Sonja gästbloggar om boken Gården

gårdenSonja har läst Gården av Tom Rob Smith och är inte riktigt nöjd om jag förstår saken rätt…

Sonja:
Att vara ett fan av något eller någon och samtidigt vara någorlunda kritiskt lagd är inte lätt. Med jämna mellanrum kommer de där svettiga stunderna. Allt mina favoriter gör är inte bra och jag kan inte bortse från det hur mycket det än svider. Säkrast för alla konstnärer är att skapa ett enda genialiskt verk och sen dö från alltihop.

Tom Rob Smith skrev den åtminstone smått genialiska thrillern Barn 44 för några år sen. En riktigt stilbildande bok där en drogberoende sovjetisk säkerhetsofficer jagar en massmördare samtidigt som Stalintidens paranoia nått sitt slutgiltiga crescendo. Alla förråder alla och varje kapitel träffar läsaren hårt i maggropen. Jag har försökt få folk att läsa den på alla sätt jag kan utom att ta dem i kragen och ruska dem fram och åter. Hade det hjälpt hade jag gjort det med!

Efter succén med debutboken antar jag (detta är bara spekulationer) att Tom Rob Smith bestämde sig för, eller blev övertalad, att fortsätta mjölka sitt superupplägg genom att skriva en uppföljare. Det gjorde han med Det hemliga manifestet. Allt han byggt upp lyckades han riva ner i en enda bok. Oj oj. Jag ska inte ens skriva något mer, jag får ångest.

Nu har han bytt genre och Gården har precis kommit ut på svenska. En bok där författaren gräver där han står och berättar om en ung man med svensk mor och engelsk far. Föräldrarna har flyttat till Sverige för att tillbringa sin pension där, men allt står inte rätt till på den halländska gård de köpt. Grannarna uppför sig underligt, en ung tjej verkar vara i fara och försvinner, nergrävda papper upphittas och en enslig skogskoja brinner ner. Med mera.

Det gör ont, det gör ont, det gör ont – men jag får slita mig bort från skämskudden och erkänna. Det här funkar inte heller. En av alla invändningar jag har, och en av de största, är att Tom Rob Smith trillar i den gamla klassiska skrivarfällan att berätta istället för att visa. Läsaren får inte dra sina egna slutsatser om något och det blir strax enerverande.

Att vara svensk och ta del av ett kraftigt exotiserande av Sverige blir också märkligt. Svenskarna i boken är besatta av traditioner och av svenska flaggan, de mixar med förtjusning midsommar och luciatåg bara för att…ja, varför framgår aldrig riktigt. Och badar någon i en å – självklart kommer det en älg plaskandes. Som på beställning från Svenska turistrådet.

Jag fattar verkligen inte. Hur blev det så här? Ja, okej. Slutet i Barn 44 var väl något sökt med tanke på att huvudpersonerna överraskande visade sig vara släkt med varandra. Ett helt onödigt grepp. Men ändå. Den hade allt, ja nästan allt. Det jag kan ta till i det här läget är väl livets ofullständighet. Även solen har fläckar sägs det. Och fläckfria författare har jag svårt att tro på. Det skulle väl vara Margaret Mitchell…? ;)*

*med en enda bok på sitt samvete.

Annonser

Bibliotekarier i böcker del 2

familjen weirdSidekick-Sonja bloggar vidare om bibliotekarier i böcker:

Andrew Kaufman skriver om en annan sorts bibliotekarie, än Sophie Divry, i sin nya bok om Familjen Weird. Ett av de fem syskonen Weird, Lucy, är besatt av ordning och reda men trasslar hela tiden till det för sig i sitt arbete som bibliotekarie eftersom hon inte kan låta bli att ragga upp främlingar på jobbet. Välorganiserad som hon är vet hon att det krävs exakt 278 juck för henne att nå klimax. Att kollegorna blir irriterade av hennes eskapader har hon ingen förståelse för.

Förbannad kulturarbetare eller excentriskt sexmonster – båda varianterna känns igen. I allmänhet verkar bibliotekarierna i litteraturen ha det lite svårt med det sociala samspelet. Kanske ligger det något i det. Vi har ju en minst lika viktig relation som den till andra människor som måste underhållas – den till boken. En riktig bibliotekarie läser. Det är inte så noga vad som läses, det kan egentligen vara vad som helst, men någon läsning måste vara igång. Annars kan det fasansfulla hända – nej, jag är inte ironisk nu – att den icke-läsande blir utpekad.

Jag har varit med om det flera gånger under årens lopp. En kollega anförtror mig viskande om en eller flera andra kollegor: ”jag tror faktiskt inte att hon/han läser något alls, någonsin”. När det hänt har jag verkligen spärrat upp ögonen, helt förskräckt. Och tro inte att jag har glömt bort er, ni som jag fått utpekade för mig. Åh nej. Jag vet vem ni är. Skulle kunna markera er på en Sverigekarta från Umeå ner till Mälardalen.

Det brukar heta att vi inte ska se våra yrken som ett kall, men det är ju klart att vi gör det. Skillnaden nu är bara att det inte heter att man har ett kall, utan man är professionell. Helt klart lite risigt att ha ett förhållande med någon biblioteksbesökare. Men att inte ha något förhållande till boken – då är man skandaliserad på riktigt.

Tack Sonja! Jag längtar så efter Kaufmans nya bok. Jag älskar Alla mina vänner är superhjältar och Den krympande hustrun.
_________________________________________________________________________
Annons
Bokbutiken prata med kläder

I läsfåtöljen – lucka 21 – Jag ringer mina bröder

I läsfåtöljen i lucka 21 sitter bibliotekarien Hanna Johansson, som är projektledare för Bokcirklar.se och boktipsar oss om Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri.

” Det är en berättelse som handlar om vår samtid, som skildrar en händelse som skakade ett hel stad och ett helt land ur en ung människas perspektiv. Den unge huvudpersonen är förvirrad och orolig, och hans totala förvirring blir också läsarens eftersom Khemiri återger den så väl.
Dessutom älskar jag Khemiris språk, hur han lyckas få ett vardagligt språk att låta både vackert och dramatiskt. Och hans sätt att berätta en historia, att på ett litet utrymme, utifrån en händelse, ett dygn, en stad och en karaktär lyckas säga något om hela världen.
Jag ringer mina bröder är en kort roman som säger så mycket. 
Jag tror dock inte att jag förstår allt som står i boken, allt som huvudpersonen tänker och allt som Khemiri vill berätta. Därför är det en mycket bra bok att läsa och samtala om tillsammans med andra, vilket passar utmärkt att göra på läsarsajten Bokcirklar.se… Vi ses där!” 


Tack Hanna för boktipset! Jag älskar ett Ett öga rött och har extra anledning att ta tag i Jag ringer mina bröder eftersom Jonas Hassen Khemiri eventuellt kommer till ett bibliotek nära mig i vår. Då ska jag passa på att tacka honom för talet han höll under prisceremonin på Stockholms stadsbibliotek där både han och jag fick ta emot fina utmärkelser. Jag fegade ur just då vilket jag ångrar djupt! 

Lucka 15 – i läsfåtöljen – Fifty Shames of Earl Grey: a parody

I läsfåtöljen i lucka 15 hittar vi Sonja Viklund som är bibliotekarie i Mora. Hon tipsar om Fifty Shames of Earl Grey: a parody av Fanny Merkin (egentligen Andrew Shaffer) och skriver så här: 

"Att läsa en en bok som är en parodi av en annan bok - jo, det är nog en njutning enbart för bokälskare.Earl Grey, som den mystiske miljardären med med miljard anställda (!) heter i den här versionen, har femtio skamfyllda hemligheter som hans häpna flickvän får reda på. Bland annat stjäl han wi-fi från grannarna, fuskar med tandtråden, håller på med bondage och raggar tjejer på Blocket. För att inte tala om hans silverfärgade tangakalsonger och syndigt syndiga leende."

Tack Sonja för boktipset! Sonja har gästbloggat här förut och jag har tänkt fråga Sonja om hon vill bli min första sidekick på Enbokcirkelföralla? Vad säger du om det Sonja? Vi träffades när vi pluggade Biblioteks- och informationsvetenskap i Uppsala och har trots avstånd fortsatt hålla kontakten. Nu bor vi närmare varandra än någonsin. Tror ni att vi träffas oftare för det? 🙂 

Sonja gästbloggar och tipsar om: Berättelser för till- och frånskilda

Berättelser för till- och frånskildaEftersom det blivit mycket annat (kul sånt) och lite läsning senaste tiden kommer här ett boktips från gästbloggande Sonja: Berättelser för till- och frånskilda av Katarina Mazetti. Som vanligt gör hon mig lässugen. 

_____________________________________________________
Aldrig har det varit så roligt med skilsmässor som i den här boken

Jag väntade länge och troget på att den här boken skulle komma ut, eftersom det kändes som att idén för Katarina Mazettis novellsamling helt enkelt inte kunde gå fel. Berättelser där vi för omväxlings skull får veta allt om hur kärlekshistorier tar slut, istället för hur de börjar.

Katarina Mazetti som fick en jättepublik med sin bok Grabben i graven bredvid kan verkligen konsten att lyfta de mest vardagliga situationer och göra litteratur av dem. Hon varierar skickligt sitt tema och att läsa en hel rad noveller med samma grundtema fungerar hur bra som helst. Det är både underhållande, sorgligt och otroligt träffsäkert vilket perspektiv hon än använder för att ta sig an kärlekens dödsryckningar.


Vi får möta några klassiska situationer som vi alla känner igen, som mannen som renoverar sönder sitt äktenskap. Vad driver honom egentligen? Eller den förbittrade kvinnan som tar ut sin ilska över att bli sviken på de gemensamma ägodelarna. Och jättefamiljen med barn från olika kullar, nya gemensamma barn och ett livspussel som kräver en halvtids administratör för att gå ihop.

Novellen är en litteraturgenre som många glömmer bort, men jag hoppas att den här samlingen berättelser hittar lyckliga läsare i alla åldrar. Eller så kanske de är olyckliga när de börjar läsa och lyckliga efteråt. För hur konstig, galen eller ensam du än känner dig när kärlekssorgen kramar sönder hjärtat: du är inte ensam. Alla har varit där. Ja, utom en enda person som finns med i en av novellerna då. Men något undantag ska ju finnas om bekräftar regeln. 
________________________________________________________________________________
Tack Sonja för att du fyller ut bloggen med boktips! Jag lovar att skärpa mig på den fronten. Har blivit lite väl många inlägg om prisceremonier och annat på sistone 🙂 

I sommar har jag gästbloggat på Bokcirklar.se

Den här sommaren har verkligen varit god vad gäller bokcirklar för min del. Förutom att bokcirkla i radio har jag varit gästbloggareBokcirklar.se tillsammans med min nygamla vän/kollega Sara/Hermia. Vi försökte oss på att duoblogga, dvs att vi bloggade båda två, dagarna efter varandra, utifrån samma ämne. Det var bra att ha något att hålla sig till, att man visste vad man skulle skriva om och samtidigt var det kul att ha någon att bolla med.

Både Sara och jag tyckte att det var kul att jobba ihop och vi skrattade en hel del när vi spånade fram inläggen. Förhoppningsvis tyckte några av läsarna också att våra inlägg var roliga…eller intressanta…eller åtminstone inte dötrista 🙂 Avgör själv!

Framåt hösten ska jag ta mig an två nya och spännande bokcirkelutmaningar. Mer om det senare…

Feelgood – "Böcker som får mej att må bra helt enkelt och som är skrivna med glimten i ögat."

Under andra veckan som gästbloggare på Bokcirklar.se skriver jag och min bloggarkompis Sara om Feelgoodlitteratur. Vad är det egentligen?

bild (52)

Jag ställde frågan ”Varför läser du feelgoodromaner?” på Facebook och fick många intressanta svar: 
”Att läsa den genren är som plåster på sår. Nyttigare än att tröstäta… En verklighetsflykt med lyckan garanterad. Även om jag har det bra så blir en sådan bok ett komplement, som ett härligt tjejsnack mellan två pärmar”
”Vill må-bra å få sjunka in i en värld som kan strula till sig men som slutar bra. En bok utan mord å ond å bråd död. Älskar att få följa huvudpersonen som man ofta känner igen sig i å ändå inte.”
”För att koppla av.”
”Läser dem när det finns störningsmoment i närheten, typ om man sitter på stranden eller bussen, eftersom det är lätt att släppa och plocka upp handlingen igen.”
”Verklighetsflykt!”
”Komik + melankoli =feelgood”
”Böcker som får mej att må bra helt enkelt och som är skrivna med glimten i ögat.”
”Mat, sex, böcker – man är sugen på olika saker beroende på tillfälle och behov.”
”I stället för – eller tillsammans med – godis. Något sött och lättsmält efter mer matnyttiga saker med tuggmotstånd. Efterrätt.”
”När allt jag vill är att få vila i absolut kravlöshet och vara säker på att allt faktiskt kan sluta bra. När jag vill linda in min mörbultade själ i fluffig, mjuk bomull.”
”Jag läser sällan feelgood-litteratur, men om jag gör det är det för att det ibland behövs något mjukt och lättsamt som motvikt.”

Blir du nyfiken eller sugen på att läsa en bra, varm och rolig feelgoodroman? Varsågod här har du mina tio-i-topp feelgoodfavoriter från förra året.

En man som heter Ove – en fulländad feelgoodroman

En man som heter OveHanden på hjärtat: Jag har inte läst En man som heter Oveännu. Är väl sist i Sverige snart… Min kära vän/fd.kursare/bibliotekskollega Sonja har läst den och jag gillar det hon skriver! Här är hennes gästinlägg: 


En knuten näve som långsamt vecklas ut och blir en fulländad feelgoodroman.
Alla har vi väl råkat ut för Arga gubben. Den där pensionären som sätter upp arga lappar i tvättstugan eller skriker åt en att man befinner sig på fel sida cykelvägen. Allt ska följa lagar, regler och paragrafer, alla ska veta hut och vara ordentligt kammade. Det är smått genialt av Fredrik Backman att plocka fram den där arketypiska arga gubben och ge honom ett namn. Han heter Ove. 

Ove försöker köpa en dator, eller ”en data” som han kallar den, och blir förbannad när han inte förstår vad butikspersonalen säger. Han går inspektionsrundor i sitt radhusområde och letar efter inbrottstjuvar, och han betraktar den som inte kan backa med släp som en lägre stående varelse.

Romanens första hundra sidor är en hårt knuten näve i maggropen på alla moderna slashasar som varken besitter praktiska kunskaper eller korrekt språkbruk. Så småningom börjar den där näven lätta lite på sitt grepp. Fredrik Backman låter Ove komma ut ur sitt skal och vi börjar förstå mer av vad som driver honom och gör honom så heligt förbannad. 

Ove har egentligen bara en enda stor ambition kvar: att ta livet av sig. Så fort han är bra på gång med sitt projekt kommer det dock saker i vägen. Eller rättare sagt är det Oves grannar, en irriterande samling människor i olika åldrar som inte kan lämna honom ifred. Ove kämpar på med sitt självmord samtidigt som tecknen på att han fortfarande behövs i livet står som spön i backen…

Det är inte så konstigt att En man som heter Ove snabbt blivit en läst och älskad bok. Den är en historia som får även de som sällan läser böcker att snabbt dras med i berättelsen, trivas, skratta och få en tår i ögat. Fredrik Backman är visserligen en begåvad humorist, men hjärtat finns med hela tiden i den sorglustiga berättelsen om Ove. Läsaren tvivlar inte en sekund på att författaren står både på Oves och den förvirrade omvärldens sida samtidigt.

Funderar du på att bli bibliotekarie? Våga nörda loss!

I dag gästbloggar min kära gamla pluggkompis Sonja om saker hon önskar att hon hade vetat när hon sökte jobb som bibliotekarie. Nu för tiden är det Mora bibliotek som har turen att ha henne anställd. Så här skriver hon: 

Med jämna mellanrum kommer de där prognoserna över utbildningar man bör respektive inte bör satsa på om man vill ha något jobb i framtiden. Varje gång bekräftas det att bibliotekarie är ett stort no-no för jobbsugna. ”Tillgången matchar efterfrågan” som det heter. Det har jag själv märkt av mer än många andra. På 13 år har jag bytt arbetsplats 13 gånger och flyttat mellan 7 olika kommuner, bara för att följa min dröm att jobba som bibliotekarie.

Första rådet till den som tänker sig att arbeta på bibliotek är alltså att skaffa uppblåsbara möbler som enkelt kan tappas på luft vid varje flytt. Lätt flyttbara husdjur är också en fördel, helst sådana som bor i burar. Om man har en partner som inte kan tänka sig att leva i bur är det bättre att göra sig av med henne/honom.

För min egen del har jag numera hamnat i den konstiga sitsen att inte längre bli rekryterad utan försöka rekrytera, och det har varit ganska spännande. Agget mot de där uttryckslösa personerna som intervjuar en och inte verkar förstå vilket guld ens CV innehåller har lagt sig lite. Det är inte så enkelt som det verkar.

Tänk om någon sagt åt mig vissa saker redan när jag börjat plugga, innan jag ens börjat på bibliotekarieutbildningen. Då hade det gått lite lättare. Viktigast av allt: det som passar alla passar ingen. Genom att bli passionerad inom något, och lägga ner arbete och kärlek på det, lär man sig så otroligt mycket. Några exempel från mitt eget liv: jag läste ryska på gymnasiet men fortsatte inte på universitetet. Jag gjorde en hemsida om olästa böcker men slutade underhålla den. Jag lade ner min skrivgrupp på grund av en jobbig gruppmedlem istället för att starta en ny. Jag var alldeles för rädd för att mycket av det jag brann för var sidospår och att det inte skulle ”leda till något”.

Alla kan inte hitta ett extrajobb på bibliotek under utbildningen, och ett papper med ett examensbevis säger inte den som försöker rekrytera särskilt mycket. Som chef och kollega är jag intresserad av att få reda på vad den som söker jobb verkligen vill. Vad är roligt, vad brinner man för, vad är det just denna människa vill uträtta inom yrket?

Några av de bästa bibliotekarierna jag känner är fullfjädrade nördar. De har hjärta och själ fast förankrade i sin konst, sitt skrivande, sin musik eller sitt reseintresse. Och tack vare det brinnande intresset har de lärt sig en massa saker som är fantastiskt bra att ha även på en arbetsplats. De har lärt sig göra webb, fixa ljud, nya språk, bildbehandla och arrangera konserter och festivaler för att det är roligt – och för att de bara måste.

Alltså – det kan kännas jättetryggt att stanna på motorvägen där alla andra finns. Men vik av istället. In på knaggliga kullerstensgator, snåriga stigar eller en kanal fullproppad med färgglada husbåtar. Våga nörda loss, specialisera dig och fördjupa dig. Det andra får du på köpet när hjärtat finns med.
——————————————————————————————————————

Supertack Sonja! Önskar att du hade berättat det här för mig liiiiiiiiiite tidigare 🙂 Men bättre sent än aldrig. Dina råd är något för alla bibliotekarier att tänka på. Eftersom vårt uppdrag är att nå ALLA så är det lätt att man tror att man måste kunna lite av allt, helst eftersom personalresurserna är så begränsade. Det är lätt att känna sig splittrad. Vi måste bli bättre på att ringa in de viktigaste arbetsuppgifterna och våga välja bort andra för  få tid till eftertanke och ”nörderi”. Då kan vi ge bra service och samtidigt må bra! 

Intervju med översättaren Åsa Brolin

Åsa Brolin, som har översatt en av mina stora feelgood-favoriter: En nypa salt, har varit så snäll och svarat på några frågor från mig. Hon har även översatt den nyutkomna boken Vi möts igen, som jag tar för givet att jag kommer att tycka om. Det är inte bara dessa feelgoodromaner vi har som gemensam nämnare. Båda har vi bindningar till Edsbyn och jag fick tjänsten som barnbibliotekarie efter ingen mindre än Åsas mamma. Hej Laila! 🙂 
Till intervjun:
En nypa salt är en stor favoritbok. Vad gillade du bäst med den?
– Skildringen av relationen mellan mamman och dottern, hur nästan hopplöst svårt det kan vara att prata om viktiga saker hur nära man än står varandra. Jag tyckte också att författaren gav en gripande och trovärdig bild av en svår sjukdom, och av hur dotterns hopp (att mamman skulle bli frisk) sakta försvann. Och så är den lite skruvad, det gillar jag.
Vem är du? Beskriv dig själv med en boktitel. Påhittad eller existerande.
– Jag kan bara säga ”Breakfast at Tiffany’s” av Truman Capote, inte för att mitt liv ser ut som Holly Golightlys, men för att jag har läst den så många gånger och har en jättebild på Audrey Hepburn som Holly på väggen i mitt kombinerade sovrum och arbetsrum. Klänningarna. Håret. Eyelinern. Oooh.
Vad läser du helst för böcker?
– Det måste finnas en kärlekshistoria, annars är jag inte intresserad. Gärna med en del svärta. Och så älskar jag de riktigt goda stilisterna, som Joan Didion, Lorrie Moore, Alice Munro. Jag läser mycket på engelska. 
Roligaste med att vara översättare? 
– Att sitta i jättemånga timmar i sträck och bara tänka på ord och uttryck och försöka hitta de mest perfekta för just den texten. 
Tråkigaste?
– Att jag får ont i ryggen av att sitta stilla så mycket, när jag översatte ”En nypa salt” fick jag till och med ischias i ena benet. 
Tycker du alltid om böckerna du översätter?
– Jag har inte översatt så många än, men ja, det gör jag! Jag går helt in i dem, drömmer om dem på nätterna och blir osunt fixerad vid den tidsperiod eller den miljö där de utspelar sig.
Hur gör du att få språket att passa med stämningen i boken? Till karaktärerna?
– Jag försöker att hitta vad författaren är ute efter med en viss scen eller en dialog – om det finns ett underliggande stråk av vemod så måste det finnas med även i översättningen, även om själva dialogen i sig inte är sorgsen. Jag läser alltid den översatta dialogen högt, då hör man ganska snabbt om den låter naturlig eller krystad. Ibland testar jag på barnen hemma: ”Skulle en nioårig tjej säga så här?” Men om någon annan översatte samma text skulle den inte bli exakt lika, man kan bara filtrera texten genom sin egen hjärna och hoppas att man får till det.
Har du någon kontakt med författaren innan, under eller efter ditt arbete med boken?
– Jag mejlar frågor till dem om det är något som är oklart eller inte känns logiskt. De är alltid väldigt snabba med att svara, det ligger ju i deras intresse att boken blir väl översatt. 
Känns boken som din egen när du är klar med översättningen?
– Ja! Jag spanar efter böckerna överallt och pratar om dem jämt, jag är otroligt stolt över dem. 
5 korta :
Läsa på svenska eller engelska? – På originalspråket.
E-bok eller vanlig? – Hittills vanlig, helst pocket.
Låna eller köpa böcker? – Både och.
Edsbyn eller Stockholm? – Stockholm, jag är hemma här.
Översättare eller författare? – På sikt gärna båda!
Boktips till Feelgoodbibliotekarien?
Jacqueline Susann: ”Dockornas dal” – oöverträffat snaskig, välskriven och superunderhållande page-turner om tre ambitiösa kvinnors livsöden i 60-talets USA.
VEM skulle du rekommendera att läsa Vi möts igen?
– Alla som vill bli uppslukade av en väldigt samtida kärlekshistoria där sociala medier har en av huvudrollerna, samtidigt som frågorna är eviga: Vad händer när man dör? Vad är kärlek, och kan den verkligen övervinna ALLT? Hur ska man själv orka leva vidare om någon man älskar dör? Den är smart, roligt skriven. Författaren Laurie Frankel går lite i Douglas Couplands fotspår, fast hon är mycket mer romantisk. 
Ja du Åsa…det var ett tag sen jag läste Dockornas dal. Kanske att jag såg den nyligen på Erikshjälpen. Tusen tack för dina intressanta svar! Jag hoppas verkligen att få läsa mer skrivet av dig som översättare…eller författare i framtiden. Säg hej om vi ses i Byn! Och hälsa Laila!