Mambo i Chinatown

mambo_flat_storMambo i Chinatown var den bok jag spontant tipsade om när jag var med i radion i somras. Programledaren lät lite fundersam när jag sa titeln. Och det förstår jag. Mambo är kanske inte det första man tänker på när man hör talas om Chinatown. Men för oss som har läst boken låter det fullständigt rätt!

Jag kan inte låta bli att beskriva boken som en blandning mellan filmen ”Shall We Dance”, där Jennifer Lopez och Richard Gere ägde dansgolvet och Jean Kwoks debutroman Nästan hemma, som sitter kvar i min hjärnbark än, fastän det var länge sedan jag läste den. Här liksom i Nästan hemma berättar Kwok utsatta familjer, kärleken mellan en förälder och ett barn och om outvecklade förmågor hos människor, som inte fått möjlighet att blomma ut och arbeta på sin talang, på grund av sociala och ekonomiska orättvisor.

Författaren själv dansar loss i ett youtubeklipp:

Mambo i Chinatown handlar om Charlie Wong, 22 år som växt upp i Chinatown, New York. Hennes mamma var ballerina från Peking och hennes pappa en nudelmakare. Charlie lever ett inrutat liv och jobbar som diskare på restaurangen där pappan tillverkar nudlar. Ju längre nudlar desto bättre, speciellt om man äter dem på sin födelsedag, för då betyder det att man får ett långt liv. Det är sådana detaljer från den kinesiska kulturen som fångar mig lite extra, sedvänjor som jag inte haft en aning om. Läs tex de här raderna om hur man bör och inte bör använda ätpinnar:

”Ätpinnar är som två älskande. De måste alltid vara tillsammans, sida vid sida. Vi använder aldrig bara en ätpinne till något. Knacka aldrig med pinnarna på sidan av skålen, för det är så tiggarna gör och det betyder också otur. Peka aldrig på någon med dem, och vifta aldrig med dem, för det är oartigt. Tugga inte på dem, det är ohygieniskt. Gräv aldrig i maten med pinnarna för det ser ut som om du gräver en grav och även det betyder otur.”

Charlie får till slut ett annat jobb där hennes sönderdiskade händer får ta igen sig. Hon vet med sig att hon är ganska klumpig och det dröjer inte länge förrän hon råkat dubbelboka en lärare på dansstudion, där hon fått arbete som receptionist. Plötsligt tvingas hon själv hoppa in och ta ett danspass för nybörjare. Det visar sig att hon besitter samma talang som sin döda mamma, och det dröjer inte länge förrän hon får smak för dans och märker att det är hennes rätta element. Hon lever med dansen och den klumpighet hon förr visat är som bortblåst.

Hemma vågar inte Charlie berätta för sin pappa om att hon arbetar som danslärare. Hon slits mellan sin gamla värld och sin nya, öst och väst. Pappan tror på österländsk medicin och de prövar alla sorts kurer på Charlies allt sjukare lillasyster. Dessutom har de inte pengar nog att betala för vanlig sjukvård. Charlie blir tvungen att gripa in.

Jag tyckte så mycket om att umgås med Charlie, hennes familj och danspartners. Kwok skrev om dem så att det kändes som att jag nästan VAR Charlie. Fastän jag själv är vig som en elefant, fick jag uppleva känslan av att dansen sitter i kroppen, precis som Charlie gjorde. Som jag skrev ovan, så var det även mycket spännande att lära sig om kinesisk medicin och kinesiska sedvänjor. Sist men inte minst – Mambo i Chinatown är en fullmatad berättelse som man gärna sträckläser och jag kan slå vad om att den kommer att filmatiseras. Då kommer jag stå först i kön till biografen!

 

Lila

lila.jpgBoken Lila är skriven av Marilynne Robinson, president Barack Obamas favoritförfattare.

Den börjar med en hjärtskärande beskrivning ur en liten flickas perspektiv. Hon lever under fattiga förhållanden och ingen tar hand om henne, vad det verkar.

En dag kommer en kvinna förbi och bär med sig flickan därifrån. Tillsammans lever de ett kringflackande liv i 1920-talets amerikanska mellanvästern. Som vuxen träffar Lila en präst, som är änkling, och en fin kärlek utvecklas.

Nutid flödar över till dåtid, nästan utan att man märker det. Boken är skriven på ett sätt att jag vaggas in i berättelsen och jag vill aldrig att den ska ta slut.

Boktips i HelaHälsinglands Helgabilaga

Systerland

systerlandSysterland av Curtis Sittenfeld är en av de böcker jag har längtat mest efter hittills i år. Jag gillade Presidentens hustru och hade höga förväntningar på den nya romanen. Så klart blev jag inte besviken, Sittenfeld är alltid Sittenfeld, men nog hade jag räknat med ett annat slut, helst eftersom baksidestexten utlovar en ”twist”.

Från första början sitter man på helspänn för att få veta om det kommer någon jordbävning…eller vad som nu ska hända. Författaren bygger upp spänningen allt mer och kanske var det därför jag blev lite snopen över slutet. Ja, ja, nu ska jag inte avslöja slutet, men vill gärna höra vad du som har läst tänkte om det.

För övrigt älskar jag Sittenfelds öga för detaljer och hur hon med små nyanser i karaktärernas uppträdande eller tankar berättar mer för läsaren än vad själva texten gör. Här är det inget som skrivs på läsarens näsa, utan författaren överlämnar ett stort ansvar till sina läsare. Stämningar i boken går att ta på och relationerna mellan karaktärerna beskrivs med små gester.

Det är alltid intressant med tvillingar på nåt sätt, vilket Kate och Vi är väl medvetna om och har färdiga svar att ge nyfikna personer. Det är något speciellt med tvillingar…man förväntar sig liksom att de har ett speciellt band och det känns inte helt osannolikt att de kan läsa varandras tankar. Därför känns systrarnas sjätte sinne inte som någon hokus pokus. Kate har försökt bli av med sin förmåga att förutse händelser. Hon diskuterar med sig själv att hon vill inte behöva vara osäker på om tankar hon har kring framför allt barnen är förutsägelser eller bara vanligt oro, som varje föräldrar känner. Den oro som man känner för sina barn är jobbig nog, utan ett sjätte sinne…

Det är intressant hur författaren bollar med det mänskliga sinnet. Vad är dessa förutsägelser egentligen? Har fler ett sjätte sinne? Väljer vi att se sammanträffanden som något annat än ren slump? Är vi ansvariga för vårt eget öde? Kate gör ju genom sitt agerande så att en förutsägelse slår in och funderar själv över just detta.

Extra intressant var också att alla olika reaktioner inför Vis förutsägelse om jordbävningen som skulle komma den 16 oktober. Kates man och hennes kompis Hanks fru trodde stenhårt på fakta och såg förutsägelsen som trams, medan andra inte riktigt vågade låta bli att förbereda sig inför en katastrof. Jag känner igen mig från millennieskiftet. Jag trodde inte på millenniebuggen, men fyllde ändå på några flaskor med vatten utifall att…

Vi lever med dagliga hot om naturkatastrofer och pandemier och Sittenfeld berör ett högst aktuellt ämne. Hur förhåller vi oss till vår samtid? Vi har sån stark tro på vetenskapen, men samtidigt florerar tv-program och böcker om saker som ligger utanför vetenskapliga förklaringar. Kanske borde vi inte lägga hela vår tilltro till vetenskapen.

Summan av kardemumman: Systerland är en berättelse med bra driv, många intressanta frågeställningar både om relationer och det mänskliga medvetandets outforskade områden, samt en fin berättelse om syskonskap… MEN du kan bättre Curtis Sittenfeld!! Berättelsen drunknade nästan i Kates jonglerande med småbarnslivets alla krav…eller var det meningen att förvilla läsaren och låta småbarnskaoset fungera som kamouflage för den riktiga berättelsen? Ja, du ser att jag tror på dig Curtis! Väntar och längtar tills din nästa roman når min bokhög!
_________________________________________________________________________
Annons
Bokbutiken

Vaclav och Lena

vaclav och lenaJag är helt tagen efter att ha läst ut Vaclav och Lena av Haley Tanner. Omslaget (och förlaget) utstrålar att det här är en feelgoodroman och jag var därför inte helt beredd på det tragiska innehållet. Men jag klagar inte!! Varje utmärkt feelgoodroman ska innehålla en betydlig mängd svärta.

Vaclav och Lena är två ryska immigrantbarn, som bor i Brooklyn. De är bästa vänner och varje dag dag följer Lena med Vaclav hem för att göra läxorna, äta middag och för att träna in trollerikonster. Vaclav är helt uppslukad av trolleriet och lägger inte riktigt märke till Lenas beteende, men som läsare förstår man fort att det inte står rätt till hemma hos Lena. Plötsligt en dag försvinner hon spårlöst. Vaclav slutar aldrig att tänka på Lena. Han anar inte heller vad som har hänt.

Berättelsen byter perspektiv och allt eftersom får läsaren fler bilder från Lenas uppväxt, som har varit ren och skär misär, både fysiskt och känslomässigt. Det gör ont i mig när jag känner Lenas innerst känslor i texten. Författaren skriver ingående hur en människa bokstavligt går sönder känslomässigt när anknytning, trygghet och kärlek saknas. Det är hjärtskärande att genom Lenas perspektiv, som fyraåring, uppleva när hon hittar sin ”tant” död i badrummet. Hur socialtjänsten tar hand om henne och när hon för första gången får smaka på trygghet, för att sedan tvärt slitas därifrån och hamna i än värre miljö.

Genom Lena uppfattar man hur mycket, eller hur litet, ett barn förstår och uppfattar av sin omgivning i en traumatisk tillvaro. Författaren lyckas även skildra hur stor styrka en liten person som Lena besitter. Hon uthärdar mer än en människa borde förmå.

Även relationen till adoptivmamman är fint skildrad, där mamman verkligen ser vad Lena behöver rent känslomässigt. Här visar författaren vad viktigt de är för ett barn att ha en trygg punkt livet, en kärleksfull famn och någon att vända sig till.

Som sagt, det här är en feelgoodroman, och som sådan lämnar den en skön eftersmak. Inte bara. Vaclav och Lena har ett viktigt budskap också! Varje barn behöver en familj, vänner, trygghet och kärlek för att må bra!

Vaclav kan det där med trollerikonster och även verkligheten går ibland att förtrolla. Jag vill inte berätta slutet, men Vaclav och Lena möts igen…

_________________________________________________________________________
Annons:
Bokbutiken

Rädda varje spillra

Rädda varje spillraRädda varje spillra av Jesmyn Ward är en bok som är både rå och ömsint. Låter kanske konstigt. Det kan jag hålla med om. Berättelsen om den dysfunktionella familjen, som består av Esch, hennes bröder och deras alkoholiserade far, utspelar sig i Mississippi när orkanen Katrina väntas och sedan drar in över delstaten.

Esch är 14 år och går klädd i brödernas kläder. De delar kläder och det är som att alla har glömt att hon är flicka. Eschs mamma dog strax efter förlossningen av Junior, lillebrorsan. Pappan hankar sig fram på ströjobb och de bor i ett fallfärdigt hus på vischan. Familjen lever på konserver och det händer till och med att de äter okokta nudlar direkt från förpackningen. När orkanen närmar sig och det är dags att börja hamstra konserver är det precis som vanligt för dem. En av bröderna försöker sig på att föda upp kamphundar för att kunna sälja valparna. Det förekommer flera otäcka scener där kamphundar hetsas att slåss.

Mitt i denna utsatta miljö finns dock en ömhet mellan familjemedlemmarna. De hankar sig fram tillsammans på något vis och bryr sig om varandra. Den speciella tillgivenhet som Skeeth visar sin hund och hennes valpar står både som en stark kontrast till den eländiga tillvaron familjen lever i och till hundslagsmålen. Samtidigt kan man se ömheten till hunden som en parallell till omsorgen som familjemedlemmarna visar varandra.

Även språket, som flyter lätt och vackert på något oförklarligt vis, fungerar som en stark kontrast till den misär som familjen lever i.

Esch blir gravid och vi får följa hennes tankar kring det. Som det barn hon är har hon ett ganska passivt förhållningssätt till graviditeten. Det får liksom gå som det går. Hon har genom andra hört om makabra sätt att bli av med fostret, men hon låter magen växa. Författaren har ett målande språk och beskriver hur magens form förändras från en galiamelon till en honungsmelon.

Medan Skeeth gör både det ena och det andra för valparnas överlevnad och Esch försöker ta in att hon är gravid kommer orkanhotet allt närmre. Pappan börjar förbereda familjen för orkanen, men barnen verkar inte ta hans ord på allvar. Spänningen stegrar sig och författaren bjuder in mig som läsare att uppleva en katastrof på nära håll. Skräckinjagande samtidigt som intressant. Det är mycket både ock i den här boken märker jag 🙂

Jag tyckte mycket om ”Rädda varje spillra” och skulle gärna läsa mer av författaren. Jag är tacksam för att flera bokvänner på nätet rekommenderad mig att läsa den här boken. Boken väckte även mitt intresse för orkanens framfart och jag ser fram emot att även läsa Orkanen av Laurent Gaudé, som också handlar om Katrinas framfart.

Vi möts igen

Vi möts igenProgrammerare är ett märkligt släkte. Det har jag alltid tyckt. De har sitt eget hemliga språk bestående av ettor och nollor. Både Sam och Meredith i boken Vi möts igen av Laurie Frankel, arbetar som programmerare på ett dejtingföretag. De träffas via Sams nya program, som bygger på annan data än den som kunden själv fyllt i. Han kommer fram till att antingen försöker folk göra sig bättre än vad de är eller så är folk så nervösa vid första dejten att de inte visar sitt rätta jag. Så han gör ett program som bygger på löneuppgifter, utbildning och all den data som finns om oss på Internet. På den vägen träffar han Meredith – kvinnan i sitt liv.

När Meredith älskade mormor dör bygger Sam ett program av deras mejlkonversation för att trösta Meredith och för att ge henne en möjlighet att säga adjö. De startar ett företag för att låta fler ta del av detta program, med olika resultat. Det är fler som får svårt att komma över sin sorg, som hänger kvar i den på grund av programmet än vad det är som får ett avslut. Det känns ju som att den döde fortfarande lever eftersom de kan konversera via mail eller videochatt. Lite läskig tanke att det jag skriver i detta nu en dag kan komma att användas på något vis…!

Författaren ställer alltså en rad tänkvärda frågor till läsaren i undertexten. Vilka digitala spår lämnar vi moderna människor efter oss? Vilka möjligheter som de tekniska framstegen ger oss, vill vi egentligen ha? Ger det tröst att få säga adjö på det här viset? Räcker det inte att bevara våra nära och kära i vårt eget minne? 

Vi möts igen är en annorlunda och smart feelgoodberättelse om döden, livet och kärleken. Samtidigt som den handlar om avsked och sorg, så passar den perfekt in i avdelningen för romantiska komedier. Jag gillar de roliga karaktärerna, boken är roligt skriven och rymmer en lång rad komiska situationer. ”En dag möter The social network över en latte i Seattle” står det i baksidestexten. Jag kan bara hålla med! Hade jag fått bestämma skulle jag ha kortat ner berättelsen och stramat upp den, men den är ändå väl värd att bli läst. En välskriven feelgoodberättelse som stannar kvar länge.

Filmmanus som bygger på boken är redan på gång så det dröjer nog inte förrän vi ser berättelsen om Sam och Meredith på bio. Jag tror att filmen kan bli riktigt bra.

När jag tidigare intervjuade Åsa Brolin, som har översatt boken till svenska, frågade jag till VEM hon skulle rekommendera Vi möts igen. Hon svarade så här:

– ”Alla som vill bli uppslukade av en väldigt samtida kärlekshistoria där sociala medier har en av huvudrollerna, samtidigt som frågorna är eviga: Vad händer när man dör? Vad är kärlek, och kan den verkligen övervinna ALLT? Hur ska man själv orka leva vidare om någon man älskar dör? Den är smart, roligt skriven. Författaren Laurie Frankel går lite i Douglas Couplands fotspår, fast hon är mycket mer romantisk”.

Intressant intervju med författaren: Book Lust with Nancy Pearl featuring Laurie Frankel

Om du får det här brevet

Om du får det här brevetLåt dig inte luras av bokens vackra omslag! Det fick mig att tro att det var en feelgoodroman. Om du får det här brevet är mer än så. Det är en viktig berättele, som ställer stora existentiella frågor och beskriver ett historiskt skeende inifrån. Det ges ut nästan hur många böcker som helst om andra världskriget just nu. Om du får det här brevet är ännu en, fast med ett annorlunda perspektiv.

Författaren ger oss berättelsen utifrån en amerikansk synvinkel och visar hur åsikterna om kriget i Europa gick isär. Vissa var fast övertygade om att kriget inte berörde dem, medan andra dagligen skådade efter u-båtar längs kusten. Som läsare kastas man mellan kontrasterna; ett sargat Europa som befinner sig mitt i ett brinnande krig och det lilla samhället där man inte riktigt kan ta in vad som sker på andra sidan Atlanten.

Huvudpersonerna är postmästaren Iris och radiojournalisten Frankie. Båda bringar de berättelser till sina medmänniskor, fast på lite olika vis. Postmästaren Iris håller hårt på sekretessen och skulle aldrig drömma om att tjuvläsa ett brev. Hon ser sig som en viktig del i människors liv när hon skickar och tar emot kuvert innehållande livsavgörande besked. Radiojournalisten Frankies röst når lyssnare på andra sidan Atlanten och hon tänker mycket på hur hon via sina rapporter från Blitzens London ska få sina landsmän att förstå hur illa läget är.

I Cape Cod, på USA:s östkust, där Iris bor och arbetar går, den nygifta Emma och väntar på sin unge make. Efter en misslyckad förlossning har han åkt till London för att gottgöra det liv som gick förlorat. Hans tankar kretsar mycket kring om EN människa kan göra skillnad eller inte.

Det var länge sedan jag läste en sådan hudnära skildring från andra världskriget. Författaren tar fasta på hur oförutsägbart livet är. Ena stunden är man här, nästa inte. Till exempel är det en person i boken som överlevt många bombningar, men sedan tvärt blir påkörd av en bil och dör, av en olyckshändelse. Den episod i boken, som berör mig allra mest, är den med mamman som sitter med sitt barn på en parkbänk och småpratar. I nästa ögonblick kommer ett oväntat bombanfall mitt på ljusa dagen. De som sedan kommer upp ur skyddsrummet när larmet blåsts av, möter modern som kommer bärandes på sitt livlösa barn och säger älskling, älskling, älskling… När jag läste detta avsnitt kom min som till mig i kökssoffan och jag mådde rent utav illa. Det är sällan jag dras in så starkt i en bok.

Hur vore det om vi människor kunde lära oss av historien är en tanke jag får efter att ha läst klart. Krig borde inte få förekomma. Som jag skrev tidigare väcker författaren många frågor, som tål att tänkas på fler än en gång. Bland annat frågor om tolerans. Jag tänker då på den judiske mannen i Cap Code som möts av  misstänksamma blickar vart än han går. Hur gör vi fienden av varandra?

Andra frågor, som jag klurar på långt efter sista sidan är: Hur gör man när man sitter inne med en hemlighet? Vem vill vara budbäraren av ett sorgligt besked? Vad är bäst; att fortsätta leva på hoppet eller att veta sanningen? Vem vet egentligen hela sanning? Bara berättelsen vet, är svaret man får, och det är också en intressant tanke, tycker jag.

Jag hittade det här klippet där författaren själv berättar om boken. Det är förresten hennes debutroman. Jag hoppas på flera.

Fler böcker i min smak om andra världskriget:
Hotellet i hörnet av bitter och ljuv 
Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap
Molnfri bombnatt

Inte visste jag att det fanns ridande bibliotekarier!

Wonderland creek

Inte visste jag att det fanns ridande bibliotekarier. Det fick jag lära mig först när jag stötte på boken Wonderland Creek, Resan till verkligheten av Lynn Austin. Det var under den stora depressionen i USA på 30-talet som ett statligt program startades där ridande bibliotekarier lånade ut böcker i otillgängliga trakter till folk som annars inte skulle ha kommit i kontakt med varken böcker eller bibliotek.

Boken startar med att bokmalen, tillika bibliotekarien, Alice blir påkommen av sin pojkvän med att läsa under en begravning. Alice lever genom böckerna och inte förrän hennes liv ställs på ända i en liten ort långt ifrån civilisationen och de bekvämligheter, som hon är van med, möter hon den bistra verkligheten och sätts på prov.

Alice skulle bara lämna några ihopsamlade böcker till biblioteket i den lilla kolgruveorten Acorn, men hamnar mitt i familjekonflikter och hemlighetsmakeri. Hon blir av olika anledningar kvar längre än hon först hade tänkt sig.

Det här är ingen bok jag skulle ha läst om det inte var för det intressanta historiska temat. Man får en viss inblick i hur det kunde ha varit för de ridande bibliotekarierna och vilken glädje folk hade av böckerna och besöken. Ett råd till dig som är känslig för böcker som påminner om Binchys, McKinleys och Roberts : undvik boken! Till dig som gillar underhållningslitteratur med historisk touch kan jag bara rekommendera denna bok. Inom sin genre skulle jag säga att den hamnar på den övre skalan och boken förtjänar sina läsare.

Författaren Lynn Austen har vunnit Christy Award för bästa kristna roman flera gånger. Jag tycker att det kristna budskapet är ganska så nedtonat i boken, i alla fall utifrån mina förväntningar 🙂 Det kan hända att jag har missat en del, för jag måste faktiskt erkänna att jag blädderläste andra halvan av boken. Dels på grund av att jag har fler böcker på vänt och dels för att boken blev lite för långrandig för min smak. Boken hade gärna kunnat kortats ner med minst hundra sidor.

Bilden av bibliotekarien känner man ju igen. En passionerad bokläsare, (oftast kvinna), som ser sitt yrke som ett kall och som utför sitt arbete för en väldigt låg lön med andras intressen för ögonen. Tidigare har jag videobloggat om boken och läst ett stycke högt.

Kanske kan vetskapen om de ridande bibliotekariernas historia ändra på vår yrkesimage? Jag har ju redan tankarna på en flakmoppe 🙂

Var blev du av Bernadette av Maria Semple


Var blev du av Bernadette

Var blev du av Bernadette, av Maria Semple beskrivs av förlaget som rolig, rapp och gripande. Jag håller med! Det var länge sedan jag tyckte så mycket om en bok att jag vill börja om med den redan när jag har läst ut sista sidan.

Bokens huvudperson, Bernadette, var en gång i tiden en framstående arkitekt, och tilldelades en av de finaste utmärkelserna i arkitektkretsar. Hon kom i strid med en granne och sedan spårade allt ur. Efter flera missfall fick Bernadette och hennes man Elgie, en liten flicka – Bee. Bernadette mådde dock inte bra och tappade skaparlusten. Huset hon köpte för att göra något storartat av, förföll allt mer under årens lopp, och till slut stack det till och med upp ogräs mellan golvplankorna. En vän skrev i ett brev att Bernadette måste skapa annars skulle hon bli en samhällsplåga…och där hade han delvis rätt. Maken Elgie arbetar allt längre dagar på Microsoft och  Bernadette trivs aldrig i Seattle. Hennes beskrivningar av staden och folket där är roliga bara i sig och de får mig bara att bli ännu mer intresserad av staden. 🙂

Dottern Bee och Bernadette har en varm och stark relation, men när dottern önskar att familjen ska åka till Antarktis känner Bernadette, som dragit sig undan all kontakt med andra människor, att hon inte kommer att klara av varken att vara bland folk eller den beryktade sjösjukan. För att slippa resa tar hon till så drastiska metoder som att boka livsfarliga sjösjukepiller och dra ut sina visdomständer. För att undvika kontakt med folk sköter Bernadette dessutom alla kontakter med omvärlden, allt från att beställa mat till att boka biljetter, genom en person i Indien (som sedan visar sig vara någon annan än den Bernadette trott). Här hör ni historiens absurda nivå. Den här familjen gör på sitt eget vis och jag gillar dem från första sidan.

Boken är roligt och fräscht skriven. Historien förs fram genom mail, hemliga lappar, rapporter m.m och är därför inte helt lättläst. Trots att det är många röster som kommer till tals så har jag aldrig några problem med att hålla i sär dem. Historien flyter på så pass bra att det inte gör något att berättarrösterna växlar. Persongalleriet är udda och det är inte utan ironi som författaren beskriver föräldrarna till eleverna på Bernadettes dotters skola. Flera mammor där skulle lätt platsa i Desperate Housewives eller likande tv-serier. Gemenskap är inte riktigt Bernadettes grej och det har de andra mammorna mycket svårt att förstå när de nästan vänder ut och in på sig själva för att ordna fester och arbetsgrupper för att få passande familjer att sätta sina barn i just deras skola. Bernadettes familj däremot skulle hellre platsa i Gilmore Girls.

Författaren har tidigare skrivit manus till flera kända tv-serier som bla. Ellen, Saturday Night Live och Galen i dig. Jag känner igen humorn från tv-serierna (som jag gillar) i boken, men i bokform känns humorn lite mer subtil och inte lika ”rakt på”. Humorn är finslipad och historien lever inte på slapsticks eller snabba repliker även om sådana finns med i boken. Om jag får önska så ser jag gärna att boken blir filmad, men kanske ännu hellre att författaren klämmer ur sig fler böcker som den här…och det fort! För jag vill läsa mer av Maria Semple!

För övrigt var boken mycket spännande och på slutet bet jag nästan på naglarna av nervositet. Skulle Bernadette komma till rätta eller inte?!

Förr eller senare exploderar jag

Förr eller senare exploderar jag av John Green är en bok jag inte vill skriva sönder. Egentligen skulle jag inte skriva ett ord mer om den….men jag gör det ändå. Boken förtjänar hur många ord som helst, eller ännu hellre en strålande recension. Någon sådan kommer inte här, men några ord klämmer jag ur mig.

Det känns inte riktigt okej att läsa böcker om människor som lider av dödliga sjukdomar. Det är lite som att man gottar sig åt andras olycka. Samtidigt är det något mycket lockande med sådana historier. Något rent. Aldrig är väl någon så levande som när döden är en realitet. Det är ju så trist att vi måste bli påminda av människor i dödens väntrum att ”dagarna som kommer och går, det är livet”. Hazel och Gus och deras kärlekshistoria säger mer om livet än många andra böcker tillsammans.

Hazel, och även Gus, har ett sån odramatisk och osentimental inställning till sin sjukdom. Människorna i deras närmsta omgivning är inte rädda för att prata om sjukdomen. Hazels föräldrar utgör ett gott exempel på hur jag skulle vilja bli behandlad om jag var i hennes situation; hon ÄR inte sin sjukdom. Boken ger läsaren insikt hur det kan vara att bära på något som en dag kommer att explodera. Som Hazel uttryckte det: hon har svårt att se någon mening med att inleda ett förhållande när hon själv kommer att explodera förr eller senare och göra sin kille ledsen. Utan att avslöja för mycket så kommer hon på att kärlek inte går att styra över.

Ett plus i kanten till att Hazel är en boknörd och att en bok har en av huvudrollerna.

Förr eller senare exploderar jag är en bok i stil med Innan jag dör av Jenny Downham. Båda är sorgliga och vackra. Båda ”handlar om döden, men är en lovsång till livet”, som Irish Times skrev. Läs den!