Arvet efter dig

arvet efter digVi är många som har läst Livet efter dig och funderat över hur det skulle bli för Lou, efter det att Will avslutat sitt liv på en självmordsklinik. (Du som inte har läst den, har en läsupplevelse utöver de vanliga framför dig. Feelgoodromaner om dödshjälp kryllar det inte direkt av).

I Arvet efter dig får vi veta att livet efter Wills död blev lite svajigt för Lou, och inte blev det bättre av att hon ramlade ner från ett tak och slog halvt ihjäl sig. Men livet bjuder på nya utmaningar och förutom ett stort arv, får Lou även en tonåring på halsen. Ingen, inte ens Will, visste om att hon fanns. Hade han kanske försökt hänga kvar lite längre i livet, om han hade vetat?

Sorg, skuld och saknad, blandas med hopp, kärlek och en dos humor. Livet kan gå vidare även om det blir annorlunda – bara man vågar leva, verkar vara författarens råd. Detta är kanske inte lika lätt i verkligheten, som i en feelgoodroman, men ibland bara måste man få drömma sig bort en stund.

Texten är först publicerad i Helahälsinglands bilaga Helga. 

Skuggan av ett år

skuggan årNu tillhör ju inte jag de tuffaste när det kommer till kusliga böcker. Det är till och med så att vänner (och låntagare) säger till mig att -”den här boken är inget för dig Anette, den är för läskig”. Är du liksom jag, lite lagom lättskrämd och vill ha något som håller dig vaken under höstkvällarna, så borde du absolut läsa Skuggan av ett år av Hannah Richell.

Den här spännande relationsromanen utspelar sig i ett ensligt gammalt hus på den engelska landsbygden där två parallella historier vävs samman. Det råder en olycksbådande stämning över platsen och att allt inte står rätt till, det förstår man ganska snabbt. Ett gäng unga studenter ockuperar huset och bestämmer sig för att bo där ett år och leva på det som naturen ger. Till en början går allt som en dans, men snart testas relationerna och när våren nalkas är situationen en helt annan.

Trettio år senare får Lila ett brev med en nyckel i. Den leder (såklart!) till samma hus och hon bestämmer sig för att rusta huset. Hon hittar spår efter de som har bott där tidigare och… Mer än så tänker jag inte avslöja, men jag kan säga att det var väldigt länge sedan jag blev överraskad av en bok.

För den som vill läsa fler kusliga böcker om gamla hus rekommenderar jag Kvinnan i svart av Susan Hill. Om du har barn i mellanstadieåldern, som du kan hålla i handen under läsningen, kanske du vågar dig på De svarta svanarnas natt av Jesper Tillberg eller Glasbarnen av Kristina Ohlsson.

Texten är först publicerad i Helahälsinglands bilaga Helga. 

En handfull vingar

En handfull vingarEn handfull vingar är en historisk roman, som bygger på kvinnorättskämpen Sarah Grimkés liv och kamp mot slaveriet i Amerika under 1800-talet. Vi får möta Sarah för första gången på hennes elfte födelsedag, när hon får en egen slav i födelsedagspresent av sin mor.

Flickan som Sarah får i present, heter Trubbel och dagen till ära är hon prydd, liksom en presentask, med ett lavendelblått sidenband kring halsen. Redan där får jag ont i magen… men den här händelsen är bara en av alla förnedrande situationer som Trubbel och andra slavar i hushållet utsätts för. Trots detta finner Trubbel och hennes  kluriga mor kraft att kämpa på – allt för att hålla drömmen om frihet vid liv.

Sarah inser tidigt att det är fel att äga en annan människa, och stöter på hårt motstånd från sin plantageägande familj . Till exempel när hon lär Trubbel att läsa blir hon hårt bestraffad för övertrampet. Slavar får absolut inte lära sig att läsa, för vad skulle kunna hända med samhällsordningen då!? Trots dåtidens värderingar, där en slav inte var mer värd en ett djur, fortsatte Sarah beslutsamt att utmana och tänja gränser i både slav- och kvinnofrågan fram till sin död.

Romanen speglar Trubbel och Sarahs liv parallellt och den väcker många tankar kring individens möjligheter och svårigheter när det gäller att påverka samhällsutvecklingen.  Sue Monk Kidd har tidigare skrivit Honungsbiets hemliga liv, som skildrar en annan mörk del av Amerikas historia. Läs och du får historisk kunskap, samtidigt som du får dig en väl berättat historia till livs.

Texten är först publicerad i Helahälsinglands bilaga Helga. 

De öde fälten

de öde fälten av EllyDet kan aldrig komma ut för många deckare av Elly Griffiths! Det känns alltid som att det dröjer alldeles för länge emellan mötena med Ruth, Nelson och de andra i Norfolk. Självklart slängde jag mig över De öde fälten så fort boken gick att få tag på.

De öde fälten gjorde mig, som väntat, inte besviken. Ruth är sitt vanliga bitska, ironiska, men samtidigt sympatiska, jag och känslorna för poliskommissarie Nelson har ännu inte svalnat. Deras relation är lika viktig för berättelsen, som själva mordintrigen. För att dra ut på det lite, och för att göra läsaren osäker om utgången, dyker den trevliga amerikanske historikern upp igen för inspelningen av ännu ett historiskt tv-program där även Ruth medverkar som rättsarkeolog.

Den här gången binds nutid samman med 2:a Världskriget och järnåldern då ett lik hittas i ett gammalt flygplansvrak i närheten där Ruth håller på med en utgrävning. Hennes arbete ingår i en DNA-studie som går ut på att undresöka släktskapet mellan järnåldersmänniskorna som begravts på platsen, med dem som bor där idag. Allt äger rum i närheten av och på familjen Blackstocks ägor och när kvarlevorna efter något som ser ut att ha varit en människa hittas i ett bås på Blackstocks grisfarm, är det för många konstigheter på samma plats, för att Nelson ska kunna se det som tillfälligheter.

Jag tror att författaren vill säga att ”det som göms i snö, kommer fram i tö”. Familjehemligheter som har legat begravda i årtionden förskonas inte av den nya tekniken. Temat tro och vetenskap är vanliga teman och druiden Cathbad har oftast gripit in i precis rätt sekund, vilket har fått både Norfolks innevånare och läsare att tvivla på vetenskapen, och öppna sig för att det kanske finns mer än vad vi kan förklara därute. Griffiths använder även trohet/otrohet som ett tema, och vilka konsekvenser kärleken kan innebära för många fler än bara kärleksparet.

Som vanligt regnar det mycket och de redan blöta saltängarna håller på att dränkas av havet. Så lyder åtminstone en omtalad förbannelse om ätten Blackstone och dess ägor… och det visar sig nästan bli sanning när historien kommer i fatt samtiden.

Elly Griffiths skriver spännande, småmysiga, kluriga deckare med olika historiska teman. Hon är en hejare på att skildra personer i boken utan att bli långdragen. Med små medel får hon poliskollegorna, familjer och bekanta till Ruth och Nelson att kännas som riktiga människor. Vi som har läst Griffiths tidigare Norfolk-deckare har hunnit få en kär relation till både huvudpersonerna och flera av deras vänner. (Ni som inte har träffat på dem förr får korta tillbakablickar presenterade för er allt eftersom, men jag rekommenderar att läsa böckerna i rätt ordning.) Därför känns det frustrerande att boken slutade som den gjorde och att vi måste vänta på fortsättningen!

Samtidigt önskar jag att serien aldrig ska ta slut!

Världen är här nu – det är dags att mötas!

Bloggandet har fått stå tillbaka för annat på senaste tiden. Mina tankar har gått till O och hennes familj. O och jag lärde känna varandra via Fikasällskapet och nu är hon min vän. Vi har funnit varandra trots att vi har väldigt olika bakgrunder och förutsättningar. O flydde Syrien tillsammans med halva sin familj för ungefär två år sedan. Andra halvan av familjen finns i Turkiet och väntar på att få komma till Sverige.

Genom att lära känna O har jag fått lära mig saker jag inte hade en aning om. Jag är så tacksam för det, för det har gett mig perspektiv på mitt eget liv, ett perspektiv som jag önskar att fler fick upp ögonen för. Även fast jag tidigare har intresserat mig för mänskliga rättigheter och engagerat mig för att alla människor ska ha samma rättigheter har jag inte riktigt FÖRSTÅTT på riktigt. Nu när jag på nära håll får höra hur en familj på flykt har det, känner jag för första gången, riktigt på djupet, att jag och vi MÅSTE GÖRA MER!

De flesta av oss som bor i Sverige har så många saker och pengar så att vi klarar oss och blir över. Vi kan dela med oss utan att det märks nämnvärt i plånboken eller i källarförrådet. Vi tänker att jag stödjer redan Rädda Barnen eller liknande organisationer med flera hundralappar i månaden och tycker att vi har gjort vårt.

Men det räcker inte att luta sig tillbaka och känna sig nöjd över insatsen. Världen är här nu! Kanske har din granne, dina barns klasskompisar, personen framför dig i ICA-kön, eller kvinnan bredvid dig på bussen lämnat sitt hemland utan mer än kläderna hon haft på sig och efter en lång farofylld flykt kommit till Sverige. Kanske känner hon inte så många i sitt nya land. Ta chansen och lär känna människor omkring dig!

O och jag har besökt ett språkkafé tillsammans och där har vi mött många som tycker att det är svårt att lära känna svenskar. Det är bland annat mödrar, som kämpar med att lära sig svenska, samtidigt som deras barn lever under farliga och fattiga omständigheter kvar i hemlandet. Jag förstår inte hur de finner kraften att hålla ihop sig själva. Det här är människor som inte behöver fler motgångar. De behöver vänner och hjälp att komma in i samhället. Det är där du och jag kommer in i bilden. Att mötas, tala med varandra och byta erfarenheter och kunskaper kostar ingenting.

Men knappt det är vi beredda att erbjuda. Men vi måste få ändan ur vagnen och mötas så att vi lär känna varandra och ökar förståelsen för varandra. Gör vi det kommer främlingsfientliga krafter hitta allt färre marker att gro i.

Om vi kunde slita oss från tv:n, datorn, hemmet och sträcka ut en hand till våra nya grannar och fråga och lära känna dem, om vi la manken till och tar reda på saker, frågar innan vi antar, så skulle vi slippa många missförstånd och fördomar. ”Ja, men de har råd med mobiltilefon minsann”. Ja, vem skulle INTE vilja ha kontakt med sin familj? Och har du hört talas om Viber? ”HUR kan de lämna sina barn där mitt i kriget?”. Jo, kanske för att det kostar en förmögenhet, som inte många har, att ta sig till Europa, en resa som dessutom lika gärna kan led till döden, som till Europa.

Dessa starka mödrar, som jag har mött, har fått mig att tänka mig en extra gång innan jag köper något. Det är svårare att spontanhandla nu när jag vet att en femhundralapp kan betyda skillnaden på liv eller död för andra. Varför ska jag sitta och goffa i mig lördagsgodis, medan någon annan inte ens fått ett mål mat på flera dagar?

Jag säger det igen: Det kostar det ingenting att träffas, prata och kanske hjälpa någon att lära sig svenska. Integration eller inkludering är ett ansvar som ligger på oss alla, och inte bara på de som kommer hit. För alla vårt bästa måste vi bjuda till för att kunna skapa det land vi vill ha! Det duger inte att ägna all vår tid och pengar till att renovera eller förverkliga oss själva. Världen är här nu! Det är dags att möta den! Att möta dina medmänniskor!

Rabbit Hayes sista dagar

 

Jag blev varnad om att Rabbit Hayes sista dagar var så himla sorglig och jag förberedde mig därför med ett stort lager pappersnäsdukar… som jag aldrig behövde använda! Antingen är jag gjord av stål, känsloavtrubbad pga av influensa eller så var det inte rätt sorts sorgligt för just mig. 

Rabbit Hayes sista dagar, som handlar om en ung cancersjuk mammas sista dagar i livet, borde få vilket kallhamrat hjärta som helst att smälta. Visst var boken sorglig och bra, men man visste ju från början att utgången var dålig. Någon skulle dö. Jag har läst liknande böcker som Förr eller senare exploderar jag och Innan jag dör och då grät jag så att det inte gick att hålla emot gråthulkningarna. De böckerna upplevde jag som mer bitterljuva än Rabbit Hayes sista dagar

Samtidigt måste jag erkänna att jag blev helt kär i Rabbit och hennes härliga familj. Rabbit var så imponerande cool inför sin egen död. Till sin religösa mammas förtvivlan är Rabbit stenhård ateist och hon vill dö på sitt eget sätt, liksom hon gjort med allt annat i livet. 

Rabbit bestämmer sig för att inte bli bitter över att hon inte kommer att få se sin dotter gifta sig eller för att hon aldrig kommer att få leka med några barnbarn. Hon resonerar som så att det kanske inte skulle ha hänt ändå. 

Sin sista tid i livet lever hon som om hon inte ska dö. En beundransvärd inställning, en sund sådan. Hon tänkte bara LEVA, som en dotter, syster, vän och mamma. Hon tänkte tillåta sig att jobba, betala hyra och vara uttråkad. Kanske är det den yttersta lyxen som finns. Att leva utan tanke på döden är något som man inte direkt går och tänker på dagligen och just det är det lyxiga. Det är inte något självklart tänk för den som drabbats av livshotande sjukdom, men Rabbit har förstått att ”dagarna som kommer och går – det är livet”.

Det vackraste i hela boken är kärleken som den bullriga, men kärleksfulla irländska familjen, känner för varandra, trots flygande kaffekoppar, dieter och hårda diskussioner. Rabbit visste att hennes vänner och familj skulle ta hand om dottern och kunde känna trygghet i det. 

Det är familjen och vännerna som är de egentliga huvudpersonerna i boken, medan Rabbit är den som binder ihop dem. De är alla förändringsbara, beredda på att göra uppoffringar för Rabbits skull. Författaren visar att en familj kan se ut lite hur som helst, bara gemenskapen och kärleken dem emellan är stark nog. 

Under Rabbits sista dagar i livet tänker hon tillbaka på sitt liv där hon redan som barn blev kär i brorsans kompis. Hon följde med under deras karriär som musiker och dessa avsnitt i boken   är charmiga och visar upp en gemenskap utanför familjen. Författaren lyckas på ett smidigt sätt kombinera tillbakablickarna, Rabbits egna funderingar och upplevelser med övriga familjemedlemmars tankeliv. 

Rabbit Hayes sista dagar skulle ta sig ypperligt som film. Jag tänker mig något i ”The Commitments”-stil. Den typiska (stereotypiska?) irländska tuffa jargongen mitt i eländet är något som jag gillar extra mycket i boken. Det glömde jag skriva tidigare. Det är rent utav många morbida skämt som fungerar som kontrast till det sorgliga. Humorn finns hela tiden där och visar att vi är människor även i närheten av döden och humorn håller sentimentaliteten på avstånd. 

Läs boken som hyllar livet, familjegemenskapen och vänskapen! Gör det innan filmen (för vanligtvis är boken bättre) och ta varningarna om näsdukar på allvar. Att jag inte grät kan mycket väl bero på att jag läste den under feberyra orsakad av influensa. Fixa näsdukarna så är du på den säkra sidan! 

Grattis Sonja! Du vann boken Öppnas i händelse av min död!

Kul att det var så många (36 st) som ville vara med och tävla om Öppnas i händelse av min död. Det är verkligen en bok man blir nyfiken på och som många vill läsa.

Det var min son som fick peka ut vinnaren i mailkorgen och vinnaren blev………..
Sonja Eliasson. Grattis! Hör av dig med adress så kommer boken snart i din brevlåda.

Till alla er andra som var med och tävlade vill jag tacka för visat intresse och uppmuntrande hälsningar. Bättre lycka nästa gång!
Och kom ihåg att du alltid kan låna boken på biblioteket! 😉

Öppnas i händelse av min död

 

Öppnas i händelse av min död, av Liane Moriarty, är rena bladvändaren. Så spännande en roman kan bli utan att vara en thriller. 

Tänk dig att du plötsligt en dag hittar ett brev adresserat till dig själv! Skulle du klara av att inte öppna det? Just så nyfiken, som jag skulle vara i en sådan situation, var jag nästan hela boken igenom. Hur skulle det gå?! 

Här är en kort film om vad jag tycker om Öppnas i händelse av min död.

Tävla om boken Öppnas i händelse av min död

  Jag har läst Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty och känner precis som det står på omslaget: Det här är en bok man bara MÅSTE tipsa om! Det var väldigt länge sedan jag läste en mer spännande bok. Återkommer om det senare.

Jag råkade få två exemplar av boken, och även fast den är superbra, behöver jag inte mer än en. Vill du vinna boken svarar du på min fråga senast den 1 april. (Det här är inget skämt!) 

I vilket land utspelar sig boken? 

Skicka ditt svar till Feelgoodbiblioteket@gmail.com

Lycka till! 

Poddtips för nyfikna – crowdfunding, demokrati och sociala medier

Jag är född med en nyfiken själ, vilket underlättar i mitt arbete som bibliotekarie. Får man inte konstiga/svåra/roliga frågor att svara på, så råkar man dagligen på massor av spännande böcker. Jag gillar att ramla över nya perspektiv och gör jag inte det luskar jag upp företeelser som intresserar mig. Var man ska leta? 

Ett bra ställe att börja på är att kolla vad Brit Stakston har för sig. Speciellt om man intresserar sig för sociala medier. Det händer nästan alltid något intressant där hon är. Nu såg jag att hon har varit med på Internetworldspodden och pratat om crowdfunding och journalistik på nätet – Blank Spot Project. Jag var så klart tvungen att lyssna. 

Brit Stakston har kloka tankar kring demokrati och digital delaktighet. Hon sätter ofta ord på mitt ostrukturerade tänk kring sånt och det är så skönt!  

I poddavsnittet – Vi vill inte dela allt med alla fastnade jag för det hon sa som låg bakom hennes engagemang med Blank Spot Project. Som digital strateg saknar hon en ”innovativ mediasatsning som på riktigt vill jobba med läsarrelationen.” 

Förytligandet av nätet och synen på vad vi vill läsa på nätet är bekymmersam.”

”Förutom att jag brinner för demokratifrågorna och insikterna om att det finns många berättelser som aldrig når fram”, säger Brit Stakston är viktiga drivkrafter för henne. 

Dessutom snappade jag upp och blev nyfiken på Snapchat och det tilltalande begreppet ”Digitala trädgårdar”.