feelgoodbibliotekarien 2015, Brittiskt, Deckare, Favoriter, Psykisk ohälsa, Sorglig, thriller

Skuggan av ett år

skuggan av ett årJag har läst så många spännande böcker i sommar att jag bara vill läsa spännande böcker nu. Jag har liksom fått smak på psykologiska thrillers.

Skuggan av ett år av Hannah Richell är egentligen ingen ren thriller, men minst lika fängslande som en sådan. Jag hade börjat på författarens tidigare roman Systrarna Tides sista sommar, men tyckte att den var för mörk och dyster för mig och läste därför inte klart den, men nu är jag sugen igen.

Även i Skuggan av ett år är det en olycksbådande stämning över hela berättelsen. Allt står inte rätt till och man förstår att det här kommer inte att gå bra. Två parallella berättelser varvas och binds ihop allt eftersom. I en av dem får vi följa Kat och hennes vänner som på 80-talet ockuperar ett förfallet hus i ödemarken i norra England och bestämmer sig för att stanna där ett år och leva på det som naturen ger. Till en början går allt som en dans, men snart testas relationerna och när våren nalkas är situationen helt annorlunda mellan vännerna.

Den andra historien utgår ifrån Lila, som efter ett fall under graviditeten förlorat sitt barn. En dag får hon en nyckel hemskickad, som leder till ett hus i ödemarken (!) Hon bestämmer sig mitt i sorgen, för att stanna där och rusta huset. Hon hittar spår efter de som har bott där tidigare och hennes minne från dagen när hon föll i trappan visar fler och fler bitar av vad som egentligen hände den där dagen.

Det var länge sedan jag blev så överraskad, som av den här boken. Jag vill inte avslöja något, men kan bara säga att Hannah Richell vet vad hon gör när hon skickligt bygger upp stämningen, relationerna och berättelsen. Hon fick mig verkligen att känna att jag var där i stugan och stundtals var boken riktigt kuslig. Jag skulle då inte rekommendera någon att läsa Skuggan av ett år ensam i ett ödehus…eller jo, kanske till den som vill bli riktigt rädd! 🙂

Det är inte svårt att förutspå att vi har många fler romansuccéer eller thrillers att vänta från Hanna Richell. Åtminstone hoppas jag det!

Annons
feelgoodbibliotekarien 2014, Adoption, afrika, Brittiskt, Feel-good, Feelgood, Feelgoodfavoriter, Godbitar, Kulturkrockar, Kulturmöten, Psykisk ohälsa, Sorglig, Uncategorized

Älskade Elijah

alskade-elijahBoken Älskade Elijah är så gripande att det nästan gör ont att läsa den. Det är länge sedan jag läste något så gripande och samtidigt hoppfullt om moderskärlek (faders- också för den delen), förluster och läkande. Vissa kan nog uppfatta boken som sentimental och för tillrättalagd, men de har fel! 🙂 Jag säger bara: Ska du läsa boken (vilket du Måste!) så var beredd på att det är en feelgoodroman med STARKA känslor!

Jag vet inte. Kanske är det för att jag själv är adoptivmamma, som jag känner extra starkt för Älskade Elijah. Eftersom jag tyckte väldigt mycket om Christie Watsons debutroman Små solfåglar långt borta var jag beredd på att även hennes nya bok skulle vara bra och förmodligen hjärtskärande, men jag trodde aldrig att den skulle vara så bladvändarvänlig och ta sig så långt in i mitt sinne och hjärta!

Elijah är en liten pojke som från födseln farit illa. Hans föräldrar är immigranter från Nigeria, som kommit till England, utan vänner och familj. Pappan försvinner snart ur bilden och mammans psykisk hälsa är allt annat än bra. Elijah kommer efter flera års vanvård till olika fosterhem och trots att de sociala myndigheterna sköter sig, får han byta fosterhem ofta. Hade sjukvården och det sociala fångat upp mamman redan vid Elijahs födelse hade deras liv kunnat se helt annorlunda ut.

Det smärtar att höra om Elijahs inre tankar om sig själv. Han tror att det bor en elak trollkarl inom honom, som vill göra alla i hans närhet illa. Författaren beskriver med en sån fingertoppskänsla den utsatthet som denna lilla person är med om. Som läsare är man med i och får insyn i hur ett litet barn kan uppfatta sin omgivning och hur viktigt det är att se saker och ting utifrån barnens perspektiv. Vi vuxna glömmer ofta det. Berättelsen visar också hur viktigt det är med trygghet, kärlek och omvårdnad. Personalen från socialen och lekterapeuten är fantastiska, både som människor och i sin yrkesroll, men ändå har de svårt att hjälpa Elijah.

Författaren berör det kulturella arvet som alla har med sig och hur det kan spela in i olika situationer. Lektekterapeuten och Elijahs farfar påminner Elijah om hans biologiska mamma och det gör känner sig trygg med dem. De har också lättare att se problemen utifrån flera perspektiv tack vare sin bakgrund. Är det kanske ett sätt av författaren att visa på hur viktig mångfalden är, att det finns människor med olika bakgrund inom speciellt yrken som arbetar med människor?

Samtidigt som läsaren får ta del av Elijahs liv och hans mammas brev till honom får vi även möta Obi och Nikki som efter år av missfall och barnlängtan bestämmer sig för att adoptera. Obi är rättsadvokat och på de svagas sida. Han tycker absolut att de ska adoptera ett äldre barn, som verkligen behöver dem. Nikki å sin sida arbetar på ett hem för hemlösa hundar och ser bilden av en nyfödd bebis i sina drömmar.

Det känns som att Obi och Nikki inte riktigt når fram till varandra i diskussionen. Här känner jag igen mig. Jag och min man pratade först förbi varandra när vi längtade efter barn. När vi bestämt oss för att adoptera ställdes vi inför den onaturliga frågan att välja vilken funktionsnedsättning vårt barn skulle ha. Liksom paret i boken hade vi först svårt att ta in det och det krävdes många och långa stunder av funderingar och samtal innan vi bestämde oss.

Som jag ser det pratade inte Nikki och Obi tillräckligt mycket med varandra innan de beslutade sig för att ta emot Elijah. De tänkte lite olika. Obi beskrivs som en person som går efter fakta och på hans nattduksbord fanns böcker om barn med särskilda behov och barn med trauman. Nikki däremot beskriv mer som en känslomänniska och frågan är vilken av dem som var bäst rustade för att ta emot en liten pojke med en sargad själ. Vad innebär det att ta emot ett barn med ett förflutet? Är det ens möjligt att föreställa sig familjens framtid? Många sådana frågor dyker upp och jag skulle rekommendera alla som funderar på att bli adoptivföräldrar att läsa boken.

Jag har sparat slutet på boken och har inte läst det när jag skriver detta. Hur boken än slutar så tycker jag att författaren har skrivit en bra och tankeväckande bok om viktiga ämnen, med flera, rent utav grymma inslag. Christie Watson lyckas bädda in det svåra i en ömsint och kärleksfull berättelse. Samtidigt som hon belyser samhällsproblem, som borde förändras, så visar hon hur mycket tryggheten i en kärleksfull familj kan betyda för ett utsatt barns hälsa och framtid. Tillsammans med samhällets sociala insatser, välutbildad och empatisk personal inom det sociala området och stora mängder kärlek kan sagan få ett lyckligt slut.

feelgoodbibliotekarien Sorglig

Böcker som hyllar livet

Konstigt att man kan känna sorg över en människa man inte känner. Det har känts tungt idag när alla medier fyllts av ord, bilder och hyllningar av Kristian Gidlund, som dog i går. 

Förutom hans vackra språk och ovanliga öppenhet är jag ett stort fan av hans sätt att skriva om LIVET! Han har verkligen lyckats förmedla vad som är viktigast i livet. Genom sin bok och sin blogg har han lyckats sprida just den livsvisdom vi så väl behöver i dagens stressade och självupptagna samhälle. Att han mitt i allt det svarta och svåra i livet lyckades skriva en sådan vacker och insiktsfull lovsång till livet är fantastiskt. 

Jag kommer att tänka på fler böcker, som visserligen inte kan jämföras med Kristians, men som också är sorgliga och samtidigt väldigt livsbejakande och vackra. Förr eller senare exploderar jag är en sådan bok. Den är dock inte självbiografisk, utan en roman. Innan jag dör är en annan.
feelgoodbibliotekarien Feel-good, Feelgood, Läst 2013, Romantisk komedi, Sorglig, USA

Vi möts igen

Vi möts igenProgrammerare är ett märkligt släkte. Det har jag alltid tyckt. De har sitt eget hemliga språk bestående av ettor och nollor. Både Sam och Meredith i boken Vi möts igen av Laurie Frankel, arbetar som programmerare på ett dejtingföretag. De träffas via Sams nya program, som bygger på annan data än den som kunden själv fyllt i. Han kommer fram till att antingen försöker folk göra sig bättre än vad de är eller så är folk så nervösa vid första dejten att de inte visar sitt rätta jag. Så han gör ett program som bygger på löneuppgifter, utbildning och all den data som finns om oss på Internet. På den vägen träffar han Meredith – kvinnan i sitt liv.

När Meredith älskade mormor dör bygger Sam ett program av deras mejlkonversation för att trösta Meredith och för att ge henne en möjlighet att säga adjö. De startar ett företag för att låta fler ta del av detta program, med olika resultat. Det är fler som får svårt att komma över sin sorg, som hänger kvar i den på grund av programmet än vad det är som får ett avslut. Det känns ju som att den döde fortfarande lever eftersom de kan konversera via mail eller videochatt. Lite läskig tanke att det jag skriver i detta nu en dag kan komma att användas på något vis…!

Författaren ställer alltså en rad tänkvärda frågor till läsaren i undertexten. Vilka digitala spår lämnar vi moderna människor efter oss? Vilka möjligheter som de tekniska framstegen ger oss, vill vi egentligen ha? Ger det tröst att få säga adjö på det här viset? Räcker det inte att bevara våra nära och kära i vårt eget minne? 

Vi möts igen är en annorlunda och smart feelgoodberättelse om döden, livet och kärleken. Samtidigt som den handlar om avsked och sorg, så passar den perfekt in i avdelningen för romantiska komedier. Jag gillar de roliga karaktärerna, boken är roligt skriven och rymmer en lång rad komiska situationer. ”En dag möter The social network över en latte i Seattle” står det i baksidestexten. Jag kan bara hålla med! Hade jag fått bestämma skulle jag ha kortat ner berättelsen och stramat upp den, men den är ändå väl värd att bli läst. En välskriven feelgoodberättelse som stannar kvar länge.

Filmmanus som bygger på boken är redan på gång så det dröjer nog inte förrän vi ser berättelsen om Sam och Meredith på bio. Jag tror att filmen kan bli riktigt bra.

När jag tidigare intervjuade Åsa Brolin, som har översatt boken till svenska, frågade jag till VEM hon skulle rekommendera Vi möts igen. Hon svarade så här:

– ”Alla som vill bli uppslukade av en väldigt samtida kärlekshistoria där sociala medier har en av huvudrollerna, samtidigt som frågorna är eviga: Vad händer när man dör? Vad är kärlek, och kan den verkligen övervinna ALLT? Hur ska man själv orka leva vidare om någon man älskar dör? Den är smart, roligt skriven. Författaren Laurie Frankel går lite i Douglas Couplands fotspår, fast hon är mycket mer romantisk”.

Intressant intervju med författaren: Book Lust with Nancy Pearl featuring Laurie Frankel

feelgoodbibliotekarien Läst 2013, Sorglig, Ungdomsböcker, USA

Förr eller senare exploderar jag

Förr eller senare exploderar jag av John Green är en bok jag inte vill skriva sönder. Egentligen skulle jag inte skriva ett ord mer om den….men jag gör det ändå. Boken förtjänar hur många ord som helst, eller ännu hellre en strålande recension. Någon sådan kommer inte här, men några ord klämmer jag ur mig.

Det känns inte riktigt okej att läsa böcker om människor som lider av dödliga sjukdomar. Det är lite som att man gottar sig åt andras olycka. Samtidigt är det något mycket lockande med sådana historier. Något rent. Aldrig är väl någon så levande som när döden är en realitet. Det är ju så trist att vi måste bli påminda av människor i dödens väntrum att ”dagarna som kommer och går, det är livet”. Hazel och Gus och deras kärlekshistoria säger mer om livet än många andra böcker tillsammans.

Hazel, och även Gus, har ett sån odramatisk och osentimental inställning till sin sjukdom. Människorna i deras närmsta omgivning är inte rädda för att prata om sjukdomen. Hazels föräldrar utgör ett gott exempel på hur jag skulle vilja bli behandlad om jag var i hennes situation; hon ÄR inte sin sjukdom. Boken ger läsaren insikt hur det kan vara att bära på något som en dag kommer att explodera. Som Hazel uttryckte det: hon har svårt att se någon mening med att inleda ett förhållande när hon själv kommer att explodera förr eller senare och göra sin kille ledsen. Utan att avslöja för mycket så kommer hon på att kärlek inte går att styra över.

Ett plus i kanten till att Hazel är en boknörd och att en bok har en av huvudrollerna.

Förr eller senare exploderar jag är en bok i stil med Innan jag dör av Jenny Downham. Båda är sorgliga och vackra. Båda ”handlar om döden, men är en lovsång till livet”, som Irish Times skrev. Läs den!

feelgoodbibliotekarien Brittiskt, Feel-good, Feelgood, Feelgoodfavoriter, Läst 2012, Sorglig

Bibliotekspralin nr 17: Livet efter dig av Jojo Moyes

Livet efter digFörst en varning om ett långt inlägg med en del avslöjanden om bokens slut. Så vill du inte vet hur det går så kan du sluta läsa efter första stycket.

Tanken var att jag tänkte smälta boken lite innan jag skrev…men nu sitter jag här och skriver ändå. 🙂  Jag tyckte så mycket om Livet efter dig och den förtjänar en bra recension. Som du kanske redan märkts å gillar jag ju den här sortens böcker och höjde En dag till skyarna. Livet efter dig är ännu bättre så nu vet jag inte hur högt jag ska hissa den 🙂

Det jag gillar är att Moyes blandar humor med ett allvarligt tema. Den hårda och osentimentala jargongen mellan Lou och Will är så uppfriskande. Till en början oroar sig Lou för HUR hon ska bete sig med en funktionshindrad person. De tankarna är hon inte ensam om och jag gillar hur vi läsare får vara med om hennes resa från att se funktionshindrade personer, som något helt främmande, till att tycka att kroppen är det minst intressanta med Will. Moyes sätter också fingret på känslan när man känner sig malplacerad i ett nytt sällskap eller i ett ovant sammanhang. Will påpekar att det är så han känner det jämt.

Kärleken mellan Lou och Will växer långsamt fram, även om Will menar att han blev förtjust i henne första gången de sågs. Deras kärlek beskrivs på ett lite annorlunda vis än vad man är van med i romantiska berättelse. Det är så befriande att läsa om en ostereotyp kärleksrelation, även om jag snabbt listade ut hur det skulle gå. Även i En nypa salt är kärleken lite ovanligt beskriven och har inte den centrala rollen som den vanligtvis har i en relationsroman.

Jag undrar om det ens skulle ha blivit något mellan dem om de möts innan Wills olycka. Lou och Will är ju helt olika varandra både som personer och i deras sätt att leva sina liv. Orten de bodde på verkar vara uppdelad och de umgicks nog inte med samma människor, men ändå tycker man att de borde ha träffats någon gång tidigare. Men som Lou uttryckte det så fint: att de kvinnor Will träffade tidigare var sådana kvinnor som kände av ett fett representationskonto på mils avstånd 🙂 och till den kategorin räknas absolut inte Lou.

Will förändrade Lou samtidigt som Lou förändrade Will och någonstanns där emellan fann de varandra. De levde tätt inpå varandra och en slags intimitet växte snabbt fram mellan dem. Will fick verkligen Lou att blomma ut, att ta vara på livet, trots de motgångar hon varit med om. Will beskrev det så fint att han gillade Lou från början för att hon är en sån person som inte kan hålla inne med sina känslor. Jag tänker att det måste ha varit skönt för Will att träffa på en sådan ärlig människa när han hamnat i en oönskad situation där han säkert bemöts med silkeshandskar och blivit ”pratad över huvudet” med.

Jag har haft problem med att komma ihåg titeln, är det Livet FÖRE eller EFTER efter dig, som boken heter? Livet EFTER det är ju det som borde komma i del 2. En fortsättning skulle inte sitta helt fel. 🙂 Samtidigt förstår jag att livet EFTER blir ju helt annorlunda för Lou. Will hjälpte henne på traven med självkänslan,  fick henne att få ändan ur vagnen och att bli hungrig på livet. Samtidigt tänker jag att livet FÖRE betydde så mycket för Will. Det var den han var FÖRE olyckan, som han tyckte var den RÄTTA Will. Som läsaren kan jag få tänka tanken att en annan sida av Will kom mer till sin rätt EFTER olyckan. Då tänker jag att han blev mer ödmjuk, tänkte mer på ”mjuka” värden i livet än rikedom, jobb och ytliga kärleksrelationer.

Det är intressant författaren tar upp ämnet dödshjälp och låter olika åsikter om dödshjälp komma från olika personer i boken. För Lous mamma är det ett mycket känsligt ämne och det är  djupt rotat i henne att det är förkastligt. I Wills föräldrar ser man även skillnader. Pappan verkar vara lite mer förstående för Wills beslut, än mamman. Jag känner verkligen Lous frustration! Hennes kärlek borde väl räcka!!? Man förstår styrkan i Wills beslut när inte ens kärlek räcker för att han ska välja livet.

Själv känner jag mig lite kluven till dödshjälp. Det är ju varje människas rätt att bestämma över sitt liv och jag tycker att alla ska ha rätt att avsluta det i en situation som Wills, OM det finns tillräckligt som styrker att personen är psykiskt stabil och verkligen vet vad hen vill. Samtidigt så tänker jag att livet tar ju slut förr eller senare ändå och att leva ett begränsat liv vore bättre än inget alls. Jag tycke att det beskrevs så fint i Själamakerskan; att varje människa får hjälp in i livet (vid förlossningen) där barnet, i bästa fall, välkomnas till en varm, trygg miljö i närvaro av familjen. Varför ska då en människa inte kunna få samma hjälp i slutet av livet i familjens trygga famn?

Jag har tidigare läst Det skyddande regnet av Moyes och måste väl erkänna att jag då gav henne en plats hos gänget McKinley, Roberts, Binchy mf.l. Jag har väl inte direkt gömt mig bakom skämskudden, men har inte skyltat med att jag har läst den boken. Men jag har hela tiden funderat på varför det inte har dykt upp flera böcker av Moyes. Jag fastade för mysigheten i boken och det var något i  hennes berättarstil  som tilltalade mig. Därför blev jag extra glad när hon nu dök upp bland ett av mina favoritförlags nyheter och jag kommer nu glatt ut ur garderoben och känner mig stolt över att ha känt igen en stjärna på feelgoodhimlen 🙂

Moyes intar numera en framskjutande plats bland mina feelgoodfavoriter. Jag ser fram emot att läsa mer av Moyes i framtiden och skulle kunna tänka mig att hon tillsammans med  John O´Farrell och David Nicholls skulle kunna få till en storslagen feelgoodroman eller varför inte a-hell-of-a-good brittisk TV-serie.

feelgoodbibliotekarien afrika, boktips, Brittiskt, Europa, Exil, Favoriter, Godbitar, Kulturkrockar, Läst 2012, Samtid, Sorglig

Little Bee

Little Bee av Chris Cleave – Wow! En läsupplevelse med stort L! Borde jag ju ha förstått eftersom Ingalill Mosander på Go Kväll sagt så här om den: ”En enastående berättelse om vår tid. Den är sorglig, rolig, utmanande och upplyftande. Alla människor som älskar att läsa böcker ska unna sig den här läsupplevelsen”.
Att en sådan viktig och samtidigt sorglig bok kan vara så rolig trodde jag inte var möjligt. Jag blev helt kär i Little Bee, som trots sina hemska upplevelser, har fötterna på marken och en bibehållen tro på mänskligheten. Åter igen har jag läst en bok som ger mig både kunskap och en minnesvärd historia i ett. Ingen borde missa den här boken!!
feelgoodbibliotekarien Bladvändare, Brittiskt, Favoriter, Feel-good, Godbitar, Läst 10, Sorglig

En dag

På omslaget till En dag av David Nicholls får man reda på vilka som fått filmrollerna som Emma och Dexter och det gillar jag inte. Därför låter jag bli att kolla upp hur skådisarna ser ut.

Boken handlar om Emma och Dexter och om hur deras förhållande utvecklas under 20 år. 1988 den 15 juli tillbringade de en kärleksnatt tillsammans, men det blev ingen fortsättning då på deras kärleksrelation. Livet kom emellan. Varje år just den 15 juli får vi träffa Emma och Dexter och följa hur det går för dem. De är nästan aldrig på samma våglängd när det gäller kärleken…men det här är en romantisk komedi och så klart blir de tillsammans…men boken slutar inte där…säger inget mer om slutet.

Boken är sorglig och rolig på samma gång. Jag hittade den genom Bokhoran Helena Dahlgren som skriver att ”En dag är hysteriskt rolig och fruktansvärt sorglig, varm, underfundig, välskriven, rörande, engagerande och alldeles, alldeles underbar”. Kan inte annat än hålla med henne.
feelgoodbibliotekarien Biografi, Bladvändare, Läst 09, Sorglig, USA

Den sista föreläsningen

Äntligen en bok som griper tag i mig! Tycker att jag inte hittar några bra böcker nu för tiden. Den här hade dock en kollega rekommenderat. Enligt henne skulle den vara lättläst, gripande och samtidigt lite rolig. Jag håller med. Tror nästan att jag fått smak för biografier efter den här. Ska nog ta en sväng på biografihyllorna nästa gång på bibblan. Läs mer om Den sista föreläsningen här.
feelgoodbibliotekarien Sorglig, Ungdomsböcker

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? av Björn Sortland påminner mycket om Innan jag dör. Handligen är den samma: man får följa en ung människas sista tid i livet där slutligen cancern vinner. I den här får man pojkvännens perspektiv. Den är sparsmakad och välskriven och väldigt svår att lägga i från sig. Jag läste den mellan middagen och kvällens sista kopp te.