feelgoodbibliotekarien Feelgood, Läst 2012, Mellan och sydamerika

Salvadorena av Cecilia Samartin

Salvadorena av Cecilia Samartin är en varm berättelse om osjälvisk kärlek och sköra familjeband. Kärlek och ondska nystas in i varandra. Boken går i samma ton som hennes övriga böcker. Det handlar om landsflykt, utsatthet, kärlek, och familjeförhållanden.

Boken utspelar sig till en början i El Salvador där den lilla flickan Ana upplever inbördeskrigets hemskheter på nära håll. Flera gånger rycks hon abrupt upp ur sin trygga tillvaro och kastas in i nya sammanhang. Helt ensam utan sin familj tas hon om hand av en nunna och hamnar i ett kloster där hon trivs utmärkt, men hon får rådet att pröva på verkligheten utanför klostret innan hon tar på sig nunnedoket för resten av livet. Ana får plats som barnflicka hos en familj med en blänkande ren fasad, som senare visa sig ha mycket stora sprickor.

Ana blir familjens trygga punkt och finner en ny tillhörighet. Samartin exprimenterar med olika familjekonstellationer. Hur kan en familj se ut? Vad måste man offra för att få vara en del av en familj? Kan ett ensamt utsatt barn, med en tung historia i ryggsäcken, finna sig själv och tryggheten genom att tas upp i en ”familj”? I Anas fall tycks det vara så. Det här är ett av bokens nyckelteman: Hur ens bakgrund och uppväxt påverkar vem man blir som vuxen. Ett annat hur kärlek kan växa fram sakta, sakta…och att en människa kan vara beredd ge mycket av sig själv för kärleks skull.

Familjen Trellis består av en rad intressant uppbyggda karaktärer. Mr Trellis som visar ett stenansikte vid första anblicken, visar sig vara mjuk på insidan. Mamman i familjen, Ms Lillian, är en nyckelperson i berättelsen. Den hon är och det hon gör påverkar dem alla. Man kan väl säga att Samartin har gett henne alla dåliga sidor en människa kan ha. Hon beskrivs som en fåfäng och ganska vedervärdig person som bara tänker på sig själv. En dag hittar Ana henne gråtandes. Ana befarar att det har hänt något riktigt hemskt, men Ms Lillian har bara upptäckt att hon börjat få gråa hårstrån. Hon är en kvinna som hellre har en fin trädgård än tänker på sina barns säkerhet. Ana förstår att ms Lillians ”fåfänga var hennes främsta källa till njutning och smärta”. När Samartin sätter ms Lillians fåfänga i perspektiv till krigets fasor blir skilllnaderna desto större.

Nunnan Josepha, som är som Anas fostermor, väntar förgäves på att Ana ska ansluta sig till henne i New Mexico, men varje gång hon är på väg behöver familjen Trellis henne. Genom hela boken finns hennes väntan där och kanske ännu mer Anas bortförklaringar. Hon sätter sig själv åt sidan och gör allt för familjen Trellis. Tänk att en ung kvinna med svåra trauman bakom sig kan hela en hel familj.

Det är något i Samartins böcker som får mig att tänka på Isabell Allende, en av mina favoritförfattare. Är det det latinamerikanska temat som gör det…eller själva berättarstilen? Jag tycker om Samartins språk. Det är enkelt samtidigt som det är målande och hon får en att känna en stark närvarokänsla.

Cecilia Samartin har många läsare i Norge och har legat före Dan Brown och Stieg Larsson på topplistorna. Än verkar inte Sverige fått upp ögonen för Samartins berättarkonst. Hur kan det komma sig? I dagarna kommer Samartin till Norge och gör en två veckor lång turné i vårt grannland. Jag kommer att följa henne på Twitter. Tråkigt att hon inte kommer till Bokmässan i Göteborg i år när jag ska dit. Det ska i alla fall bli roligt att läsa om Drömhjärta och bokprata kring den på BokSPAning i höst.

Jag tycker att Drömhjärta är Samartins starkaste bok hitills. Salvadorena är bra den med, men jag saknar den varma känslan som fanns i Drömhjärta och kulturkrockarna som sker när man möter ett nytt land. Salvadorena är ändå en bok jag slukade och njöt av och jag läser gärna fler böcker av Cecilia Samartin. Hon har arbetat som psykoterapuet. Jag undrar om hon har en baktanke med sina böcker? Vill hon få oss att tänka över våra liv och släktband? Få oss att njuta av det vi faktiskt har? Ja, jag tror det. Jag tror att hon vill få oss läsare att må bra helt enkelt.

Det ska bli kul att höra vad Moi!, What You reading? och Boktok73 tycker om böckerna de vann i utlottningen.

feelgoodbibliotekarien Brittiskt, Favoriter, Feelgood, Feelgoodfavoriter, Läst 2012

Porträttet av Dig

Porträttet av Dig av Isabel Wolff är ren och skär feelgood – varmt, intelligent, intressant, överraskningar och ett persongalleri som gör att man känner sig som hemma i en tv-serie från BBC. Boken framkallar kanske inte skratt eller tårar, men en skön känsla och jag blir underhållen från första till sista bokstaven.

Porträttet av Dig föll jag för så fort jag såg omslaget. Så smakfullt! Sen kom jag på att jag läst Isabel Wolff tidigare och när jag gick tillbaka och kollade inlägget om Vickis vintagebutik blev jag förvånad över vilken sval recension jag skrivit. I mitt minne var den bättre och jag har rekommenderat den hej vilt på jobbet. Ingen (vad jag hört) har blivit besviken. Vintagekläderna dyker förresten upp även i den här boken.

Porträttet av Dig handlar mycket om porträttmålning eftersom huvudpersonen Ella, är konstnär och målar just porträtt. Inte visste jag att det kunde vara ett sånt faschinerande yrke. Bara den delen av berättelsen är intressant och som jag har sagt tidigare tycker jag om när man får lära sig något nytt samtidigt som man får sig en bra berättelse till livs. Ansikten beskrivs på de mest detaljerade och varierande sätt och jag börjar själv att se på människors ansikten på ett annat sätt. Ellas intention är att ge liv åt personens känsloliv i porträtten och sittningarna med olika uppdragsgivare utvecklas till rena terapistunderna…för båda parter. Ella kommer så nära personerna hon målar, vilket nog är lätt när man sitter och stirrar på varandra flera timmar i sträck 🙂

Ellas pappa lämnade familjen när hon var sex år och hon försökte teckna pappans ansikte från sitt minne om och om igen. Så fort Ella frågade sin mamma och ville veta var hennes pappa tagit vägen möttes hon av undvikande svar. Ju längre in i berättelsen man kommer desto fler hemligheter uppdagas…och det var inte alls som jag hade föreställt mig. Jag blev överraskad och det ger boken flera pluspoäng. Relationen barn och förälder tar nästan mer plats än det romantiska inslaget och det gör historien mer trovärdig på något vis. Kärleksrelationen finns där nästan hela tiden, som ett undertryckt pirrande, men tar aldrig överhanden. Ella blir kär i sin lillasysters fästman och gör allt hon kan för att ingen ska märka det. Som läsare får man följa hennes pina och disciplinerade avståndstagande…ibland är det på gränsen att hon faller dit…men så…

Som jag skrev tidigare i ett inlägg så bloggar jag helst om böcker jag läser medan jag har dem i färskt minne. Allra helst redan innan jag har läst ut dem. Så är nu fallet med Porträttet av Dig. Jag vill suga på pralinen så länge det går. Skulle det inte sluta som jag tror så återkommer jag 🙂

Måste bara klippa in vad Isabel Wolff själv skriver om boken på sin hemsida:
”So The Very Picture of You is about a portrait painter, her sitters and their stories. It’s about the huge secrets that can lie within families, untold. Most importantly it’s about how we look at each other, and what we choose to see.”

På hennes hemsida kan man även läsa om hur hon fick idén till den här boken. Jag hoppas att hon redan har en ny bok på gång för jag vill gärna läsa fler böcker av henne. Måste jag läsa de hon har skrivit tidigare på engelska eller är det översättningar på gång av hennes andra böcker?

Recensionsexemplar från Forum

feelgoodbibliotekarien Australien, Bladvändare, Feelgood, Läst 2012, Ungdomsböcker

Jellicoe road

Nu när jag har läst Jellicoe road av Melina Marchetta, känner jag mig lite som kärringen mot strömmen. Jag visste väl att jag skulle hålla mig ifrån att läsa recensioner för att hålla förväntingarna nere. Även om jag har försökt att inte läsa någon hel recension innan jag läste boken så förstod jag av rubrikerna att det här var en ”bara-måste-läsa-bok”. Då kan jag bli lite skeptisk och bli rädd för att mina förväntningar ska hinna växa sig FÖR höga. Även Breakfast book club skriver att hon till en början ”tittade beundrande på paraden med hurrarop som gled förbi”, men att hon efter läsningen sällade sig till hyllningsparaden. Så ska även jag ta plats där nu?

Nja…blir nog svaret. Jag går nog inte i täten…men en bit där bakom. Till en början förstod jag inte alls varför boken hyllades så, i mitten började jag förstå lite grand, men under läsningens gång kunde jag inte släppa tanken på: vad är det i den här berättelsen som är så himlans häpnadsväckande? Det måste ju vara något alldeles speciellt. Mina förväntningar byggdes på och blev allt högre och högre…men så extremt oväntad var inte upplösningen kan jag tycka. Jag borde ha hållt mig ifrån recensionerna helt. Att jag aldrig lär mig! 🙂

Till en början vaggades man in i att det var en helt vanlig internatberättelse och flera gånger kom jag att tänka på filmen The spud, som jag såg nyligen. Den utspelar sig i Sydafrika och handlar om ett gäng killar på en internatskola. Oftast när man ser eller läser om ungdomar på internatskolor är det i England eller USA. Internatmiljöer är oftast spännande och inte helt enkla….det är som att där ryms ett helt eget universum. Även så i Jellicoe Road där jag efter ett tag kände mig väldigt hemma och nästan som en deltagare i kriget mellan de olika grupperingarna.

Men visst…det är en väldigt bra bok för både unga och äldre. Den är också mycket välskriven. Jag sträckläste den och ville inte att den skulle ta slut. Taylors berättarröst känns väldigt nära och man får läsa lite mellan raderna. Sånt gillar jag. Även när historien växlar mellan olika tidsperspektiv. Vänskapsbanden och kärleken mellan ungdomarna kändes varm och stark. Berättelsen var också mycket spännande och det var en hel del oanade pusselbitar som dök upp allt eftersom. Den sista biten av boken var så spännande att jag blev tvungen att läsa långt in på natten bara för att få veta hur den slutade.

Så: kärringen mot strömmen kanske inte är så himlans mycket emot egentligen 🙂 Kanske kommer jag gå lite längre fram i paraden när jag har fått smälta boken lite. Ett är säkert: jag kommer att trycka den i famnen på många högstadieelever så fort jag kommer tillbaka till jobbet.

Nu ska jag läsa Enbokcirkelförallas sammanfattning om Bloggbokpratet om Jellicoe road, som jag önskar att jag hade varit med på. Det här är verkligen en bok som man önskar att man hade någon att diskutera med under själva läsningen.