Feelgoodbiblioteket

Bloggandet har fått stå tillbaka för annat på senaste tiden. Mina tankar har gått till O och hennes familj. O och jag lärde känna varandra via Fikasällskapet och nu är hon min vän. Vi har funnit varandra trots att vi har väldigt olika bakgrunder och förutsättningar. O flydde Syrien tillsammans med halva sin familj för ungefär två år sedan. Andra halvan av familjen finns i Turkiet och väntar på att få komma till Sverige.

Genom att lära känna O har jag fått lära mig saker jag inte hade en aning om. Jag är så tacksam för det, för det har gett mig perspektiv på mitt eget liv, ett perspektiv som jag önskar att fler fick upp ögonen för. Även fast jag tidigare har intresserat mig för mänskliga rättigheter och engagerat mig för att alla människor ska ha samma rättigheter har jag inte riktigt FÖRSTÅTT på riktigt. Nu när jag på nära håll får höra hur en familj på flykt har det, känner jag för första gången, riktigt på djupet, att jag och vi MÅSTE GÖRA MER!

De flesta av oss som bor i Sverige har så många saker och pengar så att vi klarar oss och blir över. Vi kan dela med oss utan att det märks nämnvärt i plånboken eller i källarförrådet. Vi tänker att jag stödjer redan Rädda Barnen eller liknande organisationer med flera hundralappar i månaden och tycker att vi har gjort vårt.

Men det räcker inte att luta sig tillbaka och känna sig nöjd över insatsen. Världen är här nu! Kanske har din granne, dina barns klasskompisar, personen framför dig i ICA-kön, eller kvinnan bredvid dig på bussen lämnat sitt hemland utan mer än kläderna hon haft på sig och efter en lång farofylld flykt kommit till Sverige. Kanske känner hon inte så många i sitt nya land. Ta chansen och lär känna människor omkring dig!

O och jag har besökt ett språkkafé tillsammans och där har vi mött många som tycker att det är svårt att lära känna svenskar. Det är bland annat mödrar, som kämpar med att lära sig svenska, samtidigt som deras barn lever under farliga och fattiga omständigheter kvar i hemlandet. Jag förstår inte hur de finner kraften att hålla ihop sig själva. Det här är människor som inte behöver fler motgångar. De behöver vänner och hjälp att komma in i samhället. Det är där du och jag kommer in i bilden. Att mötas, tala med varandra och byta erfarenheter och kunskaper kostar ingenting.

Men knappt det är vi beredda att erbjuda. Men vi måste få ändan ur vagnen och mötas så att vi lär känna varandra och ökar förståelsen för varandra. Gör vi det kommer främlingsfientliga krafter hitta allt färre marker att gro i.

Om vi kunde slita oss från tv:n, datorn, hemmet och sträcka ut en hand till våra nya grannar och fråga och lära känna dem, om vi la manken till och tar reda på saker, frågar innan vi antar, så skulle vi slippa många missförstånd och fördomar. ”Ja, men de har råd med mobiltilefon minsann”. Ja, vem skulle INTE vilja ha kontakt med sin familj? Och har du hört talas om Viber? ”HUR kan de lämna sina barn där mitt i kriget?”. Jo, kanske för att det kostar en förmögenhet, som inte många har, att ta sig till Europa, en resa som dessutom lika gärna kan led till döden, som till Europa.

Dessa starka mödrar, som jag har mött, har fått mig att tänka mig en extra gång innan jag köper något. Det är svårare att spontanhandla nu när jag vet att en femhundralapp kan betyda skillnaden på liv eller död för andra. Varför ska jag sitta och goffa i mig lördagsgodis, medan någon annan inte ens fått ett mål mat på flera dagar?

Jag säger det igen: Det kostar det ingenting att träffas, prata och kanske hjälpa någon att lära sig svenska. Integration eller inkludering är ett ansvar som ligger på oss alla, och inte bara på de som kommer hit. För alla vårt bästa måste vi bjuda till för att kunna skapa det land vi vill ha! Det duger inte att ägna all vår tid och pengar till att renovera eller förverkliga oss själva. Världen är här nu! Det är dags att möta den! Att möta dina medmänniskor!