Jag frågade en Italien-kännare, som förra sommaren visade sin kärlek till Italien med en utställning på Edsbyns bibliotek, om vad hon tyckte om boken Stål av Silvia Avallone. Detta låter knappast lockande, men boken, Stål, gjorde mig uppgiven. Jag tenderar att få katastroftankar lätt och brukar undvika nyheter och svåra dokumentärer. När jag läste Stål tänkte jag mycket på Europas arbetslöshet, att det är svårt att få arbete för de som saknar utbildning, att det är så enkelt att få tag i droger osv, men jag tyckte ändå mycket om boken. Böcker som handlar om vänskap, missförstånd på grund av olika förväntningar, familjerelationer m.m. ökar alltid kunskapen om andra och en välskriven bok är ett rent nöje och Stål är absolut välskriven.
Hur skiljer sig bilden i boken sig från DITT Italien?
Det Italien som utspelar sig i boken Stål skiljer sig mycket från MITT Italien. Jag har rest till Italien åtta gånger och även om man har passerat förorter och konstaterat att boendestandarden är mycket låg i vissa områden har jag bara vistats i det som för mig är drömbyar och drömstäder där det doftar hav och kryddor mellan husen och där Parmigianon smälter i munnen.
Slutet. (Nu blir JAG ännu mer nyfiken…jag ännu inte läst sista delen av boken)
Jag väljer att tipsa min svåger och min syster om boken eftersom de gillar att läsa och eftersom de också är Italien-romantiker.














