En man som heter Ove – en fulländad feelgoodroman

En man som heter OveHanden på hjärtat: Jag har inte läst En man som heter Oveännu. Är väl sist i Sverige snart… Min kära vän/fd.kursare/bibliotekskollega Sonja har läst den och jag gillar det hon skriver! Här är hennes gästinlägg: 


En knuten näve som långsamt vecklas ut och blir en fulländad feelgoodroman.
Alla har vi väl råkat ut för Arga gubben. Den där pensionären som sätter upp arga lappar i tvättstugan eller skriker åt en att man befinner sig på fel sida cykelvägen. Allt ska följa lagar, regler och paragrafer, alla ska veta hut och vara ordentligt kammade. Det är smått genialt av Fredrik Backman att plocka fram den där arketypiska arga gubben och ge honom ett namn. Han heter Ove. 

Ove försöker köpa en dator, eller ”en data” som han kallar den, och blir förbannad när han inte förstår vad butikspersonalen säger. Han går inspektionsrundor i sitt radhusområde och letar efter inbrottstjuvar, och han betraktar den som inte kan backa med släp som en lägre stående varelse.

Romanens första hundra sidor är en hårt knuten näve i maggropen på alla moderna slashasar som varken besitter praktiska kunskaper eller korrekt språkbruk. Så småningom börjar den där näven lätta lite på sitt grepp. Fredrik Backman låter Ove komma ut ur sitt skal och vi börjar förstå mer av vad som driver honom och gör honom så heligt förbannad. 

Ove har egentligen bara en enda stor ambition kvar: att ta livet av sig. Så fort han är bra på gång med sitt projekt kommer det dock saker i vägen. Eller rättare sagt är det Oves grannar, en irriterande samling människor i olika åldrar som inte kan lämna honom ifred. Ove kämpar på med sitt självmord samtidigt som tecknen på att han fortfarande behövs i livet står som spön i backen…

Det är inte så konstigt att En man som heter Ove snabbt blivit en läst och älskad bok. Den är en historia som får även de som sällan läser böcker att snabbt dras med i berättelsen, trivas, skratta och få en tår i ögat. Fredrik Backman är visserligen en begåvad humorist, men hjärtat finns med hela tiden i den sorglustiga berättelsen om Ove. Läsaren tvivlar inte en sekund på att författaren står både på Oves och den förvirrade omvärldens sida samtidigt.

Jag föredrar feelgood åt Mia Skäringer-hållet

Avig Maria (häftad)Vissa tror att feelgood = ständig lycka, bubblig romantik och evig kärlek. Den feelgood jag föredrar är mer åt Mia Skäringer-hållet! 
I Expressen här om dagen skrev Mia Skäringer att lyckohysterin tar död på oss. Hon menar att måste ”våga bryta fasaden, sluta låtsas och bara vara sig själv ibland. Så, ska vi sluta och jämföra oss så mycket med varandra och vara oss själva en stund innan vi dör?”.

Jag vill bara ha det sagt att det här är feelgood för mig! 

Torsdagarna i parken

Torsdagarna i parken

I början tyckte jag att Torsdagarna i parkenav Hilary Boyd, inte var någon bok för mig, att jag inte tillhörde målgruppen, men jag ändrade mig allt eftersom. Huvudpersonerna är i 60-års åldern och boken handlar om kärlek på ålderns höst. Efter att ha läst en bit ville jag fortsätta och se hur det skulle gå för Jeanie. I och för sig visste jag ju att boken skulle sluta lyckligt, men vägen dit var inte helt rak, förutsägbar eller trist på något vis.

Jag tyckte mycket om att läsa om Jeanie, som i motsats till sin make inte känner sig särskilt gammal. Hon vill fortsätta att driva sin hälsokostaffär, ta hand om sitt barnbarn och inte alls flytta ut på landet och slå sig till ro.

Jag hör ofta folks negativa åsikter om par i mina föräldrars ålder, som köper hus när de är så gamla. Varför ska inte människor få göra som de vill! Livet pågår ju även när man fyllt 60. Alla vill inte sätta sig ner och glo och vänta in döden. Dessutom blir ju allt fler allt äldre nu för tiden. Där tycker jag att författaren har en poäng när hon skriver om Jeanie och hennes 35-åriga relation, som har gått i stå. Det är aldrig försent med en förändring.

Författaren skriver på ett sätt som gör att man inte tänker på att huvudpersonen är i en annan fas av livet än jag själv är. Tankarna är desamma. Jag kommer på mig själv med att tänka att författaren lika gärna hade kunnat byta ut åldern på huvudpersonerna till 30-åringar, och med bara några små ändringar haft en historia som Lisa Jewell eller Marian Keyes lika väl hade kunnat skriva.

Samtidigt är det just huvudpersonernas ålder som gör att boken sticker ut från mängden. De befinner sig i en fas i livet som i alla fall inte jag har läst så mycket om tidigare. Roligt också att få ett annat perspektiv på relationen mormor, mor och barnbarn.

Torsdagarna i parken utspelar sig i London och miljön gör mycket till att jag tycker om boken. Personporträtten är ingående och så precisa att det känns som att man lika gärna hade kunnat sitta bredvid och lyssna. Jag gillar även bokens budskap om att det aldrig är försent att hitta sin livs kärlek och att livet långt ifrån behöver stanna av för att man närmar sig pensionsåldern. Det här är en bok som jag tror kommer att tilltala de flesta som gillar relationsromaner och feelgoodberättelser. Torsdagarna i parken är Hilary Boyds skönlitterära debut och det lovar gott för framtiden.

Här kan du läsa ett smakprov ur Torsdagarna i parken av Hilary Boyd.

Heartbreak eller Brustna hjärtan – bokgåtan löst?

Lyckans café (inbunden)För några dagar sedan var det en kvinna som hörde av sig till mig på Facebook och bad om hjälp med att ta reda på en boktitel hon glömt. Hon skrev så här: 

”Boken handlade om en kvinna som efter sin skilsmässa flyttar till Seattle, Washington och jobbar på ett bageri. Detta var vändpunkten i hennes liv. Hon jobbar hårt och kunskap som hon fått i Frankrike kommer väl till pass då degen skall sättas och knådas och fungerar som upplyftande terapi för henne. 

En amerikansk författare. Troligtvis en kvinnlig sådan och kanske från Seattle. Titeln den svenska: nått med bageri eller cafe och kanske även Seattle finns med.”
Det har kommit in en del förslag: 

Lyckans café av Judy Hendricks? 

eller är det…
Brustna hjärtans café av Lolly Winston? 
Ett tag fick jag för mig att det var Heartbreak hotel av Jill Marie Landis som jag läst för länge sedan. 
Själv är jag sugen på en alldeles nyutgiven bok med samma titel: Heartbreak hotel av Deborah Moggach 
När jag började söka hittade jag ännu en bok med samma titel Heartbreak café av Penelope J. Stokes, som enligt Bokus lär tilltala läsare som gillar Joshilyn Jackson (en favoritförfattare!) och Fanny Flagg. 
Hemma spelas Heartbreak hotel med Yohio typ dygnet runt. 

Mycket Heartbreak just nu….

Heartbreak Hotel (pocket)Heartbreak Hotel (häftad)Brustna hjärtans café (pocket)


Intervju med översättaren Åsa Brolin

Åsa Brolin, som har översatt en av mina stora feelgood-favoriter: En nypa salt, har varit så snäll och svarat på några frågor från mig. Hon har även översatt den nyutkomna boken Vi möts igen, som jag tar för givet att jag kommer att tycka om. Det är inte bara dessa feelgoodromaner vi har som gemensam nämnare. Båda har vi bindningar till Edsbyn och jag fick tjänsten som barnbibliotekarie efter ingen mindre än Åsas mamma. Hej Laila! 🙂 
Till intervjun:
En nypa salt är en stor favoritbok. Vad gillade du bäst med den?
– Skildringen av relationen mellan mamman och dottern, hur nästan hopplöst svårt det kan vara att prata om viktiga saker hur nära man än står varandra. Jag tyckte också att författaren gav en gripande och trovärdig bild av en svår sjukdom, och av hur dotterns hopp (att mamman skulle bli frisk) sakta försvann. Och så är den lite skruvad, det gillar jag.
Vem är du? Beskriv dig själv med en boktitel. Påhittad eller existerande.
– Jag kan bara säga ”Breakfast at Tiffany’s” av Truman Capote, inte för att mitt liv ser ut som Holly Golightlys, men för att jag har läst den så många gånger och har en jättebild på Audrey Hepburn som Holly på väggen i mitt kombinerade sovrum och arbetsrum. Klänningarna. Håret. Eyelinern. Oooh.
Vad läser du helst för böcker?
– Det måste finnas en kärlekshistoria, annars är jag inte intresserad. Gärna med en del svärta. Och så älskar jag de riktigt goda stilisterna, som Joan Didion, Lorrie Moore, Alice Munro. Jag läser mycket på engelska. 
Roligaste med att vara översättare? 
– Att sitta i jättemånga timmar i sträck och bara tänka på ord och uttryck och försöka hitta de mest perfekta för just den texten. 
Tråkigaste?
– Att jag får ont i ryggen av att sitta stilla så mycket, när jag översatte ”En nypa salt” fick jag till och med ischias i ena benet. 
Tycker du alltid om böckerna du översätter?
– Jag har inte översatt så många än, men ja, det gör jag! Jag går helt in i dem, drömmer om dem på nätterna och blir osunt fixerad vid den tidsperiod eller den miljö där de utspelar sig.
Hur gör du att få språket att passa med stämningen i boken? Till karaktärerna?
– Jag försöker att hitta vad författaren är ute efter med en viss scen eller en dialog – om det finns ett underliggande stråk av vemod så måste det finnas med även i översättningen, även om själva dialogen i sig inte är sorgsen. Jag läser alltid den översatta dialogen högt, då hör man ganska snabbt om den låter naturlig eller krystad. Ibland testar jag på barnen hemma: ”Skulle en nioårig tjej säga så här?” Men om någon annan översatte samma text skulle den inte bli exakt lika, man kan bara filtrera texten genom sin egen hjärna och hoppas att man får till det.
Har du någon kontakt med författaren innan, under eller efter ditt arbete med boken?
– Jag mejlar frågor till dem om det är något som är oklart eller inte känns logiskt. De är alltid väldigt snabba med att svara, det ligger ju i deras intresse att boken blir väl översatt. 
Känns boken som din egen när du är klar med översättningen?
– Ja! Jag spanar efter böckerna överallt och pratar om dem jämt, jag är otroligt stolt över dem. 
5 korta :
Läsa på svenska eller engelska? – På originalspråket.
E-bok eller vanlig? – Hittills vanlig, helst pocket.
Låna eller köpa böcker? – Både och.
Edsbyn eller Stockholm? – Stockholm, jag är hemma här.
Översättare eller författare? – På sikt gärna båda!
Boktips till Feelgoodbibliotekarien?
Jacqueline Susann: ”Dockornas dal” – oöverträffat snaskig, välskriven och superunderhållande page-turner om tre ambitiösa kvinnors livsöden i 60-talets USA.
VEM skulle du rekommendera att läsa Vi möts igen?
– Alla som vill bli uppslukade av en väldigt samtida kärlekshistoria där sociala medier har en av huvudrollerna, samtidigt som frågorna är eviga: Vad händer när man dör? Vad är kärlek, och kan den verkligen övervinna ALLT? Hur ska man själv orka leva vidare om någon man älskar dör? Den är smart, roligt skriven. Författaren Laurie Frankel går lite i Douglas Couplands fotspår, fast hon är mycket mer romantisk. 
Ja du Åsa…det var ett tag sen jag läste Dockornas dal. Kanske att jag såg den nyligen på Erikshjälpen. Tusen tack för dina intressanta svar! Jag hoppas verkligen att få läsa mer skrivet av dig som översättare…eller författare i framtiden. Säg hej om vi ses i Byn! Och hälsa Laila! 

Allt jag önskar mig

Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt är just den sorts bok som jag förväntar mig att finna i Sekwa förlags bokhylla. Den är härligt fransk, välskriven, rapp och lågmält rolig. Det är skönt med författare som inte gödslar sidorna fulla med ord, utan låter ett och annat vara skrivet mellan raderna. Det är lite ‘less is more’ över den här romanen. En lättsam historia, men den saknar för den skull inte ett djupare budskap.

Lite extra tilltalande är boken för att huvudpersonen är en bloggare. Jocelyne, som är gift med Jocelyn (ja, deras namn påminner väldigt mycket om varandra, vilket får förödande konsekvenser), driver bloggen tioflinkafingrar och äger en sybehörsaffär. Hon är 47 år, barnen är utflugna och livet har sin gilla gång….tills den dag då Jocelyne upptäcker att hon har vunnit 18 000 euro. En tänkbar reaktion är ju att man jublar och badar i champagne efter en sådan vinst, men inte Jocelyne. Hon är en person som tänker sig för flera gånger innan hon gör något.

Bokens tema cirklar kring just detta; vad som händer när man vinner en stor summa pengar. Det är inte alltid att alla ens drömmar går i uppfyllelse för att man blir rik. En stor vinst kan ha sina baksidor, vilket psykologen som Jocelyne får träffa, upplyser henne om. Hon erbjuds att gå i en psykologisk stödgrupp.

Det är ett visst parti i boken som jag har fastnat lite extra för. Det är där Jocelyne gör upp listor på saker hon behöver, önskar sig och på alla galna saker som hon drömmer om. Hon tänker att den största rikedomen vore att kunna köpa allt det man har på listan och sedan riva den i småbitar och säga till sig själv ‘så där ja, det var det, nu behöver jag inget mer’.
      ”Men det blir aldrig så. För det vi verkligen behöver är våra små drömmar i vardagen. Det är småsaker   vi måste fixa som får oss att göra upp planer för i morgon, i övermorgon och för framtiden; de små oviktiga prylarna vi ska köpa nästa vecka och som får oss att tänkta att nästa vecka, då finns vi kvar….Det är insikten om att man behöver ett halkskydd till badrummet som håller en vid liv. Eller en couscousgryta. En ny potatisskalare. Därför sprider man ut inköpen.”

”Man ägnar ett liv å att fylla ett hem, och när det är fullt slår man sönder saker för att kunna byta ut dem, för att ha något att göra dagen därpå. Det kan till och med gå så långt att man har sönder sitt förhållande och kastar sig in i ett nytt, en ny framtid, ett nytt hem. Ett nytt liv att fylla.”

Är det här månne författarens kommentar till konsumtionssamhället? Att vi människor skulle må bra av att ägna våra liv åt annat än att fylla det med saker? Att man inte blir lyckligare av att vara rik? Att det är de små sakerna i livet som gör en lycklig…och inte stora lottovinster?

Något negativt med boken? Kanske blev de där partierna där man skulle läsa mellan raderna lite för luddiga ibland. Berättelsen känns också ensidig. Det hade varit kul att få berättelsen ur Jocelynes makes perspektiv också. Men det är kanske en annan bok.

Så klart kommer boken att filmas. Vilket får mig att tänka på att jag fortfarande inte har sett Nathalie.

Efter festen av Lisa Jewell borde ingå i ett "relationspaket"

Just nu läser jag Efter festen. Som vanligt när man läser en bok av Lisa Jewell, (som är en av mina stora feelgoodfavoritförfattare) infinner sig den där mysiga ”jag-är-där-känslan” – som att personerna i boken är ens vänner. Jag skulle inte alls bli förvånad om jag en dag satt i deras kök och pratade över en öl eller nåt. Jag kan nästan känna lukten av London mellan raderna och jag är inte långt ifrån att beställa en weekendresa. Författaren har också förmågan att få språket att forsa fram likt rinnande vatten – utan att det känns banalt. Inte nog med att boken är lättläst (på ett positivt sätt!), man blir ett snäpp klokare av den också. Flera gånger under läsningen tänker jag att den här boken borde ingå i ett ”relationspaket” för nygifta par, eller ännu hellre för blivande makar. Det går att lära sig hur mycket som helst om att leva tillsammans genom en bok som Efter festen.

I Efter festen får man följa Ralph och Jem, som träffades i boken Ralphs party. Nu har de varit tillsammans i över 10 år och de befinner sig mitt i småbarnsträsket och 40-årskrisen knackar på dörren. Missfall, graviditeter, sömnbrist och andra vardagstrivialiteter har satt sina spår. Ralph har svårt att finna sig i småbarnslivet och tar sin tillflykt till en gammal kompis, i Kalifornien under en vecka, när sonen bara är 4 månader. Typiskt män, kan man tänka, och i början var jag nästan lite sur på honom, men samtidigt känner jag med honom. Känslan av instängdhet och att ”var det inte mer än så här-tanken” kan ju plåga vilken småbarnsförälder som helst (ibland). Under den här veckan får båda luft och kommer mer eller mindre på nya tankar och försonas och där skulle boken ha kunnat sluta…men Jewell lämnar inte en historia så lätt.

Både Jem och Ralph snuddade vid otrohetens gräns … och det sätter sina spår. Ralph ”hittar sig själv”, som man brukar säga, eller om det är Gud (?) och åker hem för att börja om på nytt. Även Jem, som fick testa på ensamma-mamman-livet, hade en liten flirt i lekparken.

Min vana trogen bloggar jag innan jag har läst klart hela boken. Än har jag en tredjedel kvar av den och undrar hur det kommer att gå för dem. Jag hoppas att det kommer att gå bra, för jag gillar Jem och Ralph, både som individer och som par. Samtidigt så känner jag en sådan frustration!! VARFÖR kan de inte bara PRATA MED VARANDRA?!! Hade de gjort det så hade det inte blivit någon bok i och för sig :-). Inte någon speciell tjock i alla fall 🙂 Relationsproblematiken känns bekant och det är så fascinerande att få följa två personers tankeliv så nära. Det gör att man förstår varför det uppstår konflikter.

Jag antar att eftersom både Jem och Ralph är två kloka personer, som känner varmt för sin lilla familj, så kommer boken förmodligen att sluta lyckligt. Allt annat skulle göra mig förvånad….och besviken?

Får en bok sluta hur som helst?

Får en bok sluta hur som helst? Har författaren ett ansvar gentemot läsaren? Eller bara mot konsten? Det sista antar jag…men ibland hyser man vissa känslor gentemot en författare när boken inte slutar som man har tänkt sig!! Sitter här och är lite sur på författaren och känner mig snuvad på konfekten. Kanske ska jag se det som en gåva från författaren, för förutsägbara slut är trist…eller? Ibland är det skönt att veta vad man får…ibland vill man bli överraskad.

Just nu sitter jag med sinnet fyllt av frustration över ett slut som hade behövt något förlösande. Och det efter gårdagskvällens uppslitande avslut av Dowton Abbey. Så här i slutet av året får det en speciell klang. Det är något ödesdigert med slut. Hela 2012 har vi överrösts av Mayaindianernas kalender med jorden undergång i december. Vissa menar att slutet på kalendern bara är ett tecken på att något nytt tar sin början. Så kan det även var med böcker med slut som lämnar spår i sinnet. Ibland kan det vara så att bokens slut bara är tankens början.

Med den inställningen ska jag möta 2013. Det har varit ett himlans bra litterärt år för mig, med bland annat Bokmässa och BokSPAning…så jag ser inte att det är något som slutar i och med nyårsafton, utan något nytt som börjar. Jag är nyfiken.

Finns för övrigt en bok som heter: Slutet på boken är bara början – om läsarsamtal, bokcirklar och bibliotek av Nina Frid. Jag ser fram emot ett år fyllt av boksamtal!

Till att börja med önskar jag att fler skulle vilja bokprata med mig om Livet efter honom, av Moyes i Läsklubben. Många tankar som hänger lite lösa där och som skulle behövas ventileras.

Däremot är jag osäker på om jag kommer att fortsätta att följa Downton Abbey…

Inbox(1) av Daniel Glattauer – perfekt jullektyr

Långa lediga lata julfrukostar kräva perfekt jullektyr! Inbox(1), av Daniel Glattauer passar perfekt in i den kategorin. Redan på första sidan dras jag in i den kvicka brevväxlingen mellan Emmi och Leo. Av misstag råkar Emmis mail komma till Daniel och med språket som gemensam nämnare fortsätter de att maila varandra och ett sorts beroende växer fram. En dag utan mail från den andre räknas som en dålig dag.

Jag småler när jag läser om Emmis felskickade mail och tänkter att jag skulle kunna göra precis samma sak 🙂 Eftersom jag är lite hastig ibland så händer det att mail kommer fel. Bland annat råkade jag avslöja planerna för min kompis hela möhippa…oops! När jag köpte en möbel via nätet slant jag på tangenterna så fakturan kom till en kille med samma namn som min man. Tog ett tag att reda ut 🙂

Språkpsykogram var ett okänt ord för mig innan jag läste Inbox(1). Emmi menar att Leo använder sig av det för att begripa sig på vem Emmi verkligen är. Båda läser de in olika saker i den andres text för att förstå sig på den nya brevvännen. Lär man känna den rätta personen genom text? Är det sitt rätta jag man presenterar i en mailbrevväxling? Hur blir det när man träffas IRL? Och var går gränsen för otrohet? Många frågor dyker upp under läsningen…som fortsätter nu.

Tack Printz Publishing för perfekt jullektyr!

Bibliotekspralin nr 17: Livet efter dig av Jojo Moyes

Livet efter digFörst en varning om ett långt inlägg med en del avslöjanden om bokens slut. Så vill du inte vet hur det går så kan du sluta läsa efter första stycket.

Tanken var att jag tänkte smälta boken lite innan jag skrev…men nu sitter jag här och skriver ändå. 🙂  Jag tyckte så mycket om Livet efter dig och den förtjänar en bra recension. Som du kanske redan märkts å gillar jag ju den här sortens böcker och höjde En dag till skyarna. Livet efter dig är ännu bättre så nu vet jag inte hur högt jag ska hissa den 🙂

Det jag gillar är att Moyes blandar humor med ett allvarligt tema. Den hårda och osentimentala jargongen mellan Lou och Will är så uppfriskande. Till en början oroar sig Lou för HUR hon ska bete sig med en funktionshindrad person. De tankarna är hon inte ensam om och jag gillar hur vi läsare får vara med om hennes resa från att se funktionshindrade personer, som något helt främmande, till att tycka att kroppen är det minst intressanta med Will. Moyes sätter också fingret på känslan när man känner sig malplacerad i ett nytt sällskap eller i ett ovant sammanhang. Will påpekar att det är så han känner det jämt.

Kärleken mellan Lou och Will växer långsamt fram, även om Will menar att han blev förtjust i henne första gången de sågs. Deras kärlek beskrivs på ett lite annorlunda vis än vad man är van med i romantiska berättelse. Det är så befriande att läsa om en ostereotyp kärleksrelation, även om jag snabbt listade ut hur det skulle gå. Även i En nypa salt är kärleken lite ovanligt beskriven och har inte den centrala rollen som den vanligtvis har i en relationsroman.

Jag undrar om det ens skulle ha blivit något mellan dem om de möts innan Wills olycka. Lou och Will är ju helt olika varandra både som personer och i deras sätt att leva sina liv. Orten de bodde på verkar vara uppdelad och de umgicks nog inte med samma människor, men ändå tycker man att de borde ha träffats någon gång tidigare. Men som Lou uttryckte det så fint: att de kvinnor Will träffade tidigare var sådana kvinnor som kände av ett fett representationskonto på mils avstånd 🙂 och till den kategorin räknas absolut inte Lou.

Will förändrade Lou samtidigt som Lou förändrade Will och någonstanns där emellan fann de varandra. De levde tätt inpå varandra och en slags intimitet växte snabbt fram mellan dem. Will fick verkligen Lou att blomma ut, att ta vara på livet, trots de motgångar hon varit med om. Will beskrev det så fint att han gillade Lou från början för att hon är en sån person som inte kan hålla inne med sina känslor. Jag tänker att det måste ha varit skönt för Will att träffa på en sådan ärlig människa när han hamnat i en oönskad situation där han säkert bemöts med silkeshandskar och blivit ”pratad över huvudet” med.

Jag har haft problem med att komma ihåg titeln, är det Livet FÖRE eller EFTER efter dig, som boken heter? Livet EFTER det är ju det som borde komma i del 2. En fortsättning skulle inte sitta helt fel. 🙂 Samtidigt förstår jag att livet EFTER blir ju helt annorlunda för Lou. Will hjälpte henne på traven med självkänslan,  fick henne att få ändan ur vagnen och att bli hungrig på livet. Samtidigt tänker jag att livet FÖRE betydde så mycket för Will. Det var den han var FÖRE olyckan, som han tyckte var den RÄTTA Will. Som läsaren kan jag få tänka tanken att en annan sida av Will kom mer till sin rätt EFTER olyckan. Då tänker jag att han blev mer ödmjuk, tänkte mer på ”mjuka” värden i livet än rikedom, jobb och ytliga kärleksrelationer.

Det är intressant författaren tar upp ämnet dödshjälp och låter olika åsikter om dödshjälp komma från olika personer i boken. För Lous mamma är det ett mycket känsligt ämne och det är  djupt rotat i henne att det är förkastligt. I Wills föräldrar ser man även skillnader. Pappan verkar vara lite mer förstående för Wills beslut, än mamman. Jag känner verkligen Lous frustration! Hennes kärlek borde väl räcka!!? Man förstår styrkan i Wills beslut när inte ens kärlek räcker för att han ska välja livet.

Själv känner jag mig lite kluven till dödshjälp. Det är ju varje människas rätt att bestämma över sitt liv och jag tycker att alla ska ha rätt att avsluta det i en situation som Wills, OM det finns tillräckligt som styrker att personen är psykiskt stabil och verkligen vet vad hen vill. Samtidigt så tänker jag att livet tar ju slut förr eller senare ändå och att leva ett begränsat liv vore bättre än inget alls. Jag tycke att det beskrevs så fint i Själamakerskan; att varje människa får hjälp in i livet (vid förlossningen) där barnet, i bästa fall, välkomnas till en varm, trygg miljö i närvaro av familjen. Varför ska då en människa inte kunna få samma hjälp i slutet av livet i familjens trygga famn?

Jag har tidigare läst Det skyddande regnet av Moyes och måste väl erkänna att jag då gav henne en plats hos gänget McKinley, Roberts, Binchy mf.l. Jag har väl inte direkt gömt mig bakom skämskudden, men har inte skyltat med att jag har läst den boken. Men jag har hela tiden funderat på varför det inte har dykt upp flera böcker av Moyes. Jag fastade för mysigheten i boken och det var något i  hennes berättarstil  som tilltalade mig. Därför blev jag extra glad när hon nu dök upp bland ett av mina favoritförlags nyheter och jag kommer nu glatt ut ur garderoben och känner mig stolt över att ha känt igen en stjärna på feelgoodhimlen 🙂

Moyes intar numera en framskjutande plats bland mina feelgoodfavoriter. Jag ser fram emot att läsa mer av Moyes i framtiden och skulle kunna tänka mig att hon tillsammans med  John O´Farrell och David Nicholls skulle kunna få till en storslagen feelgoodroman eller varför inte a-hell-of-a-good brittisk TV-serie.