Här är jag nu – Karen Campbell

Karen-CampbellFörra veckan hade jag det stora nöjet att träffa den skotska författaren Karen Campbell som nyligen kom ut med boken Här är jag nu här i Sverige. Jag är helt såld på boken och därför var jag näst intill exalterad över att få träffa Karen. Här kommer jag att berätta lite mer om mitt möte med henne och vad vi pratade om. Även det jag själv har tänkt när jag läst boken kommer med.

Innan Karen Campbell blev författare arbetade hon som polis i Glasgow. Hon skrev först bara korta berättelser för sitt eget nöjes skull, innan hon skrev sin första roman. Hon hade bokens (Här är jag nu) grundstruktur klar för sig långt innan hon ens visste bokens tema. Hon älskar sin hemstad Glasgow och såg en chans att skriva om den. Enligt Karen finns det inte särskilt mycket skrivet om flyktingars liv i området, förutom en musikal – Glasgowgirls.

I samband med att henne make började arbeta ideellt som volontär, fick hon sitt ämne till boken. Hon blev väl emottagen på flyktingförläggningen där hon träffade många människor som delade med sig av sina berättelser om sin flykt och första tid i Glasgow. Karen kände att hon inte ville stjäla någon människas historia och därför kommer den mesta av hennes research från dokumentärer och frivilliga som bloggar från flyktingläger i Afrika. Det märks att hon har läst på ordentligt i ämnet. Man kan ju tro att människor ska vara trygga när de har nått flyktinglägret, men det stämmer inte. Medan Karen skrev boken hann det läger hon hade kontakter i växa ofantligt mycket och enligt henne är förhållandena extra osäkra längst ut i periferin.

Karen berättade om hur hennes skrivande går till. För henne startar berättelsen när karaktärerna börjar tala och hon vet inte i förväg vad hon kommer att skriva. Berättelsen får växa fram eftersom. Det enda hon hade bestämt från början, förutom Glasgowinslagen, var att berättelsen skulle handla om två personer. Hon ville inte skriva om stora perspektiv, utan låta karaktärernas liv vara det centrala i berättelsen.

Abdi har ursprungligen flytt från Somalia, men tillsammans med sin fru och barn hamnade han i olika flyktingläger innan han slutligen fick asyl i Skottland tillsammans med sin dotter Rebecca. Abdi och dottern bär med sig förluster och trauman, vilket läsare får veta mer om längs berättelsens gång.

Liksom Abdi är Deborah även hon helt påhittad. Hon är änka efter sin make, som dog efter en lång sjukdomstid. Sedan han gick bort för ett år sedan har Deb varit deprimerad och tänker att hon kanske kan testa att vara volontär för att få något att göra, och för att tänka på annat. Karen har tagit flera egenskaper från en stereotypisk ”Lady who lunches” – någon som har ett tryggt liv, inte så många problem förrän något händer – och använt dem för att beskriva Deborah.

Volontärprogrammet i boken består av tolv träffar där volontären ska visa anlända flyktingar Glasgow och dess historia genom gemensamma besök på museer och andra intressanta platser. Det är på det sättet som Abdi och Deborah träffas och det är i dessa stycken som Karen tar möjligheten och skildrar Glasgow. 

Karen sätter fingret på, vad många med mig, säkert känner innerst inne i större eller mindre skala. Som volontär får man bekräftelse och känner att man gör något bra, men liksom Deborah tänker nog många att det ideella arbetet gärna får ske under ordnade former, så att man inte blir helt indragen i någon annans människas liv, och kanske måste ge mer av sin kraft och tid, än man först hade tänkt sig. Deborah vill gärna hålla avståndet lite och därför passar volontärprogrammet utmärkt.

Jag kan tycka att det är lite sorgligt att det ska behövas volontärprogram, varför kan vi inte bara mötas och hjälpa dem som behöver det just då? Vi diskuterade det här när jag träffade Karen och vi om väl inte fram till några direkta lösningar, men kanske att formella träffar mellan volontärer och flyktingar är nödvändiga för att mötena ska ske överhuvudtaget.

Den som är flykting har ju inte bett om att få komma till det nya landet, och på det kanske de möter ovilja från ortsbefolkningen. Ingen tycker om att behöva vara i beroendeställning. En volontär är ett mellanting mellan vän och socialarbetare, beskriver Karen, och genom programmet går båda parterna in i en överenskommelse på någorlunda lika premisser och det är någon utomstående som håller i det hela. Om jag får tycka så verkar det som att Deb får ut mer av träffarna och förväntar sig mer av relationen än vad Abdi gör.

Det Karen vill med boken är att sätta man får gå i någon annans skor ett tag för att ta reda på hur känns. Det tror jag kan vara nyttigt för alla. Jag tycker att hon lyckas väcka många tankar genom sin bok. Hur tar vi emot flyktingar i vårt land? Hur pratar vi med dem? Man förstår snabbt att Abdi känner att han förväntas ge något till Deborah i utbyte, att han förväntas berätta sin historia för henne, vilket han inte gärna göra. Vem vill egentligen det? Som Karen säger flera gånger under vårt samtal, ingen definierar sig enbart som flykting. Varför inte fråga vad personen man har framför sig har arbetat med tidigare eller vilken sorts mat hen tycker om istället för att fråga om vad den har varit med om. Det är den personens val att berätta det – när eller om den vill.

Det är inte alltid heller så att man vill minnas bakåt. Abdi tänker att här är jag nu, som titeln anger, och nu gäller det att göra det bästa av situationen utifrån de möjligheter som finns just här och nu. Enligt Karen var det just det hon ville få fram i boken: att trots att en människa har tragiska händelser i bagaget, och livet inte alltid blir som man har tänkt sig så finns det hopp och möjligheter och att man får använda sig av de redskap som finns tillgängliga.

Karen säger att hon inte hade några politiska intentioner med boken. Hennes mening var inte att peka arga fingret på varken samhällets eller den enskildes agerande i flyktingfrågor. Hon ville varken ge en lektion eller vräka över folk en massa hemska flykting-öden. Hennes syfte var främst att underhålla, men ju mer hon lärde sig om flyktingars utsatthet, under under tiden hon skrev, desto argare blev hon. Det går ju inte att skriva en sån här bok och INTE bli arg, menar Karen och där håller jag med.

Faktum är att hon lyckades verkligen belysa många missförhållanden genom de här romanen och hon gör det på ett sätt att det går in! Hon beskriver människorna bakom statistiken så att det känns, långt in i samvetet och själen. Tanken med boken var aldrig att få fler att vilja ägna sig åt ideellt arbete, men enligt Karen är det många som säger att de vill göra det efter att ha läst hennes bok.

Jag fastnade först för boken för att den skulle likna Little Bee, och det stämmer att den har liknande drag. Det är intressant att läsa om kulturmöten och gärna i romanform, tycker jag. Karens bok om Abdi och Deborah får mig verkligen att tänka till om mitt eget beteende och tankar kring hur jag bemöter flyktingar. Förutom en bra och varm feelgoodberättelse får vi som läsare möjlighet att gå i någon annans skor och jag hoppas att många kommer att ta boken till sina hjärtan. Karen synliggör både relationen mellan medmänniskor och hur samhället möter nya medborgare. Hon ger oss ett tillfälle att prata om viktiga saker. Jag hoppas många tar chansen för det är vi tillsammans, som bestämmer hur vi vill att framtiden ska se ut!

På frågan om det kommer en fortsättning svarar Karen: Nej! För henne lever karaktärerna sina egna liv efter boken. Jag och Jan (Uppsala English Bookshop), som också satt med vid bordet, sa att vi tror och hoppas att boken kommer att bli filmad, gärna av BBC. Karen svarade : Gärna det! 🙂

Annonser

Årets företagsamma kvinna i Ovanåkers kommun

Årets företagsamma kvinna Ovanåker kommunDå har man fått pris igen 🙂 Vad bortskämd jag blir!!

Gissa om jag blev överraskad när Centerkvinnorna dök upp med diplom och blommor på biblioteket just när jag skulle gå hem.

Jag känner mig så hedrad och extra glad över att en kulturarbetare fick utmärkelsen Årets företagsamma kvinna i Ovanåkers
kommun
! Konkurrensen är stenhård här för det finns många driftiga och företagsamma kvinnor i kommunen! Kul att Centerkvinnorna vågade tänka nytt och annorlunda!
Tusen tack för utmärkelsen!!!!

_________________________________________________________________________
Annons
Bokbutiken

Bokcirkelfrågor till Läsarna i Broken Wheel rekommenderar

Läsarna i Broken Wheel rekommenderarJag har inte hunnit läsa slutet än, men här kommer ändå några frågor till bokcirkeln i kväll om Läsarna i Broken Wheel rekommenderar av Katarina Bivald. Skriv gärna till någon fråga i kommentarsfältet!

1. Kort om vad du tyckte om boken. Något bra och något mindre bra.

2: Småstaden – Broken Wheel Jag upplever orten nästan som en karaktär i sig. Gör du?
Vad gillar du miljön? Hur lyckas Bivald med att fantisera ihop en amerikansk småstad?
Har jag sett för många småstadsserier och romantiska komedier?

3. Hur beskrivs Sverige?

3. Hur tänker du om Sara och Amy och deras relation? Funkar brevväxlingen i boken? Vad tillför den?

4. Sara – Tom Vad tycker du om kärlekshistorian?

5.  Vilken litterär referens fastnade du mest för? Hur skulle boken ha funkat utan dessa?
Sidekick-Ulrica har gjort en lista över alla böcker som nämns i boken. Listan är lång!!

6. Vad tyckte du om slutet?

Hoppas att vi ses i hangout-bokcirkeln! Annars får du gärna svara på frågorna antingen i din egen bokblogg eller i Facebook-evenemanget!

_________________________________________________________________________
Annons
Bokbutiken

Viktigt och roligt om starka kvinnor

Boktipsen i Ljusnans Helgabilaga denna vecka handlar om starka kvinnor – kvinnodagen till ära! Fjäril i koppel av Zinat Pirzadeh och Kvinnan som gick till sängs i ett år av Sue Townsend.

akvinnodagen

Bokcirkel på måndag – Läsarna i Broken Wheel rekommenderar

läsaranaPå måndag kl. 20 träffas vi via Google Hangout och bokcirklar om Läsarna i Broken Wheel rekommenderar. Skriv gärna ner någon fråga som du vill att vi pratar om i bokcirkeln.

Anmäl ditt intresse till bokcirkeln i eventet så kan jag bjuda in dig till hangouten när det är dags. För säkerhets skull är det bra om du skriver om du vill vara med i eventet på Enbokcirkelförallas Facebooksida också. Lämna gärna din e-postadress så hittar jag dig lättare när att vi ska starta.

Allra först behöver du ett Google+ konto.
Högst 10 personer får plats. Först till kvar!
Vi ses!

Över en kopp te med Karen Campbell

campbellIbland händer det saker som man aldrig trodde skulle ske. Sån dag har det varit för mig idag. Det var så att jag fick nypa mig själv hårt i armen för att se om jag drömde när jag stod utanför Jan Smedhs bostad och ringde på med boken Här är jag nu av Karen Campbell, under armen.

Jag var så klart nervös när jag klev in,  men jag välkomnades jag av Jan och Karen, som båda utstrålade vänlighet så jag slappnade snabbt av. Men en sån där märklig känsla infann sig. Du vet när man möter en känd person, som man ser upp till, på riktigt första gången. Då känns det som att man har träffats förut.

Karen och jag satt vid köksbordet och började prata medan Jan hällde i te i snygga tekoppar (så klar! Varje bokvän brukar äga sådana). Jan brukar låta författare som framträder i hans butik – The English Bookshop – få sova över hemma hos sig istället för på hotell. Det låter så mysigt och opretentiöst och precis så var även stämningen under vårt samtal där vid köksbordet.

Redan när jag såg omslaget till Här är du nu  i Svensk bokhandels vårkatalog, väcktes min nyfikenhet. Här är jag nu jämfördes med Little Bee, som är en av mina favoritböcker. Båda är feelgoodromaner med mörkare eller rent utav brutala inslag. Liksom livet självt! Karen sa att hon ville skriva en bok som byggde på hopp, utan att väja för de mörkare delarna. Att livet inte alltid blir som man har tänkt sig, men att man får ta det från där man står nu. Det kan bli bra ändå.

Titeln ”Här står jag nu” menade Karen, har en dubbel betydelse. Den pekar på den geografiska platsen (Glasgow, dit flyktingen Abdi och hans dotter kommer) och samtidigt på platsen på livets resa där bokens karaktärer befinner sig.

Jag hade inte så många frågor till Karen, det kändes mer som att hon genom sin bok bekräftar många av mina tankar, som jag redan har. Hon sätter så skickligt fingret på både stora samhällsproblem och enskilda människors möten med varandra och med myndigheter. Vi löste inga världsproblem, men förde ett mycket intressant samtal om hur vi tar emot nykomlingar till våra länder, om allmänmänskliga som känslor av tillhörighet, utanförskap och vänskap och jag hade gärna varit kvar längre.

Karen besökte Uppsala Internationella Författarscen i går kväll. Jag berättar mer om det och vårt samtal senare. Jag måste smälta den här dagen lite först.

Tack till Jan för att du bjöd in mig, till Lind & co som erbjöd mig att träffa Karen och ett stort tack till Karen för att jag fick ta del av dina kloka tankar och dina idéer bakom boken! Inte för att jag tror att du behöver det, för jag är övertygad om att din bok kommer att hitta väldigt många läsare i Sverige, men LYCKA TILL!

Intervju med Jan Smedh – English Bookshop

Inför starten av Uppsala Internationella Författarscen fick jag möjlighet att ställa några frågor till Jan Smedh, som är en av initiativtagarna englishbakom eventet. Han driver den mysiga bokhandeln English Bookshop mitt i Uppsala.

Berätta om din bokbutiken och hur det kommer sig att du öppnade den!  ( Jag är ifrån Uppsala, men flyttade därifrån 2001. Har varit in i några gånger och lagt märke till att det är en sån mysig ombonad butik.)
Christer, min kollega, och jag träffades vintern 1994 och han hade idén, jag hade springet i benen, tillsammans öppnade vi knappt ett år senare. Tanken var att ha allt det roliga på ett ställe. En butik med böcker man vill läsa, inte böcker man måste läsa. Att bygga upp en drömbutik.

Tanken bakom butikens utformning?
Det ska vara inbjudande, välsorterat (lagret är bokhandelns själ), ett ordnat kaos med mycket mys, många underkategorier. Upplagt för ’aha’. Jag ville ett tag att bokhandeln skulle heta Serendipity Bookshop.

Internationella författarscenen är det din idé? 
Jag har kontakterna, Maria på Stadsbiblioteket har scenen – vi får in fler folk än i bokhandeln och det är kul! Uppsala är definitivt stort nog!

Vilka sorters författare vill ni bjuda in?
Väldigt brett – men är de i Stockholm kan de ju väldigt lätt komma till oss också. Fast mycket exklusivt.

Du verkar ha kontakter i Storbritannien… Har hört att flera författare har bott hos dig.
Jo, vi brukar göra så att de får bo hos mig, det blir personligare och jag tror de flesta tycker det är roligare än att bara bo på hotell hela tiden…

Varför bjöd du in just Karen Campbell?
Hon är magnifik. Både som författare och person! 7. Hur skulle du beskriva hennes bok Här kommer jag nu? En varm, välskriven, viktig bok om hur det är att vara människa både i det stora och det lilla.

Tack Jan för att du tog dig tid med mina frågor!
I morgon återkommer jag och berättar om författarkvällen med Karen Campell. En första ledtråd: Underbar!

Karen Campell först ut på Uppsala Internationella Författarscen

uppsalaOM alla är på benen är det meningen att vi ska åka till min gamla hemstad Uppsala i morgon och hälsa på kusinerna. Extra lämpligt är då att Karen Campbell, som skrivit Här är jag nu, den bok som jag just nu är försjunken i (ja inte medan jag skriver detta, så multibegåvad är jag inte :-)) besöker Stadsbiblioteket i Uppsala där startskottet för en Uppsalas Internationell Författarscen äger rum i morgon kväll.

Det är kul Uppsala vågar ta upp kampen med storebror Huvudstaden. Bakom initiativet står Jan Smedh, som driver The English Bookshop i Uppsala och Uppsala stadsbibliotek.

Ge cyberoptimisten Brit Stakston ett eget tv-program!

gillaVad ska vi göra åt den digitala klyftan? Vad kan biblioteken göra? Dessa frågor tycker jag är viktiga och intressanta. Mediestrategen Brit Stakston, talar så bra om det här problemet i Go´kväll (5:50 minuter in i programmet). Hon pratar enkelt och klokt om digitala medier, så att alla kan förstå. Det bör lyftas fram fler som Brit Stakston i media anser jag. Det är en del av lösningen för att minska den digitala klyftan. Ge Brit Stakston ett eget tv-program!

I DN säger hon: ”De som ville klara klivet från bondesamhället till industrisamhället behövde kunna läsa och skriva. I den nya digitala världen är det nödvändigt att vara aktiv på Facebook, Twitter och andra sociala medier – samt att behärska tekniken och känna till nätets goda och mindre goda sidor.”  

Svårare än så är det inte. Vi måste bejaka digitala medier även om vi vill eller inte. De är redan här. Som hon framhåller i en intervju i Internetworlds podd så finns både de goda och mindre goda sidorna på nätet, liksom i övriga livet. Men jag tror som Brit Stakston, att de goda sidorna överväger – OM VI VILL det! I intervjun kallar sig Stakston för ”Cyberoptimist” och det stämmer så väl på henne. Hon är påläst i ämnet, optimistisk, vågar se bra och mindre bra saker och henne entusiasm går inte att ta miste på.

Tills Brit Stakston får ett eget TV-program på bästa sändningstid kan du följa henne på JMW-bloggen eller läsa någon av hennes böcker!

_________________________________________________________________________
Annons
Bokbutiken

Annonsflickan från Odessa

odessaMed anledning av det som händer i Ukraina just nu så lägger jag ute det här inlägget som repris. Annonsflickan från Odessa ger en inblick i livet i Ukraina, ett land som jag inte visste så mycket om innan jag läste boken. Det var flera år sedan jag läste och bloggade om den, men håll till godo:

Annonsflickan från Odessa
 var en överraskning för mig. En blandning av Desperate Housewifes och En kort berättelse om traktorer på ukrainska lät lovande. Den var mer än lovande och efter den har jag haft svårt att hitta någon ny bok och får inte fart på läslusten.Boken handlar om en ung kvinna i Odessa som får arbete på ett företag som sysslar med import. Ett av villkoren är att hon ska ligga med chefen…men hon lyckas ta sig ur situationen. Hon tar även arbete på en datingfirma där desperata amerikanska män söker fattiga desperata ukrainska kvinnor, vars dröm är att lämna Ukraina och leva i det rika Amerika. Samtidigt har hon en maffiaboss i hälarna.
 Det kan låta som en ytlig historia, men boken beskrev livet och kulturen i Odessa så att den väckte min nyfikenhet. Bland annat kan jag inte släppa tanken på att testa att dricka te med hallonsylt i, vilket huvudpersonen ofta gjorde i boken. Jag har hört att det fungerar som en sorts efterrätt. Att ojämna tal räknas som lyckotal och att ingen skulle komma på tanken att bjuda in sina vänner till sitt födelsedagskalas. Riktiga vänner vet när ens vän fyller år och dyker upp ändå. Små kulturella uttryck som får en att reagera och upptäcka sådana i ens egen tillvaro älskar jag att läsa om. (Etnologen i mig kanske 🙂 )

Odessa beskrivs också som en varm, internationell stad till skillnad mot Moskva som är hård och kall. En resa till Odessa skulle inte sitta helt fel. Jag ska i alla fall ta mig en titt på Internet och resa till Odessa den vägen.

Boken är skriven på ett ganska roligt vis och med humor mitt i den fattiga och miserabla tillvaron som många i Ukraina verkar leva. Samtidigt behandlar den ett allvarligt tema där män mer eller mindre köper sig hustrur…en verklighet som tyvärr är allt för vanlig och tragisk.
Jag kommer absolut att läsa mer av Janet Skeslien Charles. Är det någon där ute som kan rekommendera liknande böcker så tackar jag och tar emot!