Det var vi

det var vi omslagJag har haft förmånen att få förhandsläsa Golnaz Hashemzadeh Bondes roman Det var vi som kommer ut senare i augusti. Jag blev helt tagen av berättelsen. Den är stark, uttrycksfull och ställer en rad viktiga frågor till mig som individ och till vår samtid. En utmärkt cirkelbok eftersom den väcker så många tankar och det finns så mycket att diskutera i den.

Berättelsen handlar om Nahid som får besked att han hon har obotlig cancer. Hon är arg på allt och alla som inte förstår. Hon är arg på sin dotter som hon älskar, men som hon aldrig velat varit mor till. Hon är arg på alla som inte verkar förstå något om flykt, kamp och sorg. Var allt värt något om hon ändå ska dö mitt i livet?

Läsaren får även träffa den unga Nahid som precis kommit in på läkarlinjen när hon möter Masood under revolutionen i Iran. Han drivs av kampen för frihet och tillsammans dras de med i rörelsen. Med risk för sina liv delar de ut flygblad på natten. Nahids yngre syster Noorah tjatar om att få vara med om den berusande stämningen under protesterna på stadens torg och får en natt följa med, men i folkhavet råkar de komma ifrån varandra och efter det blir inget detsamma.

“Hur skulle vi förlåta varandra. För att vi tog med Noorah. För att vi lät henne övertyga oss. För att vi tyckte om att hon var med. Det jag inte visste, det jag inte förstod då, var att vi också dog den dagen. Vi var tjugo år gamla och våra liv kom på så många sätt till sin ände. Allt som hände efteråt var tafatta försök att ersätta det vi förlorade där, den dagen. Vårt barn. Flykten. Alla mina skift, alla timmar på jobbet. Allt. Vi skulle ha dött den natten och alla år som följde var lånade.”

Hur lever man vidare? Var det värt det? Vad är meningen med livet om man kämpat och ändå kommer att dö i förtid? Golnaz Hashemzadeh Bonde ger möjliga svar på de frågorna i den här romanen som jag antar är delvis självbiografisk. Golnaz själv kom till Sverige med sina föräldrar när hon bara var tre år. Hon påminner oss om att inte se människor som flytt sitt hem som offer.

“Man lämnar inte för att man gett upp. Man lämnar för att göra något, bygga upp något. Bygga upp något som är ett långfinger i ansiktet i den skit som hände. Folk tittar ofta på mig som ett offer. De förväntar sig att jag ska vara svag, överkörd. Jag som flyktingkvinna. Jag förstår inte hur de tänker. Förstår de inte att jag är här för att jag är stark? Att det krävs styrka för att inte ge upp, för att vägra acceptera elände och förtryck? Ibland undrar jag om de tror att de själva är starka, att styrka kommer av att aldrig ha sett några svårigheter. Om de tror att stiltje bygger motståndskraft.”

Det var vi är en roman som inbegriper en rad viktiga ämnen; förutom flyktingskap berörs även att vara nära döden, vara nära anhörig till en svårt sjuk människa, relationen mellan mor och dotter, våld i nära relationer och barns utsatthet. Trots många tunga ämnen saknas aldrig hoppet eller kärleken. Livet går vidare och nya generationer föds. Vad kan vi lära av historien och vad kan vi förändra i våra egna liv och i vårt samhälle?

Det var vi är Golnaz andra roman och jag hoppas att vi kan se fram emot fler. Hon är både författare och vd på Inkludera Invest som arbetar för att minska utanförskap och inkludera flera. Golnaz Hashemzadeh Bonde är en sann inspiration! Lyssna på hennes kloka tankar om inkludering, vad ett gott ledarskap innebär och lite om hennes romaner i detta podavsnitt! Eller om du ska till Bok- och biblioteksmässan i Göteborg kan du lyssna på seminariet Fly till varje pris där Yukiko Duke samtalar med Golnaz och Elin Boardy.

Blir du intresserad av att läsa boken och diskutera den i en digital bokcirkel där det finns möjlighet att ställa frågor direkt till författaren? Jag kommer att hålla i en sådan bokcirkel och vill du vara med så får du gärna kontakta mig.

Annonser

Under krigets himmel

Under krigets himmel Niroz MalekFör många är krig något som sker långt där borta och det är svårt att ta in hur hemskt krig är, fastän man följer medias rapporteringar. I jämförelse kan våra vanligaste orostankar den här tiden på året, om att hinna lämna deklarationen i tid eller att semestern ska regna bort, kännas så absurt fjuttiga. Helst när krigets makabra verklighet bara ramlar ner så där pang på,  mitt i ens vardag.
Som när jag gick skulle gå och fika med min vän som är från Syrien här om dagen, och hon var sen. Anledningen visade sig vara att hon precis fått ett sms om att någon dött och hon var orolig för vem det kunde vara. Snart pep hennes mobil. Fotot på displayen visade hennes gamla granne, som blivit skjuten av en krypskytt samma dag. Hon konstaterade sorgset och uppgivet att ”det är mycket död nu i Syrien”, och så gick vi vidare. Skillnaden mellan verkligheter kan te sig så oändligt stor i sådana ögonblick.

I Krigets himmel ger Niroz Malek oss en liten inblick i krigets Syrien. I 56 korta texten skildrar författaren dödsångesten och krigets brutalitet mitt i vardagen. Det är lätt att ta till sig känslorna, även om texterna ibland är galet surrealistiska. De kan bäst liknas vid feberdrömmar i hoprörda med en våldsam verklighet. Den man talar med i telefon kan till exempel plötsligt sluta existera när en bomb slår ner.

En återkommande episod är när en person hittar sin vanliga plats vid bordet tom, och kommer på att ”visst ja, jag lever ju inte längre”.

Läs! Även om det är jobbigt, så är det det minsta vi kan göra – åtminstone försöka förstå vad många av våra medmänniskor varit med om och flytt ifrån.

Det är inte jag, det är du

9789150915396Det är inte jag, det är du – en av de bästa romantiska komedier jag har läst sedan En dag. Den är charmig, väldigt rolig och filmiskt berättad. Helt enkelt en bok som man gärna sträckläser.

Det börjar med att Delia friar till sin pojkvän, och samtidigt upptäcker att han varit otrogen. Hon flyr Newcastle för London, där hon sakta skapar sig ett nytt liv.

Denna roman är inte en i mängden inom den här genren, utan den sticker ut genom sin smarta intrig, vitsiga språk och intressanta inlägg om mediebranschen. Delia får nämligen jobb på en minst sagt skrupelfri pr-firma där chefen inte skyr några medel för att ge sina klienter publicitet i media. Delia råkar lämna en viktig jobbpärm i fel persons händer, nämligen en man som brinner för att avslöja medievärldens skurkar och det får konsekvenser.

Jag föll pladask för huvudpersonen Delia, som liksom övriga karaktärer, känns väldigt äkta. Beskrivningen av Delia utgår från hennes egen styrka, hon har ett driv och vi läsare får följa hennes tankar och väg till en bättre självkänsla.

Det här är den skotska författaren Mhairi McFarlanes tredje bok och jag hoppas på fler i samma stil.

Ett boktips i Helga – Helahälsingland.se

Jag är Kina

Jag är Kina Xiaolu GuoKlart jag måste läsa Jag är Kina av Xiaolu Guo. Kina ligger mig varmt om hjärtat (bland annat för att mina barn är födda där) och  för att jag älskade hennes förra bok Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande.

Iona, en av romanens tre huvudpersoner, älskar ord och språk. Hon får i uppdrag att översätta en bunt med brev och snart dras hon med i kärlekshistorien mellan den kinesiska punkaren Kublai Jian, som tvingats lämna Kina, och nu befinner sig i London som flykting och hans älskade Deng Mu.

Genom två unga människor får vi se Kina utifrån ett perspektiv vi inte är så vana vid. Det är det moderna Kina som skildras, landets nutidshistoria. Bland annat skålar Jian och Mu in det nya millenniet med punkmusikern Johnny Rotten från Sex Pistols och de frågar honom på vilket sätt punkmusiken har påverkat det europeiska samhället. Svaret är inte det de förväntat sig.

Förutom att den ödesmättad stämningen, som ligger över berättelsen och gör att man vill läsa vidare för att veta hur det går för de unga tu, skildras många intressanta kulturkrockar mellan väst och det kinesiska samhället, samt en europeisk flyktings tillvaro trovärdigt.

Boktips först publicerade i Helahälsinglands helgbilaga Helga.
_________________________________________________________________________
bokbutiken

Vi av David Nicholls

viSkulle jag våga läsa Vi? Jag ville inte bli besviken. En dag var en bok som tog mig med storm, både upplägget, drivet och personerna var som skrivna för just mig. Det var jag inte ensam om att tycka. 🙂 Efter att ha läst slutet av En dag satt jag där och gapade efter luft, likt en förbluffad flundra. FÅR man avsluta en kärlekshistoria på det viset, kommer jag ihåg att jag tänkte.

Nu sitter jag här igen…med den där härliga känslan, som bara en förträfflig bok, med ett överraskande slut kan frambringa. Jag är paff, överrumplad, förvånad och tacksam över bokens slut. Inte lurad, men överraskad. Fast jag borde ha anat…

Till dig som ännu inte har läst Vi kan jag säga att du behöver INTE vara orolig över att bli besviken! David Nicholls har gjort det igen, fast nu med ännu en sträng på sin lyra, eller hur jag ska säga. Drivet, personligheterna och humorn finns där, och även hans glasklara och pricksäkra iakttagelser av kärleksrelationens eviga dilemman. Den här gången med betoning på den mognare kärleken.

Hela historien går lite mer i moll än En dag, men där emellan är det flera episoder som jag gapgarvade så högt åt att maken undrade från övervåningen vad jag skrattade åt. Jag kunde inte bara låta bli att läsa högt för honom om incidenten med chilisåsen och ögat i Paris, manetöverfallet i Barcelona och cykeldominot i Amsterdam.

Boken är som gjord för att filmas, med Europas storstäder som kuliss, men det vette tusan om Douglas fadäser kommer helt till sin rätt på filmduken. Nicholls kan konsten att skriva roligt och att använda humorn som kontrast för att inte hamna i sentimentalitetsfällan. För det är så befriande med skratt. Helst när man skrattar MED den som klantar sig, och inte enbart åt. Det går bara inte att tycka illa om stackars Douglas, som har lagt upp Europaresan så minutiöst, som bara en som forskar på bananflugor kan. Han och Connie ska ta med sonen på en utbildningsresa, via en rad konstmuseer och Douglas förhoppning är att Connie ska hinna ändra sig och inte lämna honom.

För en fåtöljresenär, som jag själv, var reseskildringen bara den värd en hel del. Är man dessutom konstintresserad upplever man förmodligen boken ur ännu en vinkel. Resan blir verkligen en utbildningsresa för hela familjen, fast kanske på fler sätt än Douglas hade tänkt sig.

Utan att avslöja för mycket så är Vi en roman som väl förtjänar sin nominering till Man Booker Prize. Utan att lämna sin genre har Nicholls skrivit en mognare och modigare roman, som utmanar tabun. Vi är så vana med att läsa kärlekshistorier om omaka par som finner varandra ”…och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Nicholls utmanar och visar det som vi alla redan vet, men sällan pratar om; att många kärlekshistorier inte slutar lyckligt. Det är ju fakta. Jag tror att Nicholls vill visa att det finns fler vägar att leva, att se på relationer och på livet självt. Även om en relation inte håller för evigt, är det okej ändå.

Jag ser fram emot att se kvällens Babel där jag hoppas att David Nicholls förklarar sig! FÅR man verkligen skriva så här?! 🙂 Om du frågar mig: Ja, det får man! Tack Mr Nicholls för en läsupplevelse som rycker upp och utmanar! Mer sånt!!
________________________________________________________________________

Bokbutiken

Det opålitliga hjärtat

det-opalitliga-hjartatMorgan Larsson måste vara en sån kille som ingen ogillar. Jag kände till honom främst från Christer i P3 och jag har sneglat på hans första bok Radhusdisco flera gånger. När jag fick nys om Det opålitliga hjärtat blev jag nyfiken på riktigt. Historien lät ju som klippt och skuren för mig, men jag blev lite besviken faktiskt.

Det kan bero på mig. Just nu orkar jag inte med något särskilt tuggmotstånd alls och de böcker jag kommer igenom tycker jag skulle ha kortats ner betydligt.

Själva historien i Det opålitliga hjärtat är det inget fel på. Nästan som en skröna i Erland Loe-stil. Love Lööv dåndimpar under ett telefonsamtal och vaknar på akuten och får höra att hans hjärta stannat, men sen satt i gång igen av sig självt. Vad han inte vet är att en pillerätande manodepressiv läkare blivit hysteriskt intresserad av hans hjärta och att hon under olagliga metoder fått honom att skriva under ett donationsintyg.

Love är en kille som har det lite skralt på kärleksfronten och när han efter kollapsen får sexförbud i två månader så klart vaknar hans libido. Plötsligt har han flera tjejer på gång samtidigt. Det är här som jag tröttnar lite. Hur många gånger har vi inte läst om mäns kriser och starka sexualdrift och om hur den ställer till det för dem?! Hur det går tänker jag inte avslöja.

Något av bokens största förtjänster är när författaren skriver om manlig vänskap och om Loves bästa vän Danny och sin egen bror Bror. De är båda intressanta figurer och jag hade nästan hellre läst mer om dem än om förutsägbara Love.

Boken är absolut inte dålig och jag skrattade flera gånger. Bland annat inledningsscenen, när Love hjälper några gamla damer, fick mig att gapskratta. Morgan Larsson kan det där med att skriva kul och träffsäkert. Som relationskomedi ligger boken lång över medium och jag tror att Det opålitliga hjärtat kan locka många läsare av båda könen. Kanske var mina förväntningar bara för höga. Eller min hjärna för trött. Jag hoppas att Morgan Larsson har fler berättelser på lager åt oss. Vi behöver fler svenska crazy-författare!

Var blev du av Bernadette av Maria Semple


Var blev du av Bernadette

Var blev du av Bernadette, av Maria Semple beskrivs av förlaget som rolig, rapp och gripande. Jag håller med! Det var länge sedan jag tyckte så mycket om en bok att jag vill börja om med den redan när jag har läst ut sista sidan.

Bokens huvudperson, Bernadette, var en gång i tiden en framstående arkitekt, och tilldelades en av de finaste utmärkelserna i arkitektkretsar. Hon kom i strid med en granne och sedan spårade allt ur. Efter flera missfall fick Bernadette och hennes man Elgie, en liten flicka – Bee. Bernadette mådde dock inte bra och tappade skaparlusten. Huset hon köpte för att göra något storartat av, förföll allt mer under årens lopp, och till slut stack det till och med upp ogräs mellan golvplankorna. En vän skrev i ett brev att Bernadette måste skapa annars skulle hon bli en samhällsplåga…och där hade han delvis rätt. Maken Elgie arbetar allt längre dagar på Microsoft och  Bernadette trivs aldrig i Seattle. Hennes beskrivningar av staden och folket där är roliga bara i sig och de får mig bara att bli ännu mer intresserad av staden. 🙂

Dottern Bee och Bernadette har en varm och stark relation, men när dottern önskar att familjen ska åka till Antarktis känner Bernadette, som dragit sig undan all kontakt med andra människor, att hon inte kommer att klara av varken att vara bland folk eller den beryktade sjösjukan. För att slippa resa tar hon till så drastiska metoder som att boka livsfarliga sjösjukepiller och dra ut sina visdomständer. För att undvika kontakt med folk sköter Bernadette dessutom alla kontakter med omvärlden, allt från att beställa mat till att boka biljetter, genom en person i Indien (som sedan visar sig vara någon annan än den Bernadette trott). Här hör ni historiens absurda nivå. Den här familjen gör på sitt eget vis och jag gillar dem från första sidan.

Boken är roligt och fräscht skriven. Historien förs fram genom mail, hemliga lappar, rapporter m.m och är därför inte helt lättläst. Trots att det är många röster som kommer till tals så har jag aldrig några problem med att hålla i sär dem. Historien flyter på så pass bra att det inte gör något att berättarrösterna växlar. Persongalleriet är udda och det är inte utan ironi som författaren beskriver föräldrarna till eleverna på Bernadettes dotters skola. Flera mammor där skulle lätt platsa i Desperate Housewives eller likande tv-serier. Gemenskap är inte riktigt Bernadettes grej och det har de andra mammorna mycket svårt att förstå när de nästan vänder ut och in på sig själva för att ordna fester och arbetsgrupper för att få passande familjer att sätta sina barn i just deras skola. Bernadettes familj däremot skulle hellre platsa i Gilmore Girls.

Författaren har tidigare skrivit manus till flera kända tv-serier som bla. Ellen, Saturday Night Live och Galen i dig. Jag känner igen humorn från tv-serierna (som jag gillar) i boken, men i bokform känns humorn lite mer subtil och inte lika ”rakt på”. Humorn är finslipad och historien lever inte på slapsticks eller snabba repliker även om sådana finns med i boken. Om jag får önska så ser jag gärna att boken blir filmad, men kanske ännu hellre att författaren klämmer ur sig fler böcker som den här…och det fort! För jag vill läsa mer av Maria Semple!

För övrigt var boken mycket spännande och på slutet bet jag nästan på naglarna av nervositet. Skulle Bernadette komma till rätta eller inte?!

Jonas Gardell vs Jonathan Tropper

Det är lite förvillande att läsa två böcker samtidigt, som dessutom berör samma tema och innehåller liknande berättelser. Den ena boken är  Boken om Joe av Jonathan Tropper och den andra är Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. Det känns nästan lite hädiskt att jämföra Gardells bok med Troppers på något vis, (Gardell är ju alltid Gardell och i en klass för sig) men jag gör det ändå.

Boken om JoeTorka aldrig tårar utan handskar : 1, KärlekenBåda böckerna handlar om unga homosexuella mäns uppväxt och utsatta tillvaro. Troppers bok är lika roligt skriven som Gardells är allvarlig. Gardell använder minsta möjliga antal ord och lyckas ändå förmedla så mycket mellan raderna. Tropper använder tredubbelt så många ord och humoristiska formuleringar här och där, som får en att dra på mungiporna mest hela tiden, trots dystra händelser. Han har en sorts ”grabbig” och tuff jargong i språket som också passar huvudpersonen perfekt. Visst kan man tycka att Tropper skämtar bort ett viktigt ämne, men jag tycker tvärt om. Humor kan vara förlösande och göra ett tungt ämne lite lättare att ta in. Å andra sidan är Gardells bok så välskriven och skarp att man slukar den utan problem trots tyngden och allvaret.

Båda författarna utgår från småstaden och hur man lätt tilldelas olika roller som är svåra att bli av med. I båda böckerna kämpas det med att stå emot mobbning och att få vara den man är och inte den folk tycker att man ska vara. Även de homosexuella männens relation till sina föräldrar har liknande drag. Relationen är inte helt frisk och i båda böckerna ligger religionen i vägen och förhindrar föräldrarna att acceptera att deras barn är homosexuella.

Jag tyckte väldigt mycket om båda böckerna och kan varmt rekommendera dem! Jag är nyfiken på vad Jonas Gardell tycker om Boken om Joe. Hoppas på att få läsa om det framöver.

Jag har tidigare bloggat om Troppers två andra böcker som har kommit ut på svenska; Sju jävligt långa år och Konsten att tala med en änkling. Jag håller tummarna för att fler av hans böcker översätts till svenska. Tropper är en mästare på att röra sig kring livets mörka sidor fast med en lätthet, värme och charm som gör att man skrattar mitt i det hemska. Det är feelgood för mig!

Nathalie – en delikat historia

Sekwas presentation av Nathalie – en delikat historia, av David Foenkinos, fångade mitt intresse på stört med de här orden:
I samma anda som romaner av Nick Hornby, Muriel Barbery och Jonathan Tropper har den internationellt hyllade författaren David Foenkinos här skrivit en innerlig och humoristisk saga om nyfunnen kärlek”

Nick Hornby och Jonthan Tropper är två av mina favoritförfattare! I kombination med ”humoristisk saga” och Frankrike kunde det bara vara en toppenbok!

Så klart visade det sig att det här var en bok för en Feelgoodbibliotekarie. Jag blev helt betagen av den! När jag glad i hågen berättade det för en arbetskamrat tyckte hon helt tvärt om. Jag blev så paff! Hur kan någon INTE tycka om den här boken!?? Hon tyckte att det inte var någon bok utan en film. Så olika man kan tycka. Det är precis den sorts böcker jag gillar. Böcker som gör att berättelsen rullar som en film genom hjärnan (eller hjärtat?) Vet inte om jag ens vill se filmen…jag har den ju redan inspelad på ett sätt. Kanske om ett tag när den har fått mogna. Jag vill inte bli besviken…

Boken är skriven på ett lite annorlunda vis med en sorts korthuggen humor som faller mig i smaken. Sån där humor som gör att man ler inombords samtidigt som mungiporna sakta drar sig uppåt. Det är en romantisk komedi i bokform, rätt och slätt, och den kommer helt klart att bli underbar även på film…MEN boken brukar ju vara bättre än filmen.

Blinkningen till Sverige och speciellt Uppsala, som är min födelsestad, gjorde så klart inte boken mindre lockande. Fastän Uppsala framställs som en stad i Ingemar Bergmans anda, så märker man att författaren har glimten i ögat i sin beskrivning av svenskarna.

Att bokens huvudpersoner är en aning udda figurer gör också att boken hamnar i min favoritkategori. Jag har vikt en massa hundöron på ställen som jag gillade extra mycket och som jag tänkte skriva om, men jag överlåter åt er som har den oläst att njuta av boken helt på egen hand.

David Foenkinos kommer till Stockholm i slutet av november. Eftersom jag har en bit till huvudstaden håller jag tummarna för att han kommer att dyka upp i Babel eller något annat bra TV-program.

Krokodilernas gula ögon – Fransk feelgood som ger mersmak

Vad glad jag blir när jag läser att det finns två böcker till om de franska systrarna Iris och Joséphine! Jag råkade på en recension om Krokodilernas gula ögon, av Katherine Pancol (Bazar förlag) precis när den kom till biblioteket. Jag skulle nog inte lagt märke till den annars. Omslaget förbryllar mig. Nog för att en del av historien utspelar sig i Afrika, men det är bara en av bipersonerna som bor där. Tur att bokens innehåll är desto bättre!

Jag kommer snabbt in i boken och blir genast förtjust i den franska familjen, speciellt bokmalen Joséphine, som skriver på en avhandling om 1100-talet. Som bokofil njuter jag av att läsa om hennes arbete med avhandlingen, alla timmarna på biblioteket och möjligheten att arbeta hemifrån. En del kunskap om livet på 1100-talet får man på köpet och det suger jag åt mig. Familjen mer eller mindre kryllar av illvilliga, snikna, makt- och pengakåta personer. Joséphine är den enda genomgoda personen. De skarpa kontrasterna mellan systrarna driver historien framåt och spänningen stegras i takt med antalet lögner.

I början är det Joséphine som är den olyckliga och misslyckade systern, med en arbetslös och otrogen man, en uppkäftig tonårsdotter och en usel ekonomi. Hon har dåligt självförtroende, tycker att hon är ful och sliter för att försörja sin familj. Iris är de lyckade systern, som utåt sett har allt: en förmögen och framgångsrik man och ett bekymmerslöst liv sus och dus. Fasaden krackelerar dock och en bit in i boken förändras jämnvikten. Joséphine börjar säga emot och kämpar sig framåt och mår allt bättre. För Iris börjar det lyxiga livet att te sig lite tomt och torftigt. Hon behöver en ny utmaning, som kommer att förändra båda systrarnas liv radikalt. Men hur länge kan man leva på en lögn?
  
Boken bjuder på lite av varje; det där speciella franska storstadslivet, livliga familjerelationer, fransk historia, lögner, romantik, otrohet, maktspel och en avstickare till Afrika. Jag har svårt att likna berättelsen vid någon annan författares stil. Eftersom det är en fransk författare och boken utspelar sig i Paris kommer jag ju att tänka på Anna Gavalda, en av mina favoriter.
Det är en rakt berättat historia, med många känslostormar och invecklade konflikter och mitt den tuffa jargongen rymms vänskap, kärlek och förståelse. Jag håller med den recensent som skrev att ”den är myllrande och  underhållande, men med tuggmotstånd”. Det enda jag har att anmärka på är att författaren gärna hade fått skala av hundra sidor för mera flyt i berättelsen. Och så det förvillande omslaget. Boken skulle nog sälja mycket mer på en annan framsida. Förhoppningsvis får pocketupplagan annat utseende.

Titeln då? Jag funderade faktiskt hela tiden under läsningens gång på hur de där gula krokodilögonen skulle kommer in i bilden. En av fäderna i boken, som försökte sig på att driva en krokodilfarm i Kenya hade en tam krokodil med namnet Bambi, av alla namn 🙂 Den var ”tam” och spankulerade omkring i huset. Kanske anspelar författaren på krokodilernas egenskaper, som blodtörstiga överlevare som kan klara sig utan mat länge, som ligger och spanar i vassen för att vid rätt tillfälle gå till angrepp på sitt byte? Kan man applicera dessa egenskaper på de maktlyssna, pengakåta, skoningslösa människornas beteende i boken? Samtidigt kan man se båda systrarna som riktiga överlevare. De hankar sig fram på hårt arbete eller genom att spela sina kort rätt och klarar sig genom de flesta motgångarna? Jag ser fram emot att höra någon annans tankar om titeln.

Kan inte låta bli:-) –Krokodilernas gula ögon är en bok som man SLUKAR hel 🙂 och ändå är man hungrig på mer direkt efteråt. Jag ser fram emot översättningarna av Katerine Pancols två följande titlar:  ”The turtles slow waltz” och ”Cantral Park’s squirrels are sad on Mondays”.