiiiiiite tidigare 🙂 Men bättre sent än aldrig. Dina råd är något för alla bibliotekarier att tänka på. Eftersom vårt uppdrag är att nå ALLA så är det lätt att man tror att man måste kunna lite av allt, helst eftersom personalresurserna är så begränsade. Det är lätt att känna sig splittrad. Vi måste bli bättre på att ringa in de viktigaste arbetsuppgifterna och våga välja bort andra för  få tid till eftertanke och ”nörderi”. Då kan vi ge bra service och samtidigt må bra! 

Gästbloggar hos enbokcirkelföralla

För tillfället gästbloggar jag hos enbokcirkelföralla, som har en helt nystartad läsklubb. Eftersom det är adventstid, och världens mest kände flykting snart har sin födelsedag, tipsar jag om böcker som handlar om att möta ett nytt land och en ny kultur.
I dag är det dessutom Barbro som har namnsdag. Jag vill så klart ta chansen att säga grattis till Bokbarbro, som boktipsar i enbokcirkelförallas julkalender. Grattis Bokbarbro!