Först en varning om ett långt inlägg med en del avslöjanden om bokens slut. Så vill du inte vet hur det går så kan du sluta läsa efter första stycket.
Tanken var att jag tänkte smälta boken lite innan jag skrev…men nu sitter jag här och skriver ändå. 🙂 Jag tyckte så mycket om Livet efter dig och den förtjänar en bra recension. Som du kanske redan märkts å gillar jag ju den här sortens böcker och höjde En dag till skyarna. Livet efter dig är ännu bättre så nu vet jag inte hur högt jag ska hissa den 🙂
Det jag gillar är att Moyes blandar humor med ett allvarligt tema. Den hårda och osentimentala jargongen mellan Lou och Will är så uppfriskande. Till en början oroar sig Lou för HUR hon ska bete sig med en funktionshindrad person. De tankarna är hon inte ensam om och jag gillar hur vi läsare får vara med om hennes resa från att se funktionshindrade personer, som något helt främmande, till att tycka att kroppen är det minst intressanta med Will. Moyes sätter också fingret på känslan när man känner sig malplacerad i ett nytt sällskap eller i ett ovant sammanhang. Will påpekar att det är så han känner det jämt.
Kärleken mellan Lou och Will växer långsamt fram, även om Will menar att han blev förtjust i henne första gången de sågs. Deras kärlek beskrivs på ett lite annorlunda vis än vad man är van med i romantiska berättelse. Det är så befriande att läsa om en ostereotyp kärleksrelation, även om jag snabbt listade ut hur det skulle gå. Även i En nypa salt är kärleken lite ovanligt beskriven och har inte den centrala rollen som den vanligtvis har i en relationsroman.
Jag undrar om det ens skulle ha blivit något mellan dem om de möts innan Wills olycka. Lou och Will är ju helt olika varandra både som personer och i deras sätt att leva sina liv. Orten de bodde på verkar vara uppdelad och de umgicks nog inte med samma människor, men ändå tycker man att de borde ha träffats någon gång tidigare. Men som Lou uttryckte det så fint: att de kvinnor Will träffade tidigare var sådana kvinnor som kände av ett fett representationskonto på mils avstånd 🙂 och till den kategorin räknas absolut inte Lou.
Will förändrade Lou samtidigt som Lou förändrade Will och någonstanns där emellan fann de varandra. De levde tätt inpå varandra och en slags intimitet växte snabbt fram mellan dem. Will fick verkligen Lou att blomma ut, att ta vara på livet, trots de motgångar hon varit med om. Will beskrev det så fint att han gillade Lou från början för att hon är en sån person som inte kan hålla inne med sina känslor. Jag tänker att det måste ha varit skönt för Will att träffa på en sådan ärlig människa när han hamnat i en oönskad situation där han säkert bemöts med silkeshandskar och blivit ”pratad över huvudet” med.
Jag har haft problem med att komma ihåg titeln, är det Livet FÖRE eller EFTER efter dig, som boken heter? Livet EFTER det är ju det som borde komma i del 2. En fortsättning skulle inte sitta helt fel. 🙂 Samtidigt förstår jag att livet EFTER blir ju helt annorlunda för Lou. Will hjälpte henne på traven med självkänslan, fick henne att få ändan ur vagnen och att bli hungrig på livet. Samtidigt tänker jag att livet FÖRE betydde så mycket för Will. Det var den han var FÖRE olyckan, som han tyckte var den RÄTTA Will. Som läsaren kan jag få tänka tanken att en annan sida av Will kom mer till sin rätt EFTER olyckan. Då tänker jag att han blev mer ödmjuk, tänkte mer på ”mjuka” värden i livet än rikedom, jobb och ytliga kärleksrelationer.
Det är intressant författaren tar upp ämnet dödshjälp och låter olika åsikter om dödshjälp komma från olika personer i boken. För Lous mamma är det ett mycket känsligt ämne och det är djupt rotat i henne att det är förkastligt. I Wills föräldrar ser man även skillnader. Pappan verkar vara lite mer förstående för Wills beslut, än mamman. Jag känner verkligen Lous frustration! Hennes kärlek borde väl räcka!!? Man förstår styrkan i Wills beslut när inte ens kärlek räcker för att han ska välja livet.
Själv känner jag mig lite kluven till dödshjälp. Det är ju varje människas rätt att bestämma över sitt liv och jag tycker att alla ska ha rätt att avsluta det i en situation som Wills, OM det finns tillräckligt som styrker att personen är psykiskt stabil och verkligen vet vad hen vill. Samtidigt så tänker jag att livet tar ju slut förr eller senare ändå och att leva ett begränsat liv vore bättre än inget alls. Jag tycke att det beskrevs så fint i Själamakerskan; att varje människa får hjälp in i livet (vid förlossningen) där barnet, i bästa fall, välkomnas till en varm, trygg miljö i närvaro av familjen. Varför ska då en människa inte kunna få samma hjälp i slutet av livet i familjens trygga famn?
Jag har tidigare läst Det skyddande regnet av Moyes och måste väl erkänna att jag då gav henne en plats hos gänget McKinley, Roberts, Binchy mf.l. Jag har väl inte direkt gömt mig bakom skämskudden, men har inte skyltat med att jag har läst den boken. Men jag har hela tiden funderat på varför det inte har dykt upp flera böcker av Moyes. Jag fastade för mysigheten i boken och det var något i hennes berättarstil som tilltalade mig. Därför blev jag extra glad när hon nu dök upp bland ett av mina favoritförlags nyheter och jag kommer nu glatt ut ur garderoben och känner mig stolt över att ha känt igen en stjärna på feelgoodhimlen 🙂
Moyes intar numera en framskjutande plats bland mina feelgoodfavoriter. Jag ser fram emot att läsa mer av Moyes i framtiden och skulle kunna tänka mig att hon tillsammans med John O´Farrell och David Nicholls skulle kunna få till en storslagen feelgoodroman eller varför inte a-hell-of-a-good brittisk TV-serie.
Snart har halva min bloggvecka hos Bookie gått, men jag tycker att jag har hunnit med mycket. I går var det tydligen årets tråkigaste dag…för vissa…Själv hade jag hade ju lyckan att få intervjua Pia Printz om feelgood hos Bookie. Jag hann också med ett inlägg om litterärt missbruk och om boknördar borde åka på bokrehab eller bokSPA.
I dag har jag skrivit ett blogginlägg hos Bookie om att bokcirkla på nätet. Där finns även en intervju med Karin Berg som ligger i startgroparna för att öppna den nya medlemssidan på enbokcirkelforalla.se . Det ser jag mycket fram emot!
Det är lite förvillande att läsa två böcker samtidigt, som dessutom berör samma tema och innehåller liknande berättelser. Den ena boken är Boken om Joe av Jonathan Tropper och den andra är Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. Det känns nästan lite hädiskt att jämföra Gardells bok med Troppers på något vis, (Gardell är ju alltid Gardell och i en klass för sig) men jag gör det ändå.
Båda böckerna handlar om unga homosexuella mäns uppväxt och utsatta tillvaro. Troppers bok är lika roligt skriven som Gardells är allvarlig. Gardell använder minsta möjliga antal ord och lyckas ändå förmedla så mycket mellan raderna. Tropper använder tredubbelt så många ord och humoristiska formuleringar här och där, som får en att dra på mungiporna mest hela tiden, trots dystra händelser. Han har en sorts ”grabbig” och tuff jargong i språket som också passar huvudpersonen perfekt. Visst kan man tycka att Tropper skämtar bort ett viktigt ämne, men jag tycker tvärt om. Humor kan vara förlösande och göra ett tungt ämne lite lättare att ta in. Å andra sidan är Gardells bok så välskriven och skarp att man slukar den utan problem trots tyngden och allvaret.
Båda författarna utgår från småstaden och hur man lätt tilldelas olika roller som är svåra att bli av med. I båda böckerna kämpas det med att stå emot mobbning och att få vara den man är och inte den folk tycker att man ska vara. Även de homosexuella männens relation till sina föräldrar har liknande drag. Relationen är inte helt frisk och i båda böckerna ligger religionen i vägen och förhindrar föräldrarna att acceptera att deras barn är homosexuella.
Jag tyckte väldigt mycket om båda böckerna och kan varmt rekommendera dem! Jag är nyfiken på vad Jonas Gardell tycker om Boken om Joe. Hoppas på att få läsa om det framöver.
Jag har tidigare bloggat om Troppers två andra böcker som har kommit ut på svenska; Sju jävligt långa år och Konsten att tala med en änkling. Jag håller tummarna för att fler av hans böcker översätts till svenska. Tropper är en mästare på att röra sig kring livets mörka sidor fast med en lätthet, värme och charm som gör att man skrattar mitt i det hemska. Det är feelgood för mig!
BokSPAningen är nu inne på sin andra dag. Strax är det morgonyoga i Spegelsalen, sen frukost och boksamtal med Karin Berg från Enbokcirkelföralla.se
I går ägnade vi oss att (förutom att äta) boklotteri, bokmingel, föredrag, bokbyte och en massa bokprat. Var så trevligt att jag drog mig för att sätta mig ner i en fåtölj med en bok.
Bildkavalkad från gårdagen:
Sekwas presentation av Nathalie – en delikat historia, av David Foenkinos, fångade mitt intresse på stört med de här orden:
”I samma anda som romaner av Nick Hornby, Muriel Barbery och Jonathan Tropper har den internationellt hyllade författaren David Foenkinos här skrivit en innerlig och humoristisk saga om nyfunnen kärlek”
Nick Hornby och Jonthan Tropper är två av mina favoritförfattare! I kombination med ”humoristisk saga” och Frankrike kunde det bara vara en toppenbok!
Så klart visade det sig att det här var en bok för en Feelgoodbibliotekarie. Jag blev helt betagen av den! När jag glad i hågen berättade det för en arbetskamrat tyckte hon helt tvärt om. Jag blev så paff! Hur kan någon INTE tycka om den här boken!?? Hon tyckte att det inte var någon bok utan en film. Så olika man kan tycka. Det är precis den sorts böcker jag gillar. Böcker som gör att berättelsen rullar som en film genom hjärnan (eller hjärtat?) Vet inte om jag ens vill se filmen…jag har den ju redan inspelad på ett sätt. Kanske om ett tag när den har fått mogna. Jag vill inte bli besviken…
Boken är skriven på ett lite annorlunda vis med en sorts korthuggen humor som faller mig i smaken. Sån där humor som gör att man ler inombords samtidigt som mungiporna sakta drar sig uppåt. Det är en romantisk komedi i bokform, rätt och slätt, och den kommer helt klart att bli underbar även på film…MEN boken brukar ju vara bättre än filmen.
Blinkningen till Sverige och speciellt Uppsala, som är min födelsestad, gjorde så klart inte boken mindre lockande. Fastän Uppsala framställs som en stad i Ingemar Bergmans anda, så märker man att författaren har glimten i ögat i sin beskrivning av svenskarna.
Att bokens huvudpersoner är en aning udda figurer gör också att boken hamnar i min favoritkategori. Jag har vikt en massa hundöron på ställen som jag gillade extra mycket och som jag tänkte skriva om, men jag överlåter åt er som har den oläst att njuta av boken helt på egen hand.
David Foenkinos kommer till Stockholm i slutet av november. Eftersom jag har en bit till huvudstaden håller jag tummarna för att han kommer att dyka upp i Babel eller något annat bra TV-program.
Feelgoodbiblioteket 