Ät mig

Ät mig av Agnés Desarthe får mig att vilja öppna en restaurang. En liten fransk restaurang med stamgäster och några härliga maträtter. Myriam, bokens huvudperson är i 40årsåldern, öppnar en sådan ”i ett försök att ge sig själv en ny chans och lägga bakom sig den skamliga hemlighet som ödelade hennes tidigare liv” (står det på bokens baksida).

Hon både bor och arbetar i restaurangen, som är så liten att hon får ta in köttkvarnen på toan, för att inte störa gästerna. Hon drömmer mardrömmar strax före invigning om att Beatles kommer och beställer fiskpinnar som inte står på menyn. 🙂

Boken är skriven med svart humor och beskriver både varm vänskap och grym kärlek. Boken igenom är det något svart som överskuggar Myriams liv och sakta avslöjas vad som har hänt i hennes liv.
Jag gillar stämningen i boken och på restaurangen. Ibland drömmer Myriam sig bort och det kan bitvis bli svårt att hänga med, men samtidigt är det väldigt charmigt.

På bokens baksida står ”Desarthe kan konsten att vara både glad och allvarlig, lätt och djup och komponera en härlig mix av tragikomiska figurer”. Jag kan inte beskriva den bättre själv.
Annonser

Igelkottens elegans

Jag sparade de sista sidorna i Igelkottens elegans tills det blev lugnt i huset. Jag ville inte att boken skulle ta slut. Så bra är den! Som tur var har jag köpt Smaken av samma författare och den boken handlar också om människorna
i samma fastighet som portvakten Renée Michel bor och arbetar i. Renée är intelligent och intellektuell, men försöker leva upp till portvaktsrollen till varje pris. (Varför får man veta på slutet 🙂 För att inte avslöja sig låter hon tvn stå på med dokusåpor, så att det hörs från hennes dörr. Men i själva verket sitter hon och tittar på filmklassiker och läser djupa böcker i ett rum längre in.

I huset bor också tolvåriga Paloma. Hon har bestämt sig för att ta livet av sig för att vuxenlivet inte har något som är värt att leva för. Hon skriver djupa tankar och tankar om rörelser i sin anteckningsbok. Hon är väldigt lillgammal och klok och man förstår tidigt att dessa människors vägar kommer att korsas.

Till fastigheten flyttar sedan en japan. Både Paloma och Renée är intresserade av allt som har med Japan att göra. Dessa tre människor finner varandra och….

Boken är så charmig, rolig och sorglig på samma gång. Den rymmer många kloka ord och filosofiska tankar, vilket kan bli för mycket ibland för min smak, men jag hade inte velat vara utan dem heller. Jag har tänkt flera gånger att: ”Tänk att det ska till en feel-goodbok för att jag ska förstå vissa filosofiska tänkares teorier!” Boken är redan filmad och jag hoppas och tror att den kommer att vara precis lika bra som boken!

Svd skriver att ”romanens författarröster alltför tydligt vädrar sina åsikter om olika nutida samhällsföreteelser”. Bland annat hänger jag upp mig på hennes syn på adopterade. Jag får uppfattningen att hon jämför adopterade med invandrare och flyktingar när det gäller att känna sig sliten mellan två helt skilda kulturer. Paloma tänker att den lille adopterade killen från Thailand kanske får lust att bränna bilar när han blir större…för att som hon tänker: den allra ”största ilskan och frustrationen är känslan av att sakna kultur därför att man slits mellan kulturer, mellan oförenliga symboler”. Ett adopterat barn har ju oftast inte så mycket av sin ursprungliga kultur med sig och växer ju upp i sitt hemland, inte i sitt ursprungsland. Jag tycker att hon drar för höga växlar när det gäller den problematiken. Men jag kan bortse från den för att jag tycker mycket om boken i övrigt. Guldstjärna till den som orkat läsa ända hit och som hänger med i mitt snurriga resonemang 🙂