Om du bara visste

Om du bara vissteDet vackra omslaget till Om du bara visste av Caroline Säfstrand lovar mycket och jag trodde inte att innehållet skulle leva upp till mina höga förväntningar…men så fel jag hade!. Caroline Säfstrand har skrivit en mycket fin roman om vänskap, hopp och mogen kärlek av den långsamma, trofasta slaget.

De två sårade själarna Elin, som har tagit till flykten från sin pojkväns frieri och den äldre kvinnan Anja, som dragit sig undan omvärlden och ägnar sig åt sitt måleri, möts under några sommarveckor när de hyr boende i samma hus på Hallands Väderö. Elin är ett maskrosbarn som har växt upp med en psykiskt sjuk mamma och har tvingats ta för stort ansvar från barnsben. Hon har svårt att öppna sig för livet och kärleken. Anjas förflutna består ett hårt liv med en vidrig och våldsam make och ett beslut som har kostat henne och satt stora ärr i själen.

Även om Om du bara visste rymmer många mörka stråk, helst i de båda kvinnornas tillbakablickar, är det här en hjärtevärmande bok med ett vackert och viktigt budskap: ”Det är aldrig för sent att stuva om livsbagaget så att det blir lättare att bära.” Vänskapen som växer fram mellan kvinnorna under sommarveckorna på ön, gör att båda får kraft och vågar nysta upp knutar i sitt förflutna för att kunna leva ett fullvärdigt liv.

Caroline Säfstrand har skrivit en roman som värmer och som stannar kvar länge. Hon har en egen röst och hennes berättande får mig att tänka på Kerstin Thorvall, Elise Johansson och Thérese Söderlind. Ska jag försöka säga något mindre fördelaktigt om boken så kunde den ha stramats åt en aning, men det är inget som stör mig nämnvärt. Det här är Caroline Säfstrands debutroman, och jag hoppas och tror på att vi har många fina berättelser att vänta från henne. Jag är väldigt glad över att jag fick läsa den!
_________________________________________________________________________Annons: 

Solviken – svensk feelgood

Små citroner gulaSmultron och svekSolviken

Solviken av Annika Estassy är en relationsroman som utspelar sig i Roslagen. Gillar du Kajsa Ingemarssons böcker eller serien Familjen kring La Stella av Annica Wennström och Swedenmark, kommer du garanterat att hitta en ny favorit i Annika Estassy. Solviken är hennes debutbok och jag får känslan om att det kommer en fortsättning.

Boken cirklar kring livet runt 40 och rymmer, kärlek, svartsjuka, otrohet och skilsmässa. Den handlar om att bryta upp och starta om på nytt. Boken skulle lika gärna kunna handla om min egen bekantskapskrets. Personerna i boken känns bekanta på något vis.

Det är Marie som bryter upp både från sin lägenhet, hemstad och ett förhållande och hamnar ute i Solviken. Hon möter Niklas, som lever ett varannan-vecka-liv. Han är skild från Ylva, som träffat en ny man, men som ändå inte kan släppa taget helt om sitt ex. Deras dotter är den som drabbas. Niklas kompis Gabriel är en kille som lever livets glada dagar.

Solviken är lätt att läsa, den är rakt berättad och innehåller mycket dialog. Jag kan tänka mig att det är många som skulle älska att läsa den som sommarlitteratur på stranden.

Hos mig går inte boken hem som jag hade förväntat mig. Kanske beror det på att jag har många böcker som väntar på min uppmärksamhet just nu, eller att jag har slagit på semester-hjärnan eller rent utav är det min olust för det vanliga tråkiga svenska, som spelar in? Som jag nämnt tidigare så har jag svårt för deckare som utspelar sig i Sverige. Det blir för nära den tråkiga verkligheten. Det är svårt att förklara, men att läsa svenska deckare eller att se de filmatiserade versionerna är ungefär som att titta på Rapport eller Aktuellt för mig. Ge mig lite insyn i en annan kultur eller ett annat lands miljöer så har du mig på kroken.

Jag försöker föreställa mig Solsidan i en utländsk miljö. Om man bytte ut detaljerna och miljöerna till franska förhållanden, eller om jag i min fantasi låter boken utspela sig i Kanada, Kina, Argentina eller var som helst. Kanske skulle jag gilla boken mer då? Eller är personerna i boken för vanliga för min smak? Ett persongalleri med några udda, mer eller mindre excentriska individer kan sätta krydda till nästan vilken berättelse som helst.

Som sagt, smaken är som baken och jag har läst många recensioner av läsare som fullkomligt älskar Solviken. Jag önskar att jag hade gjort detsamma. Jag är nog helt enkelt inte rätt person för just den här boken.

Fotografen av Eva Rydinger

FotografenFotografen av Eva Rydinger är ingen bok som jag skulle ha valt av mig själv, men jag hade hört gott om den och när enbokcirkelföralla bjöd in till bokprat på nätet så hakade jag på och det ångrar jag inte.

I Fotografen får man lära känna fotografen Vanja som lämnar sin 43:e relation när hennes mamma dör och åker iväg till Skåne för att ta över föräldrahemmet. Att det är just 43 män hon har haft en relation till får man veta för att hon har gjort ett hjärta för varje man hon lämnat. Först blev jag lite trött på hennes flyktbeteende och på att hon är så bra på att hjälpa andra, men inte sig själv, men man förstår snart varför hon är den hon är.

Hennes barndom och liv rullas upp varvat med de kvinnor hon fotograferar. Huvudpersonen Vanja är nämligen fotograf med en förmåga att locka fram det oväntade ur varje kund. Hon förlöser knutar inom dem genom att ge dem trygghet och tron på dem själva genom att locka fram deras innersta. Samtidigt ger hon dem mod att gå vidare. Vanja får också anledning att ta i tu med sitt egen själsliv och ge bort sina hjärtan.

Det är just den här förmågan en bra fotograf ska ha och jag kommer att tänka på porträttmålaren i Porträttet av dig. Hon försökte också lära känna sina kunder, både deras själsliv och deras linjer i ansiktet.   Samtidigt är det lite skrämmande att en person och en kamera kan öppna upp för förändringar av en människas liv. Jag vet faktiskt inte om jag själv skulle våga stå framför Vanjas lins. Man vet ju inte vad hon skulle kunna hitta 🙂

Vanja träffar på olika sorters kvinnor i boken, med olika sorters problem i livet, stora som små problem. Jag tror att vi alla kan känna igen oss i någon av dem, eller känna igen en väninnas liv. En av kvinnorna som berör mig allra mest är Magdalena, som misshandlas av sin man. Författaren måste ha erfarenheter av kvinnomisshandel eller gjort en grundlig research. Hon beskriver kvinnans förträgning av misshandeln och hur det går upp för Magdalena, först när hon ser sig själv på ett fotografi, bli slagen av mannen, att hon är utsatt för kvinnomisshandel.

Boken är rakt skriven och den gick snabbt att läsa trots sina 292 sidor. En kvinnoroman, relationsroman och utvecklingsroman skulle jag kalla den. Författaren skriver målande på ett lite finurligt vis kring kameran och fotograferandet. Hennes beskrivningar av erotiska tankar och handlingar är också av det annorlunda slaget. Det är aldrig ”pang på” utan mer ”less is more”. Läsaren ges utrymme för egna tankar.

Fotografen är en utmärkt bokcirkelbok och jag skulle gärna bokprata om den tillsammans med några väninnor över ett par glas vin. Det skulle vara roligt och säkert locka fram några nya förtroenden och livserfarenheter. Samtidigt så tror jag att det är en bok som skulle passa att bokcirkla om även i grupper där man inte känner varandra sedan innan. Boken öppnar upp för många intressanta samtalsämnen.

Grabben i kuvösen bredvid

Jag ramlade över Grabben i kuvösen bredvid på jobbet och blev helt fast. Jonas Helgesson skriver om fula handikappshjälpmedel som han skrotade redan tidigt i sitt liv. Om att han erbjöds bruna fula skor fastän han ville ha blå. Men det fanns bara bruna handikappsskor.

Han ville inte bara vara cp-Jonas och i den här boken visar han att han lyckats mer än väl att uppfylla in önskan. Han skriver så roligt att jag skrattar högt. Han utmanar också fördomar…för även om jag inte vill ha det så har jag det…som alla andra… Även om jag aldrig skulle prata bebisspråk med en människa med funktionshinder så får man sig en tankeställare av den här boken. Jag avundas också Jonas kraft! Han klarar ju allt och lite till. Jag blir inte förvånad om han en dag står på Mount Everest topp!

Överenskommelser

Vågar jag skriva att jag tycker att Överenskommelser är bra?! Den innehåller så himla mycket sex att jag nästan blir generad 🙂 Faktiskt! Betyder det att jag gillar tantsnusk? Nä! Men jag är tydligen inte ensam bokbloggare att inte våga läsa den. Läs en intervju med författaren här. Jag vågade läsa den när en av bokhororna gillade den. Då MÅSTE den vara bra. Jag litar på dem.

Det som lockade mig var att det på framsidan stod att det var en ”svensk Jane Austen”. Det kan jag skriva under på att det var. Jag blev absolut inte besviken. Den tystlåtne, allvarlige gentlemannen var där, den kloka kvinnan, den känslosamma kvinnan, den elaka släktingen, de långa promenaderna, de vitsiga samtalen, salongerna osv.

Det var stört omöjligt att lägga ifrån sig boken. Jag försökte läsa långt in på natten, men ögonlocken stängde sig mot min vilja. Det var någon som jämförde drivet i boken med Da vinci-koden. Varje kapitel slutade med en cliff-hanger som heter duga.

Många historiska romaner kan vara lite tunga och fyllda av dåtidens manéer. Den här boken kändes dock fräsch. Nutida på något sätt fast berättelsen låg i en historisk tid. Människorna var som de är nu och inte stramt högtidliga som de ofta beskrivs när de skrider omkring i sina korsetter och långklänningar. Det var nog så det var fastän det är svårt att föreställa sig när man ser gamla svartvita foton från en förgången tid.

De svenska miljöerna trädde fram och gav boken en extra nyans. Det var mycket snö och vinteraktiviteter som skridskoåkning och snöbollskrig. Inte det vanligaste inslaget i historiska romaner med kvinnor i korsetter. Inte som jag har träffat på åtminstone.

OM jag ska säga något negativt om boken så var det väl det att titeln är lite missvisande. Den borde ha hetat Missförstånd istället för Överrenskommelser eftersom det var hundra missförstånd efter varandra. Två människor bara kan inte missförstå varandra så där många gånger!! Det kändes lite frustrerande, men det var väl det som var meningen antar jag. Boken hade blivit mycket kortare annars.

Läs den!! Om du vågar 🙂

Baddaren av Emma Hamberg

Självklart slängde jag mig över Baddaren när jag hörde att Emma Hamberg skrivit något nytt. Berättelsen lät så lovande: Om en uttråkad kvinna på ett slott som startade en simskola för vuxna. Redan i början kände jag inte till hundra procent för den här boken, men den tog sig. Lite. Personerna som kom till simskolan var intressanta och bra beskrivna. Historien mellan dem var spännande. Miljöbeskrivningarna av slottet, trädgårdarna och öns natur blev lite too much! Jag hade lätt ändå att fantisera ihop en sådan miljö och behövde inte läsa sida upp och ner för att få mig en bild i huvudet. Kanske författtaren tyckte att researchen var den roligaste biten(?). Historien mellan den äldre kvinnan och den yngre mannen kändes lite tantsnuskig. Eller så är det jag som är lite känslig. Eller så var det författarens intention att visa på att det finns fler fördomar om relationer där kvinnan är den äldre än tvärtom. Kvinnan i boken var ju 30 år yngre än sin make. Slutord: En feel-good-bok god nog för en dag på stranden för den som vill ha något lättläst och lättsmält. Inte alltid fel det heller!!!

40 minus av Pernilla Glaser


40 minus av Pernilla Glaser var en glad överraskning för mig. Jag hade fått för mig att hon skrev svåra böcker, men den här var en lätt men för den delen inte en grund relationsroman.

Bokens framsida och texten på baksidan kan få en att tro att det är en lättsam och rolig bok : ”ett överlevnadsdrama mitt i den igenkännbara storstadsdjungeln. En mörk och rolig bladvändare med ett hoppfullt slutakord”.

Rolig vet jag inte om jag kan hålla med om. Jag tror att tyckte om den för att jag kände igen mig eftersom författaren är från samma generation som jag själv.

Kanske en av de bättre böckerna som jag har läst om barnlöshet. Hon beskriver bra hur allvarligt barnlöshet kan ställa till det i en relation. Hur svårt det är att förklara för sig själv och andra hur man kan sörja något som man aldrig haft. Hur svårt det är att leva med de oupphörliga besvikelserna och med ovissheten om framtiden.

Paret i boken, närmar sig 40 årsåldern, och har dragits med barnlöshetsproblem i flera år. Det tar på krafterna och relationen är skakig. De tacklar sin barnlöshetssorg på helt olika sätt. Mannen går helt upp i sitt jobb och vill inte prata om sorgen eller deras relation. Kvinnan kan inte tänka på annat än sorgen och deras relation. Det är alltid intressant att läsa om manligt och kvinnligt tänkande och hur olika två personer kan tänka om samma sak. Man vill skrika åt dem: ”Prata med VARANDRA nån gång för tusan!”

Jag är nyfiken på Pernilla Glaser och har lånat hem hennes andra böcker Mitt rätta jag och Robson.

Dagens bok kan du läsa mer 40 minus.

Borta bäst

Borta bäst av Kadefors hittade jag på biblioteket precis när jag var utan annan läsning. Har tänkt läsa den ett tag nu och nu blev det av tack vare bok-glappet. Borta bäst är en bok som alla borde läsa för att utmana sina egna fördomar. Vem som helst kan efter en livskris hamna på gatan. Det kan vara en nyttig lärdom.

Sylvia, som är bokens centralfigur, bor i en bil utanför Ikea och använder den nystädade toaletten där. Dricker kaffe ur kvarglömda muggar och äter sånt som andra lämnat på sina tallrikar. Ibland smyger hon sig in i den vanliga kön och gömmer sig bakom några människor för att slippa betala. Först långt in i boken får man veta varför hon hamnat i träddungen utanför Ikea.

Boken var lättläst och ibland sägs saker mellan raderna i stället för att det skrivs på ens näsa. Det gillar jag. Det finns ett driv i den och det gör det svårt att lägga den i från sig.
Det var speciellt kul att läsa om Sylvias nyfunne vän, bibliotekarien. Hoppas att jag inte är lika fanatisk i mitt boktipsande 🙂 som hon var. (Befarar att jag är det och att det kan vara jobbigt för låntagarna….får försöka lugna ner mig lite :-)) Alltid lär man sig något av böcker!