Bokcirkeln i P4 Gävleborg, som jag medverkar i, startade i måndags. Vi talade om den första delen av boken Stål av Silvia Avallone. Två måndagar till kommer vi att träffas och fortsätta att prata om boken. Vill du vara med och diskutera boken så finns även Sommarbokcirkeln om Stål på Bokcirklar.se.
Till att börja med så upplever jag boken mer lättläst än vad jag trott och det är svårt att inte läsa hela boken i ett svep.
Som många kanske redan vet utspelar sig boken i Italien i Piombino där Stålverket blickar allsmäktigt över staden. Stålverket står där orubbligt, mörkt och farligt och håller ett hårt grepp om arbetarna och invånarna.. Arbetsförhållandena är dåliga, rent utav farliga. Delar av stålverket är förfallet och muterade katter som aldrig ser dagsljus lever där som skumma varelser.
Dessa katter har vi diskuterat i sommarbokcirkeln på Bokcirklar.se Är de en bild av människorna i Piombino? Det sägs ju att katter har nio liv. För mig symboliserar de människornas strävande och överlevnadsinstinkter. Trots social misär anpassar de flesta sig efter förhållandena. Som författaren skriver så finns det en stolthet och att ingen som bor i betongförorten ser ner på den, för det vore som att spotta på sig själv.
Nu är det inte stålverket som är bokens huvudperson (?) utan Anna och Francesca som befinner sig på gränsen till vuxenlivet. Hormonerna bubblar och de har spring i hela kroppen. Kroppen som utvecklas och testas i nya sammanhang. De är på stranden och drar medvetet till sig blickar. Dessa är många i boken, konstaterade vi i bokcirkeln. Bland annat Francescas far har ju koll på henne i kikaren. Även fastän det patriarkala synsättet styr, där männen i familjen håller koll på kvinnorna för att skydda hedern, så är tjejerna till en viss del opåverkade av detta. Känslorna i kroppen måste ut och de struntar i vad deras fäder tycker. Det sexuella har en central plats i berättelsen och kontrasterna till stålverket är stora och många.
Tjejerna vänskap är stark och självklar. De har växt upp med varandra och hör ihop, även fastän de är ganska olika som personer. Anna är mer utåtriktad och tar för sig, har planer för framtiden, medan Francesca är mer inåtvänd, mycket på grund av den misshandlande pappan. Det är Anna som har övertaget och Francesca som är beroende av henne.
Som jag sa i bokcirkeln så är jag nyfiken på hur det ska gå för vännerna i nästa del av boken. Kommer de att förbli vänner? Och kommer de någonsin i väg till Elba?
När jag läste La Peregrina träffade jag på Västmanländskan som också gillar Cecilia Samartins böcker. Nu har vi startat en Samartin-bokcirkel tillsammans på Bokcirklar.se dit alla som vill är välkomna!
Feelgoodbiblioteket 