Huset vid sjön

huset vid sjönDet är inte många böcker som får en att helt försjunka ned i berättelsen och glömma allt annat. Kate Morton är en av få som lyckas väcka min läslust till hundra procent. Jag har slukat hennes andra romaner, men Huset vid sjön slår dem alla med råge. Den här romanen är perfekt. Som skriven för just mig (och många andra).

För det första är det spänningen och att författaren håller läsaren på halster in i det sista. Flera gånger var jag säker på att jag visste svaret på gåtan, för att plötsligt bli inledd på ett helt annat spår. I denna roman, som kan räknas som en psykologisk thriller, har Kate Morton tagit med en polis, Sadie Sparrow, som under en ofrivillig semester råkar på ett övergivet hus vid sjön när hon besöker sin morfar i Cornwall. Hon får nys om den sorgliga historien om pojken som försvann spårlöst från huset och som den nyfikna och smarta polis hon är börjar hon så klart nysta i gåtan.

Jag hoppas att Kate Morton skriver fler böcker med Sadie för hon är en personlighet som påminner mig om Barbara Havers och Ruth Galloway. Författaren lämnar en liten öppning för att vi skulle kunna få träffa på Sadie Sparrow igen. Vi får hålla tummarna!

Berättelsen utspelar sig dels 2003 då vi får bekanta oss med den gamla damen Alice Edevane, som är en framgångsrik deckarförfattare och dels åren kring första och andra världskriget under Alice barndom. Utifrån båda tidsperspektiven vecklar en spännande historia ut sig och som läsare får man en nära relation till Alice och hennes mor.

Flera personer minns midsommarkvällen, då Alice lillebror Theo försvann spårlöst, med stora kval och tror sig veta sanningen om vad som egentligen hände. Hemligheter som bevarats under många år och som satt djupa spår hos alla i familjen och deras vänner riskerar nu att komma upp till ytan.

Förutom den spännande intrigen, de väl skissade personligheterna och tidsandan, fastnar jag så klart för miljön. Liksom tidigare beskriver Morton gamla engelska gods och dess trädgårdar med bravur. Man känner blomdoften, daggen, hör knastret av fötter i det krattade gruset och ser blomsterprakten framför sig. Att det dessutom handlar om en skrivande kvinna och hennes sällsynta förmåga att iakta sin omgivning gör sitt till.

Huset vid sjön är en fullträff och har berett mig många härliga lässtunder i sommar. Vill du vara säker på att få läsa en bra bok så varsågod! Men var beredd på att försaka allt annat. Du kommer inte kunna släppa boken när du väl börjat!

Annonser

Rosieeffekten

rosieeffektenGenetikforskaren Don har det inte lätt. Han har en hel lista med problem och listan blir bara längre ju längre in i Rosieeffekten man kommer. Om Don skulle få en diagnos, skulle den hamna någonstans på autismspektrat, uttrycker han själv (men han vill absolut inte förknippas med Rainman). Minsta lilla förändring i hans minutiösa schema rubbar hela hans värld.
När hans fru Rosie, som han träffade i boken Rosieprojektet, plötsligt berättar att hon är gravid, får han hjärnsläpp av det värsta slaget. Don är kanske inte är världens bästa pappa-material och för att bättra på förutsättningarna göra han på det sätt han är van vid; forska. Polisen som griper honom, tycker att det verkar skumt med en vuxen man med kikare, penna och anteckningsblock på en lekplats, och eftersom Dons sociala kapacitet skiljer sig från andras, blir det så klart ännu ett missförstånd. Han tvingas till en utredning för att bevisa att han är fungerar relativt normalt.

Det sista Don vill är att stressa sin fru, och han undviker därför att berätta för henne om sina problem. Det ena leder till det andra och… jag älskar det! Den australienska författaren Graeme Simsion bjuder på minst ett gapgarv per kapitel. Böckerna om Rosie och Don är perfekta för den som är deppig eller längtar efter ett alternativ till tv-serien Vänner. Charmigt så det förslår, men inte FÖR charmigt!

.
Boktips i HelaHälsinglands Helgabilaga

Millie Birds bok om döda saker

Millie birds bok om döda sakerIbland får jag för mig att jag har läst alla bra feelgoodromaner, men så ramlar jag över en pärla, som Millie Birds bok om döda saker av Brook Davis och då känns det hoppfullt igen.

Millie är en liten flicka som för bok över döda saker. Hennes pappa hamnar på listan och en dag försvinner även hennes mamma. Ensam i en affär möter hon först Karl och sedan grannen Agatha, som båda är över 80 år. Trots åldersskillnad och olika livsvillkor växer en stark vänskap fram. Tillsammans beger de sig i väg över Australien för att leta efter Millies mamma.

Det är hjärtskärande att läsa Millies naiva funderingar, som vid närmare eftertanke är ytterst välgrundade och kloka. Redan efter några sidor tar jag fram pennan och markerar avsnitt som jag vill läsa högt för alla som vill lyssna.

Millie Birds bok om döda saker är en feelgoodroman som man flyter igen, blir glad av och som stannar länge i minnet. Blir det ingen film av boken lovar jag att äta upp min hatt*

* Om jag hade en hatt 🙂 men ändå.

Boktips först publicerade i Helahälsinglands helgbilaga Helga.

En välbevarad hemlighet

Bild: Dagens feelgood-lunch satt fint! #livetpåenpinneEn välbevarad hemlighet av Kate Morton är en bok där läsupplevelsen är mer ”feelgood” än själva berättelsen. Med det menar jag att det är en bok man fastnar för. Berättelsen har egentligen fler mörka drag i sig än vad jag vanligtvis gillar. Förlaget beskriver den som beroendeframkallande och det är precis vad varje bok av Kate Morton har varit  för mig. Jag vill rekommendera den till dig som söker en fängslande historisk roman med dramatik, hemligheter och kärlek.

Berättelsen är skickligt komponerad och slingrar sig än hit, än dit. Jag var inte riktigt säker på upplösningen förrän på de sista sidorna. Visst hade jag haft mina aningar, men författaren bjuder ändå på andlös spänning hela vägen. Mortons bästa bok enligt mig. En välbevarad hemlighet var inte lika suggestiv och mörk som I det förflutna och inte lika långsam som Den glömda trädgården.

Men visst känner man igen författarens berättarstil. Även denna berättelse skildras från flera berättarperspektiv och utspelar sig också i flera olika tidsåldrar. Dels i nutid då den äldsta dottern, Laurel, sitter vid sin mors dödsbädd och vill få svar på VEM det var som kom till deras dörr, när hon bara vara 16 år och VARFÖR mamman stack ihjäl honom med en tårtspade, utan minsta tvekan. Lauren blev vittne till dådet och vill få svar på vem hennes mamma var innan hon blev mor.

Genom gamla brev, dagboksanteckningar och annan forskning nystar Laurel fram ledtråd efter ledtråd om moderns liv under andra världskriget, då hon bodde i London. Vi får samtidigt lära känna Jimmy, moderns pojkvän och Vivien, en väninna…eller var hon en vän egentligen? Vem har sanningen på sin sida? Vem av dem är psykisk instabil? Vilken roll spelar ödet? Det är nästan med en obehaglig krypande känsla som jag bläddrar för att se hur det ska gå.

Personerna är väl beskrivna, nyanserade och jag kände mig ofta som en fluga på väggen, som en osynlig iakttagare till det som sker mellan dem. Miljöbeskrivningarna är också författarens starka sida och hon är noggrann med tidsmarkörerna.

En välbevarad hemlighet var en mina läshöjdpunkter den här våren och efter att ha läst författarens tidigare böcker så hade jag höga förväntningar. Jag kan avslöja att de mer än infriades. Det tog ett tag innan jag kom in i den…men sen… Nu vill jag gärna läsa Dimmornas lek, som jag inte har läst än. Någon som har läst? Hur är den i jämförelse med Kate Mortons övriga böcker?

Nästa bok av Kate Morton hoppas jag kommer att utspela sig i författarens eget hemland; Australien.

Jellicoe road

Nu när jag har läst Jellicoe road av Melina Marchetta, känner jag mig lite som kärringen mot strömmen. Jag visste väl att jag skulle hålla mig ifrån att läsa recensioner för att hålla förväntingarna nere. Även om jag har försökt att inte läsa någon hel recension innan jag läste boken så förstod jag av rubrikerna att det här var en ”bara-måste-läsa-bok”. Då kan jag bli lite skeptisk och bli rädd för att mina förväntningar ska hinna växa sig FÖR höga. Även Breakfast book club skriver att hon till en början ”tittade beundrande på paraden med hurrarop som gled förbi”, men att hon efter läsningen sällade sig till hyllningsparaden. Så ska även jag ta plats där nu?

Nja…blir nog svaret. Jag går nog inte i täten…men en bit där bakom. Till en början förstod jag inte alls varför boken hyllades så, i mitten började jag förstå lite grand, men under läsningens gång kunde jag inte släppa tanken på: vad är det i den här berättelsen som är så himlans häpnadsväckande? Det måste ju vara något alldeles speciellt. Mina förväntningar byggdes på och blev allt högre och högre…men så extremt oväntad var inte upplösningen kan jag tycka. Jag borde ha hållt mig ifrån recensionerna helt. Att jag aldrig lär mig! 🙂

Till en början vaggades man in i att det var en helt vanlig internatberättelse och flera gånger kom jag att tänka på filmen The spud, som jag såg nyligen. Den utspelar sig i Sydafrika och handlar om ett gäng killar på en internatskola. Oftast när man ser eller läser om ungdomar på internatskolor är det i England eller USA. Internatmiljöer är oftast spännande och inte helt enkla….det är som att där ryms ett helt eget universum. Även så i Jellicoe Road där jag efter ett tag kände mig väldigt hemma och nästan som en deltagare i kriget mellan de olika grupperingarna.

Men visst…det är en väldigt bra bok för både unga och äldre. Den är också mycket välskriven. Jag sträckläste den och ville inte att den skulle ta slut. Taylors berättarröst känns väldigt nära och man får läsa lite mellan raderna. Sånt gillar jag. Även när historien växlar mellan olika tidsperspektiv. Vänskapsbanden och kärleken mellan ungdomarna kändes varm och stark. Berättelsen var också mycket spännande och det var en hel del oanade pusselbitar som dök upp allt eftersom. Den sista biten av boken var så spännande att jag blev tvungen att läsa långt in på natten bara för att få veta hur den slutade.

Så: kärringen mot strömmen kanske inte är så himlans mycket emot egentligen 🙂 Kanske kommer jag gå lite längre fram i paraden när jag har fått smälta boken lite. Ett är säkert: jag kommer att trycka den i famnen på många högstadieelever så fort jag kommer tillbaka till jobbet.

Nu ska jag läsa Enbokcirkelförallas sammanfattning om Bloggbokpratet om Jellicoe road, som jag önskar att jag hade varit med på. Det här är verkligen en bok som man önskar att man hade någon att diskutera med under själva läsningen.