La Peregrina

ÖLa PeregrinaTänk vad jag önskar att jag hade haft La Peregrina i min hand direkt efter jag hade läst klart Senor Peregrino. Det gör i och för sig inte så mycket att det inte blev så, för själva känslan i sitter kvar än – den magiska atmosfären, den filmiska stilen och författarens varma språk.

Jag kommer snabbt in La Peregrina, som på ett sätt fortsätter där den första boken slutade. Samtidigt får vi höra samma historia fast den här gången utifrån Rosas perspektiv.

La Peregrina utspelar sig dels i Los Angeles i nutid och dels i dåtid i Spanien. Jamilet har slutat på den psykiatriska kliniken och Senor Peregrino är nu hennes morfar. Hon kan inte släppa det som Senor Peregrino berättat om kärleken till Rosa, som han mötte under en pilgrimsvandring i Spanien, under sin ungdom. Hans exfru, Jamilets före detta chef på sjukhuset, sitter på en mörk hemlighet och Jamilet drivs av tanken att ta reda på vad som egentligen hände med Rosa och hur allt hänger ihop.

Jamilet är född med ett stort födelsemärke som sträcker sig över hennes rygg hela vägen ner till benen. Som mycket ung flyr hon från Mexico över den amerikanska gränsen med förhoppningar om att få leva ett normalt liv trots sitt födelsemärke. I La Peregrina får vi läsare lära känna Rosa, som också föds med ett liknande födelsemärke. Hennes familj vill för allt i världen inte att någon ska se det hemska märket och gör allt för att dölja det.

Efter elaka rykten spridit sig om Rosa och hennes syster flyr Rosa från sin familj och staden där hon är uppväxt. Hon träffar en zigenarflicka som förbarmar sig över Rosa. Trots att Rosa inte är en riktig zigenerska införlivas hon in i gemenskapen. Gruppens andliga ledare gör henne till sin elev och han lär henne allt om läkeväxter och magi.

Det är intressant att läsa om zigenarlivet. Författaren beskriver hur zigenarna jagas från stad till stad och hur deras livsstil och sociala gemenskap hotas. Jag kommer osökt att tänka på filmatiseringen av Choklad av Joanne Harris, där Johnny Depp spelar urtypen för den fagre och lockande zigenaren. Visst beskrivs zigenarna även av Samartin en aning, eller förmodligen mer än en aning, utifrån den så vanliga stereotypa bilden. Jag försöker att bortse från det. Det här är fiktion och inte någon faktabok.

Samartin tar dock ställning, även om det är fiktion. Författaren når genom fiktionen fram med var hon står när det gäller mänskliga rättigheter. Med romanen som verktyg behandlar hon viktiga ämnen som utanförskap, främlingsfientlighet och människans mindre goda sidor.

Ska jag försöka hitta något negativt med boken så kan jag väl tycka att det känns lite väl osannolikt att Jamilet av en ren slump råkade på just den personen i hela stora Kalifornien som visar sig vara en nära släkting. Köper man bara det sammanträffandet så är det här en berättelse att ta till sitt hjärta. Jag upplevde La Peregrina som en väl berättad historia med ett driv som gör att man bara vill läsa vidare. Den var också ännu mer spännande en än den första boken. Till min stora glädje läste jag att Samartin kommer med en tredje bok om människorna längs pilgrimsvägen.

Kort och gott: Jag kan varmt rekommendera denna episka berättelse, som höll mig i sitt grepp från början till slut. För dig som längtar efter att göra en pilgrimsvandring längs El Camino del Compostela, eller som redan gjort det, är Samartins böcker en guldgruva.

Cecilia Samartin är en av mina favoritförfattare och jag ser med glädje fram emot att lyssna på henne på årets Bokmässa.

För ett år sen intervjuade jag Cecilia Samartin och du kan läsa hennes svar på mina frågor på bloggen.

Svar från författaren Cecilia Samartin

Jag har fått den stora äran att få ställa några frågor till en av mina favoritförfattare: Cecilia Samartin. För mig är det jättestort och jag gick omkring i ett lyckorus i flera dagar efter att jag fått beskedet. (Tack Bazar förlag!) Cecilia Samartin belönades 2010 för ”Bästa roman” i The International Latino Book Award. Hon har just varit på turné i Norge, men kommer tyvärr inte till bokmässan. Vi är redan många svenska läsare som har upptäckt hennes böcker, men fler borde få chansen. Jag säger grattis till er som fortfarande har hennes böcker olästa. Ni har något att se fram emot!

Även Karin Berg har frågat Cecilia Samartin och de svar hon fick hittar du på Enbokcirkelföralla.se


Läs och inspireras av denna intressanta författare: 

Jag: Hi! My name is Anette Helgesson. I live in a small town in Sweden where I work as a librarian. I write a blog about feel-good-books and I call my self “The feelgood librarian. I am a big fan of your books and I recommend them to friends and visitors at the library. It is a great honor to get this opportunity to write you some questions.

Cecilia Samartin: Thank you Anette, I love the title of your blog!


Jag: In your books you mix love and war and even although I cried when a read about Noras move to USA I still want to describe your books as feel-good. Is that wrong do you think?

Cecilia Samartin: No not at all. I believe that we need to cry and express our sorrows freely to feel good. Holding in sadness and other emotions can put a lot of pressure on a person psychologically and physically.

Jag: The title Ghost heart, “Dream heart” in Swedish. Why did you choose that title?

Cecilia Samartin: I thought this title captured the essence of the story because Nora is trying to stay true to herself, the heart of who she is, while saying goodbye to the life and the country she loves as she adapts to a new life. There is a ghostly dreamy quality to this experience for her, and she is haunted by many emotions and memories all the while. There are times when she feels she isn’t in one country or another but hovering in-between both worlds. That is a feeling many immigrants experience.

Jag: I understand that you often use your patients histories in your books. In which way do you think your books and books in general can help people?

Cecilia Samartin: Over the many years I’ve worked with clients I’ve come to appreciate the power of stories. People yearn to tell their own stories and to be understood in a deep way. This true in the therapeutic process and also in every day life. This goes hand in hand with stories we read for entertainment. They are enjoyable but they also help us to better understand our world, the people around us and our purpose in life, so it is so much more than entertainment. We have been sharing stories with each other since the dawn of human civilization to encourage, to teach, to express our emotions, our thoughts and our love. 

Jag: Ana writes in her letter to sister Josepha in Salvadorena: ” If there is hope for a country to heal there must be hope for one family.” ln a rich country like Sweden where almost everyone has more things than they need, a lot of people have psychological problems. In your books people like Ana for example meet lot of trauma and live under horrible circumstances, but still they find the strength to survive and even to live a good life. How do you think they manage that? How can a woman like Ana who has experienced terrible evil as a child, who grew up without a family, still become such a good human being without venom?

Cecilia Samartin: This is the very question that inspired me to write this book! I have worked with a number of people who have experienced tremendous trauma and loss and yet possess an amazing inner strength that is able to inspire and even heal those around them. At the same time, I have known people who have been nearly destroyed by similar experiences and scarred for life. I wonder how and why people can respond so differently. And while the mystery can’t be completely explained, I believe there are certain things that can make a difference. In Anna’s case, she experienced the deep and abiding love of her mother and that love stayed with her even after her mother died because it became a part of who she was. Also, Anna is a spiritual person who believes that her life has a purpose beyond what she may understand at the moment. This gives her hope and protects her from bitterness. Rather than focusing on her problems and feeling sorry for herself, she focuses her attention outward. This may sound rather saintly and simplistic, but I do believe that it is a very important element to healing – she is a wounded healer. 

Jag: I love your language. You use words everyone recognizes but at the same time you choose lovely words and describe surroundings and humans so beautifully that I feel like I am in the story. For example I almost felt the tropical wind and scent of the salty sea and felt as if I sat with Nora och Alicia on their own special beach. From where do you take your inspiration for this beautiful settings? I understand you have not been back to Cuba? Where do you find your inspiration for your language?

Cecilia Samartin: Thank you! This is exactly what I’m hoping my readers will experience. So much of my inspiration comes from the stories I have heard all my life from my family, my parents and my grandparents and others who told me what life in Cuba was like. I suppose that when one is missing home, stories of the past are filled with a heightened sadness and yearning. I try to capture this in my own descriptions and be true to those I love. 


Jag: We are a group of 16 people who will meet on a weekend soon to read, converse and have a generally good time. We intend to read and discuss your book ”Dreamheart”. What would you like to say to the participants of ”Book Spa” and what points do you think we should take up when we discuss your book

Cecilia Samartin: Please consider that while this book is fiction, it was inspired by real life stories told to me by family and friends. I have been collecting these stories all of my life. I have never been back to Cuba, but “Dreamheart” was like my psychological journey home. I’m unable to return not only because it is difficult for Americans to go to Cuba but because my outspoken support for those on the island who are calling for human rights would put me in danger. While in Norway on a book tour, the Cuban Consulate wrote critical letters about me which was a little bit surprising. Needless to say, they don’t like me very much for speaking my mind.

Another interesting question might be, how do you define home? Is it a place, a feeling, an attitude? What does home feel like? Can you be truly yourself if you don’t feel at home?

How does a person hold on to the past while making space in their heart for the new? Why are some people better able to do this than others?

Jag:Who is your favorite author?

Cecila Samartin: My favorite author…oh this is difficult because there are so many writers I admire for different reasons. The first author that comes to mind at this moment is Graham Greene. He was funny, profound, concise and prolific, all qualities I aspire to.

Jag: Who is your favorite Scandinavian author?

Cecilia Samartin: Hmm…probably Per Pederson “Out Stealing Horses” . I really loved this book, so quiet and powerful, like the woods under a deep snow. But I must admit that I haven’t read a lot of Scandinavian authors.

Thank you, Cecilia Samartin, for your answers! I hope you will come to Sweden soon! /From a bookloving feelgood-librarian

Läs fler frågor och svar från Cecilia Samartin på Enbokcirkelföralla.se 
På Bazar förlags sajt kan du läsa mer om Cecilia Samartin och de böcker hon har gett ut på svenska. 
Cecilia har en fin och informativ hemsida som du hittar här. 
Jag återkommer med kommentarer och intryck när jag har smält det här lite 🙂 

Salvadorena av Cecilia Samartin

Salvadorena av Cecilia Samartin är en varm berättelse om osjälvisk kärlek och sköra familjeband. Kärlek och ondska nystas in i varandra. Boken går i samma ton som hennes övriga böcker. Det handlar om landsflykt, utsatthet, kärlek, och familjeförhållanden.

Boken utspelar sig till en början i El Salvador där den lilla flickan Ana upplever inbördeskrigets hemskheter på nära håll. Flera gånger rycks hon abrupt upp ur sin trygga tillvaro och kastas in i nya sammanhang. Helt ensam utan sin familj tas hon om hand av en nunna och hamnar i ett kloster där hon trivs utmärkt, men hon får rådet att pröva på verkligheten utanför klostret innan hon tar på sig nunnedoket för resten av livet. Ana får plats som barnflicka hos en familj med en blänkande ren fasad, som senare visa sig ha mycket stora sprickor.

Ana blir familjens trygga punkt och finner en ny tillhörighet. Samartin exprimenterar med olika familjekonstellationer. Hur kan en familj se ut? Vad måste man offra för att få vara en del av en familj? Kan ett ensamt utsatt barn, med en tung historia i ryggsäcken, finna sig själv och tryggheten genom att tas upp i en ”familj”? I Anas fall tycks det vara så. Det här är ett av bokens nyckelteman: Hur ens bakgrund och uppväxt påverkar vem man blir som vuxen. Ett annat hur kärlek kan växa fram sakta, sakta…och att en människa kan vara beredd ge mycket av sig själv för kärleks skull.

Familjen Trellis består av en rad intressant uppbyggda karaktärer. Mr Trellis som visar ett stenansikte vid första anblicken, visar sig vara mjuk på insidan. Mamman i familjen, Ms Lillian, är en nyckelperson i berättelsen. Den hon är och det hon gör påverkar dem alla. Man kan väl säga att Samartin har gett henne alla dåliga sidor en människa kan ha. Hon beskrivs som en fåfäng och ganska vedervärdig person som bara tänker på sig själv. En dag hittar Ana henne gråtandes. Ana befarar att det har hänt något riktigt hemskt, men Ms Lillian har bara upptäckt att hon börjat få gråa hårstrån. Hon är en kvinna som hellre har en fin trädgård än tänker på sina barns säkerhet. Ana förstår att ms Lillians ”fåfänga var hennes främsta källa till njutning och smärta”. När Samartin sätter ms Lillians fåfänga i perspektiv till krigets fasor blir skilllnaderna desto större.

Nunnan Josepha, som är som Anas fostermor, väntar förgäves på att Ana ska ansluta sig till henne i New Mexico, men varje gång hon är på väg behöver familjen Trellis henne. Genom hela boken finns hennes väntan där och kanske ännu mer Anas bortförklaringar. Hon sätter sig själv åt sidan och gör allt för familjen Trellis. Tänk att en ung kvinna med svåra trauman bakom sig kan hela en hel familj.

Det är något i Samartins böcker som får mig att tänka på Isabell Allende, en av mina favoritförfattare. Är det det latinamerikanska temat som gör det…eller själva berättarstilen? Jag tycker om Samartins språk. Det är enkelt samtidigt som det är målande och hon får en att känna en stark närvarokänsla.

Cecilia Samartin har många läsare i Norge och har legat före Dan Brown och Stieg Larsson på topplistorna. Än verkar inte Sverige fått upp ögonen för Samartins berättarkonst. Hur kan det komma sig? I dagarna kommer Samartin till Norge och gör en två veckor lång turné i vårt grannland. Jag kommer att följa henne på Twitter. Tråkigt att hon inte kommer till Bokmässan i Göteborg i år när jag ska dit. Det ska i alla fall bli roligt att läsa om Drömhjärta och bokprata kring den på BokSPAning i höst.

Jag tycker att Drömhjärta är Samartins starkaste bok hitills. Salvadorena är bra den med, men jag saknar den varma känslan som fanns i Drömhjärta och kulturkrockarna som sker när man möter ett nytt land. Salvadorena är ändå en bok jag slukade och njöt av och jag läser gärna fler böcker av Cecilia Samartin. Hon har arbetat som psykoterapuet. Jag undrar om hon har en baktanke med sina böcker? Vill hon få oss att tänka över våra liv och släktband? Få oss att njuta av det vi faktiskt har? Ja, jag tror det. Jag tror att hon vill få oss läsare att må bra helt enkelt.

Det ska bli kul att höra vad Moi!What You reading? och Boktok73 tycker om böckerna de vann i utlottningen.

Tematrio titelgeografi: Mexiko, Korea och Ukraina

Veckans tematrio hos Lyran efterfrågar titlar som innehåller geografiska begrepp.

1. Jag kommer genast att tänka på Flickan som dök ner till jordens mitt. En annorlunda och minnesvärd bok om en tjej som har autism…själv kallar hon sig för Fröken Annorlunda förmågor. ”Vanliga” människor kallar hon för ”standardmänniskor”. Boken utspelar sig i Mexiko där Karen, huvudpersonen dyker med tonfiskar. Till en början var boken svår att komma in i eftersom den är skriven på Karens lite hackiga sätt att kommunicera, men ge inte upp! säger jag till dig som har den här berättelsen kvar att läsa. När man väl har kommit in i den är den lätt att läsa, rolig och många beskrivningar av Karens sätt att se på världen och andra människor är oförglömliga.

2. Inget att avundas. Vardagsliv i Korea. Jag blev helt tagen av berättelserna i den här boken. Att det är på RIKTIGT och i vår egen tid!Ett helt folk som svälter och lider pga en galen diktator. Berättelserna känns helt surrealistiska…tex att man måste ha med sig ölflaskor till sjukhuset för att få dropp…finns inga behållare. Läs!

3. Annonsflickan från Odessa.  Oj, vad jag gillade den är boken! Förlaget beskriver boken som en blandning av Desperate Housewifes och En kort berättelse om traktorer på ukrainska. Den handlar om en tjej som jobbar på en datingfirma. Det kan låta ytligt, men man fick insyn i kulturen i Ukraina och hur vardagslivet där. Mycket som var nytt för mig. En både tragisk och humoristiskt skriven historia.

Drömhjärta

Drömhjärta utspelar sig på Kuba under revolutionen och i USA, dit Nora och hennes familj tvingas fly. Noras kusin, och allra bästa vän, Alicia blir kvar på Kuba och finner sin kärlek i en opassande man. Han är inte bara mörkhyad han är också på Castros sida. Ju ljusare i hyn och desto närmare släktband med Spanien, desto finare tydligen. Och kärlek över rasgränserna accepterades inte. Kärleken är ändå större och Alicia finner sig i att gifta sig med mannen som stod på samma sida med männen som avrättade hennes far för kontrarevolutionära aktiviteter. Genom kusinernas brevväxling får man läsa om hur det var på Kuba vid den här tiden (1950-talet) och samtidigt lära mer om hur hemskt det kan vara att ofrivilligt lämna sitt land.

Jag tror att jag dras till sådana här böcker. Jag undrar varför? Kanske för att jag bor tryggt i Sverige. Eller kanske för att styrkan i människors känslor blir så starka just när hon slits från sitt land och de man älskar. Jag kommer att tänka på böcker som Lahiris I väntan på ett namn och Hotellet i hörnet av bitter och ljuv i det här sammanhanget.

Drömhjärta hittade jag via Cecilia Samartins första bok Senor Peregrino som också handlar om att komma till ett nytt land. Jag läser gärna fler böcker av denna författare.

Senor Peregrino

Senor Peregrino av Cecilia Samartin är riktigt bra. Den har fått pris för bästa roman när The International latino awards delades ut i New York förra året. På bokens baksida står det att den låg före båda Dan Browns och Stieg Larssons böcker på Norges topplista. Det stod också att den påminde om Tusen strålande solar. Det var väl att ta i tycker jag. Nog beskrev den en utsatt människas situation och ett samhällsproblem, men nej, den var inte lika gripande.
Boken handlar om en flicka som blir till genom en våldtäkt i Mexiko. Hon föds med ett stort rött födelsemärke som går från nacken ner till knävecken och blir så klart utstött av folket i den lilla Mexikanska by där hon bor. När modern dör bestämmer hon sig för att ta sig till USA för att finna en läkare som kan ta bort födelsemärket. Hon lyckas ta sig över gränsen och får bo hos sin moster. Med falska papper får hon arbete på ett mentalsjukhus där hon har en enda patient. Han kallar sig för Senor Peregrino och vägrar gå ut ur sitt rum. Han stjäl hennes viktiga dokument och för att hon ska få tillbaka dem måste hon lova att lyssna på hans berättelse. Hon blir som besatt av hans berättelse om när han var ung och gjorde en pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. Alla som har gjort den vandringen känner säkerligen igen sig i boken.
Mest av allt tyckte jag om de kapitel som handlade om Jamilet och hennes flykt till USA och henns liv hemma hos mostern. Författaren har skrivit en ny bok som heter Drömhjärta som snart kommer ut på svenska. Jag ska ska läsa den!

Flickan som dök ner till jordens mitt

Så härligt att läsa en lite annorlunda och fräsch bok. Flickan som dök ner till jordens mitt av Sabina Berman påminner inte om någon annan bok. I alla fall ingen som jag har stött på. Nja, kanske lite åt Isabella Allende-hållet om jag måste försöka likna den vid nåt. Den handlar om Karen, en tjej med autism. Hon kallar sig själv för Jag och det är hon som berättar hela historien.

På universitetet där Karen läser kallas hon för ”Fröken Annorlunda Förmågor” och hon används som studieobjekt i psykiatriundervisningen. Karen har bara fyra ansiktsuttryck (panik, glädje, neutralt och borta från mig själv) och innan hon börjar sin utbildning försöker mostern lära henne fler ansiksuttryck för att hon ska kunna vara bland andra studerande.

Karens beskrivningar av ”standardmänniskor”, som hon kallar alla ”vanliga” människor är helt bedårande. På en studentfest iakttar hon det här:

”Paren höll om varandra och rörde sig ett steg hit och ett dit, genitaliernas blygdzon på den ena pressade mot genitaliernas blygdzon på den andra, fast med några lager tyg emellan.
De oparade fortsatte att prata med varandra, högre nu, och de drack alltmer, ängsliga för att kvällen skulle gå utan det hittade någon att para sig med.”

Efter att ha sett världen beskriven utifrån Karen har jag fått en helt annan förståelse för både standardmänniskor och icke-standardmänniskor. Är det egentligen så eftersträvandsvärt att vara en standardmänniska?

Karens moster äger en tonfiskfabrik i Mexiko och Karen kommer tidigt i kontakt med fabriken och fiskar. Helst är Karen i havet och dyker bland fiskarna, då känner hon sig lugn. I brist på vatten hänger hon i sin dykardräkt i ett sele i taket. (Det var en av orsakerna till att hon aldrig fick någon rumskamrat på universitetet. 🙂 vem skulle inte bli förvånad av att möta en person i dykardräkt hängandes i taket :-)) Karen tar fram en metod för att fånga stressfri tonfisk där inga delfiner kommer till skada. Ungefär där är jag i boken. Hon är i Japan och säljer tonfisk till ett väldigt högt pris. Tonfisk som inte blivit stressad vid fångsten och som inte varit nedfryst anses nämligen som en delikatess och lär smälta mot gomen som honung.

Till en början var boken svår att komma in i eftersom den är skriven på Karens lite hackiga sätt att kommunicera, men ge inte upp! säger jag till dig som har den här berättelsen kvar att läsa. När man väl har kommit in i den är den lätt att läsa, rolig och många beskrivningar av Karens sätt att se på världen och andra människor är oförglömliga. Jag kommer absolut att hålla utkik efter fler böcker av Sabina Berman. Det här är nämlingen hennes debutbok så jag hoppas det blir många fler.